Festa med fienden

Berlin 1967. Jag och en kompis som vi kan kalla Olga hade passerat Checkpoint Charlie för ett litet besök i östzonen. Ingen av oss hade tidigare varit i DDR. Det var sommarvarmt och efter någon halvtimme styrdes stegen mot första bästa kneipe, ölkafé.

Kneipen var inte ens halvfull, men vid ett runt bord i andra änden satt ett gäng glada herrar i 40- till 50-årsåldern. De bjöd in oss till sitt bord, och ja, varför inte.

Vi fick direkt reglerna förklarade för oss. Ingen fick lämna sällskapet utan att ha bjudit på minst en omgång laget runt, och en omgång bestod av en öl och en Jäger. Toalettbesök undantaget.

Vi var unga, Olga och jag. Vi var äventyrslystna och på gott humör, och det var för sent att tacka nej.

Det var först efter efter ett par omgångar som vi förstod att vi skulle krokna tillsammans med styrelsen för lokalavdelningen för Sozialistische Einheitspartei Deutschlands.

Därefter minns jag inte mer än att Olga med sina långa hårflätor, i ungdomlig fredsiver handgripligen försökte avväpna de östtyska gränsvakterna, samt att jag dagen efter vaknade med svårt illamående och med en SED-pin på jackan.

Vi hade festat med fienden, och det hade sitt pris. Ånger var bara förnamnet.

En av dagens frågor på den politiska tapeten handlar om moralen i att just festa med fienden. Detta efter tidningen Flammans första maj-party. Marie Söderqvist ifrågasatte lämpligheten i att Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch synts glamma i baren. Marie Söderqvist är en stadig högerprofil och i dag en av medgrundarna till högerplattformen 100%, och Fredrik Kopsch hade därmed ”blivit vänsterns främsta valarbetare”, enligt Söderqvist.

Dels också efter att Sakine Madon lagt ut en till synes inte helt alkoholfri selfie på sig, med armen om Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis på X/Twitter, vilket hon fick på huden för av flera av sina följare där.

Sakine gick förstås engagerat till försvar för sitt vänsterglammande på såväl X som i Fokus och jämförde sig, lite hårdraget, kan jag nog tycka, med Stina Oskarsson som i SvD föredömligt skrev om sina samtal med diverse icke alls likatänkande i avsikt att bättre förstå sina fiender.

Såväl Fredrik Kopsch som Sakine Madon får förstås partaja med vilka de vill, men Flamman är inte vilken publikation som helst. Som jag själv skrev i Fokus i september förra året:

”Tidningen var den ideologiska basen för dem som 1977 bröt sig ur Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som för dem var alltför kritiskt till Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP).

Tidningen förblev de Moskvatrogna kommunisternas husorgan, ända tills Sovjetunionen imploderade, och till och med ett tag därefter. De flesta svenskar som i dag är upp till medelålders och lite till har dock inga egna minnen av detta förflutna. Namn som Josef Stalin och Leonid Brezjnev betyder ingenting för dem”.

Flamman är dessutom den enda svenska publikation som hyllat såväl Hitler som Stalin. En tidning som är oberoende (nåja) organ för det parti, vars ledning även i dag är uttalat stolta över partiets drygt 100-åriga historia.

Ett parti, som om de lycka erövra makten och lyckas bygga sin efterlängtade socialism – med kommunismen som hägrande slutmål – kommer att gå hårt åt liberaler som jag, som Fokus redaktion, som Fredrik Kopsch och Sakine Madon.

Så igen. De får förstås partaja när och var och med vem eller vilka de vill – leve liberalismen och allt det där – men de bör nog ändå mer försöka förstå sina kritiker än driva gäck med dem.

De hade festat med fienden och – även om de inte, som jag då, vaknade med huvudvärk och illamående dagen efter – har de fått repor i lacken och uppenbarligen något förlorat i anseende hos i alla fall en del av sina följare.

Var det värt det?

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist