Donald Trump vill gå till historien som en fredspresident, kanske lyckas han. Något fredspris var inte aktuellt redan i år, men han har lagt en grund och det kommer fler chanser.

Om freden håller och Trump infriar vad han lovat i övrigt har han sannolikt priset i sin hand några månader efter sin 80-årsdag 2026. I så fall är det en anmärkningsvärd prestation av en person som var politiskt uträknad efter att ha vägrat erkänna valförlusten 2020, stormningen av kongressen i januari 2021 och utreddes och i ett fall dömdes för brott innan han tog tillbaka Vita huset.

Det bör inte falla i glömska nu heller när det råder eufori över att kriget verkar vara över.

Blixtbesöket i Israel med tal i Knesset och en fredskonferens i Sharm-el Sheik med ett tjugotal deltagarländer bl a från regionen och Europa är en bekräftelse på att Trump lyckats så här långt. Att gisslan släpps är en stor triumf.

I nästa fas är löftet att Gaza ska återuppbyggas under internationell övervakning. Mycket återstår, till exempel om Hamas låter sig avväpnas och ger upp maktanspråken i Gaza.

Vill Trump vara säker på att få fredspriset kan han inte bortse från kriget i Ukraina. I Mellanöstern satte han parterna under tryck, men han backar undan för Ryssland. Han vet att Kina finns i bakgrunden och att länderna utgör en ondskefull axel. Kan han hitta en lösning och få slut även på det kriget har han fredspriset som i en liten ask.

När Trump hyllas för fredsavtalet kan det vara värt att påminna om en annan verklighet – den på hemmaplan i USA.

Trump tänjer på gränserna till det yttersta. Han har skrivit under 209 exekutiva ordrar, han processar oavbrutet i domstol och inför nödläge för att runda kongressen. 

Han hänvisar till Alien Enemies Act (1798) för att deportera migranter. Han har satt in nationalgardet i Los Angeles, Chicago, Portland, Memphis och Washington DC för att stävja påstådda eller verkliga upplopp. Han viftar med Insurecction Act (1807) för att rättfärdiga insatserna när det politiska syftet är att klämma åt demokratiskt styrda delstater. Tullkriget vilar på en egen tolkning av International Emergency Economic Powers Act (1977).

Trump bedriver ett evigt krig mot media, drar in bidrag till lärosäten och massavskedar statligt anställda utan att blinka. Han hotar och ljuger när det gynnar hans egna intressen. Han glömmer aldrig en oförrätt och är på ständig jakt på politiska motståndare och andra fiender, påhittade eller inbillade.

Trump styr USA på samma sätt som sitt affärskonglomerat The Trump Organization. Som koncernchef håller han verksamheten i ett järngrepp. Han blandar politik med affärer. En deal är en deal.

I juli fick EU:s Ursula von der Leyen infinna sig på hans golfanläggning i skotska Turnberry för att förhandla tullar. Trump spelade förstås en runda med sonen Eric framför rullande kameror. Internationella medier kablade ut bilder världen över, med obeskattat reklamvärde. 

Vad planerar han i Gaza? En Riviera med Trumphotell? Han har sagt det tidigare, på skämt eller allvar. Man vet inte med Trump.

Vid samtalen om fredsavtalet drog sändebudet och fastighetsmagnaten Steve Witkoff i trådarna från Florida tillsammans med Trumps svärson Jared Kushner – med egna affärsintressen i regionen – under Trumps överinseende på distans från Vita huset. Han litade på sina udda förhandlare.

Trump driver alltid sin egen agenda och har alltid minst ett öga på Trumpsfärens intressen. Man ska inte förledas att tro något annat.

Tanken tycks vara att etablera en ekonomisk-politisk dynasti som sträcker sig in i framtiden. Ett fredspris är en del av imperiebygget. Han är beredd att gå hårt fram för att lyckas.

Trump är ingen äkta fredsängel även om han skulle prisas i Oslo om ett år.

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Månadens erbjudande

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill