Bortom blåstället

Vid niotiden på kvällen den 13 april postade Carin Jämtin en fråga till sina vänner på Facebook: »Vad betyder ordet arbetare i nutidens vokabulär?« Efter ett par timmar hade hon fått ett tjugotal svar, och nästa förmiddag fanns där ytterligare tio, tillsammans med sju käcka tummen upp.

Vissa kommentarer var tvärsäkra, några avfärdade begreppet helt, medan ett par av hennes vänner var uppenbart entusiastiska över hur intressant frågan var. Eric Sundström, chefredaktör på vänstersajten Dagens Arena, bidrog med en fyndig distinktion: arbetarna duschar efter jobbet, tjänstemännen duschar före.

En gång i tiden var svaret självklart. Arbetare gick i blåställ, tjänstemän jobbade på kontor och bar skjorta och slips. Det var en ganska enkel och överskådlig terräng som en grupp sociologer från Uppsala universitet tog sig an i slutet av 1940-talet. Deras undersökning »Människan i industrisamhället« handlade om att undersöka värderingar och levnadsförhållanden hos de anställda på LM Ericsson, SKF och AB Pump-Separator (Alfa Laval) i Katrineholm. Studien var sin tids dyraste samhällsvetenskapliga projekt och intresset för resultaten stort. För arbetarrörelsen var frågor om trivsel, arbetsmiljö och rationaliseringarnas konsekvenser viktiga.

Arbetsgivarna hoppades å sin sida att sociologernas iakttagelser och enkätfrågor kunde leda till åtgärder för att stoppa den stora rörligheten på arbetsmarknaden. I näringslivet testades olika metoder för att minska omsättningen bland de anställda, vid skiftet mellan 1940- och 50-tal satt till exempel i alla svenska fabriker en affisch med en bild på en känguruskuttande arbetare och texten: »Hoppa inte från jobb till jobb. ›Hopp-Jerka‹ lär sig inget yrke ordentligt, han får svårt att få bra jobb längre fram och ovana vid maskiner ökar risken för olycksfall i arbetet«.

Sociologernas undersökning gjordes med samhällets bästa i fokus. I inledningen till rapporten skrev författarna: »Få uppgifter kunna te sig mera angelägna än att söka skaffa fram verklig kunskap om gruppbildningarna på arbetsplatsen och de åsikter och känslor som besjäla dessa… därför att det är av avgörande betydelse för hela vår framtid, att dessa grupper fungerar och producerar.«

Vid den här tiden pågick en intensiv debatt om förhållandena i den svenska industrin. En av de mest aktiva debattörerna var den före detta textilindustriarbetaren Folke Fridell som romandebuterat i mitten av 1940-talet med »Tack för mig – grottekvarn« och därefter i snabb takt kommit ut med flera böcker där arbetarnas villkor skildrades mycket kritiskt. Stig Dagerman tillhörde också dem som ifrågasatte »tomtebolyckans teoretiker« och hävdade att dessa »morrar över varje ansats till tvivel på och kritik mot den moderna tillvarons form av lycka.« Journalisten och debattören Ivar Ivre – senare en av svensk televisions första producenter – ansåg å andra sidan att missnöjet på svenska arbetsplatser var författarnas fel och att de litterära skildringarna av industrin ledde till förutfattade meningar om förhållandena där. »Redan från början har denna arbetare suggererats till vantrivsel.«

De mörka skildringarna av industriarbetet gillades inte heller av fackföreningsrörelsen, som ansåg att den moderna arbetaren hade alla tänkbara möjligheter att påverka sin situation på arbetsplatsen.

Trots de kritiska beskrivningarna av förhållandena i den framväxande industrin var stämningen i fabrikstäta Katrineholm laddad med optimism. Stadens ledning hade »gått före och visar vägen hur ett välordnat samhälle av i dag skall byggas för att alla ska känna trivsel«, slog lokaltidningen Katrineholms-Kuriren fast i en artikel apropå kommunens planer att bygga ett nytt vattenreningsverk. Det var modernitet och framtidsanda och staden växte »med amerikansk fart«, som en annan tidning skrev.

En av sociologernas frågor löd: »Vilken klass anser Ni att Ni själv tillhör?« Svaren var entydiga; arbetarklassen var gänget som de flesta ville vara en del av. En majoritet av undersökningens verkstadsarbetare sa att de tillhörde arbetarklassen, medan bara några få procent svarade att de var medelklass.

Av tjänstemännen svarade drygt hälften att de såg sig som arbetarklass. Begreppet arbetarklass var attraktivt, lättbegripligt och hade en positiv klang, besläktat med moderniteten och framväxten av ett nytt land.

