Katastrofen som blev för invecklad
Världen vänder bort blicken när tiotusentals dör i krigets Sudan.
Världen vänder bort blicken när tiotusentals dör i krigets Sudan.
För att i någon mån kunna förstå vad som händer i Sudan måste man ha spelplanen klar för sig, och den är inte alldeles lättbegriplig. Landet var länge det till ytan största i Afrika. När det 22 år långa inbördeskriget upphörde 2005 följde en politisk process som utmynnade i att Sudan delades nästan på mitten. Republiken Sydsudan skapades, befolkad så gott som helt av svarta, icke-muslimer.
Det kvarvarande Sudan bebos till största del av muslimer, men etniskt är det ingen enhetlig befolkning. Det finns svarta, gyllenbruna och tämligen ljushyllta sudaneser och skiftningen i kulör är inte oväsentlig. Den är en markör som sudaneserna själva kan förstå och tolka. Det månghundraåriga slaveriet som utövades av ljusa muslimer från norr och drabbade svarta icke-muslimer i södern skapade ett slags kulturell värderingsnorm som fortfarande i dag gör det svårt för svarta sudaneser att hävda sig, även om de är muslimer. Förenklat kan man säga att Sudan är ett ganska rasistiskt samhälle.
Inom statsvetenskapen talar man ibland om centrum och periferi när man vill förklara ojämnheter i resursfördelningen inom ett land. Sudan är ett utmärkt exempel på det. Centrum utgörs av huvudstaden Khartoum och den bördiga Nildalen, där många av de mest förmögna sudaneserna bor. Ju längre bort i landets periferi man kommer, desto fattigare – och även torrare – blir det och desto mindre makt och myndighet utövas av centralregeringen.
I ett land med tydliga skillnader mellan centrum och periferi finns det alltid en risk för fragmentering, alltså splittring orsakad av politisk separatism. Det är det vi nu bevittnar i Sudan. Delandet av landet 2011 var en tydlig fragmentering, påhejad av det internationella samfundet, och ingen ska bli förvånad om andra delar av landet står på tur. Tydligast är detta kanske i regionen Darfur längst bort i väster, som fram till 1916 utgjorde ett självständigt sultanat. Huvudstaden El Fasher, belägen i en oas, var under flera hundra år transitort för den lukrativa slavhandeln i Nordafrika, därifrån såldes slavar vidare till andra muslimska länder.

Folket i södra Darfur är mestadels fattiga jordbrukare med boskapsskötsel som bisyssla. De brukar beskrivas som svarta afrikaner. Norra Darfur bebos till stor del av boskapsskötande folk som ofta benämns araber, etniskt är de besläktade med folkgrupper i Libyen. Här finns gamla och ständigt uppblossande konflikter mellan jordbrukare och boskapsskötare.
När torka och missväxt blev allt frekventare under slutet av 1900-talet ökade konkurrensen om betesmark och odlingsmark. Jordbrukarna i södra Darfur bildade rebellgrupper som tog till vapen mot det som de uppfattade som ett orättvist centralstyre. I början av millenniet attackerade rebellerna regeringsinstallationer, men i stället för att skicka armén för att slå ned upproret valde president Omar Bashir att beväpna de boskapsskötande araberna, som kom att gå under namnet Janjawid. De rörde sig till häst och spred fruktan och död.
Nyhetsrapporteringen från Darfur var ytterst bristfällig och baserades mest på hörsägen och tredjehanduppgifter. I internationella medier började siffror cirkulera som berättade om massmord på svarta jordbrukare, utförda av de beridna janjawidkrigarna. En global rörelse under namnet Save Darfur skapades. President Bashir utsattes för hårda påtryckningar som resulterade i att han 2009 åtalades av den internationella brottmålsdomstolen ICC, anklagad för folkmord i Darfur (Fokus beskrev konflikten här). Han fick emellertid stöd från flera andra afrikanska regeringschefer och kunde fortsätta leva som vanligt. Ändå tills 2019 då han dumdristigt skar ned subventionerna på bröd, vilket vållade massdemonstrationer och kravaller i landet.
Ledningen för armén, som besitter den verkliga makten i Sudan bakom politikerna, fick nog av Bashir. Han fängslades men har ännu till dags dato inte utlämnats till ICC i Haag.
Som ny frontfigur för landets styre framträdde en general vid namn Abdel Fattah al-Burhan. Han fick dock inte sitta i orubbat bo. Det fanns andra som gjorde anspråk på makten. Den främste av dessa var en man vid namn Mohamed Hamdan Dagalo, känd under smeknamnet Hemedti. Han hade varit den mest framträdande ledaren för Janjawidmilisen i Darfur och har anklagats för omfattande brott mot civilbefolkningen där. Hemedti deltog i kuppen mot Bashir och samarbetade under en period med arméchefen al-Burhan men snart bröt de med varandra. Hemedti skapade en väpnad enhet kallad Rapid Support Force, RSF, som utmanade al-Burhans regeringsstyrkor.

Strider bröt ut runt om i Sudan våren 2023 och eskalerade snabbt. Det blev i praktiken en maktkamp mellan al-Burhan och Hemedti där civilbefolkningen fick sitta emellan. En våldsam förstörelse blev följden, stora delar av Khartoum lades i ruiner. Ett omfattande lidande drabbade de civila och enligt uppskattningar plågas 25 miljoner människor av extrem hunger på grund av striderna. Unicef uppger att fler än en halv miljon barn har dött av matbrist. Siffrorna har inte vidimerats oberoende.
Regeringsarmén höll länge ställningarna i Darfurs ”huvudstad” El Fasher som belägrades av RSF, men förra månaden föll försvaret. Hemedtis styrkor tog över och inledde massakrer på de civila, enligt obekräftade men tämligen samstämmiga uppgifter. Det betyder att RSF nu kontrollerar hela Darfur, ett område stort som Frankrike.
Det synbarligen torra och ofruktsamma Darfur döljer stora rikedomar i form av guldtillgångar. Ledarna inom RSF, främst Hemedti själv, har blivit förmögna och runt om i arabvärlden finns sympatisörer och finansiärer av olika slag. Förenade Arabemiraten UAE pekas ut som en viktig stöttepelare till RSF och har bistått med stora vapenleveranser. Tchad är en annan supporter tillsammans med en av ledarna i Libyen, Khalifa Haftar.
Det finns ingen anledning att tro att Hemedti skulle nöja sig med att erövra Darfur. Han åstundar hela Sudan, men det gör även arméchefen al-Burhan. Därför torde lidande fortsätta alltmedan utomstående aktörer antingen söker stoppa striderna, eller uppmuntra desamma.
***