Superubåtar – Sverige ljusår efter Kina
Vi vet ännu inte hur många miljarder superubåtarna kommer att ha slukat när farkosterna vid en ännu okänd tidpunkt slutligen är i Östersjön.
Ett av alla vapensystem som väckte uppmärksamhet vid den stora militärparaden i Peking var obemannade undervattensfarkoster.
Kina visade upp dels en cirka 15 meter lång och osynlig miniubåt (extra-large unmanned underwater vehicle, HSU100), dels en torpedliknande tingest i samma längd men med smalare diameter som kan användas för att lägga ut minor och angripa andra länders fartyg (AJX002).
I omvärldens ögon blev paraden ett bevis för att Kina tagit täten i den militärteknologiska utvecklingen.
En knapp vecka tidigare presenterade försvarskoncernen Saab ett avtal med staten om att ”ta fram ett koncept för en större obemannad undervattensfarkost: ”Large Uncrewed Undersea Vehicle”. Ordvalet skiljer sig marginellt från de kinesiska systemen. Med svenska mått mätt är det ett spjutspetsprojekt.
Den stora skillnaden är att Kinas undervattensfarkoster redan existerar, medan den svenska versionen är på väg upp på ritbordet. I upprymda ordalag talar Saab om en ”sensorplattform” som ska ”övervaka botteninfrastruktur” och ”upptäcka och avvisa hot under ytan”. Initialt är avtalet värt beskedliga 60 miljoner kronor.
Från regeringens sida uttalar man sig uppskattande. ”Det är mycket positivt”, skriver försvarsminister Pål Jonson på X, ”att en ny obemannad mini-ubåt utvecklas genom forcerad anskaffning för att snabbt stärka vår marina förmåga”.
Enligt beställaren FMV ligger projektet ”helt rätt i tiden med tanke på dagens omvärldssituation”. Ändå kan det inte hjälpas att det hela inger onda aningar. Det finns ubåtsspår som förskräcker.
I vårbudgeten 2010 lanserade den M-ledda alliansregeringen en ny, stor ubåtssatsning. Dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors var lyrisk och talade om ett svenskt ubåtsvapen av absolut ”världsklass”. Beräknat leveransdatum var 2018-19. Någon prislapp för projektet fanns det inte vid den tiden.
När kontraktet undertecknades 2015 satte den S-ledda regeringens försvarsminister Peter Hultqvist ett budgettak på 8,2 miljarder, inget problem tyckte man då på Saab. ”Vi har en lång tradition av pricksäkerhet att leverera till rätt kostnad till försvaret”, meddelade dåvarande VD:n Håkan Buskhe.
I ett gemensamt pressmeddelande 2021 upplyste Saab och FMV skattebetalarna om att kostnaden för ”superubåtarna”, som projektet snabbt döptes till i media, enligt ett tilläggsavtal hade ökat till 14 miljarder. Leveransen beräknades till 2027-28.
På senare tid har insikten från politiskt håll vuxit att situationen med Blekingeubåtarna – som den officiella beteckningen lyder – börjar bli ohållbar. I försvarsberedningens slutrapport 2024 betonades ”betydelsen av att Blekingeklassen inte försenas ytterligare då det riskerar att reducera marinens ubåtsförmåga och påverka andra delar av förmågeutvecklingen i marinen”.
I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2025 var bedömningen att leveransen av ubåtarna ”slutförs 2031-35, i så fall en försening på ungefär 15 år jämfört med den ursprunglig tidsplanen”. Om det i sin tur verkligen håller är en annan sak.
I den senaste årsredovisningen antyder Försvarsmakten att det inte kommer att göra det: ”Projektet är försenat vilket kommer medföra en omförhandling i tid och ekonomi” och därför ”bereds konsekvenser av bedömda leveransförseningar”. 14 miljarder räcker alltså inte längre.
Hur många miljarder ”superubåtarna” kommer att ha slukat när farkosterna väl är operativa i Östersjön vid en än så länge okänd tidpunkt vet vi inte ännu.
Vi vet inte heller hur det nya miniubåts-projektet kommer att utvecklas. Inget är sagt om vare sig leveranstid eller kostnad på sista raden. I värsta fall är ett nytt ubåtsfiasko under uppsegling. Vad vi däremot vet är att Sverige ligger ljusår efter Kina i produktionen av avancerade militära system.
