Ett Kuba i Kaukasus

Text: Staffan Heimerson, Tbilisi

Bild: Shakh Aivazov/scanpix

»Titta! De gräver skyttegravar som om de förbereder sig för att första världskriget ska gå i repris.«

Orden kommer från EU-övervakare John Rosén från Tranås, som står på en bergssluttning under en medeltidsborg någon mil utanför Georgiens huvudstad.

Ja, nio månader efter förra sommarens blixtkrig mellan det stora Ryssland och det lilla Georgien finns oro för en ny krigsomgång. Ryssland, som på Georgiens erkända territorium utropat två »självständiga« stater, Sydossetien och Abchasien (i hela världen erkända enbart av Ryssland, Nicaragua och Somalia),  har de senaste månaderna dragit fram ytterligare ockupationstrupper. Det kan röra sig om 15 000 soldater. Ingen stilleståndsövervakande organisation, EU, FN eller OSCE kan bekräfta eller dementera; Sydossetien är ett »land« mera stängt än Nordkorea. Men definitivt har Ryssland flyttat fram delar av sin Svarta havsflotta till vattnen utanför Abchasiens och Georgiens två hamnstäder, Poti och Batuni. (Georgien har ingen flotta alls.)

Samtidigt genomför sedan i onsdags morse Georgiens tänkta beskyddare Nato, genom den vidgade försvarsorganisationen Partnerskap för fred, en månadslång militär manöver i Georgien.

Georgien har sedan sin självständighet 1991 för USA blivit något av vad Kuba var för det gamla Sovjet: en position framflyttad till en annan kontinent som är en irritationsfaktor för motståndaren. Amerika odlade – förgäves – doktrinen, att inget land i den västliga hemisfären skulle tillåtas vara kommunistiskt. Ryssland hävdar på liknande vis, att länderna söder om Kaukasus är ryskt intresseområde.

Tblisi med 1,6 miljoner invånare vimlar nu av höga militärer från 18 länder; officerarna blir inom någon vecka fler än 1 000 i antal. Stabsövningarna, kallade Cooperative Longbow och Cooperative Lancer, hålls på militärbasen Vaziani, med väldiga övningsfält, i huvudstadens utkant.

Under dunkla omständigheter försökte i tisdags på grannbasen Muchrovani, fästet för rikets stridsvagnar, några officerare att iscensätta en militärkupp i vilken president Saakasjvili skulle mördas. Kuppen slogs ner och Georgiens regering hävdade omedelbart att ryska intressen och pengar låg bakom. Georgiens livliga opposition sa att kuppen i själva verket var en charad iscensatt av presidenten för att under manövern skärpa fokus på hans land. Kupptimmarna följdes av hårda gatuslagsmål.

De ryska trupperna på gränslinjen mellan Sydossetien och Georgien finns bara 40 km – en dryg halvtimme i bil – från huvudstaden och en amerikansk överste med en roll i Nato-övningen medgav: »Ja, man kan säga, att vi står öga mot öga. Men vänligen notera, att vår manöver sker helt utan vapen. Det är övningar som mera liknar lektioner.«

Vem som i denna situation är den främste provokatören kan diskuteras. Men den gav en europeisk diplomat anledning att säga: »Det kalla kriget gör comeback. En överilad handling från endera sidan kan göra kriget hett.«

Rysslands ambassadör i Washington, Sergei Kislyak, har sagt: »Västvärlden har inte lärt sig läxan från händelserna i augusti« och Nikolai Bordyuzja, som leder en regional rysk säkerhetsallians, beskrev manövern med ordet »aggression«.

Trots det höga ryska tonläget har Ryssland bara lyckats skrämma ett land att dra sig ur övningarna, Kazakstan. Rysslandsallierade länder som Armenien, Azerbajdzjan och Serbien finns i dag på plats liksom Förenade arabemiraten, Storbritannien, USA, Kanada och fler – dock inte Sverige, trots att vi är medlemmar i Partnerskap för fred.

I denna laddade atmosfär tog EU:s observatör John Rosén, en 39-årig major specialiserad på underrättelsetjänst, och hans team mig in i gränslandet. Detta är stiligt och pastoralt men ekonomiskt ganska värdelöst.

De snöklädda 4 000-meterstopparna vid horisonten fem mil bort ligger inne i det verkliga Ryssland, inte i Sydossetien, och Tjetjenien kan anas i östra hörnet. Så komprimerad är den omstridda geografin. Bara i undantagsfall lyckas övervakarna med egna ögon göra observationer inne i Sydossetien. De släpps helt enkelt inte in.

»Sydossetien är inte mycket att ha«, sa en svensk som kan området. »Det är bara grus och sten.«

Men ändå kanske värt ännu ett krig – eller åtminstone ett kuppförsök.

Mer ur reportaget: »Vi hör hemma i Europa«