Trumps stora plan för Latinamerika

Hangarkryssaren USS Gerald Ford, världens dyraste militära föremål, stävar mot Karibien med tjugo knop i timmen, långt ifrån sin toppfart. Målet är farvattnen mellan Trinidad och Venezuela dit den flytande flygbasen väntas i slutet av veckan. Där ansluter den sig till två marina stridsgrupper som redan är på plats, med nio andra krigsfartyg, 10 000 marinsoldater och ubåtar laddade med kryssningsrobotar. Det dödligaste vapnet i USA:s arsenal, bombplanen av typen B-2 som inte syns på radarskärmar, behöver inte flytta på sig. De når Venezuela galant från sin bas i Missouri utan mellanlandning.

Latinamerika har inte sett så mycken militär aktivitet sedan 1982, då en brittisk expeditionsstyrka återtog Falklandsöarna från Argentina. Nesan över det fiaskot ledde till den argentinska militärjuntans kollaps. Miljoner venezolaner hoppas nu att det pågående dramat skall få ett liknande slut, med den avskydda och blodiga diktaturens fall.

Som vanligt när Donald Trump har huvudrollen pågår ett febrilt gissande och analyserande. Vad syftar den väldiga styrkedemonstrationen till? Ett tiotal små och medelstora farkoster, venezolanska och colombianska, har skjutits i sank av USA:s drönare sedan i augusti. Flera av dem, om inte alla, har varit på väg norrut med colombianskt kokain. (Anhöriga till de smugglare som mist livet i attackerna har förbjudits att yttra sig i medier.) Men för den typen av operationer behövs inga hangarfartyg och inga marinsoldater. Trump sade på söndagen att han inte är på väg att angripa Venezuela, men också att president Nicolas Maduros regim är på fallrepet. Venezuela, sade Trump, är en ”narco-state” och en härd av organiserad brottslighet.  

Venezuela har en rad olika säkerhetsstyrkor, några av dem rena dödspatruller, med uppgift att slå ned på minsta tendens till folkligt uppror. Utöver de reguljära styrkorna finns hundratusentals (enligt regimen miljoner) beväpnade civila i olika medborgarmiliser, som just nu tränar och marscherar under stort medialt buller. Terrängen – djungel, berg och dalar – är inte gynnsam för en angripare; raka motsatsen till Irak 2003, där USA först kunde ställa upp sina överlägsna pansarstyrkor i vänligt sinnade grannländer och sedan köra på jämn mark mot Bagdad.

Det är inte säkert att USA behöver gå i krig med Venezuela för att få regimen på fall. Några välplacerade flygattacker kan övertyga militärledningen att dess bästa utväg är att göra sig kvitt sina ledare, Nicolas Maduro och regimens starke man Diosdado Cabello. Generalerna skulle i gengäld få syndernas förlåtelse från ett nytt demokratiskt styre. Men mycket talar mot ett sådant oblodigt scenario. Efter kuppförsöket 2002 mot regimens grundare Hugo Chavez blev politisk lojalitet enda vägen till militärt avancemang. Bara de som identifierat sig med regimen, eller låtsat göra det, har nått befälsposter.  Trump sade i lördags att Maduro föreslagit honom fördelaktiga kontrakt på olja och andra råvaror. Det låter sannolikt. Regimen, trots all sin revolutionära retorik, har visat sig fullkomligt skrupelfri när det gäller dess eget skinn. 

Regeringens roll i den organiserade brottsligheten är ett exempel på denna pragmatism. Två stora maffiasyndikat brukar kopplas till regimen, El Tren de Aragua och Cartel de los Soles. Den förstnämnda är en vittförgrenad organisation som har expanderat i regionen på senare år, särskilt i USA och i Chile, vars naiva vänsterregim har försvagat och begränsat sin en gång effektiva poliskår. Tren de Aragua har mördat venezolanska regimkritiker i Chile och på andra håll, men den pågående krisen handlar mindre om denna mer konventionella liga än om Cartel de los Soles, ”Solkartellen”. Namnet är hämtat från solarna på högre venezolanska officerares epåletter – i de flesta länders försvar betecknas rang med stjärnor. Termen ”Solkartellen” används dock endast av journalister och utomstående. Regimen, liksom grannlandet Colombias president Gustavo Petri, hävdar att det rör sig om ett hjärnspöke, framsuggererat av USA och oppositionen. Det är sant att det inte finns någon väl definierad grupp med detta namn som skulle kunna illustreras med pilar och fyrkanter i ett organisationsdiagram. Solkartellen är helt enkelt det generiska namnet på all den organiserade brottslighet som försiggår i de väpnade styrkornas regi. 

Det rör sig om en snårskog av olika projekt, illegala guldgruvor, vapensmuggling, kidnappningar och narkotikatrafik. Intäkterna från sådana branscher i Venezuela har vuxit i betydelse i takt med oljeindustrins sammanbrott – den som under Hugo Chavez bästa år drog in 150 miljoner dollars om dagen. (Energisektorn har repat sig något, sedan Joe Biden efter Ukraina-krigets utbrott 2022, lät Chevron verka i Venezuela. Trump har uppmuntrat Chevron att fortsätta.)

DEA, den amerikanska myndighet som bekämpar narkotikahandel hemma och utomlands, förvisades från Venezuela 2005 av Hugo Chavez. Det försvårade samarbetet mellan DEA och Colombia i jakten på de stora kartellerna. Den colombianska gerillan ELN installerade sig, med Chavez goda minne, i gränsområdet mellan länderna. Också efter att den colombianska staten och gerillorna slöt fred 2016 har ELN fortsatt att verka på den venezolanska sidan. Gerillan kontrollerar smuggling och illegal gruvdrift, allt med Maduro-regimens vetskap. DEA-chefen Terry Cole hävdar att regimens roll i drogsmugglingen till USA framför allt är indirekt, genom transporter av colombianskt kokain och andra ämnen till de mexikanska karteller som idag – mer än colombianerna själva – dominerar näringen.

USA vet redan det mesta om allt detta. Officeren Leamsy Salazar, som varit livvakt åt både Hugo Chavez och Diosdado Cabello, flydde till USA 2014 och berättade allt han visste för DEA. År 2023 utlämnade Spanien Hugo Carvajal, tidigare chef för Venezuelas kontraspionage, till USA, där han åtalats för knarkhandel, erkänt och givit detaljerad information om hamnar, flygfält, nyckelfigurer och transportleder. 

Men kampen mot droghandeln räcker inte för att förklara varför den svurne isolationisten Donald Trump har trappat upp konflikten. Venezuela är visserligen Rysslands och Irans närmaste allierade i regionen, men det är inte heller där skon klämmer. Troligare är att det hela, indirekt, handlar om Kuba. Utrikesminister Marco Rubio, son till kubanska invandrare, gör ingen hemlighet av sin dröm att sätta punkt för den snart sextioåriga kommunistdiktaturen på ön. Venezuela, som har ödelagt sin egen ekonomi, bland annat genom att låta kubanska ”experter” kollektivisera jordbruket, håller det bankruttmässiga Kuba under armarna med gratis oljeleveranser. Ett demokratiskt Venezuela skulle omgående sätta stopp för detta bistånd.

Om Trump skulle lyckas flytta på tyrannerna i Caracas utan ett regelrätt krig så ligger det nära till hands för honom att pröva samma metoder mot Kuba. 

Toppbild: Hangarfartyget USS Gerald R. Ford, stävar mot Venezuela för att ansluta till den största militära styrkan i Latinamerika sedan Falklands-kriget 1982. Då föll militärjuntan i Argentina och nu hoppas Donald Trump att Nicolas Maduros regim ska gå samma öde till mötes. I så fall väntar ökat tryck på Kubas kommunistdiktatur.

***

Läs även: Nu börjar kampen på allvar för Milei

Läs även: Gripen-affären ett stort vågspel