När alla skeptiker gått hem

Text: Maggie Strömberg & Nina Brevinge

Bild: Osama Faisal /Scanpix

En gång i tiden stod slaget mellan troende och icke-troende. Då, sådär för en tre år sedan, kunde en vanlig lunchdebatt om klimatskepticism fylla ett rum på till exempel Studieförbundet vuxenskolan i Stockholm.

På sådana möten diskuterade människor som Grön ungdoms dåvarande språkrör Jakop Dalunde om klimathotet var sant eller inte med människor som Maggie Thauersköld Crusell, på den tiden Sveriges största klimatskeptiska bloggare.

På stolarna i publiken satt människor som började fnissa överlägset så fort FN:s klimatpanel IPCC kom på tal, bredvid människor som tyckte att de som fnissade var dårar.

Det var hårda debatter, hätsk stämning. De som vid den här tiden var profilerade debattörer på ena eller andra sidan berättade om flödet av bloggkommentarer och mejl med personangrepp, hat och hot. Klimatet var en känslig fråga.

Detta var inför Cop 15, mötet i Köpenhamn. Då pratade alla om klimathotet, och om fajten mellan dem som inte trodde och dem som gjorde det.

Nu, när FN-länderna möts på sitt artonde klimatmöte i Doha i Qatar, har den debatten tystnat. Grälet mellan skeptiker och alarmister har förlorat sin spänning. Jakop Dalunde blir knappt inbjuden till några debatter om den globala uppvärmningen. Maggie Thauersköld Crusell har slutat blogga. Förnekarna får överhuvudtaget mindre utrymme. Det är inte på grund av skeptikerna som förhoppningarna har varit låga inför mötet i Doha.

– Det här är oerhört komplexa förhandlingar och det tror jag att alla har förstått, sa miljöminister Lena Ek på en pressträff inför mötet.

Det pågår fortfarande intensiva lobbykampanjer och stöd till klimatförnekare från näringslivet runt om i världen. Men i debatten blir skeptikerna svagare. De har tappat tunga personer från sitt läger.

Det började med en av de mest omhuldade, den danska ekonomiprofessorn Bjorn Lomborg, som blev världskänd med sin bok »The Skeptical Environmentalist« för drygt tio år sedan. Hans tankar om att det inte är värt att lägga pengar på klimathotet när det finns aids och svält och andra problem att fokusera på omfamnades – åtminstone första delen av den – av allt från näringslivsrepresentanter till den amerikanska presidentkandidaten Mitt Romney.

Citat som »Om tjugo år kommer vi att se tillbaka och undra varför vi oroade oss så mycket« och hans kritik mot Kyotoavtalet, klimatforskare och medier fick FN:s klimatchef Rajendra Pachauri att jämföra honom med Adolf Hitler i en intervju med Jyllands-Posten 2004.

Men Bjorn Lomborg har svängt. Han säger numer att vi genast måste fokusera på att hitta de mest effektiva sätten att komma till rätta med den globala uppvärmningen. Han kallar det ett akut problem.

Själv säger Lomborg att det inte är en helomvändning, att han fortfarande inte tror att jorden kommer gå under av klimatförändringarna, men hans uttalanden har uppmärksammats som en svängning i världsmedierna. Och som en förlust för klimatskeptikerlägret.

Det finns fler.

Klimatskeptikern Richard Muller, fysikprofessor på UC Berkeley, var så skeptisk mot klimatforskningen och medierapporteringen att han tillsammans med sin dotter Elizabeth Muller gjorde en egen undersökning, som skulle kontrollera korrektheten i IPCC:s undersökningar. Finansiärer var framför allt andra klimatskeptiker. Resultatet, som blev känt i somras, blev inte vad de hoppats. Undersökningen bekräftade IPCC:s analyser.

Richard Muller ändrade sig stegvis. Han började med att erkänna att den globala uppvärmningen är sann.

Men det är forskares uppgift att vara skeptiska, skrev han i New York Times i somras, och listade kvarstående tvivel om vad klimatförändringar ledde till. Han saknade bevis för att de orsakade orkanen Katrina, för att isbjörnar verkligen är hotade och för att klimatförändringar lett till de senaste årens värmerekord i USA.

Ändå, skrev han, är hans slutsats att människan bär näst intill hela skulden för den globala uppvärmningen. Nu, menade den före detta förnekaren, behövs det politiska lösningar.

Så försvann ännu en tongivande person från skeptikernas skara.

Fler amerikaner har ändrat sig. Radioprogramledaren D.R. Tucker till exempel, som hade en klimatskeptisk blogg och brukade hävda att oron för växthuseffekten var en socialistisk konspiration. Hans förändring började med en bok som beskrev att även republikanerna en gång i tiden hade tyckt miljöfrågor var viktiga. Sedan läste han forskning och nu är även han en av dem som framhålls för att visa på klimatskeptikernas omsvängning.

En annan är brittiska The Daily Mails vetenskapsredaktör Michael Hanlon, som brukade kalla klimatoron för »den nya religionen«, men ändrade sig efter att ha sett det smältande istäcket under en resa till Grönland.

Men den största förändringen de senaste åren, i alla fall i USA, handlar om opinionen. I Yale-universitetets mätning från i somras svarade sjuttio procent att de tror på klimathotet. Två år tidigare var den siffran strax över femtio. Då förklarades den låga siffran med den ekonomiska krisen, låg mediebevakning, näringslivets antiklimat-lobbying och kraftiga snöoväder.

Och Climategate.

Hackarskandalen veckorna före Köpenhamnsmötet, då klimatforskarnas mejl publicerades och ledde till anklagelser om undanhållna data. Forskarna, sa skeptikerna, försökte manipulera resultaten. Det var beviset för klimatbluffen.

IPCC, som två år tidigare hade vunnit Nobelpriset, tappade trovärdighet. Utredningar tillsattes, men de visade inte att det fanns fel på vetenskapen eller bevis för att de skulle ha manipulerat data. Men opinionen hade redan påverkats.

Inför förhandlingarna i Durban förra året kapades forskares mejl igen och publicerades. Den gången blev det betydligt mindre gehör i medier och opinion. Klimatskeptikernas inflytande var mindre, dramat inte lika spännande.

Nu förklaras ökningen i den amerikanska opinionen med vädret. De senaste somrarnas extrema torka och alla orkanerna. Och att tongivande klimatskeptiker bytt åsikt.

Men att förnekarna hamnat på avbytarbänken och inte längre hörs lika mycket i debatten, betyder inte att en politisk klimatlösning är närmare inom räckhåll.

Nu har klimatdebatten reducerats till ett ekonomisk-politiskt spel i ett antal specifika förhandlingsfrågor. Det är ett spel där parternas egenintresse är drivande – inte hur man ser på klimatproblemet eller behovet att lösa det. Det är också ett spel som låst sig fullständigt.

Den viktigaste förhandlingsfrågan länderna emellan: att få till ett nytt avtal för utsläppsnivåer av växthusgaser som ska ersätta det femton år gamla Kyotoprotokollet. Avtalet, som till skillnad från tidigare ska omfatta länder som Kina och Indien, ska vara färdigt 2015 och sjösättas 2020. Det enades man om på förra årets klimattoppmöte i Durban. Man kom alltså överens om att man ska komma överens. Längre än så har man inte kommit.

I stället diskuterar ministrar från världens alla hörn hur länderna ska agera under övergångsperionden 2013–2020. När Kyotoprotokollet går ut vid årsskiftet blir det ett glapp på åtta år. Det ska fyllas igen genom en andra åtagandeperiod – ett slags brygga över till det kommande avtalet. Men alla är inte med. USA surade över att utvecklingsländerna inte behövde dra ner sina utsläpp lika mycket som USA och undertecknade aldrig Kyotoprotokollet från början. Kanada har inte nått sina utsläppsmål och har helt hoppat av. Fler länder har lämnat avtalet – Ryssland, Japan och nu senast Nya Zeeland. De säger att det är meningslöst att sätta nya mål när stora tillväxtekonomier som Kina och Indien inte kommer att ha några bindande mål. Kyotoavtalet var aldrig särskilt slagkraftigt från början eftersom stora utsläppsländer som USA, Kina och Indien har stått utanför. Med en krympande skara länder blir avtalet ännu svagare.

Kvar i förhandlingarna om »brygg-avtalet« sitter nu EU, Norge, Schweiz och Australien. Tillsammans står de bara för femton procent av världens utsläpp.

– Men frågan är symboliskt viktig. Det ger ett förtroende hos övriga länder, säger Sveriges klimatambassadör och chefsförhandlare Anna Lindstedt.

Den andra stridsfrågan gäller vem som ska göra mest. De fattiga länderna menar att det är industriländerna som har skapat den globala klimatproblematiken. Därför vill de inte vara med och dela den ekonomiska bördan som en omställning innebär. De vill heller inte hindras från att nå samma levnadsstandard som västvärlden har i dag. På klimatmötet i Cancún skrev ministrarna för första gången in länders historiska ansvar för klimatutsläppen. Men de tydliggjorde aldrig vilka länder det gällde eller hur stort ansvaret var.

På samma möte lovade industriländerna att införa en klimatfond som ska fyllas på med 100 miljarder dollar varje år från och med 2020, i syfte att hjälpa utvecklingsländerna med pengar att ställa om sina samhällen för att möta klimatförändringarna samt minska sina utsläpp. I förskott gavs 30 miljarder dollar till fonden. Men enligt den internationella organisationen Oxfam har flera länder – däribland Storbritannien, Frankrike och Tyskland – tagit pengarna till fonden från pengar redan öronmärkta för bistånd. Endast en tredjedel av summan kan klassas som »nya« pengar. Samma kritik har Naturskyddsföreningen och miljöpartiet riktat mot den svenska regeringen.

Förhandlingarna präglas av konflikten mellan västvärlden och de växande Basic-ekonomierna – Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina. Pressen på att de ska minska sina utsläpp har ökat. Speciellt stort är trycket på Kina och Indien. Dessutom finns det en konflikt inom Basic-gruppen. De fyra länderna har inte lyckats komma överens om en gemensam agenda. Men alla tror inte på den konflikten. En del observatörer hävdar att deras enda gemensamma mål är att undvika ett globalt bindande avtal.

Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Kina står visserligen för en fjärdedel av världens utsläpp och trenden ser knappast ut att vända. Men framför allt norra Kina kommer att drabbas hårt av klimatförändringarna och på flera områden gör man mer än andra länder för att minska utsläppen. Å andra sidan, om Kina drar ner på utsläppen för mycket stannar tillväxten av. Och varför ska inte Kina få öka sitt välstånd när det är västvärlden som är skyldiga till den största delen de förhöjda koldioxidhalterna i atmosfären? Vem ska döma i den frågan?

Så där håller man på. Och i skuggan av de till synes olösbara konflikterna har man börjat se sig om efter andra sätt att ta tag i klimatproblemen. Efter mötet i Köpenhamn 2009, då höga förväntningar slutade med ett politiskt magplask, har flera länder på egen hand tagit steg framåt.

Få tror att ett stort globalt avtal kommer att lösa alla problem. I stället anser många forskare att små byggstenar tillsammans ger resultat, som Fokus skrev om i nummer 47. Hur ska man undvika trafikstockning i stora städer? Hur ska man få renare luft i industritunga stadsdelar? Vad kan länder leverera och vad kan andra länder göra för att stödja?

Nu står länderna inför ett låst läge i de stora frågorna medan mindre, tekniska saker avhandlas vid sidan av. Klimatförnekarna retade upp dem som ville se snabba politiska lösningar, men de hjälpte också till att sätta frågan på agendan. Utan konflikter och med färre fullsatta debatter blir det också mindre uppmärksamhet, färre artiklar.

Att klimatskeptikerna överröstades borde vara en seger för klimatet. Men en gemensam lösning verkar inte komma närmare för det. Nu måste världen ta tag i de verkligt svåra problemen.