Rör inte min barnsoldat!

Det har verkligen varit rörande att beskåda upprördheten över att regeringen föreslagit att sätta 13-åringar i fängelse. Som en björnhona som uppfattar ett hot mot sina ungar har medier, myndigheter och organisationer med frenetiskt ursinne försvarat dessa barnsoldater. De små liven.

Regeringen vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år för grova brott, så som mord och mordförsök. Kritiken går ut på att det vore inhumant att sätta sådana pluttisar bakom galler, och att det inte kommer att ha någon god effekt på brottsligheten – snarare tvärtom. På Expressens kultursida skriver Per Wirtén:

”Vi vet att barn skadas för livet i en fängelsemiljö. Vi vet att den uppmuntrar utvecklingen av en yrkesidentitet som laglös. Vi vet att barn som lockats, manipulerats eller tvingats skjuta i de flesta fall inte alls är samhällsfarliga, utan offer för exploatering från vuxna gängkriminella. De som döms till fängelse blir därför dubbla offer.”

”Där [i fängelse] kan inga barn bli vuxna på riktigt”, snyftar Wirtén. Karin Pettersson på Aftonbladet går om möjligt ännu längre i daddandet. För henne är en 13-åring ”en ofärdig liten människa” som ”kan växa och ändras”. Artikeln toppas med en illustration av en bebis i spjälsäng bakom ett högt stängsel.

Självklart är även en organisation som Rädda Barnen förfärad. Mördarbarn ”far illa av frihetsberövande”, konstaterar man, och oroar sig också för att Kriminalvården inte kan erbjuda dessa en schyst utbildning. ”13-åringar ska gå i skolan, inte sitta i fängelse!”

Det är svårt att inte se en ömkan i detta. Ett bultande, blödande hjärta. Ja, det är ju knappt ens dolt, med beskrivningen av grova förbrytare som offer. Samtidigt nämns inte deras offer med ett enda ord. Nästan som att de offren inte spelar någon roll.

Alla vet, skriver Per Wirtén – alla – att forskningen är samstämmig: ingenting blir bättre av att sätta barn i fängelse.
David Hume ska ha sagt att man inte kan härleda ett bör från ett är, alltså att det inte går en rät linje från fakta till vad man bör göra. Men här kan vi alltså hoppa direkt från vetenskapens är till politikens bör utan att passera gå.

Kunskapsresistenta kallas de som inte vill lyssna, de som tror sig veta bättre än självaste Forskningen – vår tids gud. Kättare, kan vi också kalla dem. Ni minns väl hur det började?

I begynnelsen låg ett mörker över världen. Människorna famlade och dyrkade avgudar, som förledde människorna att tro att det fanns goda och onda bland dem, och att de onda skulle straffas. Sedan kom ljuset – Forskningen – som steg ned från berget med två peer-reviewade stentavlor i händerna, och lyste upp världen.

Forskningens första bud var: ”Du skall inga andra källor till kunskap hava jämte mig. Även det du ser med egna ögon, finns inte om inte jag har sagt det”. Och Forskningen såg att människorna fogade sig, och att de snabbt glömde allt de tidigare hade trott var sant. Och Forskningen såg att det var gott.

Ett annat sätt att tänka – om jag tar risken att häda – är att vi inte behöver forskning för att veta att en mördare hör hemma bakom lås och bom. Att han kan göra mindre skada där än i frihet. Att det finns något som kallas rättvisa som går ut på att folk ska få vad de förtjänar. Att den som orsakar lidande också förtjänar att få lida, och att brottsoffer förtjänar upprättelse.

Man kan så klart dividera om effekterna av hårdare straff, men det betyder inte att straffet i sig inte har ett egenvärde. Wirtén och gänget må invända mot detta, men då är vi inne på värderingar och inte fakta.

Även jag kanske överdriver betydelsen av forskning. Starkare är ju känslorna som väcks inom vissa när det talas om hårda tag i kriminalpolitiken. Moderns instinkt att skydda sina barn till varje pris, eller den kvinnliga driften att bli belägrad av ett vilddjur – ibland är de svåra att skilja åt. Även östrogenstinna mediemän är uppenbarligen mottagliga för dessa känslor.

Det är väl tur att det alltid finns någon studie att drämma folk i huvudet med när man vill hävda sin moraliska överlägsenhet. Att bara erkänna att man vurmar för skurkar låter ju inte alls lika bra.

Jonathan Nordström är frilansjournalist.