Med sikte på ö-herravälde
Kinas långtgående ambitioner i Stilla havsområdet stannar inte vid Taiwan.
I veckan reste statscheferna från bland annat Ryssland, Indien och Nordkorea till Peking på inbjudan av Xi Jinping.
För Kinas president handlar det om att fira 80-årsminnet av ockupationsmakten Japans kapitulation i slutet av andra världskriget. Men det ges också tillfällen att samtala om Kinas långtgående ambitioner i Stillahavsregionen.
Som överbefälhavare och "ordförande för allting" väntas Xi Jinping träda fram på podiet till Himmelska fridens port vid ingången till det gamla Kejsarpalatset i Peking. Det är samma tribun som Mao Zedong använde den 1 oktober 1949 under segerparaden för Kommunistpartiet efter inbördeskriget. Det var då han utropade Folkrepubliken Kina.
I år får Xi Jinping nådigt övervaka taktfast marscherande soldater följda av de allra senaste missilerna och drönarna som passerar revy på det vidsträckta torget intill kejsarpalatset.
De stora militära manifestationerna har ökat sedan Xi Jinping blev allsmäktig som både Kommunistpartiets generalsekreterare sedan 2012 och landets president sedan 2013. Hittills har han beställt fram sex fullskaliga parader, inklusive två marina och den kommande.
Presidenten brukar säga att han vill visa "truppernas skicklighet och beslutsamhet på vägen till ett försvar i världsklass år 2049", alltså när folkrepubliken fyller hundra år.
Men redan i dag är grannländerna oroliga för Kinas upprustning och expansion i Stilla havet. Det handlar särskilt om de territoriella rättigheterna i och kring Sydkinesiska havet som är ett sammelsurium av överlappande anspråk.
Det är farvatten där närmare hälften av världshandeln passerar, högintressanta för strategisk kontroll, men även för fiske i stor skala och fyndigheter av olja och gas på havsbotten.
Länderna vid Sydkinesiska havet omfattar även ögrupper, sandbankar, skär och rev som postkoloniala arv. De kolliderar med Pekings nygamla imperiedrömmar som sträcker sig långt bortom landets sydligaste kuster. Kinas anspråk går tillbaka till kortare perioder när det inåtvända kejsardömet även hade vissa marina ambitioner.
Därmed visar dagens kinesiska kartor gränser som överlappar de exklusiva ekonomiska zonerna för Brunei, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Taiwan och Vietnam. Särskilt såriga har konflikterna med Vietnam, Filippinerna och Japan varit med skärmytslingar kring kontroll kring öar och fiskevatten.
Länge var det framför allt Vietnam och Filippinerna som hävdade sina rättigheter genom att utveckla rev och sandbankar till bebyggda öar. Men sedan 2012 är det Kina som tagit ledningen i den kapplöpningen och i sju fall snabbt omvandlat små rev till kompletta militära baser, varav några har öppnats för "patriotisk turism".
Samtidigt har landet hunnit bygga världens största flotta med fler fartyg än vad USA har.
Trappade upp konflikten
Ett personligt minne: När jag var korrespondent och kring 1990 regelbundet flög mellan Hongkong och Filippinerna såg jag en gång ett av dessa korallrev som bytt skepnad, nämligen ögruppen Pratas. Vädret hade tvingat mitt plan utanför den vanliga rutten som annars avsiktligt undviker det känsliga området.
Jag kunde urskilja en lång landningsbana, några hangarer och baracker. Ögruppen namngavs först av portugisiska sjöfarare på 1500-talet. De tyckte sig se den runda skimrande korallön som ett fat av silver ("pratas" på portugisiska). I dag kallas den även Dongsha eller Tungsha (östra ögruppen) av kineser.
Det är regeringen på Taiwan som anlagt denna marina bas. Så sammelsuriskt kan det alltså vara i och kring Sydkinesiska havet. Taiwan hyser nästan exakt samma anspråk i regionen som Peking.
Kina har lagt fram kartor från 1775, 1810 och 1817 som bland annat markerar de största ögrupperna Spratly och Paracel som kinesiska.
En tändande gnista för Pekings offensiv var när en filippinsk flottstyrka på våren 2012 avvisade kinesiska fiskebåtar som opererade nära sandbankar och rev som låg tydligt och klart inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon på 200 sjömil (en nautisk mil är 1 852 meter).
När Kina trappade upp denna fiskekonflikt vände sig regeringen i Manila till den internationella skiljedomstolen i Haag och begärde ett utslag enligt 1982 års havsrättskonvention. Domstolen tillsatte en särskild panel med fem domare.
Xi Jinping underkände omedelbart hela proceduren trots att hans företrädare faktiskt ratificerat konventionen. Han anklagade i stället Filippinerna för att bryta mot en uppförandekod som Kina 2002 lanserat tillsammans med Asean, det vill säga Sydostasiatiska nationernas förbund. Koden går ut på att konflikter i regionen i första hand ska lösas på bilateral väg.
Efter fyra år, 2016, kom den enhälliga domen från skiljedomstolen i Haag. Den gick ut på att Kina inte alls har någon rätt till de aktuella sandbankarna inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon.
Domen uppmärksammades nogsamt av alla de grannländer som också fått kinesiska påhälsningar i sina zoner. Dessa regeringar passade på att påminna domstolen om sina specifika havskonflikter med Kina. Även Indonesien, världens örikaste nation, undrade med illa dold ironi om det var rimligt att Kina kunde göra anspråk på enskilda klippor långt söderut, klippor som inte lämpade sig för mänsklig bosättning eller odling.
Men det övertydliga svaret på frågorna från alla håll till domstolen och till den kinesiska ledningen blev att Peking skickade sin kustbevakning för att i praktiken ta kontroll över de omtvistade filippinska sandbankarna. Aktionen kryddades dessutom med överflygningar av bombplan.
Har tagit över inrikespolitiken och ekonomin
Kinas expansion stannar absolut inte vid de manipulerade sandbankarna, reven och klipporna i Sydkinesiska havet. Längre västerut och söderut i Stilla havet finns små önationer som Peking systematiskt uppvaktat för att få fotfäste. Ögruppen Solomon visar hur kineserna nästan tagit över inrikespolitiken och ekonomin under kuppartade former.
Till att börja med lyckades Peking (Folkrepubliken Kina) år 2019 förmå Solomons regering att bryta de diplomatiska förbindelserna med Taiwan (Republiken Kina). Kampen om smånationernas röster i FN-sammanhang pågår fortfarande, liksom kampen mellan Kina och USA om inflytande i Stillahavsländerna.
Fyra år senare vid sitt första besök i Peking på hösten 2022 fick Solomons premiärminister Manasseh Sogoware skriva under nio avtal. Ett av dem handlade om säkerhet och innebar att Peking kan sända militärer och poliser till ögruppen och även basera marina enheter i hamnarna. Andra avtal beredde vägen för kinesiska Huawei att leverera ett mobilnät och för ett kinesiskt bolag att renovera hamnen i huvudstaden Honiara.
Från de första hemlighetsfulla ryktena har säkerhetsavtalet präglats av brist på transparens. USA, Australien och Nya Zeeland som länge hållit uppsikt över området har reagerat med stor oro. USA har ökat sitt engagemang och har nu säkerhetsavtal med åtta Stillahavsländer. Bedömare talar om riskerna för en ökad militarisering och geopolitisk instabilitet i hela regionen.
Frågan om Taiwans framtid är naturligtvis central för Xi Jinpings inställning till hela Stilla havet. I slutet av det kinesiska inbördeskriget flydde det styrande men förlorande Nationalistpartiet (Kuomintang, KMT) till Taiwan. Nationalistregimen förde med sig ungefär 1,5 miljon militärer, administratörer och specialister från fastlandet till ön, som då hade sex miljoner invånare. KMT fortsatte att styra som Republiken Kina från öns huvudstad Taipei.
I dag är Taiwan sedan länge demokratiskt självstyrande med en stark ekonomi och med en företrädare för det lokalt förankrade Demokratiska progressiva partiet (DPP) som president. I de senaste årens opinionsmätningar svarar en ökande majoritet, över 80 procent, av Taiwanborna att de ogillar Kinas förslag till återförening. Över 90 procent identifierar sig som taiwaneser och inte som kineser.
Men sett från Pekings horisont känner Kinas ledare att tiden är inne då de kan slutföra det historiska uppdraget att utplåna de sista resterna av kolonial dominans över fosterlandet.
Ledarna sitter i det gamla kejserliga hovets palats mitt i huvudstaden Peking. Det var därifrån som kejsaren, Himmelens son, utövade all makt i Mittens rike och tog emot tributer från länderna runtomkring. Därför var det en förödmjukelse när utländska makter dundrade in med sina kanoner och opiumlaster och lade under sig delar av Kina under 1700- och 1800-talen. England, Frankrike, Tyskland, Portugal och USA deltog i huggsexan. Samtidigt fick Japan herraväldet över Taiwan i över ett halvsekel till 1945.
Först nu känner ledarna i Peking att den nationella förödmjukelsen är på väg att utplånas när de återtagit Hongkong och Macao. »De båda var liksom bara förrätterna, men nu är det dags för själva huvudrätten Taiwan«, som någon uttryckt det. Och de flesta kineser sluter upp bakom regeringen i territoriella frågor, hur kritiska de annars kan vara inombords.
Jag tänker till exempel på en ung och internationellt orienterad ingenjör vid högkvarteret för världens största dammbygge vid Yangtzefloden. Vi pratade öppet om olika globala frågor. Men när vi kom in på Taiwan stelnade han till och sa: "Ni västerlänningar förstår inte hur viktig detta är för oss, ni har inte bakgrunden." Detta var i slutet av 1990-talet när Kina annars var relativt öppet.
Xi Jinping har skaffat sig ställningen som president på livstid bland annat för att han vill gå till historien som den ledare som kunde lösa Taiwanfrågan och återförena hela riket. Han har vid något tillfälle antytt att 2027 skulle kunna vara ett bra tillfälle att "befria" ön. Det vore i så fall vid slutet av hans tredje femårsperiod som president – och det är snart.
Inför denna ödesfråga ställs Taiwanborna samtidigt inför två aktuella kriser. Dels är det splittringen i parlamentet. Lai Qingte från DPP vann presidentvalet i fjol. Men KMT vann majoriteten i parlamentet. Dels är det vilket stöd Taiwan kan räkna med från USA sedan Donald Trump installerat sig i Vita huset.
Trump har pendlat. Han har fnyst åt hur litet Taiwan är jämfört med det stora kinesiska fastlandet och därför inte värt att försvara. Men han har också låtit sin försvarsminister Peter Hegseth förklara att "Amerika är fullt förpliktigat att upprätthålla en robust, förberedd och trovärdig avskräckning i Indiska oceanen och Stilla havet, inklusive Taiwansundet".
Vi kan lära oss mycket genom att granska Kinas offensiv i Stillahavsregionen, en verksamhet som på senare år för övrigt konsoliderat USA:s samarbete med särskilt Japan, Sydkorea, Filippinerna och till och med forna fienden Vietnam.
Om vi zoomar ut från Östasien ser vi hur Kina stärker sin globala ställning, ofta genom de så kallade nya sidenvägarna. Dessa strålar ut från Kinas fastland till länder på alla kontinenter dit kinesiska politiker och bolag kommer och erbjuder stora lån till olika projekt – minns Solomon. Många gånger klarar länderna inte att betala räntor och amorteringar och vips är Kina där och tar över skulden och projekten. Påfallande ofta har detta hänt med strategiskt placerade hamnar i Asien och till och med i Grekland.
Det är för tidigt att utvärdera Kinas världsomspännande offensiv. Vi får i så fall gå tillbaka till Kommunistpartiets kongress i november 2012 då Xi Jinping utsågs till ny partichef. Han lanserade genast "Den kinesiska drömmen", en vision om en nationell ekonomisk, kulturell och utrikespolitisk återfödelse. Det var också i november 2012 som en amerikansk fas-tighetspamp vid namn Donald Trump registrerade en ansökan om att göra frasen "Make America Great Again" till sitt varumärke.
Är de samma andas barn som visionärer?
***
Läs även: Folklig revolt i Sydkorea
I veckan reste statscheferna från bland annat Ryssland, Indien och Nordkorea till Peking på inbjudan av Xi Jinping.
För Kinas president handlar det om att fira 80-årsminnet av ockupationsmakten Japans kapitulation i slutet av andra världskriget. Men det ges också tillfällen att samtala om Kinas långtgående ambitioner i Stillahavsregionen.
Som överbefälhavare och ”ordförande för allting” väntas Xi Jinping träda fram på podiet till Himmelska fridens port vid ingången till det gamla Kejsarpalatset i Peking. Det är samma tribun som Mao Zedong använde den 1 oktober 1949 under segerparaden för Kommunistpartiet efter inbördeskriget. Det var då han utropade Folkrepubliken Kina.
I år får Xi Jinping nådigt övervaka taktfast marscherande soldater följda av de allra senaste missilerna och drönarna som passerar revy på det vidsträckta torget intill kejsarpalatset.
De stora militära manifestationerna har ökat sedan Xi Jinping blev allsmäktig som både Kommunistpartiets generalsekreterare sedan 2012 och landets president sedan 2013. Hittills har han beställt fram sex fullskaliga parader, inklusive två marina och den kommande.
Presidenten brukar säga att han vill visa ”truppernas skicklighet och beslutsamhet på vägen till ett försvar i världsklass år 2049”, alltså när folkrepubliken fyller hundra år.
Men redan i dag är grannländerna oroliga för Kinas upprustning och expansion i Stilla havet. Det handlar särskilt om de territoriella rättigheterna i och kring Sydkinesiska havet som är ett sammelsurium av överlappande anspråk.
Det är farvatten där närmare hälften av världshandeln passerar, högintressanta för strategisk kontroll, men även för fiske i stor skala och fyndigheter av olja och gas på havsbotten.
Länderna vid Sydkinesiska havet omfattar även ögrupper, sandbankar, skär och rev som postkoloniala arv. De kolliderar med Pekings nygamla imperiedrömmar som sträcker sig långt bortom landets sydligaste kuster. Kinas anspråk går tillbaka till kortare perioder när det inåtvända kejsardömet även hade vissa marina ambitioner.
Därmed visar dagens kinesiska kartor gränser som överlappar de exklusiva ekonomiska zonerna för Brunei, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Taiwan och Vietnam. Särskilt såriga har konflikterna med Vietnam, Filippinerna och Japan varit med skärmytslingar kring kontroll kring öar och fiskevatten.
Länge var det framför allt Vietnam och Filippinerna som hävdade sina rättigheter genom att utveckla rev och sandbankar till bebyggda öar. Men sedan 2012 är det Kina som tagit ledningen i den kapplöpningen och i sju fall snabbt omvandlat små rev till kompletta militära baser, varav några har öppnats för ”patriotisk turism”.
Samtidigt har landet hunnit bygga världens största flotta med fler fartyg än vad USA har.
Trappade upp konflikten
Ett personligt minne: När jag var korrespondent och kring 1990 regelbundet flög mellan Hongkong och Filippinerna såg jag en gång ett av dessa korallrev som bytt skepnad, nämligen ögruppen Pratas. Vädret hade tvingat mitt plan utanför den vanliga rutten som annars avsiktligt undviker det känsliga området.
Jag kunde urskilja en lång landningsbana, några hangarer och baracker. Ögruppen namngavs först av portugisiska sjöfarare på 1500-talet. De tyckte sig se den runda skimrande korallön som ett fat av silver (”pratas” på portugisiska). I dag kallas den även Dongsha eller Tungsha (östra ögruppen) av kineser.
Det är regeringen på Taiwan som anlagt denna marina bas. Så sammelsuriskt kan det alltså vara i och kring Sydkinesiska havet. Taiwan hyser nästan exakt samma anspråk i regionen som Peking.
Kina har lagt fram kartor från 1775, 1810 och 1817 som bland annat markerar de största ögrupperna Spratly och Paracel som kinesiska.
En tändande gnista för Pekings offensiv var när en filippinsk flottstyrka på våren 2012 avvisade kinesiska fiskebåtar som opererade nära sandbankar och rev som låg tydligt och klart inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon på 200 sjömil (en nautisk mil är 1 852 meter).
När Kina trappade upp denna fiskekonflikt vände sig regeringen i Manila till den internationella skiljedomstolen i Haag och begärde ett utslag enligt 1982 års havsrättskonvention. Domstolen tillsatte en särskild panel med fem domare.
Xi Jinping underkände omedelbart hela proceduren trots att hans företrädare faktiskt ratificerat konventionen. Han anklagade i stället Filippinerna för att bryta mot en uppförandekod som Kina 2002 lanserat tillsammans med Asean, det vill säga Sydostasiatiska nationernas förbund. Koden går ut på att konflikter i regionen i första hand ska lösas på bilateral väg.
Efter fyra år, 2016, kom den enhälliga domen från skiljedomstolen i Haag. Den gick ut på att Kina inte alls har någon rätt till de aktuella sandbankarna inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon.
Domen uppmärksammades nogsamt av alla de grannländer som också fått kinesiska påhälsningar i sina zoner. Dessa regeringar passade på att påminna domstolen om sina specifika havskonflikter med Kina. Även Indonesien, världens örikaste nation, undrade med illa dold ironi om det var rimligt att Kina kunde göra anspråk på enskilda klippor långt söderut, klippor som inte lämpade sig för mänsklig bosättning eller odling.
Men det övertydliga svaret på frågorna från alla håll till domstolen och till den kinesiska ledningen blev att Peking skickade sin kustbevakning för att i praktiken ta kontroll över de omtvistade filippinska sandbankarna. Aktionen kryddades dessutom med överflygningar av bombplan.
Har tagit över inrikespolitiken och ekonomin
Kinas expansion stannar absolut inte vid de manipulerade sandbankarna, reven och klipporna i Sydkinesiska havet. Längre västerut och söderut i Stilla havet finns små önationer som Peking systematiskt uppvaktat för att få fotfäste. Ögruppen Solomon visar hur kineserna nästan tagit över inrikespolitiken och ekonomin under kuppartade former.
Till att börja med lyckades Peking (Folkrepubliken Kina) år 2019 förmå Solomons regering att bryta de diplomatiska förbindelserna med Taiwan (Republiken Kina). Kampen om smånationernas röster i FN-sammanhang pågår fortfarande, liksom kampen mellan Kina och USA om inflytande i Stillahavsländerna.
Fyra år senare vid sitt första besök i Peking på hösten 2022 fick Solomons premiärminister Manasseh Sogoware skriva under nio avtal. Ett av dem handlade om säkerhet och innebar att Peking kan sända militärer och poliser till ögruppen och även basera marina enheter i hamnarna. Andra avtal beredde vägen för kinesiska Huawei att leverera ett mobilnät och för ett kinesiskt bolag att renovera hamnen i huvudstaden Honiara.
Från de första hemlighetsfulla ryktena har säkerhetsavtalet präglats av brist på transparens. USA, Australien och Nya Zeeland som länge hållit uppsikt över området har reagerat med stor oro. USA har ökat sitt engagemang och har nu säkerhetsavtal med åtta Stillahavsländer. Bedömare talar om riskerna för en ökad militarisering och geopolitisk instabilitet i hela regionen.
Frågan om Taiwans framtid är naturligtvis central för Xi Jinpings inställning till hela Stilla havet. I slutet av det kinesiska inbördeskriget flydde det styrande men förlorande Nationalistpartiet (Kuomintang, KMT) till Taiwan. Nationalistregimen förde med sig ungefär 1,5 miljon militärer, administratörer och specialister från fastlandet till ön, som då hade sex miljoner invånare. KMT fortsatte att styra som Republiken Kina från öns huvudstad Taipei.
I dag är Taiwan sedan länge demokratiskt självstyrande med en stark ekonomi och med en företrädare för det lokalt förankrade Demokratiska progressiva partiet (DPP) som president. I de senaste årens opinionsmätningar svarar en ökande majoritet, över 80 procent, av Taiwanborna att de ogillar Kinas förslag till återförening. Över 90 procent identifierar sig som taiwaneser och inte som kineser.
Men sett från Pekings horisont känner Kinas ledare att tiden är inne då de kan slutföra det historiska uppdraget att utplåna de sista resterna av kolonial dominans över fosterlandet.
Ledarna sitter i det gamla kejserliga hovets palats mitt i huvudstaden Peking. Det var därifrån som kejsaren, Himmelens son, utövade all makt i Mittens rike och tog emot tributer från länderna runtomkring. Därför var det en förödmjukelse när utländska makter dundrade in med sina kanoner och opiumlaster och lade under sig delar av Kina under 1700- och 1800-talen. England, Frankrike, Tyskland, Portugal och USA deltog i huggsexan. Samtidigt fick Japan herraväldet över Taiwan i över ett halvsekel till 1945.
Först nu känner ledarna i Peking att den nationella förödmjukelsen är på väg att utplånas när de återtagit Hongkong och Macao. »De båda var liksom bara förrätterna, men nu är det dags för själva huvudrätten Taiwan«, som någon uttryckt det. Och de flesta kineser sluter upp bakom regeringen i territoriella frågor, hur kritiska de annars kan vara inombords.
Jag tänker till exempel på en ung och internationellt orienterad ingenjör vid högkvarteret för världens största dammbygge vid Yangtzefloden. Vi pratade öppet om olika globala frågor. Men när vi kom in på Taiwan stelnade han till och sa: ”Ni västerlänningar förstår inte hur viktig detta är för oss, ni har inte bakgrunden.” Detta var i slutet av 1990-talet när Kina annars var relativt öppet.
Xi Jinping har skaffat sig ställningen som president på livstid bland annat för att han vill gå till historien som den ledare som kunde lösa Taiwanfrågan och återförena hela riket. Han har vid något tillfälle antytt att 2027 skulle kunna vara ett bra tillfälle att ”befria” ön. Det vore i så fall vid slutet av hans tredje femårsperiod som president – och det är snart.
Inför denna ödesfråga ställs Taiwanborna samtidigt inför två aktuella kriser. Dels är det splittringen i parlamentet. Lai Qingte från DPP vann presidentvalet i fjol. Men KMT vann majoriteten i parlamentet. Dels är det vilket stöd Taiwan kan räkna med från USA sedan Donald Trump installerat sig i Vita huset.
Trump har pendlat. Han har fnyst åt hur litet Taiwan är jämfört med det stora kinesiska fastlandet och därför inte värt att försvara. Men han har också låtit sin försvarsminister Peter Hegseth förklara att ”Amerika är fullt förpliktigat att upprätthålla en robust, förberedd och trovärdig avskräckning i Indiska oceanen och Stilla havet, inklusive Taiwansundet”.
Vi kan lära oss mycket genom att granska Kinas offensiv i Stillahavsregionen, en verksamhet som på senare år för övrigt konsoliderat USA:s samarbete med särskilt Japan, Sydkorea, Filippinerna och till och med forna fienden Vietnam.
Om vi zoomar ut från Östasien ser vi hur Kina stärker sin globala ställning, ofta genom de så kallade nya sidenvägarna. Dessa strålar ut från Kinas fastland till länder på alla kontinenter dit kinesiska politiker och bolag kommer och erbjuder stora lån till olika projekt – minns Solomon. Många gånger klarar länderna inte att betala räntor och amorteringar och vips är Kina där och tar över skulden och projekten. Påfallande ofta har detta hänt med strategiskt placerade hamnar i Asien och till och med i Grekland.
Det är för tidigt att utvärdera Kinas världsomspännande offensiv. Vi får i så fall gå tillbaka till Kommunistpartiets kongress i november 2012 då Xi Jinping utsågs till ny partichef. Han lanserade genast ”Den kinesiska drömmen”, en vision om en nationell ekonomisk, kulturell och utrikespolitisk återfödelse. Det var också i november 2012 som en amerikansk fas-tighetspamp vid namn Donald Trump registrerade en ansökan om att göra frasen ”Make America Great Again” till sitt varumärke.
Är de samma andas barn som visionärer?
***
Läs även: Folklig revolt i Sydkorea
