Är detta Netanyahus sista strid?
Mannen med nio politiska liv slåss för sin framtid.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för tanken till en figur hämtad ur ett antikt grekiskt ödesdrama. Han leder partiet Likud, grundat av den legendariske sionisten Menachem Begin. Som premiärminister beordrade denne 1982 invasionen av Libanon i akt och mening att driva bort PLO, under starkt inflytande av försvarsministern Ariel Sharon. Fälttåget utmynnade i en massaker på palestinier i Beirutförorterna Sabra och Shatila. Det var den libanesiska kristna milisen som utförde dödandet, men den israeliska armén var behjälplig.
Massakern vållade ett ramaskri i Israel, hundratusentals människor protesterade på gatorna. Av både personliga skäl och hårt politiskt tryck drabbades Begin av en depression och avgick.
Nu är den 75-årige Benjamin Netanyahu utsatt för långt mycket starkare kritik än vad Begin var. Likt en kung Herodes anklagas han för att vara anstiftare av barnamord, listan på påstådda förbrytelser kan göras hur lång som helst. Demonstranterna på gatorna i Israel som kräver ett slut på dödandet är fler än någonsin. Kanske närmar vi oss tredje akten i ödesdramat då upplösningen ska ske.
Netanyahu är den israeliska regeringschef som har suttit allra längst på sin post, sammanlagt mer än 17 år. Han tillträdde första gången 1996 och har sedan kommit och gått i maktens korridorer. Antingen som premiärminister eller som minister i någon annans regering. Omvald gång på gång, därefter uträknad som förbrukad och sedan tillbaka vid makten igen. Till alla sina belackares ilska och frustration.
Han har åstadkommit en hel del som kan förklara att han lyckats hålla sig kvar i politikens centrum i årtionden. De ekonomiska reformer han drivit igenom har möjliggjort för Israel att utvecklas till en spjutspetsnation inom it och högteknologi. Han har reformerat banksektorn, moderniserat skattesystemet och stiftat lagar mot monopol och karteller. Under hans styre har Israels ekonomi förbättrats och arbetslösheten sjunkit.
Men han har också syltat in sig i privata skandaler och dragit på sig åtal om korruption och ekonomisk brottslighet. Han sägs ha tagit emot mutor i form av pengar, cigarrer och champagne för miljonbelopp, och för att gynna somliga och missgynna andra. Flera rättsliga processer mot honom pågår sedan länge och ett skäl till att han inte pensionerar sig är att hans politiska position ger honom juridisk immunitet. Än så länge. Starka krafter jobbar på att förändra den saken vilket kan komma att innebära fängelsestraff.
Avancerat dubbelspel
Netanyahu kommer från en ryktbar familj. Hans bror Jonathan Netanyahu var befälhavare för den kommandostyrka som 1976 fritog passagerarna på ett flygplan som hade kapats av palestinska och tyska terrorister och flugits till Uganda. Israelerna landade på flygplatsen Entebbe och med en liten styrka tog sig Jonathan Netanyahu in, dödade kaparna och fritog nästan samtliga passagerare levande. Jonathan Netanyahu själv var den ende i kommandostyrkan som dödades. Händelsen har blivit både bok och internationell filmsuccé.
Under många år tillät Israels regering Qatar att finansiera Hamas med miljardbelopp, dollarsedlar fraktade till Gaza i resväskor under beskydd av israeliska myndigheter. Allt för att krossa planerna på en palestinsk stat och försvaga Hamas rivaler i den palestinska myndigheten på Västbanken. En taktik som den 7 oktober 2023 visade sig ha varit totalt och katastrofalt felaktig.
Benjamin Netanyahus plan för att stoppa en tvåstatslösning – alltså en palestinsk och en israelisk stat sida vid sida i fredlig samexistens - sågs av många som lika enkel som genial. Palestinierna levde under fattigdom och var politiskt förtryckta av sina egna ledare. Om deras privatekonomi kunde stärkas så skulle de med tiden revoltera mot sitt despotiska styre och bli möjliga för Israel att förhandla med, gick tanken.
Allra värst var det i Gaza och Netanyahu beslutade att underlätta för människorna där att kunna arbeta i Israel. Genom förhandlingar med Hamas skapade Israel ett system där arbetstillstånd delades ut allt mer frikostigt. Sedan Netanyahu återkommit till makten 2022, efter en tid som oppositionsledare, steg antalet arbetstillstånd till 20 000. För Gazaborna var detta en skänk från ovan eftersom arbetslösheten i Gaza var monumental och de få jobb som fanns bara gav en bråkdel i lön jämfört med samma jobb i Israel.
Parallellt skulle pengarna från Qatar användas till att avlöna statstjänstemän och offentliganställda i Gaza. Men ett okänt antal miljoner gick till att finansiera Hamas militära upprustning.
Denna utvecklades hela tiden och terrorgruppen – som Netanyahu såg som det minst dåliga palestinska alternativet - genomförde bland annat återkommande raketangrepp på Israel, vilka oftast slogs tillbaka av det överlägsna israeliska luftvärnet.
Allt detta alltså för att försvaga den palestinska myndigheten PA på Västbanken under den illa sedda presidenten Mahmoud Abbas och att förhindra utvecklandet av en palestinsk stat. Parallellt hade Israel ett intimt samarbete med PA inom många områden, inte minst säkerhetsarbete som till stor del gick ut på att förhindra terrorbrott initierade av Hamas.
Det var således ett avancerat dubbelspel, och Israels finansminister Bezalel Smotrich uppges ha sagt att taktiken var att behandla den palestinska myndigheten som en belastning och Hamas som en tillgång.
"Det misstaget ska vi inte upprepa"
Netanyahu har sagt att han är villig att träffa vilken arabledare som helst och diskutera fred, men med historiens facit i hand. Det finns många gamla misstag som inte får upprepas. Ett sådant är Israels reträtt från Gaza 2005. Beslutet fattades av dåvarande premiärministern Ariel Sharon som var känd som en stridshök, men som hade tröttnat på kostnaden för att beskydda 8 000 israeliska bosättare i en fientlig arabisk miljö. De avhystes under stora protester och Gaza överlämnades till palestinierna.
"Det misstaget ska vi inte upprepa", sa Netanyahu i ett tal 2009. "Det skapade varken fred eller säkerhet."
"Vi ska inte bara lämna över territorier, blunda och hoppas på det bästa. Det gjorde vi i Libanon och fick tusentals raketer. Vi gjorde det i Gaza och fick Hamas och 15 000 raketer."
En framtida palestinsk stat måste, sa han, vara helt demilitariserad. Där får inte finnas någon militärstyrka, inga raketer och ingen kontroll över luftrummet.
"Vi vill ha fred", sa han, "men på två villkor. Ett fullständigt erkännande av Israel som en judisk stat tillsammans med säkerhetsgarantier."
Reaktionerna från hans politiska motståndare blev ilskna. Israeliska kritiker tyckte att Netanyahu sålde ut landets säkerhet bara genom att antyda möjligheten till bildandet av en palestinsk stat. Samtidigt var arabvärlden kallsinnig till kraven på erkännande och säkerhetsgarantier. Netanyahu å sin sida avfärdade omvärldens i hans tycke naiva tro på arabisk fredsvilja.
Nu leder Netanyahu en regering som är den mest religiösa och högerinriktade i Israels historia. Spärren till parlamentet, Knesset, är 3,25 procent och mängder av småpartier tävlar om makten. Genom att samla det som många anser vara extremistpartier har Netanyahu lyckats få ihop en koalition som driver mycket kontroversiella frågor; exempelvis minska domstolarnas självständighet och uppmuntra fler bosättningar på Västbanken.
När den förra regeringen avgick i december 2022 och lämnade över till Benjamin Netanyahus nya styre, hade den avgående premiärministern Yair Lapid en hälsning till sin efterträdare.
Han sa att han överlämnade "ett land i ett utmärkt skick med en stabil ekonomi, med förbättrat försvar och stark avskräckningsförmåga, och en stark ställning i världen." Och så la han till: "Undvik att förstöra det. Vi kommer snart tillbaka."
***
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för tanken till en figur hämtad ur ett antikt grekiskt ödesdrama. Han leder partiet Likud, grundat av den legendariske sionisten Menachem Begin. Som premiärminister beordrade denne 1982 invasionen av Libanon i akt och mening att driva bort PLO, under starkt inflytande av försvarsministern Ariel Sharon. Fälttåget utmynnade i en massaker på palestinier i Beirutförorterna Sabra och Shatila. Det var den libanesiska kristna milisen som utförde dödandet, men den israeliska armén var behjälplig.
Massakern vållade ett ramaskri i Israel, hundratusentals människor protesterade på gatorna. Av både personliga skäl och hårt politiskt tryck drabbades Begin av en depression och avgick.
Nu är den 75-årige Benjamin Netanyahu utsatt för långt mycket starkare kritik än vad Begin var. Likt en kung Herodes anklagas han för att vara anstiftare av barnamord, listan på påstådda förbrytelser kan göras hur lång som helst. Demonstranterna på gatorna i Israel som kräver ett slut på dödandet är fler än någonsin. Kanske närmar vi oss tredje akten i ödesdramat då upplösningen ska ske.
Netanyahu är den israeliska regeringschef som har suttit allra längst på sin post, sammanlagt mer än 17 år. Han tillträdde första gången 1996 och har sedan kommit och gått i maktens korridorer. Antingen som premiärminister eller som minister i någon annans regering. Omvald gång på gång, därefter uträknad som förbrukad och sedan tillbaka vid makten igen. Till alla sina belackares ilska och frustration.
Han har åstadkommit en hel del som kan förklara att han lyckats hålla sig kvar i politikens centrum i årtionden. De ekonomiska reformer han drivit igenom har möjliggjort för Israel att utvecklas till en spjutspetsnation inom it och högteknologi. Han har reformerat banksektorn, moderniserat skattesystemet och stiftat lagar mot monopol och karteller. Under hans styre har Israels ekonomi förbättrats och arbetslösheten sjunkit.
Men han har också syltat in sig i privata skandaler och dragit på sig åtal om korruption och ekonomisk brottslighet. Han sägs ha tagit emot mutor i form av pengar, cigarrer och champagne för miljonbelopp, och för att gynna somliga och missgynna andra. Flera rättsliga processer mot honom pågår sedan länge och ett skäl till att han inte pensionerar sig är att hans politiska position ger honom juridisk immunitet. Än så länge. Starka krafter jobbar på att förändra den saken vilket kan komma att innebära fängelsestraff.
Avancerat dubbelspel
Netanyahu kommer från en ryktbar familj. Hans bror Jonathan Netanyahu var befälhavare för den kommandostyrka som 1976 fritog passagerarna på ett flygplan som hade kapats av palestinska och tyska terrorister och flugits till Uganda. Israelerna landade på flygplatsen Entebbe och med en liten styrka tog sig Jonathan Netanyahu in, dödade kaparna och fritog nästan samtliga passagerare levande. Jonathan Netanyahu själv var den ende i kommandostyrkan som dödades. Händelsen har blivit både bok och internationell filmsuccé.
Under många år tillät Israels regering Qatar att finansiera Hamas med miljardbelopp, dollarsedlar fraktade till Gaza i resväskor under beskydd av israeliska myndigheter. Allt för att krossa planerna på en palestinsk stat och försvaga Hamas rivaler i den palestinska myndigheten på Västbanken. En taktik som den 7 oktober 2023 visade sig ha varit totalt och katastrofalt felaktig.
Benjamin Netanyahus plan för att stoppa en tvåstatslösning – alltså en palestinsk och en israelisk stat sida vid sida i fredlig samexistens – sågs av många som lika enkel som genial. Palestinierna levde under fattigdom och var politiskt förtryckta av sina egna ledare. Om deras privatekonomi kunde stärkas så skulle de med tiden revoltera mot sitt despotiska styre och bli möjliga för Israel att förhandla med, gick tanken.
Allra värst var det i Gaza och Netanyahu beslutade att underlätta för människorna där att kunna arbeta i Israel. Genom förhandlingar med Hamas skapade Israel ett system där arbetstillstånd delades ut allt mer frikostigt. Sedan Netanyahu återkommit till makten 2022, efter en tid som oppositionsledare, steg antalet arbetstillstånd till 20 000. För Gazaborna var detta en skänk från ovan eftersom arbetslösheten i Gaza var monumental och de få jobb som fanns bara gav en bråkdel i lön jämfört med samma jobb i Israel.
Parallellt skulle pengarna från Qatar användas till att avlöna statstjänstemän och offentliganställda i Gaza. Men ett okänt antal miljoner gick till att finansiera Hamas militära upprustning.
Denna utvecklades hela tiden och terrorgruppen – som Netanyahu såg som det minst dåliga palestinska alternativet – genomförde bland annat återkommande raketangrepp på Israel, vilka oftast slogs tillbaka av det överlägsna israeliska luftvärnet.
Allt detta alltså för att försvaga den palestinska myndigheten PA på Västbanken under den illa sedda presidenten Mahmoud Abbas och att förhindra utvecklandet av en palestinsk stat. Parallellt hade Israel ett intimt samarbete med PA inom många områden, inte minst säkerhetsarbete som till stor del gick ut på att förhindra terrorbrott initierade av Hamas.
Det var således ett avancerat dubbelspel, och Israels finansminister Bezalel Smotrich uppges ha sagt att taktiken var att behandla den palestinska myndigheten som en belastning och Hamas som en tillgång.
”Det misstaget ska vi inte upprepa”
Netanyahu har sagt att han är villig att träffa vilken arabledare som helst och diskutera fred, men med historiens facit i hand. Det finns många gamla misstag som inte får upprepas. Ett sådant är Israels reträtt från Gaza 2005. Beslutet fattades av dåvarande premiärministern Ariel Sharon som var känd som en stridshök, men som hade tröttnat på kostnaden för att beskydda 8 000 israeliska bosättare i en fientlig arabisk miljö. De avhystes under stora protester och Gaza överlämnades till palestinierna.
”Det misstaget ska vi inte upprepa”, sa Netanyahu i ett tal 2009. ”Det skapade varken fred eller säkerhet.”
”Vi ska inte bara lämna över territorier, blunda och hoppas på det bästa. Det gjorde vi i Libanon och fick tusentals raketer. Vi gjorde det i Gaza och fick Hamas och 15 000 raketer.”
En framtida palestinsk stat måste, sa han, vara helt demilitariserad. Där får inte finnas någon militärstyrka, inga raketer och ingen kontroll över luftrummet.
”Vi vill ha fred”, sa han, ”men på två villkor. Ett fullständigt erkännande av Israel som en judisk stat tillsammans med säkerhetsgarantier.”
Reaktionerna från hans politiska motståndare blev ilskna. Israeliska kritiker tyckte att Netanyahu sålde ut landets säkerhet bara genom att antyda möjligheten till bildandet av en palestinsk stat. Samtidigt var arabvärlden kallsinnig till kraven på erkännande och säkerhetsgarantier. Netanyahu å sin sida avfärdade omvärldens i hans tycke naiva tro på arabisk fredsvilja.
Nu leder Netanyahu en regering som är den mest religiösa och högerinriktade i Israels historia. Spärren till parlamentet, Knesset, är 3,25 procent och mängder av småpartier tävlar om makten. Genom att samla det som många anser vara extremistpartier har Netanyahu lyckats få ihop en koalition som driver mycket kontroversiella frågor; exempelvis minska domstolarnas självständighet och uppmuntra fler bosättningar på Västbanken.
När den förra regeringen avgick i december 2022 och lämnade över till Benjamin Netanyahus nya styre, hade den avgående premiärministern Yair Lapid en hälsning till sin efterträdare.
Han sa att han överlämnade ”ett land i ett utmärkt skick med en stabil ekonomi, med förbättrat försvar och stark avskräckningsförmåga, och en stark ställning i världen.” Och så la han till: ”Undvik att förstöra det. Vi kommer snart tillbaka.”
***
