Yrkesstolthet en saknad lyx
Människor ersätts av maskiner och känner sig bortvalda, svikna och förbittrade. Men är det någon mening att klaga?
För snart trettio år sedan publicerade sociologen Richard Sennett The Corrosion of Character: The Personal Consequences of Work in the New Capitalism. Boken var måsteläsning när jag pluggade till socionom, som ett slags sociologisk grundplatta för att förstå människor.
När jag pluggade som ung, andra halvan av 00-talet, fattade jag nog inte riktigt vad som var problemet. Som vuxen ser jag dock det djupt destruktiva i att yrken undermineras, inte bara av globaliseringen, eller av automation på fabriker, lagergolv och i transportsektorn, utan även när AI hotar medelklassens jobb.
Jurister, psykologer och många andra riskerar i dag att rationaliseras bort. Men människorna blir ju kvar, och hur ska de kunna annat än att bli förbittrade av ett hundraårigt nietzscheanskt ressentiment? Hur ska något partiprogram kunna lösa deras existentiella kris när de förpassas utanför den rationella ordningen?
När människor ersätts av maskiner känner de sig ungefär som en äkta hustru som blir bortvald för en yngre kvinna: svikna. Men svek från ekonomin och kapitalismen är naturaliserat. På den spelplanen köper vi i allmänhet spelreglerna – ”man har jobb så länge efterfrågan och lönsamhet finns” – och känsloargument saknar relevans.
Ja, känslor är irrationella, men de frodas enligt sin egen logik, och den skapar sin egen relevans.
Kan bagaren känna yrkesstolthet när maskinerna bakar bröd? Eller studenten när AI skriver hans uppsats? Eller vårdarbetaren som blir ett bricka i ett logistiskt pussel hos professionella schemaläggare?
Den europeiska arbetaren får en allt mer prekär ställning, och allt fler drabbas när medelklassen dras in i malströmmen från teknikutvecklingen. Kommer plikttrogenhet och arbetsmoral överleva om mänskliga ansträngningar inte lönar sig? Spelar utbildning någon roll när yrkesroller urholkas och mister sin stabilitet? Omskolning blir ett permanent tillstånd – om man nu orkar.
Karriär har kunnat ge stadga åt människolivet, om än en materialistisk sådan, och även yrkesstoltheten överlevde industrialiseringen. Men vad kan människor bygga positiv stolthet på när stabila sociala relationer och yrkesroller saknas, när karriär blir svårare och möjlighet till yrkesstolthet tillfaller allt färre?
Visst, arbetarna som rationaliserar bort andra arbetare kanske känner en yrkesstolthet, men de skärper också skillnaden mellan behövda och icke-behövda på arbetsmarknaden. De borde förstå kortsiktigheten i sin glädje.
Här kunde jag kanske vädja till politikerna att gripa in. I stället har jag på allvar övervägt att inte rösta i nästa val. När jag pluggade sa lärarna: ”Den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. Nu tycker jag det låter som rena befrielsen. För ingen kan förklara vad klagan tjänar till.
Politikerna sitter vid makten, men de har inte makten. Det är en insikt som kan sitta långt inne. Men den är sann. Skatterna betalas inte av så många ”glada skattebetalare” som kunde ha varit fallet om pengarna ledde till nyttosaker. I stället demoraliseras arbetare när skolan havererar, tågen står stilla, gängen frodas och välfärden sugs ut – inte på grund av låga skatter utan trots höga skattesatser.
Det enda arbetarklassen får av sina populister är krig – ”kulturkriget” – som också splittrar samhället och riskerar att radikalisera motståndarna. Vid nästa flyktingvåg kanske ännu fler släpps in – ”bara för att motståndarna är så onda”. Irrationellt såklart, men tänker någon på den risken?
Politikerna är maktlösa, så jag avslutar med Martin Heideggers ord till Der Spiegel 1966: ”Nur noch ein Gott kann uns retten”.
Jeremiah Karlsson är socionom och författare.
