Tystnaden är inte misstag utan metod

Det råder ingen okunskap inom svensk förvaltning om förvaltningarnas krav och göromål. Myndighetschefer känner väl till lagar, innan- och innantill. De vet att beslut ska motiveras, att handlingar ska lämnas ut och de vet att frågor ska besvaras. Ändå fortsätter beslut att fattas utan substans, det sker olika försvåranden av utlämnanden av handlingar – och svar uteblir.

Det pågående är inte slarv. Det är ett systematiskt arbetssätt och en rådande förvaltningskultur inom vissa svenska förvaltningar.

När motiveringar reduceras till tomma standardfraser eller uteblir helt, sker det inte av misstag, utan därför att det fungerar. Tystnad används som ett verktyg för att undvika ansvar, fördröja överprövning eller överklaganden, samt för att nöta ned den enskilde tills denne ger upp.

När ledningen vet men väljer att tiga
Att påstå att sakfrågorna kan handla om enskilda handläggares brist, får anses vara en bekväm lögn. Många myndighetschefer är fullt medvetna om vad som pågår inom myndigheten. De får interna signaler, externa klagomål och JO-anmälningar på sitt bord. Ändå förblir svaren ofta desamma: tystnad.

I vissa fall gör ledningen exakt samma sak själv. Beslut från högsta nivå lämnas utan motivering, begäran om förklaringar ignoreras och kritik bemöts med formella floskler. När toppen agerar så sätter den normen för hela organisationen. Det är inte bara tillåtet att strunta i lagen – det är underförstått accepterat.

JO:s passivitet har blivit en del av problemet
Justitieombudsmannen framställs som rättsstatens väktare. I praktiken agerar JO sällan, eller aldrig, mot de systematiska åsidosättandena från myndigheternas sida – trots kännedom om dem. Kritik, om den väl kommer, är försiktig, sen och utan verkan.

När tillsynsmyndigheten reduceras till en instans som ”noterar brister” men låter dem fortgå, blir även själva tillsynen en kuliss. JO:s återhållsamhet är inte neutral utan möjliggör fortsatt lagtrots.

Det saknas uppföljning. Det saknas sanktioner. Det saknas konsekvenser. Myndigheter är väl medvetna om detta – och anpassar sig därefter.

Lagen har blivit frivillig – för myndigheter
För medborgaren är lagar bindande. Missas en tidsfrist, om fel formulär används eller då en fråga ställs felaktigt, får det omedelbara konsekvenser för den enskilde. Detta medan myndigheter kan kringgå motiveringskrav och medvetet utelämna svar – helt utan påföljd.

Detta är kärnan i problemet: lagen tillämpas asymmetriskt. De offentliga förvaltningarna kräver lydnad, men undantar sig själv från ansvar.

När lagar bara gäller i ena riktningen är det inte längre en fråga om rättsstatlig balans, utan om ensidig maktutövning utom kontroll.

Rättsstaten urholkas
Lag- och regelbrotten från myndigheternas sida handlar inte om administrativa detaljer. Ytterst handlar det om förtroendet för den offentliga förvaltningen. När medborgare gång på gång möts av tystnad, omotiverade beslut och en tillsyn som inte ingriper, skapas förakt, vilket bör anses vara rättsstatens värsta fiende.

Så länge myndighetsledningar kan blunda, JO kan avstå från att agera och lagbrott kan ske utan konsekvens, är lagarna inget skydd, utan bara pappersprodukter.

Antingen får lagar tänder – eller så erkänner man haveriet
Vill politiken att lagarna ska tas på allvar måste det få reella följder att bryta mot dem. Allt annat är självbedrägeri.

För i dag är sanningen obekväm men enkel: Tystnaden är inte ett misslyckande i systemet.
Den är systemet.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent