”Hasselakollektivets framgångsrika verksamhet försvinner i dimman”

Nyligen utkom en kritisk bok om det forna Hasselakollektivet. En nu vuxen kvinna skriver om sin tid på kollektivet i mitten på 1990-talet. Boken är intressant framförallt därför att läsaren erbjuds den intagnes perspektiv och upplevelser. Men det blir också på många sätt en väldigt ensidig läsövning där kollektivets framgångsrika verksamhet under tre decennier försvinner i dimman. Personliga subjektiva noteringar har förstås ett värde; inte minst för nedtecknaren själv. Men det finns också en likaså subjektiv men kollektiv berättelse om Hasselakollektivet där samhälle, tidsanda, uppgift och resultat utgör hörnpelarna.

Jag har tillbringat mer än tio år av mitt liv i medlevarskap med ungdomar som de sociala myndigheterna placerade – oftast med hjälp av tvångslagar – på Hasselakollektivet där jag arbetade och levde med min familj. Det var ett stort kollektiv; ofta var vi runt femtio personer som bodde tillsammans; varav drygt hälften var placerade ungdomar i olika skeden av sin utbildning. Resten var medarbetare, praktikanter från högskolor och folkhögskolor och ungdomspraktikanter. Det finns/fanns många olika uppfattningar om Hassela ute i den närmast sörjande socialsvängen och det fanns/finns självklart än mer starka tankar och negativa och positiva upplevelser av Hassela hos de många hundra ungdomar som för kortare eller längre tider var placerade på Hasselakollektivet. Vilket är lika självklart som amen i kyrkan. Tvångsplaceringen är i sig en missnöjestriggande företeelse. Flertalet av ungdomarna hade mycket jobbiga och svåra perioder under vistelsen på kollektivet. Vi levde i ett hav av konflikter och i ett myller av kulturskillnader och målsättningar. Det låg i sakens natur att det var på det viset.

Myndigheternas beslut om tvångsomhändertagande var oftast nödvändigt för att fånga upp unga människor på väg in i tunga missbruksproblem och/eller allvarlig kriminalitet. Men det formella tvånget är bara en sida av saken. Vi visste ju att om något ska börja hända med en placerad ungdom så krävs det att han eller hon börjar bygga upp en inre stark fri vilja att ta itu med de problem som binder den unge vid social misär, droger och/eller kriminalitet. Detta var Hasselapedagogikens arena och spelplan. I en miljö präglad av hög vuxentäthet 24/7, arbete, skola, nöje och av största möjliga frihet från utanförskapslivets våld, droger och övergrepp pågick en pedagogisk bearbetning – generellt och individuellt – för att ge ungdomarna verktyg för att ta chansen att byta bana.

Hasselakollektivet i norra Hälsingland var min arbetsplats, mitt hem och mitt universitet under ett drygt decennium från början av 1980-talet och framåt. Kollektivet kom till i november 1969 genom att psykologen Ulla Westerberg och hennes make internatföreståndaren och gymnastik/matematikläraren K-A Westerberg lämnade sina arbeten på internatskolan Viggbyholm i Täby för att starta ett storfosterhem på Franshammars Gård i Hassela. De sålde vad de ägde och hade och flyttade till Hälsingland med sina fyra små barn och ett par ungdomar som placerats av Barnavårdsnämnden i Stockholm.

Viggbyholmsskolan var vad jag förstår en mycket dynamisk och öppen skola som redan vid starten 1928 var en samskola för både flickor och pojkar. Elevkåren under Ullas och K-A: s tid var en mix av ”bättre folks” barn som av olika skäl hade det svårt att klara av sin skolgång i vanliga skolor och av barn/ungdomar som sändes till Viggbyholm av Barnavårdsnämnden. Lärare och elever bodde på skolområdet, utbildningen var en blandning av praktik och teori och musik och teater hade stor betydelse i verksamheten. På internatet bedrevs både grund- och gymnasieskola.

Ulla och KA såg den tilltagande sociala nöden hos barnavårdsnämndsbarnen och de såg hur användandet av narkotika började spridas i breda lager av elevkåren. De engagerade sig starkt för att hålla drogerna borta från internatet. Närheten till Stockholms narkotikamarknad var ett stort problem. Där och då föddes tanken på att starta något eget; längre bort från storstaden. Paret Westerberg fastnade till sist för Franshammars Gård i utkanten av skogsarbetar- och industrisamhället Hassela; några mil söder om Sundsvall och några mil väster om Hudiksvall. De båda var också delar av vänstervågen och av den gröna våg som drog genom delar av samhället vid den här tiden. Mängder med mer eller mindre genomtänkta små vänsterkollektiv drogs igång ute i spenaten och många av dem kom också att växa samman med vågen av narkotika som skapade rädsla och nyfikenhet i Sverige i slutet av 1960-talet.

Det som skiljde ut Hasselakollektivet från mycket annat var att det steg för steg växte fram en struktur av skötsamhet och ansträngning och långsiktighet i verksamheten. Det var en vänster av sorten stig-upp-på-morgonen-och-gör-rätt-för-dig som präglade Hassela. Här rådde inte moralism eller nykterism. Nyttan av en god moral och förmågan att skilja på vardag och helg var däremot färdigheter som stod i centrum. Vilket i sig var kontroversiellt visavi de vänsterperspektiv som dominerade inom medelklassvänstern på universiteten, på medieredaktionerna och på Socialhögskolorna. Lite tillspetsat kan man säga att det i dessa vänsterkretsar var okej att ”röka på” och skolka och att lägga skulden för ens trasiga liv på tjuvsamhällets eländiga kapitalism. Budskapet från Hassela var däremot att den som ville göra något åt klassamhällets eländen gjorde bäst i att hålla sig nykter och skaffa sig kunskaper. ”Beroendeläran” var också kontroversiell på den här tiden. Inte för mig som var uppväxt med ordspråket ”Först tar mannen en sup, så tar supen en sup och sedan tar supen en man”; och som tänkte att narkotika är väl som alkohol. Om man till slut riskerar att dricka därför att man dricker så är det säkert så att man till slut knarkar därför att man knarkar. Så tänkte jag och så gick tongångarna på Hasselakollektivet. Även tvånget var en stridsfråga. ”Tvånget till frihet”, sa Hassela när man förklarade varför det var bra att barn och ungdomar kunde omhändertas mot deras vilja för att kunna bryta dåliga beteenden/byta ut riskabla uppväxtmiljöer.

Jag stötte på Hasselafolket första gången 1974 eller -75 då jag gick en vinterkurs på arbetarrörelsens folkhögskola Jära i Småland. Jag fångades direkt av det raka budskapet. Framförallt gillade jag att de gjorde vad de sade. De sa att ungdomar med sociala problem/drogberoendeproblem/kriminella beteenden kan få en bra chans att ta chansen till ett värdigt och hyggligt liv genom medlevarskap med hyggligt folk i en miljö utan våld och droger men med arbete, utmaningar och andra lustbitar. Och därför delade de liv med de här ungdomarna. Strongt. Starkt. Och lockande för mig. Efter flera år av öppet samarbete – socialpolitiken och frågan om tvång eller inte tvång i missbruksvården var en het stridsfråga inom den unga socialdemokratin i SSU där jag var förbundsombudsman under några år – med medarbetare på Hassela så började jag själv som medlevare på kollektivet.

K-A och Ulla Westerberg gick skilda vägar. Några år senare kom Gunnel Jönsson från Farsta upp till Hassela som mor till en son med missbruksproblem. Gunnel ”Gunsan” var en ung änka och ensam med tre barn. Gunnel och K-A fann varandra och under Hasselakollektivets storhetstid var K-A och Gunsan verksamhetens självklara och trygga centrum. De kombinerade ägarrollen med hög psykologisk, pedagogisk och mänsklig kompetens. De är båda borta sedan många år. Att kritiken i den nya boken om Hassela delvis riktas mot mig är därför inte så konstigt. Jag hade under många år en offentlig roll som företrädare utåt för kollektivet. Jag och Hassela har hyllats och hånats i oregelbundna skurar. Det får man ta med jämnmod. Ser man på de lite längre cyklerna så var det så att Hassela kom att bli stommen i en mer folklig och folkrörelseförankrat konservativ trend – klipp dig, ha rena kläder och skaffa ett jobb – inom ungdomsvården. Krav och solidaritet hand i hand. Vi var en antites som växte fram i motstånd mot den kravlösa solidaritet som hade Skå Gustav Jonsson som portalfigur. Barnbyn Skå var i sin tur en revolt mot barnaga och inlåsning som dominerade tiden före Skå. Efter Hassela har vi ett mer varierat läge; en mix av professionalisering, liberalisering och diversifiering på gott och ont. När det gäller vuxna beroendesjuka är sjukvården genom bland annat läkemedelsassisterad behandling inne på ett helt annat och bättre sätt än tidigare; även om dödligheten bland missbrukare ännu är väldigt hög i Sverige. Den dödliga gängkriminaliteten har samtidigt kunnat etableras ute i förorterna utan tillräckligt socialpolitiskt motstånd. Socialpolitiken har – likt nästan allt annat – förvirrats av den omfattande invandringen och av Sverigedemokraterna. Krav och solidaritet har inte vävts samman på ett kraftfullt sätt. Tusentals barn och unga i dysfunktionella familjer har under flummigt överseende fått bli vad de blev.

Hasselakollektivet startades i en helt annan tid än vad vi har idag. Mängder med behandlingshem/kollektiv drogs igång utan någon större myndighetskontroll. Mycket var bra och mycket var dåligt. Det vill säga ungefär som idag. Styrkan med Hasselaepoken var det långa socialpolitiska perspektivet. Ungdomarna fick gedigna chanser att ta sig bort från droger och annat elände. Ett Hassela som skulle startas idag skulle vara en spegel av vår tid nu. Ett nytt Hassela skulle säkert vara bättre än det gamla. Förutsatt att det byggde på krav och solidaritet förstås.