Sverige och den organiserade kriminalitetens andra fas

Det som började som gängvåld har utvecklats till en bred, professionell och ekonomiskt integrerad kriminalitet som allt oftare verkar inom, snarare än utanför, statens egna system.

Den offentliga bilden av svensk kriminalitet domineras av skjutningar, sprängningar och unga män i konflikt. Det är begripligt. Våldet är det mest dramatiska uttrycket, det som bryter tryggheten här och nu, och det som medier, polis och politik instinktivt fokuserar på.

Men just därför riskerar det att dölja det mer avgörande skiftet.

I mogna organiserade brottssystem är våld sällan huvudaffären. Det är ett styrmedel. Ett sätt att reglera marknader, upprätthålla disciplin, driva in skulder och signalera gränser. När strukturerna väl är etablerade blir våldet snarare en kostnad än en intäkt, något som används selektivt för att skydda mer långsiktiga ekonomiska intressen.

Detta är ett välkänt mönster internationellt. När kriminalitet professionaliseras flyttas fokus från gatan till bokföringen. Från territorium till kassaflöde. Från synlig konfrontation till osynlig kontroll.

Det är dit Sverige nu har kommit.

Den kriminella ekonomins verkliga betydelse

Under senare år har flera statliga analyser försökt uppskatta omfattningen av den kriminella ekonomin. Resultaten varierar i exakta siffror, men pekar entydigt i samma riktning. Vi talar om verksamheter som omsätter hundratals miljarder kronor årligen, med vinster i storleksordningar som gör organiserad brottslighet till en maktfaktor i sig, inte bara ett ordningsproblem.

Det avgörande är dock inte bara volymen, utan karaktären.

Den kriminella ekonomin har förändrats från att domineras av klassiskt illegala marknader till att i allt högre grad verka i gränslandet mellan legalt och illegalt. Skatteundandragande, falska fakturor, arbetslivskriminalitet, systematiska bedrägerier och utnyttjande av offentliga ersättningar erbjuder något som narkotikahandel aldrig kan ge i samma utsträckning, stabila kassaflöden, låg upptäcktsrisk och möjlighet till långsiktig kapitaluppbyggnad.

Detta är rationell kriminalitet. Den följer samma logik som vilket företag som helst, riskminimering, diversifiering och stabil avkastning. Skillnaden är att affärsmodellen bygger på systemens svagheter snarare än på marknadens efterfrågan.

Välfärdsstaten som struktur, inte offer

I den svenska debatten beskrivs välfärdsbrott ofta som missbruk av ett i grunden gott system. Det är en moraliskt tilltalande beskrivning, men analytiskt otillräcklig. I praktiken har delar av välfärdsstaten blivit en strukturell komponent i organiserad brottslighet.

Assistansersättning, sjukförsäkring, etableringsstöd, kommunala upphandlingar och arbetsmarknadsåtgärder återkommer i utredning efter utredning, ofta med samma aktörer i olika roller. Företag som fuskar med löner och skatter kan samtidigt vara stora mottagare av offentliga ersättningar. Verksamheter med låg eller obefintlig faktisk aktivitet kan generera betydande offentliga utbetalningar.

Det centrala är inte enskilda skandaler, utan mönstret. När systemen är komplexa, kontrollnivån låg och samordningen bristfällig uppstår en förutsägbar exploateringsyta. Den utnyttjas inte av tillfälliga bedragare, utan av organiserade nätverk med juridisk, ekonomisk och administrativ kompetens.

Staten blir då inte bara ett offer för brottsligheten, utan en del av dess infrastruktur.

Släkt, lojalitet och rättsstatens begränsningar

En särskilt svårhanterlig dimension är framväxten av nätverk som organiseras kring släkt och lojalitet snarare än individ. Dessa strukturer utmanar rättsstaten på ett mer grundläggande plan än traditionell gängkriminalitet.

Rättsordningen är byggd för individuellt ansvar. Straff, vittnesmål och påföljder förutsätter att individer kan isoleras från varandra. I släktbaserade strukturer fungerar detta sämre. Roller kan roteras. Vittnen tystnar. Ansvar kan förskjutas mellan personer och generationer.

