Underläge till framgångssaga är vänsterns dilemma

Det finns idéer med ambitionen att frigöra människor. Hit hör den moderna vänsterns idéer. Dessa är dock i praktiken beroende av att vissa aldrig riktigt lämnar sin utsatthet. 

Vänstern behöver människor i underläge för att projektet ska ha legitimitet och moralisk laddning. Förr fyllde arbetarklassen den funktionen. I takt med att den moderna vänstern övergav klass för identitet, hudfärg och etnicitet – vilket också bidrog till att många arbetare lämnade vänstern för SD – tilldelades utrikesfödda rollen som samhällets ständiga skyddsobjekt.

Den positionen är emellertid villkorad. Utrikesfödda ska helst vara marginaliserade och arga. Helst ska de förknippas med utanförskap, inte framgång. För något händer när de inte längre behöver hjälp, eller börjar konkurrera. När de överträffar den infödda medelklassvänstern förändras tonen.

Plötsligt handlar samtalet om ”orättvisa fördelar” eller att ”inte vara äkta”. Blicken blir märkligt misstänksam. Samma människor som applåderade ambition ryggar tillbaka när den blir verklig konkurrens. 

Begreppet model minority användes för att beskriva asiatiska amerikaners utbildningsframgångar och sociala mobilitet. Men i takt med att frågor om representation och positiv särbehandling blev mer centrala, började samma framgång att beskrivas som ett problem. Asiatiska studenters starka resultat och höga representation vid elituniversiteten kom i vissa progressiva kretsar att omformuleras till hinder för jämlikhetsmål och rättviseutdelning.

Samma logik finns i Sverige. Förorten romantiseras gärna så länge den producerar poetiska offerberättelser, eller kvinnor som gör samma sysslor på ett exotiskt doftande ”internationellt” kafé som i köket hemma. Men när de blir företagsägare, framgångsrika eller klättrar i den sociala hierarkin förändras tonläget snabbt. Då går de från att vara representanter för marginalen till att betraktas som avvikare eller ”fel sorts invandrare”. De blir med ens ”husblattar” eller människor som vänt sig mot ”sin egen grupp”. Problemet är inte klassresan i sig, utan att den bryter den politiska dramaturgin.

Och häri ligger kanske det obekväma: Klassresa blir svårt i ett system där vissa människor behövs som permanenta symboler för förtryck. I identitetspolitikens och den sociala rättvisans spår förlorar de som lyckas sitt symbolvärde. Inte bara för sig själva utan för bredare, så kallade progressiva, rörelser. 

Den här paternalismen använder akademiska ord och beskriver sig själv som humanistisk. Inte sällan maskeras den som omtanke och är därför svår att upptäcka. Vad den egentligen säger, är: Vi hjälper dig gärna, men vi vill också definiera vem du är. Har du lyckats att bli läkare, jurist eller entreprenör? Okej, men var dina av oss tilldelade ideologiska rötter trogen. Det är svårt att tala om respekt för människor när människovärdet verkar vara villkorat av politisk lydnad. 

Om vänstern menar allvar med jämlikhet måste den släppa behovet av att människor ska vara kvar i underläge. Vänstern måste tåla att de som den säger sig försvara också blir konkurrenter. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad