”Straffet måste innehålla ett mått av hämnd”

Brottsoffren har länge spelat en underordnad roll i diskussionen om brott och straff i Sverige. Nu kan en ändring skönjas. Det är välkommet, skriver Per Bauhn, professor i filosofi.

Text: Per Bauhn

Bild: Henrik Montgomery/TT

Sverige är numera ett, med europeiska mått, våldsamt samhälle. Enligt en jämförande studie om dödligt skjutvapenvåld som Brottsförebyggande rådet presenterade tidigare i år dödas i Sverige 4,0 personer per en miljon invånare i skjutningar, medan genomsnittet för Europa är 1,6. I Sverige ökar också det dödliga skjutvapenvåldet, medan det i övriga Europa tenderar att minska. »Inget annat land i studien uppvisar ökningar jämförbara med den i Sverige«, heter det i rådets sammanfattning.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Det gängkriminella våldet har givit upphov till en nymornad samsyn över politiska blocklinjer om behovet av höjda straff, avskaffade straffrabatter och nya brottsrubriceringar. Frågan är i vilken mån detta också handlar om ett skifte i rättsfilosofi. Den är inte helt lätt att besvara, eftersom det inte hör till vanligheterna att svenska politiker redovisar sina värdemässiga utgångspunkter bortom det program som slagits fast på den senaste partikongressen. »Sverige är ingen plats för filosofer. Sverige är ett land för ingenjörer«, som statsvetaren Katarina Barrling klarsynt påpekade i en radiokrönika för ett par år sedan. 

Ingenjörstänkande handlar om att finna en effektiv lösning på ett givet problem, snarare än om att förhålla sig till abstrakta värden som rättvisa och rättigheter. Funktionalitet är nyckelordet, och det är ingen tillfällighet att funktionalism är den arkitekturstil som kommit att dominera i det moderna Sverige: ornament, stuckaturer och annat onödigt krafs slängs ut till förmån för en avskalad låda med så mycket luftcirkulation och ljusinsläpp som vetenskapen säger att människor behöver. Inbakat i ingenjörstänkandet är ett ideal om mätbarhet – värden som inte kan åsättas en siffra är ointressanta. Att en måltid innehåller en föreskriven mängd kalorier kan alltså vara relevant; om den är välsmakande faller däremot utanför ingenjörens intresse, eftersom det handlar om tycke och smak och inte kan bestämmas i någon objektiv mätskala. 

Ingenjörstänkandet präglar också svensk rättspolitik, där lagstiftning inte sällan ses som ett redskap i partiideologins tjänst. En framträdande rättsingenjör var det socialdemokratiska statsrådet Carl Lidbom, som i ett tal på Pappersindustriarbetareförbundets kongress 1974 påpekade att vi borde göras oss kvitt idén om lagen som »uttryck för någon sorts oföränderlig objektiv rättvisa« och fortsatte: »Lagar skall inte betraktas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål.« Med Lidboms syn är en bra lag alltså en lag som tjänar den egna politiska ideologin. Men det är knappast en uttömmande bild av hur lagar kan och bör bedömas. Det är uppenbart att lagar också kan värderas utifrån om de är rättvisa eller orättvisa, oberoende av hur effektiva de är ur ett snävt partipolitiskt perspektiv. 

I Sverige brukar inte partiers rättspolitiska utspel förankras i moralfilosofiska teorier. Det hindrar inte att man bakom de politiska skiljelinjerna kan urskilja mer eller mindre underförstådda moralfilosofiska principer. Så har den demokratiska socialismens syn på samhälle och lagstiftning historiskt sett haft en hel del tankegods gemensamt med den utilitarism som förknippas med den brittiske 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham. Utilitarismen har som mål största möjliga lycka för största möjliga antal förnimmande varelser. Intuitivt kan detta låta tilltalande – lycka är väl bättre än olycka, och mer lycka är väl bättre än mindre lycka? Problemet är att utilitarismen inte bryr sig om vem som blir lycklig eller olycklig – allt handlar om totalsumman av lycka. Den olycka som drabbar en gärningsman när han straffas för sitt brott är då en minuspost. Straff kan bara motiveras om det totalt sett leder till ett förväntat resultat som är så gott att det uppväger det lidande straffet vållar gärningsmannen, till exempel genom att han slutar begå brott eller att andra människor avhåller sig från att begå brott. 

Sådana tankar vann insteg i svensk lagstiftning under 1960-talet. Det blev också vanligare att diskutera brottslighetens orsaker i strukturella termer, snarare än som individers felhandlande. Olyckliga sociala omständigheter (uppväxtmiljö, skola, arbetslöshet, alkoholberoende, droger, utanförskap) antogs skapa individer som begick brott, inte därför att de var illvilliga, utan därför att de var alltför desperata eller ofria för att kunna välja någon annan utväg. När mördaren och tjuven i lika hög grad som den mördade och den bestulne ses som offer, så undermineras också rättviseprinciper som säger att förövaren har en skuld att sona. Och om det omgivande samhället genom försumlighet varit medskyldigt i formandet av brottslingens karaktär, så uppfattas det som extra orättfärdigt om samma samhälle nu skulle straffa brottslingen. Alltså uppmanar lagstiftaren (politikerna) domstolarna att bli mer restriktiva med fängelsestraff och mer generösa med att efterskänka sådana straff, i form av frigivning före strafftidens slut och ungdomsrabatter. Målet är inte att åstadkomma rättvisa mellan förövare och offer, utan att minimera det lidande som staten kan tänkas vålla genom att utdöma fängelsestraff. 

Även om denna syn på brott och straff vanligen förknippas med vänsterståndpunkter, så kan man notera att vänstersympatisörer tenderar att behålla ett intresse för straff som vedergällning när det gäller brott som man av ideologiska skäl ser särskilt allvarligt på, som ekonomisk brottslighet, hetsbrott och mäns våld mot kvinnor. Här är man ofta öppen för att se brottslingen som en person som med vett och vilja har vållat samhälle och förtryckta grupper skada och lidande och som därför förtjänar att berövas sin frihet.

Den position som rättsingenjörerna polemiserade mot brukade de beskriva som »naturrätt«, det vill säga, att det finns en av gud eller naturen given rättsordning som en gång för alla har avgjort vad som är objektivt rätt och orätt. Den nyss nämnde Carl Lidbom såg sådant tänkande som kvasireligiöst och vidskepligt. Detta var nog också en vanlig uppfattning bland rättsvetare under förra seklet, av vilka många var inspirerade av Uppsalafilosofen Axel Hägerströms lära att utsagor om det moraliskt rätta bara är uttryck för talarens känslor.

Tuffare tag. Justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg.

Den som vill försvara en idé om en rätt som står oberoende av politikers beslut behöver emellertid inte ta sin tillflykt till religionen. 1700-talsfilosofen Immanuel Kant argumenterade för att vi på rent förnuftsmässiga grunder kan visa att åtminstone vissa normer inte kan vara moraliska normer, helt enkelt därför att vi skulle inveckla oss i självmotsägelser om vi krävde att alla skulle handla i enlighet med dem. Även om vi skulle vilja låna pengar mot ett falskt löfte om återbetalning, så skulle vi inte vilja ha en värld där alla handlar så, eftersom det i en sådan värld skulle vara omöjligt för oss (och alla andra) att låna pengar mot löften över huvud taget. 

För Kant blir det också självmotsägande att acceptera en princip som reducerar människor till enbart medel, eftersom vi, genom att ha egna mål, inser att vi själva inte skulle kunna gå med på att vara enbart medel för andras mål. Slaveri, tortyr och indoktrinering blir då exempel på ett orättfärdigt bruk av människor – orättfärdigt helt enkelt därför att vi inte kan vilja ha en värld där sådant är allmänt förekommande. 

Här finns också grunden för en tanke om individens rätt som går stick i stäv med utilitarismens strävan att se oss alla som resurser till global lyckomaximering. Med detta följer också ett erkännande av individuellt ansvar. Den som dödar, misshandlar eller stjäl från en annan människa för egen vinnings skull behandlar sina offer som just enbart medel. Och för detta bör gärningsmannen straffas. Gärningsmannen har genom sitt handlande visat att han inte tillerkänner sitt offer de rättigheter till frihet och välbefinnande som han själv gör anspråk på, och straffet syftar till att jämna ut denna obalans genom att beröva gärningsmannen den frihet han har missbrukat.

Det rättighetstänkande som har inspirerats av Kant, av de amerikanska och franska revolutionerna under 1700-talet och av 1900-talets folkrättsliga konventioner är förvisso inte invändningsfritt. Det finns på sina håll en överdriven tro på att alla rättigheter är absoluta och undantagslösa. Rättigheter kan komma i konflikt med varandra och det behövs kriterier för hur de i sådana fall ska rangordnas. Ett väsentligt värde med det kantianska rättighetsperspektivet är dock att det öppnar för en diskussion av rättvisa som går bortom vad partier och politiker för tillfället är beredda att gå med på. 

Med rättighetsperspektivet kommer också individen tillbaka i diskussionen av brott och straff. Brottet ses som en kränkning av ett visst enskilt brottsoffers rätt, inte bara som en möjlig minuspost i en lyckokalkyl, som kan uppvägas av att någon annan (kanske förövaren?) får det bättre. Statens uppgift är att ta brottsoffrets parti och återställa den balans i rättigheter som gärningsmannen åsidosatt. Men, invänder de praktiskt sinnade rättsingenjörerna, hur gör man det? Straffet ger inte livet tillbaka till den mördade, inte heller reser straffet det hus ur askan som mordbrännaren satte eld på. Det är sant – det gjorda kan inte göras ogjort. Men vad domstolen kan göra är att ge historien om ett brott ett annat slut än den skulle få om gärningsmannen går ostraffad. Varje gång en mördare eller våldsverkare tillåts gå ostraffad så tillfogas hans offer ännu en kränkning utöver det ursprungliga brottet. Det är som om staten säger till dem och deras anhöriga: »Det här får ni finna er i!« 

Genom att beröva gärningsmannen frihet markerar i stället staten och domstolen, som representanter för medborgargemenskapen, att det inte är kostnadsfritt att våldföra sig på andra. I denna mening måste den juridiska rättvisan innehålla ett mått av vedergällning. Poängen med att staten har ett våldsmonopol är alltså inte att vedergällning i sig är fel, utan att den ska utövas under kontrollerade och förutsägbara former, till skillnad från lynchmobbens urskillningslösa blodtörst. Vedergällning (eller hämnd, om man så vill) kan, som så mycket annat, vara antingen berättigad och rättvis, eller oberättigad och orättvis, beroende på hur och mot vem den utövas. 

I Fredrik Skavlans pratshow den 9 oktober 2015 medverkade en norsk kvinna, Monika Kørra. Hon berättade om hur hon sex år tidigare i den amerikanska delstaten Texas hade blivit bortförd och våldtagen under pistolhot av tre män. Männen greps, två av dem dömdes till livstids fängelse och en till fängelse i 25 år. Kørra besökte mannen som dömts till 25 års fängelse: »Det kändes bra för mig. Han satt där och grät ... Jag hade tagit tillbaka den kontroll som de hade tagit ifrån mig.« Hon jämförde med Norge, som i likhet med Sverige, inte utdömer så hårda straff som Texas: »Jag hade inte varit den jag är om detta skett i Norge. Då hade jag varit rädd och burit på mycket vrede inom mig. Att detta skedde i USA och att de fick livstid gör att jag känner att rättvisan segrade till slut. Den känslan hade jag inte haft om detta hänt i Norge.«

Så innebär då de nya förslagen till lagskärpningar i Sverige att politikerna har blivit kantianska rättighetsaktivister? Knappast. Snarast handlar det om klassisk politisk ingenjörskonst. Partier vill vinna val och frågor om brott och straff prioriteras nu av medborgarna. I bästa fall kan man hoppas att den politiska debatten också öppnar för en intellektuell debatt och att denna inte går ner sig i det tankemässiga moras av likgiltighet och undanflykter där det bara finns strukturella förklaringar till brott. Och där individer antas sakna frihet att välja sina handlingar och därmed också ansvara för dem. Strukturella faktorer, som fattigdom, förtryck och brist på utbildning, gör livet svårare för människor, men de tvingar inte någon att döda, våldta eller misshandla andra människor. Nöd kan tvinga människor att stjäla, men det förklarar inte rån på svenska gator. Det är ett felslut att framställa tonårsgangstern som tilltvingar sig en småpojkes mobiltelefon eller jacka som jämförbar med en svältande människa som stjäl en limpa bröd. 

Och ja, vår frihet är alltid begränsad av det sammanhang vi befinner oss i. Vi är präglade inte bara av de anlag som vi ärvt och det hem vi har vuxit upp i, utan också av den historiska tid vi lever i och av den kultur som omger oss. Men inget av detta befriar oss från ansvar för våra handlingar. Om du i handlingsögonblicket vet vad du gör och vill det du gör, så är handlingen din och ingen annan än du är ansvarig för den. Den insikten kan ligga till grund för en fortsatt intellektuell diskussion av brott och straff som går bortom ett opinionsanpassat politiskt taktikspel.

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet. Hans senaste bok är Leva fritt och leva väl: En studie i moral, mening och mänskliga rättigheter (Fri Tanke förlag, 2020).