Om Carin Jämtin hade haft en Facebook-kanal som skickade hennes fråga tillbaka till Katrineholm för 60 år sedan så hade mottagarna blivit lätt förbryllade.

En stor del av industriarbetarna tyckte att deras arbetsmiljö var dålig och många intervjusvar andades oro över den fysiska säkerheten på jobbet. Men att så många fäste arbetarklassetiketten på sig själva hängde trots det inte ihop med en gemensam upplevelse av att leva i ett kollektivt elände och maktlöshet. Tvärtom.

»Vilken klass anser Ni har det största inflytandet i Sverige?«, var en annan av sociologernas frågor. Svaren pekade åt ett bestämt håll: det var arbetarklassen som hade störst inflytande. Till och med en majoritet av de arbetare och tjänstemän som inte identifierade sig med arbetarklassen utan med medelklassen, pekade på arbetarna när de skulle säga vilken klass som var mäktigast.

När en ny kull sociologer i slutet av 1980-talet begav sig till fabrikerna i Katrineholm och upprepade samma frågor, hade arbetaren tappat sin lyskraft och magnetism. Fyra decennier efter den första studien var medelklassen den grupp som många arbetare och en absolut majoritet av tjänstemännen identifierade sig med. Och frågan om vilka som hade makten i samhället visade att arbetarklassens tid som maktspelare var förbi. En majoritet av de tillfrågade i Katrineholm ansåg att makten hade förskjutits. Men inte till medelklassen, utan vidare uppåt, till en odefinierad överklass.

Arbetarens bäst före-datum var passerat och övertygelsen om att äga makt hade övergått i känslan av vanmakt.

Det här var för drygt 20 år sedan.

Nu stryks åter finskjortorna inför 1 maj, arbetarens dag. Det är möjligt att röda fanor och eldiga tal hos några kommer att mana fram känslan av att allt är som förr. Men i själva verket har LO under många år tappat medlemmar, socialdemokraterna befinner sig närmare den politiska marginalen än de någonsin varit och regeringen leds av en höger som kallar sig arbetarparti.

Moderaterna genomgick sin retoriska metamorfos efter Fredrik Reinfeldts tillträde som partiledare 2003. Tjänstemännen Anders Borg, Ulrica Schenström och Per Schlingmann tvättade bort stämpeln som ett parti för den bättre bemedlade klassen. Schlingmanns efterträdare på partisekreterarposten Sofia Arkelsten sätter likhetstecken mellan ordet arbetare och förvärvsarbetare, enligt Svensk Ordbok »verksam med (yrkes)arbete i syfte att tjäna pengar vanl. i mots. till att arbeta i hemmet«.

Kort och gott: arbetare är var och en som jobbar och ordet har inget med position och utsatthet på arbetsmarknaden att göra.

Sofia Arkelsten var tidigare miljöpolitisk talesperson för sitt parti, och påpekar att hon i den rollen haft mycket kontakt med den samhällsgrupp som i SCB:s statistik kategoriseras som »bönder«, men i det moderna Sverige likaväl kan kallas »företagare«.

– Det är viktigt att man utvecklar begreppen. För oss, och för varje politiskt parti, måste den stora utmaningen vara att hela tiden förnya sig för att vara relevant för väljarna, säger hon.

I moderaternas berättelse om Sverige delar alla människor som har jobb ungefär samma intressen och strävanden och bildar tillsammans en gigantisk medelklass. Men Sofia Arkelsten är inte så pigg på ordet »klass«. Hon lånar ett uttryck som Fredrik Reinfeldt brukar använda när hon säger att hennes parti varit tydligt med att »skära samhället på andra sätt«.

– Vi talar om förvärvsarbetande, om unga, om LO- och TCO-grupperna, de offentligt anställda, vi ser olika grupperingar som är relevanta för oss och vår politik.

I en radiointervju för sex år sedan fick journalisten Ebba von Sydow – då profilerad modebloggare och knuten till Expressen – frågan om vilken klass hon tillhör. Hon svarade med självklarhet att hon tillhör arbetarklassen, eftersom hennes föräldrar, pappan skeppsmäklare och mamman läkare, jobbade mycket, och hon själv hade arbetsveckor på över 60 timmar.

Uttalandet retade upp socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Marita Ulvskog.

– Om man har en pappa som är skeppsmäklare och en mamma som är läkare, då är man inte arbetarklass, fräste hon vid en presskonferens.

