”Monroedoktrinen” kan förklara Trumps utrikespolitik

På juldagen 1776 utkämpades ett av de avgörande slagen i det amerikanska frihetskriget. I hårt väder korsade George Washington den iskalla Delawarefloden och ledde framgångsrikt sina styrkor till motattack mot britternas tyska legoknektar, som garnisonerade i småstaden Trenton i New Jersey. I ett av förbanden stred den 18-årige löjtnanten James Monroe från Virginia. Han hade stigit snabbt i graderna tack vare sin läskunnighet. Under striden träffades han av en muskötkula i axeln och förblödde nästan. Drygt 40 år senare skulle den unge mannen utnämnas till USA:s femte president.

Som person var Monroe hetlevrad och hyste ett starkt engagemang för det demokratiska tankegodset. Han stod i personlig förbindelse med de flesta av samtidens tongivande amerikanska statsmän. I sin generation – som under sin levnad gick från att vara brittiska undersåtar till amerikanska medborgare – hörde han till de personer som hade djupast förståelse för tidens diplomatiska förvecklingar. I dag är Monroe kanske framför allt känd för den utrikespolitiska doktrin som bär hans namn, samt för att Missourikompromissen (ett misslyckat försök att lösa konflikten rörande slaveriet) tillkom under hans presidentskap. Monroedoktrinen har vunnit aktualitet sedan Trump åberopade sig på doktrinen för att rättfärdiga attacken mot Venezuela. Den kan också betraktas som en bakomliggande faktor i hans intresse för Grönland.

Det kan vara värt att ta en närmare titt på de historiska omständigheter under vilka den formulerades. Man kan fråga sig i vilken mån doktrinen var knuten till Monroes person, och om den hade formulerats på samma sätt om den unge soldaten hade funnit sin död i Trenton.

Monroe föddes 1758 i en välsituerad familj i Westmoreland i Virginia, ett grevskap som har ett sentimentalt värde i den amerikanska historien eftersom även Washington föddes där. Den unge James blev föräldralös i tonåren, men det bredare familjenätverket sörjde för hans uppehälle och utbildning. Då han visade fallenhet för studier, skrevs han in på det närbelägna William and Mary College. Anti-brittiska stämningar präglade den anrika bildningsanstalten och Monroe blev tidigt en varm anhängare av den amerikanska saken, för övrigt i likhet med hans framlidne far. När revolutionen utbröt tog han alltså värvning i Washingtons kontinentalarmé.

Emanuel Leutzes målning, Washington Crossing the Delaware från 1851, har en framskjuten ställning i den amerikanska kulturhistorien. Den skildrar upptakten till slaget vid Trenton. På tavlan avbildas Monroe stående på en av båtarna vid Washingtons högra sida, med värdiga anletsdrag och stolt bärande det nya stjärnbanéret.

Efter kriget återvände Monroe till skolbänken. Han läste juridik för Thomas Jefferson, som han kom att stå politiskt nära under hela livet, och påbörjade därefter en förutsägbar och högst framgångsrik politisk karriär. Från att ha varit ledamot i Virginias egendomliga parlament (”The House of Burgesses”), utnämndes han år 1790 till senator i den nyinvigda senaten. Fyra år senare anlände han till Paris i egenskap av fransk ambassadör mitt under revolutionen. Vid sin ankomst höll han ett brandtal för republikanska värden i Konventet. Han såg även till att den amerikanske författaren Thomas Paine frigavs från franskt fängelse. Därefter tjänade han en tid som ambassadör i London.

Vid återkomsten till USA utnämndes han till guvernör i Virginia. Den nytillträdde presidenten James Madison utnämnde honom till utrikesminister år 1811. Kort därefter utbröt 1812 års krig mot England – och Monroe utmärkte sig genom sin överblick och handlingskraft. Han kom att efterträda Madison och tjänade i två mandatperioder åren 1817–1825. Hans tid i Vita huset präglades av att de hätska stämningarna från de gamla partistridernas dagar ebbade ut. I historieskrivningen kallas denna tid för ”The Era of Good Feelings”.

Monroe fick tre barn. Han blev den förste president som inte hade undertecknat självständighetsförklaringen, och den siste som aktivt deltagit i frihetskriget. Han var också den siste att bära knästrumpor efter 1700-talets mode. Han avled den 4 juli 1831. Därmed blev han den tredje av landets första fem presidenter som dog på den amerikanska självständighetsdagen.

I likhet med fyra av de fem första presidenterna tillhörde Monroe godsägarklassen från Virginia, och precis som sina föregångare tvingade han förslavade människor att arbeta på sitt gods. Han lär endast ha frigivit en av dem vid sin dödsbädd, till skillnad från Washington som frigav allesammans. Den typiskt amerikanska motsättningen mellan frihet och slaveri präglade Monroes liv och tänkesätt. 

