Är kronan så dålig att vi borde övergå till euro?

Kronan noterar ständigt nya bottennapp, trots stark export och goda statsfinanser. Har det blivit dags att dumpa skräpvalutan och ansluta Sverige till euron?

Text:

Toppbild: AP / TT

Toppbild: AP / TT

En så kallad trigger warning, alltså en varningstext, riktad till oss svenskar vore på sin plats direkt när vi kliver av flyget i USA. Den prischock som väntar i amerikanska butiker och restauranger riskerar nämligen att ge bestående trauman. En medioker kycklingsallad och ett glas mineralvatten på en omärkvärdig restaurang i New York kostar numera närmare 500 kronor (inklusive dricks), upp 25 procent jämfört med för ett år sedan. Liknande upplevelser väntar besökare i Berlin, Bryssel eller Paris. För att inte tala om Genève. 

Den svenska valutan är rekordsvag. När detta skrivs kostar en dollar runt 10,50, en euro 11,35 och schweizerfrancen 11,50. Jämfört med en korg med 32 andra valutor – KIX-index – är kronan nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen för femton år sedan. Och detta trots att det är god ordning på statens finanser och att handeln med omvärlden – bytesbalansen – har visat överskott sedan mitten på nittiotalet.    

Finansmannen Christer Gardell kallar kronan för en "skitvaluta" och tidigare skeptiker till euron har börjat prata om att Sverige borde byta. Ja, till och med delar av exportindustrin – notoriskt entusiastiska till en svag krona – säger nu att de föredrar stabilitet framför draghjälp av en skvalpvaluta. 

Vad händer med kronan? Och hur hamnade vi här? Kan nye Riksbankschefen Erik Thedéen göra något åt saken? Vill han ens det? 

Inflationen slog marknaden med häpnad

När ECB-chefen Christine Lagarde tog till orda exakt klockan 14:45 den 15 december förra året var det knäpptyst i storbankernas handlarrum. Hon utstrålade ett stramt allvar när hon tog till orda.  

– ECB-rådet har beslutat att höja nyckelräntorna med 50 punkter och mot bakgrund av att inflationsförväntningarna har värderats upp avsevärt förväntar vi oss att höja dem ytterligare framöver, inledde hon. 

EBC-chefen Christine Lagarde. Foto: AP

Själva ränteförhöjningen förvånade ingen, men prognoserna om inflationen slog marknaden med häpnad. ECB räknade med att inflationen skulle ligga över 2-procentsmålet ända in i 2025. Den svenska kronan gjorde omedelbart en djupdykning och stängde på 11,01 mot euron. Sedan dess har den fortsatt försvagats ytterligare. 

– Det är sällan som ECB har så stark stark forward guidance. De tydliggjorde att de är rädda att inflationen ska bita sig fast, säger Anders Eklöf, valutastrateg på Swedbank. 

Att kronan tog så mycket stryk berodde främst på att riksbankschefen Stefan Ingves tidigare hade talat om behovet av ett "respektavstånd" till utlandet.  

– Höjs räntorna i omvärlden behöver vi följa med uppåt åtminstone i samma takt. Att avvakta, och därmed riskera att inflationen får ytterligare en skjuts uppåt av en deprecierande krona är, enligt min mening, en alldeles för farlig väg att gå, hade Ingves sagt några veckor tidigare.  

Så när ECB nu förutspådde fortsatt hög inflation och ytterligare räntehöjningar blev frågan om Riksbanken behöva höja lika mycket eller mer. Och skulle i så fall den svenska ekonomin, med sina högbelånade hushåll, klara av det? 

Kan nye Riksbankschefen Erik Thedéen göra något åt skvalpvalutan? Foto: TT

Även flera av de största svenska fastighetsbolagen är högt belånade och har obligationer utställda i euro som förfaller inom kort varvid lånen behöver läggas om. De stora skuldbergen skapar alltså ett dilemma för Riksbanken. Höjs styrräntan ökar risken för en ekonomisk krasch när räntebetalningarna både stryper hushållens konsumtion samtidigt som de ökar kreditförlusterna i banksystemet. Om centralbanken i stället avstår från att ingripa missar den sin viktigaste uppgift; nämligen målet att inflationstakten ska vara 2 procent.  

Efter ECB:s uttalande ifrågasatte alltså marknaden om Stefan Ingves och hans efterträdare Erik Thedéen skulle våga hålla det där respektavståndet. Att tillräckligt många tänkte så räckte för att trycka ner kronan ytterligare.  