Men det var sannolikt inte många andra som reagerade så starkt. Carin Jämtin säger till exempel att hon bara vagt minns Ebba von Sydows uttalande och att hon inte tänkte något särskilt om det. Enligt henne är arbetare ett föråldrat begrepp som fungerar när man syftar på en industriarbetande man, men som skapar förvirring om man talar om en undersköterska eller ett butiksbiträde.

Att språket och begreppen inte har ändrat betydelse i takt med tiden har inneburit att socialdemokraterna pratat för lite om enskilda gruppers utsatthet, tror Carin Jämtin.

– Vi har kanske inte utvecklat orden vidare.

Så vad ska man fylla begreppet arbetare med 2011? Carin Jämtin berättar entusiastiskt om Facebook-frågan som hon ställt med anledning av den här intervjun.

– Det var jätteintressant. »Att man inte äger företaget«, var nog vad de flesta sa att det betydde. Och om det är vad man menar med arbetare, då är det ju inget klassbegrepp, utan ett relationsbegrepp, vad man har för relation på arbetsmarknaden.

Andra skulle säga att det låter som en klassiskt marxistisk beskrivning av den struktur som ligger till grund för klassamhället.

– I och för sig. Men i så fall är ju en arbetare också en ganska högt uppsatt, välavlönad bankanställd, eller en chef som inte äger optioner i företaget. Och inte den som jag tror att de flesta tänker på: en ganska utnyttjad person som jobbar hårt med låg lön.

På den politiska scenen finns alltså arbetaren i två tappningar:

Den person som Carin Jämtin talar om men som är svårare att identifiera i dag än i Katrineholm på 1950-talet.

Och Ebba von Sydow-varianten, där ordet beskriver en människa som har ett jobb, men inte säger något om arbetets villkor.

Båda definitionerna är naturligtvis ideologiskt präglade.

Den ena bottnar i övertygelsen om att skillnaderna mellan människor beror på strukturella ojämlikheter som innebär att alla inte har samma förutsättningar för karriär, bra lön och generösa villkor. Den andra bygger på synen att skillnaderna är utslag av enskilda individers varierande ambition, förmåga och val.

Med borgerlig regering och en krisande arbetarrörelse är det knappast någon tvekan om vilken definition som dominerar. Men trots att socialdemokrater kommer att sjunga »Arbetets söner« och tåga under röda fanor på söndag, är partiets egen historia ironiskt nog också en del av förklaringen till arbetarklassens marginalisering. Att själva begreppet arbetare eroderat och förlorat sin gamla innebörd och attraktionskraft beror till stor del på att partiet tidigt började undvika det, i sin strävan att bygga ett folkhem för alla klasser.

– Efter kriget har det egentligen inte funnits någon socialdemokratisk ledarperson som pratat om arbetarklassen. Visst används ordet då och då, men det förekommer knappast som ett levande begrepp, säger Jonas Hinnfors, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, som forskar kring socialdemokratins utveckling och framtid.

Partiet insåg redan på 1950-talet att det var tjänstemännen och inte arbetarna som skulle vara framtidens växande klass. Det fjärmade sig därför från arbetarklassbegreppet av strategiska skäl, för att inte uppfattas som ett val för en bestämd grupp, utan för hela folket. Ett vägval som valtaktiskt blev mycket framgångsrikt, men som nu rekylerat.

I sin doktorsavhandling »Socialdemokraterna skriver historia« berör Åsa Linderborg förklaringarna till partiets ängsliga förhållande till klassbegreppet. Ett av de skäl hon nämner är att partiet har färgats av uppfattningen att det inte längre finns några klasser. Hon refererar till Göran Greider, som i sin bok »Arbetarklassens återkomst« hävdar att arbetarna både i bokstavlig mening och som begrepp, förpassats ur samhällsdebatten med just det argumentet. En »ideologisk härskarteknik«, för att eliminera ett tänkande som annars blottlägger maktstrukturerna i samhället.

– Om ingen offentlig person, framför allt ingen inom arbetarrörelsen, använder ordet och läser in en ideologisk betydelse, då blir det allt svårare att ta det till sig, säger Göran Greider.

Han använder gärna sitt eget begrepp »Amelin-syndromet« – efter konstnären Albin Amelin, vänsterman som skapade detaljrika och industriromantiska verk – för att beskriva utvecklingen. Problemet, menar Göran Greider, är att man i så stor utsträckning associerar arbetarklassbegreppet till 1935 års modell; och den industriarbetaren har varit i avtagande sedan 1968, medan tjänstesektorerna har vuxit. Då uppstår Amelin-syndromet: när bilden inte längre stämmer – när man inte ser arbetare med unikaboxar vid industriporten – då drar man också slutsatsen att arbetarklassen är borta.

– Arbetarklassen blir alltmer osynliggjord och maktlös eftersom ingen för dess talan – man talar bara om medelklassen. Och den nya arbetarklassen är mycket tystare, därför att den nya arbetaren är kvinna, säger Anneli Jordahl, journalist och författare som har närmat sig arbetarklassbegreppet i sin bok »Klass – är du fin nog« (hon är dessutom bosatt i Katrineholm sedan några år).

Det finns också annat stöd för påståendet att arbetaren för en alltmer undanskymd tillvaro i den politiska diskussionen. Om man räknar hur många gånger begreppet arbetarklass använts i riksdagens kammare visar sig en rejäl förändring. Riksdagsåret 1979/80 hördes det trettiofem gånger. 2009/10 uttalades det bara tio gånger.

Men även om arbetarklassen blivit mindre osynlig i debatten syns den i litteraturen. Romanen »Yarden«, författaren Kristian Lundbergs personliga berättelse om att göra en omvänd klassresa och börja försörja sig på tillfälliga jobb i Malmö hamn, är ett exempel. Precis en sådan klassresa som en allt större del av medelklassen nu börjat oroa sig för att tvingas göra, hävdar Anneli Jordahl.

– Medelklassens barn är inte längre garanterade att följa i föräldrarnas fotspår, utan det är en klass som är på väg att proletariseras, säger hon.

Här ligger kanske förklaringen till resultatet i den tredje delen i undersökningen »Röster om facket och jobbet«, som LO publicerade 2007. Den visade att en växande andel, 44 procent, av kvinnorna i tjänstemännens fackliga organisation TCO faktiskt såg sig som arbetare. I de kvinnotäta TCO-facken Vårdförbundet och Lärarförbundet var andelen tjänstemannakvinnor med arbetaridentitet ännu större: 66 respektive 51 procent.

Vad betyder egentligen det här? Är de arbetare i Ebba von Sydow-tappningen, det vill säga bara människor med jobb? Eller har de valt att identifiera sig med ordet för att uttrycka något om sin arbetssituation?

Vårdförbundets förbundssekreterare Eva-Lisa Krabbe lutar åt det senare. Trots att den akademiska nivån sedan 1980-talet har höjts kraftigt hos de sjuksköterskor som hennes förbund organiserar, har de proletariserats på det sätt som Anneli Jordahl beskriver.

– Att de kallar sig arbetare kan vara uttryck för att deras arbetssituation länge inneburit att de inte kunnat se sig som självständiga tjänstemän.

Med det resonemanget är en arbetare inte någon som har en viss arbetsuppgift, men däremot en viss arbetssituation. Och även tjänstemän kan tycka att de befinner sig i den sitsen. Eva-Lisa Krabbe pekar på krympande autonomi bland sjuksköters­korna, en kollektivisering och en växande känsla av utbytbarhet.

Sociologen Björn Ohlsson vid Göteborgs universitet beskrev häromåret motsvarande utveckling i sin avhandling »Vi som stannade på Volvo«, där han följt en grupp äldre verkstadsarbetare på fabriken i Torslanda. För ett par decennier sedan var det vanligare med »socioteknisk« organisation av arbetet. Det betydde till exempel att de anställda roterade mellan olika uppgifter i produktionen, för att minska monotoni och risk för arbetsskador. Men rationaliseringar och en ändrad maktbalans mellan anställda och arbetsgivare har lett till en återgång till löpande band-principen. Det har inneburit att flera i gruppen som Björn Ohlson följde sa att deras arbete blivit mindre kvalificerat och därför mindre stimulerande.

Samtidigt som en ny grupp ser sig som arbetare, är det inte med samma stolthet som för femtio år sedan då de var en kraft att räkna med, som med god fart strävade uppåt och framåt.

Att tillhöra en klass som har tappat makt och inte syns i det politiska samtalet, är förstås inte lika lockande.

– Jag tror inte så många vill kalla sig arbetarklass i dag, säger Elisabeth Lilja, en av den nya tidens arbetare i Katrineholm.

Hon hade jobbat som städerska i drygt 20 år när hennes arbetsgivare, kommunen, bestämde sig för att lägga ut alla städtjänster på entreprenad. Trots protester från Elisabeth Lilja och hennes kolleger genomfördes förändringen och i höstas fick hon därför byta till ett annat kommunalt jobb, som skolvaktmästare.

– När jag hör ordet arbetare tänker jag på hårt arbetande krakar som knappt lyckades hålla näsan ovan vattenlinjen. Så ser det inte ut i dag. Nu kan man se en ensamstående mamma som är arbetslös och går på socialbidrag, men ändå har värsta mobiltelefonen. Ingen vill räknas som fattig, utan alla ska ha de senaste telefonerna och senaste dojorna, och oftast har de det, hur det nu går till, säger hon.

I Katrineholms grannkommun Vingåker var textilindustrin till för några decennier sedan en viktig näring. I de gamla fabriksbyggnaderna säljs i dag exklusiva märkeskläder till lågpris. Medan 1950-talets arbetare vidareutbildade sig för att kunna byta blåställ mot kostym, kan vem som helst i dag köpa biljett till klassresan genom att shoppa.

Det här intresserar till exempel analysföretaget Kairos Future, som har skrivit rapporten »Klassamhällets återkomst«. Titeln brukar provocera seminariebesökare, men den syftar inte på klass i social mening. I den samhällsbild som Kairos Future målar upp är det i stället konsumtionsmönstren som delar in människor i olika klasser, vilket liknar moderaternas sätt att definiera. Det handlar om att skära samhället på ett annat sätt, som Sofia Arkelsten uttrycker det.

Men om man skär på det traditionella viset, vilken bild av 2000-talets Sverige tonar egentligen fram då? Frågan ställdes häromåret av sociologerna Mattias Bengtsson och Tomas Berglund samt statsvetaren Maria Oskarsson vid Göteborgs universitet, i forskningsprojektet »Social klass och politiska attityder«. Svaret presenteras i boken »En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik«, som publicerades i höstas och handlar om vad som faktiskt skiljer arbetare från tjänstemän (grupperna i det här fallet definierade utifrån sin utbildning). Resultatet falsifierar alla föreställningar om att klass skulle sakna betydelse i dagens Sverige, menar forskarna. Två av deras exempel:

Tjänstemän är mindre oroliga än arbetare över karriärmöjligheter och anställningstrygghet.

Tjänstemännen som är mycket nöjda med livet är nästan dubbelt så många som de arbetare som säger att de är det.

Göteborgsforskarnas resultat ligger i linje med den så kallade Marmot-rapporten, som initierades av WHO och påvisade hur social klass och status på arbetsmarknaden har ett tydligt och tätt samband med ohälsa och ökad dödlighet.

Så i någon mening finns ändå den där arbetsklassen, men i en annan skepnad.

Arbetaren i 1950-talets Katrineholmsstudie var lätt att identifiera. Han (för det var en han) bar blåställ och tillhörde en homogen grupp som kunde berätta om dålig arbetsmiljö och faror i jobbet – men också om den starka övertygelsen om en alltmer dräglig framtid. Han bar på färska minnen av det samhälle industriarbetet var sprunget ur: i Sörmland fanns det statare, lantarbetare i stark beroendeställning till sina arbetsgivare, på jordbruken ända fram till mitten av 1940-talet.

När vi i tjugonde århundradets Sverige vänder blicken bakåt ser vi i stället rekordåren, välfärden och tryggheten. Det är en bländande bild som gör det svårt att få syn på den splittrade grupp som är släkt med 1950-talets män i blåkläder.

I dag är utsatthet den nämnare som självklart förenar grupper från många håll: kvinnliga TCO-anslutna akademiker inom vården, unga vuxna med svag förankring på arbetsmarknaden, utomeuropeiska invandrare som generellt befinner sig i löneligans botten och är överrepresenterade på de allt fler tidsbegränsade anställningarna och i den växande bemanningsbranschen. Och så självklart LO-medlemmarna, de traditionella arbetarna där ingen grupp har en snittlön som överstiger de drygt 26 000 kronor per månad som är medelnivån för alla svenska arbetstagare. Allra längst ner i den LO-gruppen finns de kvinnodominerade områdena handel, hotell, restaurang, skola, barn- och äldreomsorg där medellönerna ligger på under 20 000 kronor per månad.

De som går och demonstrerar för arbetarklassen i helgen borde alltså representera allt från tjänstemän med universitetsutbildning till springvikarier i krogbranschen och invandrare som jobbar på kommunala vårdhem. Frågan är om de verkligen representerar alla dem, om någon överhuvudtaget kan företräda en så brokig samling. Att få alla dessa grupper att rymmas i begreppet »arbetare« är så svårt att man till och med kan lockas att ta hjälp av vännerna på Facebook.

Ett dygn efter att Carin Jämtin postat sin fråga konstaterade hon i en kommentar att hon fått ”massor av intressant” respons. Ingen verkade tycka att det var konstigt att partisekreteraren i Socialdemokratiska arbetarepartiet behövde be om hjälp med att reda ut vad ordet egentligen står för.

Läs intervju med Wanja Lundby-Wedin om arbetarbegreppet här.