När USA hade bekräftat sin självständighet genom Parisavtalet 1783, sökte den nya nationen efter en institutionell struktur som skulle göra det möjligt för de 13 delstaterna att samarbeta på ett demokratiskt sätt. Först 1790 enades man om en Konstitution och ett inrikespolitiskt ramverk. Då hade revolution utbrutit i Frankrike, handeln stördes av kapningar från andra länders fribytare, och det blev allt svårare att isolera sig från de dramatiska händelserna på andra sidan Atlanten.

Samtidigt splittrades landet i två partier som hade motsatta visioner hur den nya republiken skulle utformas. Partierna hetsade skoningslöst mot varandra, lite som i dag, medan landsfadern Washington förmanade till kohandel och borgfred. Med sin lilla armé och närmast obetydliga flotta kände sig USA hotat i sin ställning som världens första demokrati. I Europa befann sig det revolutionära Frankrike i en liknande belägenhet, omgivet av sabelrasslande monarkier som ville sätta stopp för det demokratiska experimentet.

Demokratisk-republikanska partiet, lett av Thomas Jefferson, ville förhindra att USA blev ett nytt envälde och idkade på en svag presidentmakt. Anti-monarkistiska tendenser präglade partiet, och Monroe var en av dess mer färgstarka medlemmar. Man ansåg att det var USA:s moraliska plikt att bistå det franska broderfolket i deras frihetskamp, och hade inte glömt att Frankrike i ett avgörande skede hade hjälpt amerikanerna i deras egna resning mot den brittiska despotismen.

Federalisterna, anförda av John Adams och Alexander Hamilton, önskade däremot att USA skulle närma sig det gamla moderlandet och förbli neutralt i revolutionskrigen som rasade på andra sidan Atlanten. Mer konservativa till sinnes yrkade de på en stark exekutiv gren, och utgör därmed en ideologisk föregångare till Trumpadministrationen.

1794 jublade federalisterna då USA tecknade ett avtal med England som styrde in landet på en engelskvänlig kurs. Jayavtalet, döpt efter den dåvarande utrikesministern, löste en del landkonflikter som kvarstått sedan frihetskriget. Det fastslog att England skulle ge kompensation för de amerikanska fartyg som kapats på internationellt farvatten. Visserligen löste man inte den brännande frågan om den brittiska flottans tvångsvärvning av amerikanska sjömän – som skulle utgöra en bakgrund till 1812 års krig – men den centrala punkten var att England, snarare än Frankrike, framstod som det mest gynnade landet från Washingtons sida.

Monroe, som personligen och hjärtligen avskydde John Jay, motsatte sig energiskt avtalet med England, som med liten marginal slank igenom i Kongressen. Monroe betraktade det som att USA hade ställt sig på den forna kolonialmaktens sida i kriget mot det frihetsälskande Frankrike. Att vara frankofil har kanske än i dag en viss jakobinsk bismak i USA.

På 1810- och 1820-talet utbröt revolutioner i Sydamerika mot det tynande spanska kolonialväldet. De nya länder som grundlades efter de blodiga och framgångsrika resningarna fick republikanska konstitutioner efter amerikansk och fransk modell. London bidrog militärt och ekonomiskt till de sydamerikanska revolutionärerna, delvis för att försvaga ärkefienden Spanien, men framför allt för utöka sitt inflytande i den västra hemisfären. Imperialismens tid stod för dörren och även det reaktionära Frankrike fikade efter sin del av kakan i det maktvakuum som bildats, när det spanska imperiet styckades av.

I Washington förstod man att de europeiska kolonialmakterna ämnade utöka sitt inflytande i Sydamerika. Man noterade likaledes att Ryssland visade ett oroväckande intresse för Oregonterritoriet i nordväst. Monroe hade aldrig släppt de republikanska värderingar som han varit redo att ge sitt liv för som ung man. Som president ansåg han det som sin plikt att skydda demokratierna där det var möjligt. Han betraktade de sydamerikanska republikerna som USA:s ideologiska skyddslingar och tolererade ej att de forna kolonialmakterna fikade efter ökat inflytande i hemlandets bakgård.

1821 utbröt det grekiska frihetskriget, och många kommentatorer såg likheter mellan grekernas kamp och de sydamerikanska frihetskrigen. Magkänslan i Europa (och i synnerhet, något paradoxalt, i det antikvurmande England) var att stödja grekerna mot den ottomanska överhögheten. Men trots att Monroe hyste naturliga sympatier med grekernas kamp, ansåg han att USA inte skulle blanda sig i Europas interna angelägenheter. I stället skulle man bevara neutraliteten såsom man i viss mån gjort under den franska revolutionen.

Monroedoktrinen innebar alltså att USA skulle begränsa sig till att utöva sitt inflytande i den västra hemisfären och befrämja demokratins spridning där. Man lämnade Europa åt sitt öde samtidigt som man uttryckte sitt moraliska stöd för de frihetsrörelser som fanns där.

I Konstitutionen ges inget utrymme för presidenten att formulera en juridiskt bindande utrikespolitisk doktrin. Monroes agenda formulerades i stället inom ramen för ett tal, närmare bestämt den redogörelse, State of the Union Adress, som presidenten är ålagd att ibland hålla inför kongressen för att beskriva situationen i landet. 2 december 1823 höll Monroe ett sådant anförande inför Kongressen. Bland annat berättade han att nationalskulden långsamt minskade och att man slog ner på den atlantiska slavhandeln. Han redogjorde även för vikten av en fungerande infrastruktur, och föreslog att anlägga en kanal mellan Ohiofloden och Chesapeakebukten.

Samtidigt varnade han – med några diplomatiskt välavvägda ord – de europeiska staterna för att försöka lägga beslag på Sydamerika, som hädanefter betraktades som tillhörande den amerikanska intressesfären. ”Av händelseförloppet i denna hemisfär är vi av nödvändighet mer berörda, av skäl som torde vara uppenbara för varje upplyst och opartisk åskådare”, sade Monroe.

I sitt anförande uttryckte han vidare sina sympatier för de frihetsälskande folken på andra sidan Atlanten (our fellow-men on that side of the Atlantic), men underströk alltså att USA skulle hålla sig neutralt. Han talade om att försvara den amerikanska demokratin, som har uppnåtts ”till priset av så mycket blod och så höga omkostnader (to the loss of so much blood and treasure), och som har utvecklats av våra mest upplysta medborgare (our most Enlightened citizens)”. På så vis framlade Monroe sin utrikespolitiska vision i upplysningens tecken, vilket är en punkt som sällan nämns i de korta och något förenklade refererat som av begripliga skäl präglar den samtida nyhetsrapporteringen.

Begreppet doktrin, som Monroe veterligen aldrig använde, leder sina rötter långt tillbaka i kristen teologi och avser fastställandet av de kyrkliga dogmerna – Kyrkofadern Augustinus skrev ett inflytelserikt verk med titeln De doctrina cristiana. Det är anmärkningsvärt att man har kommit att använda just det begreppet. En gissning är att det sammanhänger med den tonvikt som läggs på begreppet i protestantisk och reformert teologi, vilken starkt präglade USA:s självbild vid denna tid.

Trumps oförutsägbara utrikespolitik – med dess isolationistiska motstånd mot Nato och frånvändhet från Europa, varvat med en ökad aktivitet i närområdet – skulle kunna förstås som ett modernt implementerande av Monroedoktrinen. Något vagt talar man om ”Donroe-doktrinen”, som skulle utgöra Trumps korrelat till Monroes agenda. I en av hans exekutiva ordnar, undertecknad 20 januari 2025, fastslog han att Mexikanska golfen sedermera skulle kallas för Amerikanska golfen i officiella skrivelser. Syftet var att ”återskapa de namn som hedrar den amerikanska storslagenheten”.

Det kan tyckas något paradoxalt att Trump åberopade sig på en utrikespolitisk agenda från 1820-talet, när han annars tycks känna sig obunden av andra traditioner från grundlagsfäderna. Exempelvis har han en benägenhet att sätta sig över maktfördelningsläran, vilken begränsar presidentens mandat och utgör en hörnsten i det republikanska projekt som var så angeläget för just Monroe och andra av Trumps föregångare på posten.

Personligen har jag svårt för kontrafaktisk historieskrivning, men det vore ändå intressant om man hade kunnat få höra vad Monroe själv ansåg om Trumps utrikespolitik. Det är inte helt självklart. Bakom Monroedoktrinen kan man ana människan och patrioten James Monroe, som nästan stupade i kampen mot England, som stödde den franska revolutionen och som förblev det republikanska projektet trogen. En läkare hindrade honom att förblöda i Trenton genom att genom att stoppa in fingret i skottsåret. Kulan hittades aldrig – och Monroe bar den inbäddad i axeln livet ut, såsom en ständig påminnelse om hur långt den engelska monarkin varit redo att gå för att kväsa amerikanernas frihetslängtan.

***

Läs även: Därför är det givet att Trump vill ha Grönland

Läs även: Washington DC – supermaktens bultande hjärta