Stigbjörn delar slappt unken diskurs
Även om en antijudisk diskurs funnits är inte kristendomen i sig antijudisk. Det handlar snarare om en vana, inte sällan omedveten.
Den sjunde oktober 1943 tog den fransk-judiske historikern Jules Isaac en promenad i sin bostadsort Riom. När han kom tillbaka var hans liv slaget i spillror. Gestapo hade gjort en räd och hans älskade hustru Laure och två vuxna barn skickades till Auschwitz. Han såg dem aldrig igen och gick under jorden med hjälp av vänner.
Isaac var 66 år när han tog promenaden som räddade hans liv samtidigt som hans familj försvann. Jag hade gått ner mig i bitterhet och improduktivitet men Isaac tog sig an en stor livsuppgift.
Han ägnade återstoden av sitt liv åt att analysera hur kyrkan historiskt har framställt judar som fiender och visade hur denna antijudiska tradition hade banat väg för antisemitismens utbredning och Förintelsen. Isaac blev en pionjär inom den judisk-kristna dialogen och fick en avgörande betydelse för Nostra Aetate (1965), Andra Vatikankonciliets deklaration, som bland annat förändrade katolska kyrkans syn på judendomen.
Jag kom att tänka på Jules Isaac på grund av Stigbjörn Ljunggren. Han skrev en ledare (som jag inte kommer att analysera i sig) i Sydöstran med anledning av kyrkovalet. Det som föranleder mitt stick är följande citat från en passus om kulturkriget:
”Det som kallas för ’kulturkriget’ – och som egentligen är ideologiernas återkomst – har stampat fram övergivna tankemönster ur historiens gömmor. Kampen mellan Gamla Testamentets regelstyrda oresonlighet och Nya Testamentets kärleksbudskap har åter blossat upp”
(Spelar kyrkovalet roll?, Sydöstran, 28 augusti 2025)
Citatet innehåller (oreflekterat) två klassiska kristna antijudiska föreställningar. Det fick tre präster att adressera ledarens reproducerande av denna unkna diskurs i en insändare i Sydöstran den 5 september. Prästerna har genom sin teologiska skolning lärt sig att se detta.
Jules Isaacs klassiska verk L'Enseignement de Mépris (The Teaching of Contempt: Christian Roots of Anti-Semitism) gavs ut 1962. Även om det har funnits en antijudisk diskurs historiskt är inte kristendomen i sig antijudisk, säger han, utan poängterar att den som förkastar föraktets teologi inte förkastar någon central kristen doktrin.
Det handlar snarare om en vana, inte sällan omedveten. Isaac sammanfattar diskursen utifrån tre föreställningar: Den mytologiska föreställningen om ”fördrivningen år 70 e.v.t.” som ett kollektivt straff för korsfästelsen, föreställningen om judendomen som degenererad och andligt död vid Jesu tid, och den kollektiva kristusmördaranklagelsen mot judarna.
Där Isaac lade grunden har samtida teologer som Jesper Svartvik vidareutvecklat. I sin bok Bibeltolkningens bakgator tecknar Svartvik en typologi med tre huvudmotiv: Motsatsförhållandet, syndabocksmotivet, samt ersättningsteologin. Det Ljunggren uttrycker är ett exempel på motsatsförhållandet (uppfattningen att kristendomen är allt det goda som judendomen inte är). Däremot kan man inte säga att dessa korta meningar är ett uttryck för ersättningsteologi (uppfattningen att judendomen blev obsolet och irrelevant och ersattes av kristendomen, som helt tog över dess roll och förbund med Gud).
Det finns allvarliga problem med sådana här omedvetna, icke uppsåtliga reproduktioner av antijudiska föreställningar. Historikern Jeffrey Herf skriver i sin bok The Jewish Enemy om hur de ständigt närvarande kristna antijudiska motiven skapade en likgiltighet, som gjorde att människor inte reagerade mot förföljelser även om de inte själva var hårdkokta antisemiter.
Även i vårt semisekulära land finns det religiösa bildspråket närvarande och talar till oss i allt från ledartexter till virala memes. Det märks i vad som sprids i sociala medier. Om detta sade en klok religionshistoriker och mentor ungefär följande: ”om du märker att en meme [som berör ditt starkt upplevda ’cause’] griper tag i dina religiösa sentiment ska du vara försiktig med att dela vidare”. Det är en bra tumregel. För alla.
Jules Isaac trodde på folkbildning. Det gör jag med. Jag tror att de allra flesta är ganska omedvetna om de spår av antijudisk diskurs vi bär med oss i språkliga och visuella uttryck. Men som opinionsbildare kan man inte kosta på sig den omedvetenheten – särskilt inte i Sverige i dag. Svartviks bok är en bra ingång till ett medvetet förhållningssätt.
Den sjunde oktober 1943 tog den fransk-judiske historikern Jules Isaac en promenad i sin bostadsort Riom. När han kom tillbaka var hans liv slaget i spillror. Gestapo hade gjort en räd och hans älskade hustru Laure och två vuxna barn skickades till Auschwitz. Han såg dem aldrig igen och gick under jorden med hjälp av vänner.
Isaac var 66 år när han tog promenaden som räddade hans liv samtidigt som hans familj försvann. Jag hade gått ner mig i bitterhet och improduktivitet men Isaac tog sig an en stor livsuppgift.
Han ägnade återstoden av sitt liv åt att analysera hur kyrkan historiskt har framställt judar som fiender och visade hur denna antijudiska tradition hade banat väg för antisemitismens utbredning och Förintelsen. Isaac blev en pionjär inom den judisk-kristna dialogen och fick en avgörande betydelse för Nostra Aetate (1965), Andra Vatikankonciliets deklaration, som bland annat förändrade katolska kyrkans syn på judendomen.
Jag kom att tänka på Jules Isaac på grund av Stigbjörn Ljunggren. Han skrev en ledare (som jag inte kommer att analysera i sig) i Sydöstran med anledning av kyrkovalet. Det som föranleder mitt stick är följande citat från en passus om kulturkriget:
”Det som kallas för ’kulturkriget’ – och som egentligen är ideologiernas återkomst – har stampat fram övergivna tankemönster ur historiens gömmor. Kampen mellan Gamla Testamentets regelstyrda oresonlighet och Nya Testamentets kärleksbudskap har åter blossat upp”
(Spelar kyrkovalet roll?, Sydöstran, 28 augusti 2025)
Citatet innehåller (oreflekterat) två klassiska kristna antijudiska föreställningar. Det fick tre präster att adressera ledarens reproducerande av denna unkna diskurs i en insändare i Sydöstran den 5 september. Prästerna har genom sin teologiska skolning lärt sig att se detta.
Jules Isaacs klassiska verk L’Enseignement de Mépris (The Teaching of Contempt: Christian Roots of Anti-Semitism) gavs ut 1962. Även om det har funnits en antijudisk diskurs historiskt är inte kristendomen i sig antijudisk, säger han, utan poängterar att den som förkastar föraktets teologi inte förkastar någon central kristen doktrin.
Det handlar snarare om en vana, inte sällan omedveten. Isaac sammanfattar diskursen utifrån tre föreställningar: Den mytologiska föreställningen om ”fördrivningen år 70 e.v.t.” som ett kollektivt straff för korsfästelsen, föreställningen om judendomen som degenererad och andligt död vid Jesu tid, och den kollektiva kristusmördaranklagelsen mot judarna.
Där Isaac lade grunden har samtida teologer som Jesper Svartvik vidareutvecklat. I sin bok Bibeltolkningens bakgator tecknar Svartvik en typologi med tre huvudmotiv: Motsatsförhållandet, syndabocksmotivet, samt ersättningsteologin. Det Ljunggren uttrycker är ett exempel på motsatsförhållandet (uppfattningen att kristendomen är allt det goda som judendomen inte är). Däremot kan man inte säga att dessa korta meningar är ett uttryck för ersättningsteologi (uppfattningen att judendomen blev obsolet och irrelevant och ersattes av kristendomen, som helt tog över dess roll och förbund med Gud).
Det finns allvarliga problem med sådana här omedvetna, icke uppsåtliga reproduktioner av antijudiska föreställningar. Historikern Jeffrey Herf skriver i sin bok The Jewish Enemy om hur de ständigt närvarande kristna antijudiska motiven skapade en likgiltighet, som gjorde att människor inte reagerade mot förföljelser även om de inte själva var hårdkokta antisemiter.
Även i vårt semisekulära land finns det religiösa bildspråket närvarande och talar till oss i allt från ledartexter till virala memes. Det märks i vad som sprids i sociala medier. Om detta sade en klok religionshistoriker och mentor ungefär följande: ”om du märker att en meme [som berör ditt starkt upplevda ’cause’] griper tag i dina religiösa sentiment ska du vara försiktig med att dela vidare”. Det är en bra tumregel. För alla.
Jules Isaac trodde på folkbildning. Det gör jag med. Jag tror att de allra flesta är ganska omedvetna om de spår av antijudisk diskurs vi bär med oss i språkliga och visuella uttryck. Men som opinionsbildare kan man inte kosta på sig den omedvetenheten – särskilt inte i Sverige i dag. Svartviks bok är en bra ingång till ett medvetet förhållningssätt.