Detta skapar en asymmetri. Staten agerar långsamt, regelstyrt och öppet. Nätverken agerar snabbt, disciplinerat och slutet. Det är inte en moralisk skillnad, utan en organisatorisk.

Infiltration som normalprocess

När stora ekonomiska flöden etableras inom ett samhälle sker nästa steg nästan automatiskt. Inte genom dramatisk korruption, utan genom gradvis anpassning.

Anställningar där bakgrundskontroller saknas. Upphandlingar där lägsta pris systematiskt vinner. Tillsyn som blir selektiv. Ärenden som aldrig prioriteras. Beslut som skjuts upp av rädsla för konflikt.

Detta är sällan resultatet av konspiration. Det är konsekvensen av incitament. När kostnaden för att ingripa blir högre än kostnaden för att låta bli, anpassar sig institutioner. Så sker institutionell erosion, långsamt, rationellt och utan tydligt brott mot reglerna.

Ett system byggt för en annan verklighet

Den svenska statsförvaltningen är utformad för ett samhälle med hög tillit och låg grad av strategisk illojalitet. Självrapportering, delegerat ansvar och begränsad kontroll har varit effektiva verktyg i en sådan kontext.

Men system är alltid anpassade efter sina antaganden. När antagandena förändras blir styrkor svagheter.

Organiserad brottslighet är per definition låg-tillit, hög-disciplin och långsiktigt strategisk. I mötet med detta uppstår en strukturell obalans. Det som tidigare uppfattades som administrativ effektivitet blir en öppen flank.

När staten visste men inte kunde agera

Det mest obekväma i denna utveckling är att den inte kom oväntat. Varningssignaler har funnits i över ett decennium. Utredningar, myndighetsrapporter och interna analyser har pekat i samma riktning.

Att åtgärder uteblev berodde inte främst på okunskap, utan på ansvarsrisk. Att erkänna systemfel hade krävt samordnade kursändringar i flera politikområden samtidigt. Det hade också krävt ett erkännande av att vissa grundantaganden inte längre höll.

I stället valdes fragmenterade åtgärder, språklig omformulering och organisatorisk omstrukturering. Problemen administrerades snarare än adresserades.

En fråga om statlig kapacitet

Sverige har i dag en organiserad kriminalitet som inte längre kan förstås som ett randfenomen eller som en fråga för enskilda myndigheter. Den är ekonomiskt integrerad, institutionellt närvarande och strategiskt anpassad till statens egna arbetssätt.

Problemet är därför inte längre att identifiera hotet. Analysen finns. Kartläggningarna finns. Kunskapen finns. Det som återstår är den svårare frågan, om staten faktiskt har förmågan att omsätta denna insikt i handling.

För det som krävs nu är inte fler pilotprojekt eller justeringar i marginalen. Det som krävs är en systemisk omställning, högre kontrollnivåer, kraftigt minskat tolkningsutrymme, samordning som bryter stuprör och en acceptans för att ett hög-tillitssamhälle inte kan försvaras med låg konfliktnivå när motståndaren är organiserad, disciplinerad och långsiktig.

Det innebär politiska beslut som är impopulära, administrativt kostsamma och juridiskt krävande. Det innebär att staten måste agera snabbare än sina egna processer är byggda för. Och det innebär att välfärdssystem som under decennier formats för tillit nu måste omformas för motståndskraft.

Här uppstår den egentliga osäkerheten.

Sveriges institutioner är starka på papperet, men de är också formade i en tid då hotet mot staten kom utifrån eller i form av tillfälliga avvikelser. De är mindre testade mot långsiktig, ekonomiskt rationell och inifrånverkande brottslighet. Mot aktörer som inte bryter systemet, utan använder det.

Det är därför den avgörande frågan inte längre är hur kriminaliteten ser ut. Den är väl beskriven.

Den avgörande frågan är om den svenska staten, politiskt, juridiskt och administrativt, klarar av att göra det som krävs när kostnaderna blir höga, konflikterna öppna och besluten inte längre kan skjutas på framtiden.

För när välfärdsstaten blivit en stabil intäktskälla för organiserad brottslighet är det inte kriminaliteten som primärt hotar staten.

Det är statens egen oförmåga att förändra sig själv.

Och det är en betydligt svårare fiende.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör