USA-valet: Därför kan segraren förlora

Knappt tre veckor före valdagen, onsdagen den 14 oktober, hade drygt 13 miljoner amerikaner redan förtidsröstat. Enligt en analys i tidskriften Forbes pekar det höga förtidsröstandet mot ett valdeltagande på 65 procent. I så fall det högsta på över ett sekel.

Att de flesta som röstat hittills är demokratiska väljare kan vara goda nyheter för Joe Biden. Men betyder också att en majoritet av dem som tar sig till någon av USA:s 116 000 vallokaler på själva valdagen, ­tisdagen den 3 november, kommer att vara republikaner. Demokrater förtidsröstar. Republikaner går till urnorna på valdagen. Beteendena speglar presidentkandidaternas inställning till hur man bör förhålla sig till folksamlingar under coronapandemin.

För att få rösta i ett amerikanskt presidentval ska man vara amerikansk medborgare och uppfylla reglerna för valdeltagande i den delstat där man bor.  Man kan vara hemlös och uppfylla kraven, men man måste vara minst 18 år och registrerad för att rösta före den deadline som delstaten har angivit. Man får inte rösta om man har dömts för vissa brott (vilka varierar mellan delstaterna liksom huruvida man tillåts rösta när man har avtjänat sitt straff) eller bedömts vara kognitivt inkapabel.

Valsystemet är indirekt och handlar tekniskt sett om att utse en folkvald församling bestående av 538 så kallade elektorer. Den presidentkandidat som får majoriteten av folkets röster i en given delstat får alla statens elektorer. Detta betyder att en kandidat som får flest röster i hela landets befolkning inte alltid vinner presidentposten.

Denna konsekvens finns inbyggd i sy­stemet på samma sätt som det i poängräkningen i tennis finns inbyggt att en spelare kan vinna flest game i en match men ändå förlora matchen. (Detta inträffar i ungefär 2 procent av alla tennismatcher, enligt en italiensk forskningsrapport 2019. Bland annat i två berömda finaler. Wimbledon 2009: Federer–Roddick 5–7, 7–6, 7–6, 3–6, 16–14 och Franska öppna 1984: Lendl–McEnroe 3–6, 2–6, 6–4, 7–5, 7–5.) I amerikanska presidentval är utfallet där flest röster förlorar ändå något vanligare än i tennis, 9 procent. Det har inträffat fem gånger i historien, senast när Donald Trump 2016 vann över Hillary Clinton trots att nära tre miljoner fler amerikaner lade sin röst på Clinton.

[caption id="attachment_646926" align="alignnone" width="991"] Tre miljoner fler röster. Ändå förlorade Hillary Clinton mot Donald Trump 2016. Fem gånger har det inträffat att en amerikansk president väljs med färre röster än motståndaren.[/caption]

Elektorssystemets upphovsplats är Pennsylvanias delstatshus i Philadelphia. Dit bjöd den nybildade amerikanska konfederationen i februari 1787 in sina 13 delstater att sända delegater till ett konvent i maj samma år. Uppgiften var stärka unionen. Att skriva en författning. Från Georgia i söder till Massachusetts i norr anlände i slutet av maj 55 välutbildade, välbärgade män i bonjour, väst, knäbyxor och strumpor. Yngst var en 26-åring vid namn Jona­than Dayton. Äldst var Benjamin Franklin, som med sina 81 år också var konventets skröpligaste och fick lyftas in till sammanträdena i bärstol.

Grundlagsfäderna representerade en nybliven nation med upplysningsidealen om frihet och rättvisa och alla människors lika värde som ledstjärna. På konventet stod det snart klart att vissa krav på likvärdighet krockade med andra. Ett av Philadelphiamötets första beslut blev att slå fast att alla människor inte var lika mycket värda.

I Sydstaterna utgjorde slavar med afrikanskt påbrå 40 procent av befolkningen. Delegaterna från Södern ville räkna in dem i sitt befolkningsunderlag. Det skulle ge dessa delstater fler representanter i kongressen. Samtidigt fanns gott om motståndare till slaveriet bland grundlagsfäderna. Fast de ville ändå gärna beskatta så många själar som möjligt. I alla fall var det drivkraften för konventets mest hängivna federalister, många av dem framgångsrika köpmän från städerna på kusten. Dessa ville stärka unionen på delstaternas bekostnad. Mot dem stod personer som Thomas Jefferson, själv slavägare och som representerade amerikaner som levde på landsbygden och under knappare villkor. Resultatet av slavfrågan blev en kontroversiell kompromiss. Man slog fast att slavar skulle räknas till ett värde av 3/5-delar av en vit man.

LÄS OCKSÅ: Här är väljartyperna som avgör USA-valet: Från American First till vänster

[caption id="attachment_646925" align="alignnone" width="991"] Grundlagsfäder. Den amerikanska författningen undertecknas i Philadelphia den 17 september 1787.[/caption]

Mer trogna sina frihetsideal var delegaterna när de under de följande heta sommarmånaderna förvandlade den franske filosofen Montesquieus idéer om att skilja den dömande, lagstiftande och verkställande makten från varandra till en fullbordad statsakt.

Man beslutade att lagar stiftas av kongressen, med två kammare. Överhuset heter senaten med två medlemmar från varje stat och varje senator sitter i sex år. Underhuset heter representanthuset, eller »huset«, och dit, bestämde man, skickar varje delstat representanter i proportion till sitt invånarantal, mandattiden är två år. Presidenten väljs på fyra år och kan bli omvald, (men sedan 1951 bara en gång). Som en eftergift till konventets mindre federalistiskt sinnade bestämde man att delstaterna själva avgjorde vilka som fick rösta i kongressvalen. I september 1787 hade konventet bara en nöt kvar att knäcka. Hur, exakt, skulle presidenten väljas?

Grundlagsfäderna var enligt anteckningar från en av dem, James Madison, trötta, otåliga och på dåligt humör. Inget land i världen utsåg vid den här tiden sin högste verkställande chef genom direkta val där hela befolkningen röstade. Men en sådan tanke låg i linje med upplysningsidéerna hos de försvurna, även om den inte var grundmurad. Många hade en nedärvd misstro mot den verkställande makten. Att de över huvud taget befann sig i Nordamerika berodde, för flera av dem, på en tyrannisk kung i England. Under emigranternas första tid på amerikansk mark hade de blivit förtryckta av koloniala guvernörer. En ny despot ville ingen ha.

Det fanns hos en grupp av konventets deltagare en ovilja att låta kongressen utse unionens president. Det skulle öppna för oheliga allianser mellan den lagstiftande och den verkställande makten. En annan fraktion av delegater var misstänksam mot den rena folkviljan. Den utgjorde inte någon garanti för att inte hamna i nytt förtryck. En tillräckligt stor mobb kunde kidnappa demokratin och bära fram en despot till makten. Eller vice versa: en populist kunde vilseföra väljarna, erövra makten och smula sönder friheten man slagits för. Så grundlagsfäderna enades om en kompromiss. Presidenten skulle varken utses av kongressen eller av folket i direkt val.

I stället föll uppdraget på varje delstat att själv välja representanter, elektorer, som i sin tur skulle välja president. Elektorerna, skrev grundlagsfäderna, ska bara ha denna uppgift. Ingen annan. Till antalet blev de lika många som ledamöterna i kongressens två kamrar, senaten och representanthuset. De som skrev konstitutionen antog att elektorerna skulle rösta efter eget huvud, inte följa diktatet från en delstat eller bakbindas av något parti. I konstitutionen anges inte hur en elektor ska rösta. Man antog att var och en röstade efter eget huvud och att samtliga elektorers röster räknades.

Sedan dess har varje delstat stiftat lagar som ger delstatens samtliga elektorsröster till den presidentkandidat som får en majoritet, om än hårfin, av rösterna i delstaten. Två små delstater, Nebraska och Maine, fördelar sina röster proportionellt. Elektorskollegiet är alltså en teknisk formel som innebär att väljarna i delstaterna röstar på en presidentkandidat den första tisdagen i november. Valresultatet i delstaten bestämmer vilken presidentkandidat samtliga elektorer i delstaten ska lägga sin röst på när de träffas för att formellt utse USA:s president sex veckor senare.

Folkräkningar som genomförs vart tionde år ligger till grund för fördelningen av de 538 elektorerna (som alltså motsvarar antalet platser i kongressens båda kamrar, 100+435, plus 3 elektorer från Washington DC). De sett till folkmängd allra minsta delstaterna, som Alaska, North Dakota, South Dakota, Montana och Wyoming, utser efter den senaste räkningen vardera 3 elektorer. De fyra största: Kalifornien 55, Texas 38 samt New York och Florida vardera 29. Elektorssystemet var en triumf för den falang som senare kom att förknippas med Thomas Jefferson, eftersom det kan sägas stärka de många mindre delstaternas inflytande på valresultat i hela unionen. Valkampanjer utspelas numera sällan i kusternas mångmiljonstäder. Där röstar en stabil majoritet demokratiskt. Men heller inte i de folkglesa säkra republikanska fästena, delstaterna på prärien eller i Södern. I praktiken handlar allt om delstater där valutgången är oviss. I år är dessa 13 till antalet. Kartan över opinionsläget visar att om Donald Trump ska lyckas vända sitt underläge måste upphämtningen gå via framför allt Florida och Pennsylvania. Den 14 december samlas elektorerna för att formellt utse presidenten.

LÄS OCKSÅ: Tittarna och experterna överens: Biden vann den första debatten mot Trump