Tiotusen bögar till Mogadishu i mångfaldens namn
Genom åren har vi matats med budskapet att mångfald är det bästa som hänt sedan skivat bröd. Konstigt nog har det bara ett egenvärde i väst.
Eli Göndör noterade i en text häromsistens att vår vurm för mångfald är rätt selektiv. Samma personer som hyllar mångfald i andra sammanhang, sparkar nämligen bakut när uppstickare som Kvartal och Henrik Jönssons 100% försöker bredda åsiktskorridoren i mediebranschen. Den enda variation som välkomnas där är visst flera nyanser av rött.
Mångfald kan liknas vid ordet jämställdhet, som när det används betyder: mer makt och inflytande för kvinnor – bra. Ingen bölar om orättvisor när en arbetsplats eller ett styrelserum är fullt av fruntimmer. Jämställdhet är alltså ett fint ord för något annat man vill åt.
Samma med mångfald, som när det används betyder: färre vita människor – bra. Ju färre vita, desto mer mångfald.
Piers Morgan, brittisk tv-profil, är vanligen inte den som skyggar för det politiskt inkorrekta, men på den här punkten är han ganska typisk. I en intervju med Tucker Carlson kommer de in på hur Storbritannien har förändrats genom en invandring som Morgan medger har varit alltför vidlyftig.
Carlson, amerikansk högerprofil, menar att England har ”förstörts”. ”Jag ser inte ett engelskt land”, säger han, med utsikt över London. ”Människorna vars förfäder byggde Stonehenge är inte längre här. London är 36 procent vitt, och det har hänt de senaste typ 40 åren” (I en folkräkning från 2021 identifierade sig 37 procent av Londonborna som vita britter).
”Men England är runt 70 procent vitt”, försöker Morgan. ”Jo, men det var 99 procent vitt 1945”, kontrar Carlson. ”Så vi har utvecklats”, svarar Morgan.
Carlson trycker på: ”Men ni är på väg att bli en minoritet i landet”.
”So what?”, svarar Morgan lakoniskt.
Att ursprungsbritter har hamnat i numerärt underläge i sin egen huvudstad är alltså ingen big deal, enligt Piers Morgan. För honom är det bara ”utveckling”. Men vad är bättre nu jämfört med hur det var förr, undrar Carlson. Vad var så dåligt med det gamla England? Morgans svar: ”Maten var skit”.
En som också är nöjd med ”utvecklingen” är Bill Maher – en annan tv-personlighet från USA, som på kanalen Triggernometry för ett par år sedan mindes sitt första besök i London på 1980-talet. Då var huvudstaden ”väldigt annorlunda”, säger han. ”London var typ helvitt, så kan vi inte bara fira den segern, att vi gav stället mer mångfald? Det känns som att man aldrig får några ryggdunkar för sådana bedrifter”. Att vita har reducerats till en minoritet kallar Maher progress, ett framsteg.
Genom åren har vi matats med budskapet att mångfald är det bästa som hänt sedan bröd började säljas i skivor. Men konstigt nog tycks det bara ha ett egenvärde i väst, alltså länder som förr enbart befolkades av blekansikten.
Vi har exempelvis fått läsa om bristande mångfald i fotbollens värld, vilket undantagslöst betyder ”för vitt”. 2022 var det England som fick kritik för sin helvita damtrupp. Samtidigt är det ingen som rasar över Senegals helsvarta uppställning. Ingen säger att mer mångfald – som att värva vita spelare – skulle göra deras lag bättre. Märkligt, det där.
Faktum är väl att ett helsvart engelskt landslag – eller svenskt eller tyskt eller franskt – inte heller skulle bli utskällt för bristande mångfald. Det hade snarare varit progress. Man skulle säga som Piers Morgan: ”Vi har utvecklats”.
Men det kanske är lika bra för mig att sluta käfta emot. Man kan inte trycka tillbaka tandkrämen i tuben, som det heter. Mångfalden är här för att stanna. Men om den nu är så bra för oss – om den verkligen är vår största styrka – varför ska vi då inte försöka sprida den till resten av världen? Varför bara tänka på oss själva?
Nu har jag aldrig varit i Afrika söder om Sahara, men allt jag har sett från det stället är svarta människor. Svarta människor överallt. Där går de med bananer i korg på huvudet, helt i avsaknad av mångfald. De stackarna har inte blivit berikade. Förstå hur de måste lida!
Vad sägs om att skicka tiotusen tyska bögar till Mogadishu? En snabb sökning gör gällande att Somalias huvudstad är överväldigande mörkhyad, och när jag söker på gayklubbar i denna metropol hittar jag inte en enda. Här skulle de mer entreprenöriellt lagda bögarna verkligen kunna göra en insats.
”Dumheter”, säger säkert en och annan förståndig människa. ”Det fattar du väl själv att de inte skulle passa in.”
Och jag svarar bara: So what?
Jonathan Nordström är frilansjournalist.
