Varför är det viktigt vad judar tycker?
Judar söker majoritetens acceptans genom att signalera "vi är inte som dom". Den överlevnadsstrategin har aldrig lyckats något vidare.
Kriget i Gaza har framkallat ett intressant fenomen. Det är människor som noga först beskriver sin judiskhet för att sedan ifrågasätta Israels hantering av Gaza. Att kriget i Gaza är fruktansvärt på många olika sätt är det ingen tvekan om och sannolikt förekommer både krigsbrott och övergrepp.
Men frågan är varför kritiken mot detta måste framföras genom en judefiering av åsikten? Varför blir det extra viktigt att dels å ena sidan påpeka sin judiskhet, gärna kryddat med någon pikant detalj om familj som överlevt Förintelsen, och å andra sidan lyfta fram någons judiskhet som en garanti för textens giltighet eller betydelse?
Professor Maoz Azaryahu, som leder Herzl-institutet för studier om sionismen vid Haifas universitet, menar att det delvis är en fråga om att söka acceptans genom att signalera "Vi är inte som dom". I allt väsentligt är det inte speciellt konstigt, utan är snarare något som i olika sammanhang varit en judisk minoritetsstrategi för att överleva eller bli omtyckt. Kanske onödigt att påpeka, men det har aldrig lyckats något vidare. För majoritetens del kan det däremot vara en utmärkt metod att vädra judefientliga åsikter utan att själv behöva blotta dem.
Ett flagrant exempel är professor Peter Beinart från USA som skrivit boken Att vara jude efter Gazas förstörelse: en vidräkning. Han berättar om vad han som jude anses ha för moraliska skyldigheter, vilket andra judar – enligt honom – inte riktigt förstår. Högmod med andra ord, vilket är mot alla judiska regler.
Men "som jude" går han vidare, med en lång rad anklagelser mot Israel om apartheid och övergrepp. En del är halvsanningar och annat fullkomliga lögner. Men för Beinart är det viktigt att han "som jude" upplevs som en finare människa än andra judar.
Mot slutet av boken, i ett längre resonemang om helt andra frågor, påpekar han att 25 procent av Israels läkare, 30 procent av sjuksköterskorna och 60 procent av apotekare är palestinska israeliska medborgare. Andelen icke-judar i Israel är 20 procent, och av den andelen är 80 procent muslimer. Beinarts iver att skambelägga andra åsikter och avhumanisera Israel gör att han i stället för fram statisk som visar hur misslyckat det påstådda apartheidsystemet i Israel trots allt är. SVT Kultur hyllar boken, tycker att den är "hård och saklig" och påpekar naturligtvis att Beinart är jude, som någon form av kvalitetsbedömning.
För den som envisas med att det har betydelse vad den som skriver något har för religiös eller etnisk tillhörighet, kan det vara värt att känna till att nazisten Alfred Rosenberg var av samma uppfattning. Det påpekar Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap vid Princeton, i sin bok Demokratins tidsålder.
Rosenberg menade att en tankes kvalitet alltid ska bedömas utifrån avsändarens rastillhörighet. Det är många, både redaktörer och skribenter, som skulle ha gjort Rosenberg extra lycklig om han kunde se dagens texter om Gaza.
Kriget i Gaza har framkallat ett intressant fenomen. Det är människor som noga först beskriver sin judiskhet för att sedan ifrågasätta Israels hantering av Gaza. Att kriget i Gaza är fruktansvärt på många olika sätt är det ingen tvekan om och sannolikt förekommer både krigsbrott och övergrepp.
Men frågan är varför kritiken mot detta måste framföras genom en judefiering av åsikten? Varför blir det extra viktigt att dels å ena sidan påpeka sin judiskhet, gärna kryddat med någon pikant detalj om familj som överlevt Förintelsen, och å andra sidan lyfta fram någons judiskhet som en garanti för textens giltighet eller betydelse?
Professor Maoz Azaryahu, som leder Herzl-institutet för studier om sionismen vid Haifas universitet, menar att det delvis är en fråga om att söka acceptans genom att signalera ”Vi är inte som dom”. I allt väsentligt är det inte speciellt konstigt, utan är snarare något som i olika sammanhang varit en judisk minoritetsstrategi för att överleva eller bli omtyckt. Kanske onödigt att påpeka, men det har aldrig lyckats något vidare. För majoritetens del kan det däremot vara en utmärkt metod att vädra judefientliga åsikter utan att själv behöva blotta dem.
Ett flagrant exempel är professor Peter Beinart från USA som skrivit boken Att vara jude efter Gazas förstörelse: en vidräkning. Han berättar om vad han som jude anses ha för moraliska skyldigheter, vilket andra judar – enligt honom – inte riktigt förstår. Högmod med andra ord, vilket är mot alla judiska regler.
Men ”som jude” går han vidare, med en lång rad anklagelser mot Israel om apartheid och övergrepp. En del är halvsanningar och annat fullkomliga lögner. Men för Beinart är det viktigt att han ”som jude” upplevs som en finare människa än andra judar.
Mot slutet av boken, i ett längre resonemang om helt andra frågor, påpekar han att 25 procent av Israels läkare, 30 procent av sjuksköterskorna och 60 procent av apotekare är palestinska israeliska medborgare. Andelen icke-judar i Israel är 20 procent, och av den andelen är 80 procent muslimer. Beinarts iver att skambelägga andra åsikter och avhumanisera Israel gör att han i stället för fram statisk som visar hur misslyckat det påstådda apartheidsystemet i Israel trots allt är. SVT Kultur hyllar boken, tycker att den är ”hård och saklig” och påpekar naturligtvis att Beinart är jude, som någon form av kvalitetsbedömning.
För den som envisas med att det har betydelse vad den som skriver något har för religiös eller etnisk tillhörighet, kan det vara värt att känna till att nazisten Alfred Rosenberg var av samma uppfattning. Det påpekar Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap vid Princeton, i sin bok Demokratins tidsålder.
Rosenberg menade att en tankes kvalitet alltid ska bedömas utifrån avsändarens rastillhörighet. Det är många, både redaktörer och skribenter, som skulle ha gjort Rosenberg extra lycklig om han kunde se dagens texter om Gaza.
