Importerade moralhierarkier har skapat de nya våldtäktsfenomenen

Under det senaste decenniet har Sverige fått lära känna två nya brottsfenomen: Gruppvåldtäkter och våldtäkter och andra typer övergrepp inom äldreomsorgen. Brott som i princip varit okända i Sverige tidigare men som i dag pryder tidningarnas förstasidor oftare än någon hade önskat.

Sedan 2021 har det kommit in över 400 anmälningar om våldtäkt inom äldreomsorgen – och det är alltså bara anmälningarna. Med tanke på att offren i det här fallen tillhör samhällets mest försvarslösa kan man föreställa sig ett skrämmande stort mörkertal.

Utlandsfödda män är kraftigt överrepresenterade, både när det gäller gruppvåldtäkter och våldtäkter inom äldreomsorgen. Man måste alltså vara helt blind, fullkomligt faktaresistent eller direkt dum för att inte koppla de här fenomenen till den invandring som skett efter 2015, när Stefan Löfvens regering självrättfärdigt öppnade gränserna. För i grund och botten handlar både gruppvåldtäkterna och våldtäkterna mot äldre om samma sak: respektlöshet mot hela vårt samhälle såväl som ett avhumaniserande av individer. Många individer – sannolikt fler än vi vill tro – bär med sig normsystem som krockar fullständigt med våra västerländska värderingar om jämställdhet och individuell frihet. 

Det är inte helt lätt att hitta rättfram, orädd forskning på det här området, särskilt i Sverige. Här skriver man om ”våldtäkt” på ungefär samma undanglidande vis som vänsterfeministerna för inte länge sedan påstod att hedersvåld är detsamma som ”mäns våld mot kvinnor” rent allmänt. 

Det nämns i rapporter från BRÅ, och granskande reportage från SVT och andra mediehus, att utlandsfödda män är överrepresenterade i våldtäktsfall, men det sker alltid med en hel rad urskuldande förklaringar: De har haft svårt att anpassa sig, de blir diskriminerade, de har inte lärt sig reglerna, vi svenskar har inte gjort tillräckligt för integrationen och så vidare i en lång, tröttsam rad av ursäkter. 

Men det finns studier i andra länder, till exempel Storbritannien, som belyser vad det här fenomenet – för det är samma fenomen i båda fallen – handlar om.

Det kan tillskrivas män med ursprung i kulturer med starka patriarkala normer, där kvinnor förväntas vara kyska och lyda mannen. I dessa kulturer finns en föreställning om att västerländska kvinnor är ”orena”, rentav provocerande, eftersom de följer en annan moral. Det skapar en avhumanisering och en ursäkt för våldsutövandet. Kvinnorna i Sverige, unga såväl som gamla, betraktas som moraliskt mindervärdiga. 

I de här miljöerna betraktas som regel den västerländska liberalismen som ett tecken moraliskt förfall. Det skapar en moralisk hierarki där de här männen – till exempel hemtjänstmännen – ser ner på de kvinnor de är anställda för att vårda. Våra normer saknar legitimitet i deras ögon och de gamla kvinnorna, försvarslösa i sina hem, blir lovligt byte. När offret inte betraktas som jämlikt, som ”bärare av heder”, sänks tröskeln för våld. Brott blir en maktdemonstration mot en individ och ett helt samhälle som de här männen inte respekterar.

Det här gäller givetvis inte alla individer från den här typen av kulturer. Men detta nya våldtäktsfenomen visar att det gäller tillräckligt många för att det ska vara dags att på allvar göra något åt saken. Det är inte rimligt att människor som fått en fristad här begår våldshandlingar utifrån en självupplevd moralisk överlägsenhet. 

Om Sverige menar allvar med att skydda de utsatta grupper krävs en helt ny typ av kartläggning av de här männen och deras syn på kvinnors rättigheter. 

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF