Ekonomiskt kaos i Iran pressar regimen

Iran uppvisar just nu några av de klassiska förutsättningarna för en revolution: Ekonomisk kollaps, militär förödmjukelse, regimens söndervittrade legitimitet och internationell isolering. Till det kan läggas en katastrofal vattenbrist orsakad av decenniers vanskötsel i förening med ihållande torka. På teve och sociala medier syns ilskna demonstranter som kan dominera gatorna i enskilda städer, men troligtvis inte ta över staten. Det som saknas är ett organiserat revolutionärt ledarskap.

När shahen av Iran störtades 1979 fanns det en given frontfigur för upproret i ayatollah Khomeini som levde i exil i Frankrike. När han återvände i triumf hade marken beretts av hans anhängare, och shahens monarkistiska förtryckarstat ersattes av en ännu mer förtryckande teokrati. Den teokratin har under 47 år synbarligen skaffat sig total kontroll över landet. Men Iran är stort och etniskt diversifierat. Perserna utgör cirka hälften av befolkningen, resten är kurder, balucher, turkmener och andra asiatiska folkgrupper. Ju längre ut i landets periferi man kommer, till de områden som befolkas av dessa icke-persiska grupper, desto svagare blir centralmaktens styre.

Den som nu lyfts fram av regimdemonstranterna som ny möjlig ledare är den förre shahens son Reza Pahlavi, född 1960. Hans mamma är den legendariska Farah Diba, globalt hyllad som modeikon och skönhetsdrottning. Tronpretendenten Reza Pahlavi skiljer sig i praktiskt taget samtliga avseenden från de skäggiga prästerna som ingår i Irans ledarskikt. Men det är inte säkert att detta faktur talar helt och hållet till hans fördel. Han har sagt att han är villig att ta på sig rollen som statschef i ett slags interrimsarrangemang i syfte att förvandla landet till en konstitutionell monarki. Reza Pahlavi har markerat skarpt mot det nuvarande teokratiska styret och det kan ligga honom i fatet. Många iranier utanför huvudstaden Teheran är hängivna shiamuslimer och minns fortfarande shahens dödspatruller från den hemliga polisen SAVAK. Hur landets sunnimuslimska minoritet förhåller sig till den teokratiska makten är inte helt klarlagt. Sannolikt är den dock mer i favör av ett regimskifte än shiiterna.

De uppror som just nu skakar Iran är till stor del en ungdomsrörelse. Särskilt unga kvinnor lyfts fram som representanter för motståndet. Det kan leda tankarna till vad som hände när Egyptens president Hosni Mubarak störtades 2011. Betraktare i västvärlden kunde få intrycket att det rörde sig om en ungdomsrevolt, och att ungdomarna som demonstrerade på Kairos gator representerade en folkmajoritet som ville se ett sekulärt, demokratiskt Egypten ta form. Men det parlamentsval som sedan hölls förde istället Mohamed Morsi från det islamistiska Muslimska Brödraskapet till makten. Till stor del tack vare rösterna från de konservativa och fromma landsbygdsborna.

Något liknande kan mycket väl hända i Iran om utvecklingen går åt samma håll som i Egypten. Ungdomar influerade av västerländska värderingar utgör ingen majoritet i Iran, även om de för tillfället syns och hörs mest. Landets ålderstigna ledare ayatollah Khamenei grubblar säkerligen just nu över hur protesterna ska hanteras. Han minns vad som hände under hösten 2022, då en till stor del feministisk rörelse under parollen ”Kvinna, liv, frihet” tog form i landet. Det skedde sedan den unga kurdiska kvinnan Mahsa Amini hade mördats av säkerhetsstyrkor på grund av hennes påstått omoraliska klädsel. Hennes hijab satt lite snett. Protesterna då var mycket omfattande och regimen bemötte dem med kraftigt övervåld. Hundratals demonstranter dödades vilket ledde till att deras nätverk skadades och det blev svårt för dem att koordinera aktioner. Regimen överlevde intakt.

Som vanligt i sådana här lägen bör man avstå från tvärsäkra förutsägelser. Det är fullt möjligt att regimen rider ut även denna storm. Men den kommer att vara ännu mer försvagad än efter den förra revolten. Ännu har inte någon omfattande fanflykt noterats, men om ledande figurer i kretsen kring Ali Khamenei börjar fly utomlands, då kan allt rasa snabbt på ett liknande sätt som det gjorde för Syriens diktator Bashar al-Assad för ett drygt år sedan. Likaså om en synlig spricka uppstår mellan Khamenei och det mäktiga revolutionsgardet som sannolikt har allra mest att frukta i händelse av en regimkollaps.

Det som i dagsläget utgör det största systemhotet mot den sittande regimen är Irans kraftigt förkrympta ekonomi. Centralbanken styr inte längre över valutan. Den iranska rialen saknar värde i förhållande till utländsk, konvertibel valuta. Att spara har blivit meningslöst, kontrakt upphör att vara giltiga och all ekonomisk planering faller sönder i takt med att pengarnas värde devalveras dag för dag. Stödet till de Israelfientliga miliserna Hamas, Hizbollah och Huhti i Mellanöstern slukar praktiskt taget all utländsk valuta som Iran kan få ihop med hjälp av hemlig försäljning av olja. Vanliga medborgare känner av denna kris i form av varubrist på nästan alla områden. Vatten är ransonerat, likaså elektricitet. Fordonsbränsle är kraftigt subventionerat vilket kanske kan upplevas som positivt av gemene man, men skrupelfria handlare som står regimen nära köper stora mängder bensin, säljer den utomlands och stoppar vinsten i egen ficka, vilket skapar en korruptionsmaskin som förvärrar den ekonomiska krisen.

Sammantaget kan man säga att en regimkollaps är möjlig, men inte säker. Vad som dock är oundvikligt är en teokraternas makt fortsätter att försvagas.

***

Läs även: Iran hotar med krig – och Irak står redo

Läs även: Befrielsens dag i Iran nära?