"risk-on-valuta"

På kort sikt är det alltså räntedifferensen mot omvärlden som spökar, men att kronan är svag är inget nytt. Visserligen har den fluktuerat genom åren, den handlades på 11.40 mot euron en period under 2009 och dollarn var uppe i 10,90 i samband med dotcom-hajpen i seklets gryning. Men trenden har ändå varit nedåtgående sedan kronan släpptes fri 1992. Då kostade en dollar 5.20. 

Riksbanken tog i för kraftigt. Trots det nådde den inte målet, men skapade en rad andra problem under vägen. 

Lars Jonung, professor emeritus

Nationalekonomer, valutahandlare och Riksbankens analytiker har gnuggat geniknölarna för att förstå varför, men det finns ingen entydig förklaring. Standardsvaret brukar lyda att kronan är en "risk-on-valuta". Sverige har en stor exportsektor och i goda tider, när det går bra för företagen, vill de växla sina exportvinster till kronor. Sen hänger andra på. I skakigare tider, som nu, finns det säkrare valutor att investera i. 

Men den verkliga frågan är ju varför den svenska kronan inte är som schweizerfrancen. Schweiz är ett litet, exportberoende land med en befolkning på knappt nio miljoner som har haft fred i flera hundra år. Alltså rätt likt Sverige. Varför vill marknaden ha francen när det blåser och inte kronan? Sverige har trots allt kontroll på statsfinanserna, bytesbalansöverskott och många livskraftiga multinationella bolag.  Men det finns också skillnader. 

Lågräntepolitiken

År 2013 hände något som förmodligen gick nästan alla svenskar förbi, men som var viktigt i kvarteren runt Brunkebergstorg i Stockholm. Riksbanken blev av med ansvaret för den finansiella stabiliteten. Sedan dess är det inte längre bankens ansvar att Sverige undviker finanskriser, det uppdraget hamnade på Finansinspektionen. Därmed bytte Stefan Ingves och riksbanksdirektionen fot. Tidigare hade den fått kritik för att höja räntan för snabbt, ofta med hänvisning till hushållens höga skuldsättning. Nu blev det tvärtom, Sverige fick en räntepolitik vars make aldrig hade skådats. 

Riksbanken riktade in hela sin kraft på en enda sak; att hålla inflation – som var mycket låg efter den globala finanskrisen – på målet 2 procent. I oktober 2014 införde Sverige nollränta. Fyra månder senare var det dags för minusränta. Dessutom beslutades att Riksbanken skulle köpa statsobligationer för 10 miljarder kronor "..för att få inflationen att stiga mot målet och hålla de långsiktiga inflationsförväntningarna väl förankrade vid målet", hette det i räntebeskedet.  

Lars Jonung är skeptisk till lågräntepolitiken. Foto: TT

Lars Jonung, professor emeritus och grand old man inom svensk nationalekonomi, är en av dem som är skeptisk till lågräntepolitiken. 

– Ingves har experimenterat med svensk ekonomi på så vis att penningpolitiken varit unikt expansiv sedan mitten av 2010-talet. Det finns ingen liknande period under fredstid i Riksbankens långa historia. Vi ser resultatet av denna expansion i dag i form av höga bopriser och stora finansiella obalanser och risker, säger han.  

Syftet må ha varit gott, utfallet blev desto sämre. 

– Riksbanken tog i för kraftigt. Trots det nådde den inte målet, men skapade en rad andra problem under vägen. 

Med så låga räntor, lägre än i de flesta andra länder, hamnar kronan under press. Den som har pengar att investera köper hellre utländska obligationer som ger hög avkastning, än svenska som ger låg. Följden blir en svagare valuta. Och nu finns risk att vi hamnat i den där onda spiralen. En svagare krona, ger stigande importpriser, som ger ökad inflation. Då måste vi höja räntan igen…  

Utöver den expansiva penningpolitiken menar flera marknadsaktörer att Sverige från officiellt gärna "snackar ner" kronan.  

– Från flera myndigheters sida har man gett en signal om att det inte spelar någon roll om valutan är svag. Man har lärt marknaden att myndigheterna föredrar en svagare krona, eller i alla fall att de inte gillar en starkare, säger Carl Hammer, chefstrateg på SEB. 

Han syftar framför allt på uttalanden från Stefan Ingves genom åren, men också på ett "valutainterventionsmandat" mellan åren 2016 och 2019 som gav Riksbanken rätt att sälja kronor ifall valutan blir för stark. Det motsatta, att köpa kronor om valutan blev för svag, hade Riksbanken ingen rätt att göra.  

Om svenska företagsledare börjar skrika så fort kronan stiger lite så är det inte konstigt att utlänningar tvekar inför att äga svenska kronor.

Senior ekonom

Samma resultat gav Riksbankens regelbundna försäljningar av svenska kronor under hela  2021 och 2022, något som bland annat påpekades av krönikören Henrik Mitelman i Dagens Industri nyligen. Bakgrunden var att Riksbanken lade om sin valutareserv, från att delvis bestå av lån i utländsk valuta till en helt egenfinansierad sådan. Valutaupplåningen kom till under finanskrisen, när Riksbanken vid två tillfällen förstärkte valutareserven, för att kunna bistå svenska banker. Dessa lån har nu alltså successivt avvecklats. 

– Det rör sig om förhållandevis små volymer, men det sänder fel signaler, säger Carl Hammer. 

Carl Hammer, chefstrateg på SEB.

Därtill meddelade Riksgälden, som hanterar Sveriges statsskuld, i höstas att den också ska avveckla sin valutaexponering, vilket även det innebär köp av utländsk valuta och försäljning av svenska kronor. Också de volymerna är små i sammanhanget, men återigen, det handlar om signalerna till omvärlden. Delar av exportindustrin brukar också veva igång sirenerna och kverulera när kronan stärks.  

– Om svenska företagsledare börjar skrika så fort kronan stiger lite så är det inte konstigt att utlänningar tvekar inför att äga svenska kronor, säger en senior ekonom.  

När politikerna sedan backar upp Riksbanken, Riksgälden och exportindustrin blir signalfelet totalt. 

– Det finns också nackdelar med en väldigt stark växelkurs, sa exempelvis dåvarande finansministern Magdalena Andersson för några år sedan i en interpellationsdebatt kring vad hon skulle göra för att stärka kronan. Från Ulf Kristersson och hans ministär är det än så länge tyst, men att inte sända signaler om att kronan bör stärkas är ju också en sorts signal. 

Lars Jonung menar dock att på lite längre sikt är det fundamenta, snarare än signaler, som avgör kronkursen. 

– Riksbanken ha drivit en krispolitik i form av negativa räntor när Sverige befunnit sig i en högkonjunktur, säger han. 

Och det var kanske den tydligaste signalen av alla. Det är den som svenskarmna nu får betala priset för, både på utlandsresan men också här hemma i form av stora prisökningar.  

Den svaga kronan

Det senaste decenniets expansiva penningpolitik må vara den huvudsakliga boven i dramat om den svaga kronan. Men den förklarar inte kronans trendmässiga kräftgång de senaste 30 åren. Riksbanken har tittat närmare på den frågan. I promemorian "Växelkurs och betalningsbalans – ett samband som gått vilse?" försöker man förklara varför kronan är svag trots det stora överskottet i bytesbalansen. Hypotesen är att det fram till finanskrisen 2008 handlade om svenskarnas ökade sparande. När sparandet är stort minskar konsumtionen vilket sätter press nedåt på priserna. Låg inflation leder i sin tur till lägre räntor, vilket gör utländska värdepapper relativt sett mer attraktiva än svenska. Då säljer investerarna sina svenska kronor och valutaförsvagningen blir ett faktum. Ungefär så går resonemanget.  

Men det sambandet finns inte kvar efter 2008. I stället pekar Riksbanken på finansiella flöden som förklaringar till att kronan förblivit pressad. Dels för att Sverige haft lägre ränta än omvärlden – med andra ord den expansiva penningpolitiken – dels på grund av så kallad "carry trade", där investerare tjänar pengar genom att låna svenska kronor som sedan växlas (säljs) och placeras utomlands till en högre ränta. 

Ett argument som sällan hörs är att den svaga kronan beror på finanspolitiken, alltså den del av den ekonomiska politiken som regering och riksdag ansvarar för. Våra statsfinanser hyllas numera oftast internationellt och ekonomer som Lars Jonung menar att finanspolitiken har bidragit till en stabil makroekonomisk utveckling. Att ifrågasätta den är lite som att attackera en ko i Indien.  

– Jag har presenterat Sveriges starka balansräkning för många politiker och argumenterat att staten kan sluta amortera kraftigt på statsskulden. Men ännu syns inga tecken på att svensk finanspolitik skulle bli mindre stram, det vill säga att man låter budgeten gå med mindre underskott för att finansiera nödvändiga investeringar. Höstens brittiska kris med skenande räntor hjälpte inte direkt mitt case heller, säger Carl Hammer, som dock inte ser Sverige som alls lika sårbart som Storbritannien på de internationella kapitalmarknaderna. Premiärminister Liz Truss föreslog bland annat stora skattesänkningar som ledde till en förtroendekris där räntorna sköt i höjden och pundet kollapsade (i sig en ovanlig kombination) och att Liz Truss till sist tvingades gå. 

En annan vanlig förklaring till vår valutas svaghet är att den är liten på den globala marknaden.  

– Kronan är förhållandevis illikvid, det gör att den påverkas mycket och snabbt av oro i omvärlden, ibland även av små nyheter. Om vi till det lägger de globala inflationsproblemen och den allmänna oron kring kriget i Ukraina, då tar den svenska kronan stryk", säger Ulf Andersson på DNB Markets. 

Ja, valutor i små länder drabbas hårdare under kriser då investerarna flyr till så kallade säkra hamnar som dollarn och euron. Men ekonomiprofessorn Lars Jonung återkommer till att det ändå är fundamenta som bestämmer värdet på längre sikt. 

– Ett litet land kan under normala förhållanden driva en stram penningpolitik och därmed få en apprecierande valuta. Schweiz är paradexemplet här.  

Sverige har alltså valt en annan väg än Schweiz och snarare propagerat för en svag krona än en stark, både för att gynna exportindustrin och för att få fart på inflationen när den var låg. Och detta är verkligen inget nytt för Sveriges del. Snarare handlar det om en penningpolitisk tradition som sträcker sig årtionden, till och med århundraden, tillbaka i tiden. Men även om misslyckandena är många så har målet med den svenska penningpolitiken faktiskt i grunden alltid varit prisstabilitet, ända sedan Riksbanken grundades för drygt 350 år sedan (se artikel här).  

Eurodebatten

Därför är det inte oväntat att eurodebatten nu tar fart igen. Men huruvida det är rätt eller fel att införa den, är ekonomerna knappast eniga om. 

För euron talar just den större stabiliteten, liksom att allt fler internationella transaktioner görs i de största valutorna, medan småvalutor som kronan marginaliseras (vilket alltså kan ge en ännu skakigare krona framöver).  

Det finns starka skäl att känna oro inför denna situation. Euro-området behöver strukturreformer som ger tillväxt – men den politiska viljan är svag.

Lars Jonung

Mot ett medlemskap i Europeiska Monetära Unionen, talar att Sverige ger upp möjligheten att föra en egen penningpolitik. Det blir då omöjligt att exempelvis ta sig ur en lågkonjunkturer genom att pressa ner växelkursen. Å andra sidan kan diskuteras hur oberoende Sverige är i dag. Stefan Ingves brukade ofta likna Riksbanken vid en liten parvel som ligger i en badbalja bredvid en stor elefant, ECB. Det vill säga manöverutrymmet är ytterst begränsat. 

Stefan Ingves. Foto: Fredrik Sandberg/ TT

Och utan att entydigt ta ställning för ett euro-medlemskap, skrev SEB:s Carl Hammer i en debattartikel i DI för en tid sedan att de "sedvanliga argumenten att kronan fungerar som krockkudde har till viss del spelat ut sin roll eftersom valutan uppenbart inte tar tillbaka den försvagning som kronan åker på i kris".  

Han fortsätter: "Vår export har ett ansenligt importinnehåll och vårt omvandlingstryck hålls tillbaka om det är valutan snarare än produktivitet som hjälper till att hålla upp konkurrenskraften." Att Sverige tillhör de stabilare och rikare EU-länderna gör också att vi skulle klara ett medlemskap bättre än länder som Grekland och Italien, menar Hammer.  

Samtidigt är inte eurosamarbetet friktionsfritt och det står inför stora utmaningar. Den finanspolitiska disciplinen har försvunnit och man har misslyckats med stabilitets- och tillväxtpakten som skulle hålla tillbaka den offentliga skuldsättningen i medlemsländerna, alltså just det område där Sverige har skött sig exemplariskt. Och nu när räntorna stiger finns risken att motsättningarna växer.  

– Det finns starka skäl att känna oro inför denna situation. Euro-området behöver strukturreformer som ger tillväxt – men den politiska viljan är svag. Och populismen är stark. Se på Frankrike i dag där även modesta pensionsreformer leder till stora motsättningar, säger Lars Jonung. 

Oavsett vad som händer på sikt, måste räntan i Sverige upp ytterligare för att få fart på kronan. Det första steget togs i förra veckan när Riksbanken höjde med 50 punkter, till 3 procent. Kronan steg omedelbart. Positivt för vår skvalpvaluta var även att Erik Thedéen flaggade för fortsatta höjningar. Anders Eklöf på Swedbank tolkar det som en "gamechanger". 

Om nu Sverige mäktar med en sådan. 

Text:

Toppbild: AP / TT