Ett av alla vapensystem som väckte uppmärksamhet vid den stora militärparaden i Peking var obemannade undervattensfarkoster.
Kina visade upp dels en cirka 15 meter lång och osynlig miniubåt (extra-large unmanned underwater vehicle, HSU100), dels en torpedliknande tingest i samma längd men med smalare diameter som kan användas för att lägga ut minor och angripa andra länders fartyg (AJX002).
I omvärldens ögon blev paraden ett bevis för att Kina tagit täten i den militärteknologiska utvecklingen.
En knapp vecka tidigare presenterade försvarskoncernen Saab ett avtal med staten om att ”ta fram ett koncept för en större obemannad undervattensfarkost: ”Large Uncrewed Undersea Vehicle”. Ordvalet skiljer sig marginellt från de kinesiska systemen. Med svenska mått mätt är det ett spjutspetsprojekt.
Den stora skillnaden är att Kinas undervattensfarkoster redan existerar, medan den svenska versionen är på väg upp på ritbordet. I upprymda ordalag talar Saab om en ”sensorplattform” som ska ”övervaka botteninfrastruktur” och ”upptäcka och avvisa hot under ytan”. Initialt är avtalet värt beskedliga 60 miljoner kronor.
Från regeringens sida uttalar man sig uppskattande. ”Det är mycket positivt”, skriver försvarsminister Pål Jonson på X, ”att en ny obemannad mini-ubåt utvecklas genom forcerad anskaffning för att snabbt stärka vår marina förmåga”.
Enligt beställaren FMV ligger projektet ”helt rätt i tiden med tanke på dagens omvärldssituation”. Ändå kan det inte hjälpas att det hela inger onda aningar. Det finns ubåtsspår som förskräcker.
I vårbudgeten 2010 lanserade den M-ledda alliansregeringen en ny, stor ubåtssatsning. Dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors var lyrisk och talade om ett svenskt ubåtsvapen av absolut ”världsklass”. Beräknat leveransdatum var 2018-19. Någon prislapp för projektet fanns det inte vid den tiden.
När kontraktet undertecknades 2015 satte den S-ledda regeringens försvarsminister Peter Hultqvist ett budgettak på 8,2 miljarder, inget problem tyckte man då på Saab. ”Vi har en lång tradition av pricksäkerhet att leverera till rätt kostnad till försvaret”, meddelade dåvarande VD:n Håkan Buskhe.
I ett gemensamt pressmeddelande 2021 upplyste Saab och FMV skattebetalarna om att kostnaden för ”superubåtarna”, som projektet snabbt döptes till i media, enligt ett tilläggsavtal hade ökat till 14 miljarder. Leveransen beräknades till 2027-28.
På senare tid har insikten från politiskt håll vuxit att situationen med Blekingeubåtarna – som den officiella beteckningen lyder – börjar bli ohållbar. I försvarsberedningens slutrapport 2024 betonades ”betydelsen av att Blekingeklassen inte försenas ytterligare då det riskerar att reducera marinens ubåtsförmåga och påverka andra delar av förmågeutvecklingen i marinen”.
I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2025 var bedömningen att leveransen av ubåtarna ”slutförs 2031-35, i så fall en försening på ungefär 15 år jämfört med den ursprunglig tidsplanen”. Om det i sin tur verkligen håller är en annan sak.
I den senaste årsredovisningen antyder Försvarsmakten att det inte kommer att göra det: ”Projektet är försenat vilket kommer medföra en omförhandling i tid och ekonomi” och därför ”bereds konsekvenser av bedömda leveransförseningar”. 14 miljarder räcker alltså inte längre.
Hur många miljarder ”superubåtarna” kommer att ha slukat när farkosterna väl är operativa i Östersjön vid en än så länge okänd tidpunkt vet vi inte ännu.
Vi vet inte heller hur det nya miniubåts-projektet kommer att utvecklas. Inget är sagt om vare sig leveranstid eller kostnad på sista raden. I värsta fall är ett nytt ubåtsfiasko under uppsegling. Vad vi däremot vet är att Sverige ligger ljusår efter Kina i produktionen av avancerade militära system.
