SD moraliska överläge blev politisk valuta – och nu?

Det började inte med en mardröm, utan med ett konkret och dokumenterat händelseförlopp.

Katja Nyberg, riksdagsledamot och polis, var inblandad i en trafikincident. Polis tillkallades. Rutiner följdes. Prover togs och skickades för analys. Resultaten var entydiga. Narkotika påvisades i blodet.

Det som följde var desto mer förutsägbart. Förnekanden. Misstro mot kollegor som utförde sitt arbete. Därefter angrepp på medierna, anklagelser om ryktesspridning och sammanblandning av fakta. Som om laboratorieresultat vore en tolkning. Som om verkligheten kunde omförhandlas när den blev obekväm.

Denna händelse, som under veckan präglade nyhetsflödet, kan inte ses isolerat. Bara dagar tidigare väckte en annan episod uppmärksamhet. Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, uppsökte akutmottagning efter att ha fått ett sår ovanför ögonbrynet. Förklaringen var inte ett vanligt fall i hemmet. Den var en dröm. En jakt. Ett uppvaknande i panik. Ett hopp ur sängen. Ett slag mot möblerna. Och i drömmens centrum en muslimsk man från Mellanöstern.

Berättelsen var inte ny. Den låg i linje med ett tidigare kampanjinslag där samma symbolik användes. Den muslimska närvaron som hot. Rädsla som budskap. Politik reducerad till reflexer.

När man lägger samman kampanjbilden, den personliga förklaringen till skadan och den aktuella händelsen med Katja Nyberg, framträder inte en tillfällighet utan ett mönster. När fakta blir besvärliga ersätts de av berättelser. När ansvar krävs flyttas fokus. När pressen ökar pekas någon annan ut.

I Nybergs fall fanns inget symboliskt. Inget drömlikt. Bara prover, dokumentation och myndighetsbeslut. Ändå möttes detta med samma försvarsmekanism. Förnekelse. Mediekritik. Misstro mot institutioner.

Här spricker projektet.

För detta är ett parti som gjort moraliskt överläge till sin politiska valuta. Som predikar disciplin, ordning och konsekvens. Som kräver hårda tag när andra brister. Men när samma krav vänds inåt försvinner principerna snabbt ur sikte.

Då blir felet mänskligt. Då blir omständigheterna förmildrande. Då blir medierna problemet. Då blir någon annan bakgrunden.

Och där måste frågorna ställas, utan omskrivningar:

Är alla migranter muslimer? Är alla muslimer terrorister? Är alla svenskar anhängare av Sverigedemokraterna?

Svaret är nej.

Men politiken fortsätter att låtsas som om förenklingen är sann, därför att den är användbar.

I ett rättssamhälle räcker det inte att kräva ansvar av andra. Det måste tålas även när det träffar en själv.

Det är lätt att tala. Men när handlingarna granskas, är det just där det brister.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut