Vad driver DN att karaktärsmörda en barnboksförfattare?

I artikeln Så blev JK Rowling världens mest högljudda antitransaktivist beskriver Dagens Nyheters Londonkorrespondent Sandra Stiskalo att Rowling har förvandlats från moraliskt föredöme till symbol för intolerans. I en tid när samhällsdebatten handlar om hat och hot mot offentliga personer, och där forskning visar att tonläget är hårdare mot just kvinnor som är högt positionerade och synliga i offentligheten, publicerar DN ett personangrepp på JK Rowling som saknar motstycke.

Rowling utmålas som en galen, konservativ medelålders kvinna som sitter ensam vid sin dator och skriver tweets. Texten är tydligt tesdriven och vinklad, trots att det inte är en debattartikel eller krönika. Den brister i både proportioner och fakta. För att förstå varför DN:s framställning är problematisk måste vi börja i det mest grundläggande: vad som faktiskt har hänt, och vad som står på spel. 

Stiskalo hävdar att Storbritannien var ett av de sista länderna i Europa att tillåta juridiskt könsbyte. I själva verket var landet det första. Sedan 2004 kan britter ändra kön i folkbokföringen efter utredning och diagnos om transsexualism. Utan krav på någon medicinsk behandling. Kanske är det därför som debatten om konsekvenserna av den nya synen på kön är så mycket mer långt gången där än i Sverige.

Varför engagerar sig Rowling i ”en fråga som på ett konkret plan berör en så liten och redan utsatt grupp människor”, undrar Stiskalo, trots att hon läst Rowlings essä där hon förklarar sitt ställningstagande. Precis som Rowling skriver rör frågan om vad kön är inte alls bara en liten grupp, snarare är det något som berör de allra flesta människor.

Artikeln försöker ge svar på svar varför JK Rowling är arg. Men frågan om JK Rowling handlar ju i själva verket inte om författaren, utan om kön ska ses som en biologisk verklighet eller ett fritt val. 

Stiskalo kallar Rowling för aktivist. Men Rowling försvarar nuvarande ordning och torgför en åsikt som delas av de flesta, i motsats till transaktivisterna som vill införa en ny syn på kön och upphäva alla de system som tar hänsyn till kön i samhället. Stiskalo själv sällar sig till denna sida. Är det inte därmed snarare hon själv som är aktivisten? 

I två decennier har en syn på att kön är något som alla fritt kan få välja institutionaliserats i Storbritannien och aggressiva hbtqia-organisationer har använt lagstiftningen för att utpressa arbetsgivare. Stiskalo nämner Maya Forstater, en av de första kvinnorna som avskedats efter anklagelser om transfobi, och vars fall Rowlings första tweet handlade om. Stiskalo får det att framstå som berättigat att Forstater avskedades efter att hon ”hävdat att män inte kan bli kvinnor”. Men arbetsdomstolen friade Forstater. Det får DN:s läsare dock inte veta. 

Forstaters fall är inte unikt. Bara i England finns ett femtiotal fall där främst kvinnor, varav många lesbiska, har anklagats, utretts eller förlorat arbeten när de utryckt kritik mot relativiseringen av kön.

Stiskalo avfärdar att män dömda för sexualbrott placeras på kvinnofängelser som ”enstaka och anmärkningsvärda fall”, men 2020 fanns i England 129 män som identifierar sig som kvinnor på kvinnoanstalter. Fler än hälften av dem var dömda för sexualbrott. Skottland har också sedan 2014 tillåtit biologiska män att avtjäna straff på anstalt för kvinnor.

Även skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor har i Skottland öppnats upp för män som identifierar sig som kvinnor. Boenden som vägrat har fråntagits offentlig finansiering. JK Rowling, som själv varit utsatt för sexuellt våld, har finansierat ett nytt boende för kvinnor i sin hemstad Edinburgh i Skottland.

Stiskalo ansluter sig okritiskt till idén att kön är något vi kan välja och att hela samhället måste organiseras efter denna ordning. Hur ser hon på alla de kvinnor som vill ha och behöver trygga könsuppdelade utrymmen? Som utifrån en berättigad rädsla inte vill stängas in med biologiska män? Hur många kvinnor kan vi offra, i inkluderingens namn? 

Visserligen medger Stiskalo att det Rowling varnar för ”ibland kan vara befogat” och berättar om en feministisk konferens i Brighton, där våldsamma transaktivister nyligen gick då till attack, slog ner fönster och skandera slagord. ”Men ändå” avslutar hon, och undrar när Rowling ”ska sluta att framställa transgruppen som det största hotet mot kvinnor 2025”.
Menar hon då att våld godtagbart, i vissa fall? 

Att kvinnorättsaktivister behöver säkerhetsvakter eller ställa in möten efter bombhot, rökbomber eller verbala och fysiska attacker är oerhört men inte ovanligt i Storbritannien. Att förtiga denna fakta är inte trivialt, utan avgörande för att förstå JK Rowlings engagemang och varför den brittiska och skotska kvinnorörelsen försvarar sina rättigheter. Borde inte en utrikeskorrespondents uppgift vara att skildra vad som faktiskt händer i Storbritannien?

Stiskalo skriver att vinden har vänt, och verkar vilja ge intryck av att transaktivismen vunnit terräng. I själva verket har det motsatta skett. 
Andelen britter som tycker att någon ska kunna ändra kön på födelsebevis minskar. Att England inte har någon lag om själv-id (att själv välja vilket kön man tillhör, utan någon prövning) utan fortfarande kräver utredning för juridiskt könsbyte, beror inte på att ”Labour drog tillbaka sitt löfte”, som Stiskalo hävdar. Det är ett resultat av ett öppet samråd där över hundra tusen britter deltog, följt av att dåvarande regering 2020 beslutade att inte gå vidare med lagen. Det visar vad som händer när könsfrågan tillåts debatteras, och varför aktivister gör allt för att tysta den debatten. 

I januari 2023 stoppade den brittiska regeringen ett skotskt lagförslag om själv-id eftersom det strider mot lagar som skyddar kvinnors rättigheter. I våras slog Storbritanniens högsta domstol enhälligt fast att begreppet ”kvinna” i lagens mening avser biologiskt kön. Men Stiskalo verkar anse att HD:s domslut är något som bör ignoreras, då hon beskriver det som ett hot mot transrörelsen. 

Det är inte en reaktionär utveckling, utan en återgång till verkligheten. Politiker till både höger och vänster har börjat lyssna till kvinnors oro. Det borde även svenska politiker och medier göra. Men med DN:s text och en bild på JK Rowling som en häxa med huggtänder, blir tidningen i stället en del av den polarisering som den säger sig vilja motverka. Genom att demonisera en kvinna som försvarar kvinnors rättigheter legitimerar DN på så sätt den radikala transaktivismens kvinnohat.

Den verkliga frågan är inte JK Rowling. Inte heller hur samhället ska hantera målkonflikter mellan olika grupper. I grunden handlar konflikten om synen på kön, och om vi anser att kön är något vi alla kan välja. Frågan är viktig och förtjänar att diskuteras objektivt, utan faktafel, insinuationer och personangrepp. 

Tanja Olsson Blandy är fil. dr i statsvetenskap och aktiv i kvinnorörelsen.