Därför är ryktet om demokratins död överdrivet

Västerlandets eller den västliga civilisationens undergång har deklarerats av många genom åren. Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes efter första världskriget, James Burnhams Suicide of the West som kom 1964 och Douglas Murrays The Strange Death of Europe från 2017 är några exempel.

Samuel P Huntington ansluter sig till Oswald Spenglers undergångsprofetia i sin The Clash of Civilizations (1996) men understryker samtidigt att även om den västerländska civilisationen kanske i framtiden inte blir den världsledande, att andra civilisationer kommer att ta ledningen, innebär det inte att allt det vi älskar och tror på omedelbart försvinner, utan att det är på tiden att vår kultur med värdighet kliver tillbaka från sin världsledande roll.

Alla dessa författare kan beskrivas som konservativa och höger, men samma tankar finns även vänsterut, med den skillnaden att inom vänstern finns det många som tycker att det vore jättebra om Västerlandets kultur bara lade sig ner och dog. Man identifierar Västvärlden med rasism, kolonialism, imperialism och miljöförstöring – med en självpåtagen blindhet för sådana fenomen i andra kulturer.

Andra inom vänstern är lika bekymrade över Västerlandets undergång som de inom högern, men de brukar använda ett annat språkbruk. De talar om att demokratin är hotad, det liberala samhället eller att de mänskliga rättigheterna är hotade.

Om man älskar något vill man också skydda det och därför finns det all anledning att ta varningarna på allvar, om inte annat därför att det just är varningarna som kan förhindra att det de varnar för går i uppfyllelse. Men det finns också skäl att vara mera hoppfull inför framtiden, därför att den västerländska kulturen verkar ha sin egen räddning inbyggd i sig. Det är konflikterna i sig som är hoppingivande.

Låt oss börja med exempel från andra civilisationer. Huntington identifierar både Ryssland och Kina som egna civilisationer. Man kan beskriva Rysslands historia med att skildra tsartiden, revolutionen, den sovjetiska epoken, den korta demokratiska tiden och Putins välde i dag. Man kan skildra varje epok för sig. Men samtidigt kan man anta ett överblickande perspektiv och se de uppenbara likheterna, som överlever epokerna. Styret med den ende starke ledaren som vördas av folket i en blandning av skräck och förtjusning går igen från tsaren, som kallades ”lille far”, via Lenin till Stalin, som också kallades ”lille far”. Putin fortsätter i den traditionen.

På samma sätt kan man räkna upp Kinas ledare och händelser men samtidigt se det urgamla mönstret med totalitärt styre som går igen i skilda epoker och skepnader.

Men de flesta av oss har lite svårare att se de långa linjerna i vår egen kultur. Ta till exempel rädslan för att demokratin hotas. Ja, det finns all anledning att vara observant på demokratins urholkning och varna för den. Men oron beror delvis på att vi inte riktigt vill förstå hur rotad demokratin är i vår kultur.

2018 fattade regeringen beslut om att fira och uppmärksamma ”Demokratin 100 år” under åren fram till 2021. Det man firade var 1918 års beslut om införande av allmän rösträtt och dess genomförande efter grundlagsändring i valet 1921.

Men utan att på något vis vilja förringa betydelsen av införandet av allmän rösträtt, måste man fastslå att det inte är samma sak som att demokratin infördes för hundra år sedan. Den svenska demokratin har tusenåriga anor. Även om långt ifrån alla hade rösträtt hade många det och styrelseskicket var långt ifrån totalitärt.

Påfallande många människor som borde veta bättre tycks inte veta det. Professorn i nationalekonomi vid Göteborgs handelshögskola Olof Johansson Stenman påstod exempelvis i Vetenskapsradion På Djupet 2023 att Sverige vid sekelskiftet 1900 var en diktatur där ”kungen bestämde”. Han var tydligen omedveten om att kungens makt kraftigt beskars i den nya grundlagen 1809 och att det faktum att hertig Karl skrev på grundlagsförslaget den 6 juni det året är en av anledningarna till att det datumet är Sveriges nationaldag.  

Kungens mer eller mindre oinskränkta makt före 1809 hade dock inte någon lång historia. Den hade införts av Gustaf III genom en statskupp 1772. Folkets inflytande över makten har varierat genom historien, men demokratiska institutioner har urgamla anor. Riksdagens historia går åtminstone tillbaka till 1400-talet och långt innan dess hade man samlats till ting, där bland annat kungen valdes. Det var långt ifrån alla som hade rätt att yttra sig i de församlingarna, men demokratiska var de.

På det lokala planet är detta ännu tydligare. I de större byarna på landsbygden hölls regelbundna byastämmor, reglerade genom byordningar. Där hade alla åbor, det vill säga både självägande och arrenderande bönder, rösträtt.

Sverige var indelat i socknar, där sockenstämmor hölls, ledda av prästen, där markägare hade rösträtt, men alla hade rätt att yttra sig. På sockenstämmorna valdes nämndemän till häradsrätterna och dessa i sin tur utsåg riksdagsmän.

Systemet var långt ifrån perfekt. Alla hade inte rösträtt. För det krävdes att man ägde mark. I gengäld hade markägande kvinnor rösträtt. Men min poäng är inte hur bra eller dåligt systemet var, utan att demokrati har mycket gamla anor, något som man lätt bortser från om man tror att demokratin fyllde hundra år för fyra år sedan.

Norden har en djupare och mer omfattande tradition av demokrati än många andra delar av Europa. Norges grundlag, som infördes 1814 och fortfarande gäller, var för sin tid en av de mest demokratiska och innebar att omkring fyrtio procent av Norges män hade rösträtt redan från början, något som efter hand utökades till allmän rösträtt infördes 1913. Islands parlament Alltinget grundades 930 och har bortsett från några år i början av 1800-talet varit verksamt i över tusen år.

Men demokratiska institutioner har funnits i nästan alla europeiska länder. Det brittiska parlamentet har i nuvarande form bara funnits sedan början av 1800-talet, men länderna England, Skottland, Wales och Irland har mycket äldre demokratiska traditioner med nationella parlament, där det engelska går tillbaka till den ärorika revolutionen 1688. Samtidigt framhåller man ofta Magna Carta från 1215, som begränsade kungens makt. Redan på 800-talet fanns en form av råd kallat Witenagemot.

En annan företeelse som vi gärna vill tro är förhållandevis ny och därmed hotad är yttrandefriheten, något man brukar föra tillbaka till tryckfrihetsförordningen från 1766. Även om Gustaf III med sin statskupp avskaffade alla grundlagar införda efter 1680 rörde han officiellt inte vid tryckfriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen. Inget censurinstitut infördes och Justitiekanslern ansåg att tryckfriheten fortfarande gällde. Att Thomas Paines bok ”Menniskans rättigheter” om franska revolutionen kunde ges ut i svensk översättning 1792, strax efter mordet på Gustaf III, visar också att friheten var stor.

Men friheten var också stor innan tryckfrihetsförordningens införande. Man ska givetvis inte bortse från en viss självcensur, men det som före tryckfrihetens införande slank igenom censorernas ofta slarviga kontroll var faktiskt ganska omfattande. Vi undgår ofta att se det, därför att det är så lätt att koncentrera sig på undantagen, när böcker drogs in eller i de fall då personer till och med avrättades för det se sagt eller skrivit.

Generellt rådde under långa perioder i Europas historia en förhållandevis stor frihet. Det var inget som kan mäta sig med den frihet som rått i Västvärlden under det senaste århundradet, åtminstone fram till de senaste årens alarmerande avsteg. Men innan dess var det långt ifrån så hårt som många hävdat. Det finns alltså ingen anledning att teckna bilden av en idyll utan problem, men att inse att äldre tiders förtryck ofta överdrivits för att få senare tider att framstå som bättre.

Den brittiske historikern Jonathan Israel har skrivit ett flertal böcker om upplysningens historia, och de är ett måste om man vill få fakta om 1600- och 1700-talens idéhistoria. Men han har, som många som specialiserat sig på en sak, svårt att se de långa linjerna. Han redovisar noga hur en viss idé dyker upp och presenteras av olika författare, men att det skulle finnas något utanför alla de böcker och tänkare han redovisar vägrar han att se. Han kritiserar därför i häftiga ordalag den amerikanska historikern Lynn Hunt, som med hjälp av andra källor än filosofernas skrifter, exempelvis skönlitteratur, visar hur tidsandan var mogen för vissa idéer, exempelvis mildare straff och avskaffande av tortyr. Israel verkar över huvud taget inte vilja acceptera det tyska begreppet zeitgeist, som också används i engelskan.

Israel använder däremot ett annat låneord till engelskan, clandestine, det vill säga hemlig eller fördold, mycket flitigt, sida upp och sida ner. Han beskriver de alla hemliga sällskap för upplysningens idéer, för ateism och annat som man hade svårt att uttala högt, som fanns i Nederländerna, England och Frankrike. Det blir en smula motsägelsefullt när han redovisar en mängd samtida litteratur som för fram dessa hemliga idéer och berättar om dessa clandestine sällskap. Med tanke på den omfattande dokumentation han för fram och med tanke på att de hemliga böckerna faktiskt trycktes, kan det inte ha varit så hemligt, även om folk i allmänhet naturligtvis inte kände till detta.

Vad som framträder är däremot något som man kan iaktta genom Västerlandets historia ända tillbaka till den sena romartiden som jag menar är ett särdrag för just västerländsk kultur: konflikterna. Tack vare den kritik som yttrades mot kyrkans makt, mot kungens pålagor och mot olika former av förtryck var marken krattad för bland annat upplysningens idéer. De uppstod inte i ett vakuum genom att en viss tänkare presenterade en idé i en bok. Tänkaren kunde presentera idén därför att tiden och omgivningen var mogen för den, tack vare kulturella drag som gick långt tillbaka i tiden.

Självfallet menar jag inte att konflikter skulle vara något utmärkande för Västvärlden. De finns ju i alla kulturer och samhällen. Men konflikter på grund av skilda idéer, där så gott som alltid två motstridiga åsikter står mot varandra, en ständigt genom historien närvarande dualism, menar jag är något utmärkande för vår kultur, som inte lika tydligt kan iakttas exempelvis i Ryssland eller i den muslimska världen. Möjligen skulle man kunna säga att en form av dualism finns i Kina i form av yin och yang. Men där har dualismen inte bäddat vägen för demokrati och yttrandefrihet.

Vi är så vana vid det att vi sällan tänker på att det inte är en självklarhet att det nästan alltid finns utrymme för två åsikter i debatten, som vänster mot höger, socialism mot kapitalism, nationalism mot globalism, konservatism mot liberalism eller mot radikalism, eller progressivism. Man hittar inte dessa ständigt återkommande dubbla idéströmningar, som ofta samsas inom samma parlament, på samma tidningssidor eller på samma universitet i länder utanför den västerländska kultursfären. Där råder snarare en idé och andra idéer ses som fiender. Tendensen att se saker och ting på det enögda viset saknas förvisso inte heller i Västvärlden, men så länge man inte lyckas genomdriva att blott en åsikt är rätt, finns det skäl att vara hoppfull.

Snarare är det så att även om demokratisering, yttrandefrihet och annat otvetydigt förbättrats genom tiden, har det gått i vågor. Tidsandan har krävt en viss inställning. När ett fenomen, som exempelvis totalitärt styre, gått för långt, har motkraften blivit så stark att det lett till en ny strömning. Så har det varit i det förgångna. Så är det också i vår tid. Efter en tid av väldigt stor frihet att säga vad man vill i sociala medier ser vi nu en kraftig åtstramning. Men det finns skäl att tro att en motkraft uppstår efter ett tag.

Ett flertal tänkare har gjort iakttagelsen att vi har en tendens att rada upp oss på var sin sida om ett osynligt stängsel oavsett vilken fråga det handlar om. Samma människor ställs mot varandra oavsett om debatten rör skolan, kriminalitet, skatter, näringsliv eller kultur. Det verkar handla om två olika människotyper, eller två olika sätt att se på både världen och människan.

Redan på 1700-talet skrev den skotske filosofen Adam Ferguson om att synen på samhället kan delas in mellan dem som ser människans urtillstånd som något som ”Människo-slägtet sedermera antingen mycket förvärrat, eller ock ansenligen förbättrat”. Detta enligt den enda svenska översättningen av hans Essay on the history of civil society (1767), tryckt 1790. De som såg människans urtillstånd som paradisiskt eller de som såg det som ett barbariskt krigstillstånd hade helt olika syn på hur samhället borde styras.

Den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss menade att det handlar om man tror att människan i grunden är ond eller god. Tror man att människan i grunden är god tror man också att kriminalitet kan bekämpas genom att de kriminella får det förbarmande och den kärlek som de saknat, vars brist gjort dem kriminella. Tror man att människan i grunden är ond tror man att tuffare tag från polisen har större framgång. Tror man att människan är i grunden god tror man att avrustning och att fredliga samtal kan lösa världens konflikter. Tror man att människan i grunden är ond föredrar man i stället ett starkt försvar som garanti för fred.

Liknande tankar hade den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr som i sin bok The Children of Light and the Children of Darkness från 1944 och i flera andra böcker utvecklar en tanke om att vi människor kan delas in i dem med en positiv människosyn, ljusets barn, och de med en negativ människosyn, mörkrets barn. Niebuhr menade att ljusets barn skapat det bästa inom det moderna liberala samhället, men på grund av den naivitet som ljuset barn ofta visar, måste mörkrets barn bevara och beskydda det samhälle ljusets barn annars skulle förstöra.

I en intervju med New York Times skribent David Brooks 2007 nämner Barack Obama Niebuhr som sin ”favoritförfattare” och framhåller särskilt att han visar att ondska är en reell makt att räkna med, men att man samtidigt i sin kamp mot ondskan måste vara observant på att inte själv genom cynism bli ond.

Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har i flera böcker utvecklat en teori om att människor kan delas in efter dem med en begränsad eller obegränsad vision, med vilket han menar att de med en begränsad vision betonar människans brister, hennes behov och drifter och att en rättsstat byggd på traditioner och normer får dessa skröpliga människor att bete sig ”som folk” mot varandra. De med den obegränsade visionen ser i stället människan som formbar, som kan utvecklas och förbättras om hon bara får större frihet från förtryckande normer och traditioner.

I Sowells bok A conflict of visions (1987) ger han en mängd exempel på hur dessa båda visioner framträder genom historien. Han läser särskilt de mindre kända upplysningsfilosoferna, eftersom dessa tydligare än de stora giganterna avslöjar på vilka grunder deras idéer vilar.

Sowell är noga med att påpeka att nästan inga människor har en renodlat obegränsad eller begränsad vision. Vi rör oss alla inom ett spektrum, men den ena eller den andra sidan överväger. På högersidan i politiken ser de med en obegränsad vision sig som liberaler, medan de med en begränsad vision ser sig som konservativa. På vänstersidan följer en del Karl Marx begränsade vision om materialism, medan andra följer den obegränsade visionen om det framtida socialistiska samhället. Bortsett från några få övervintrade gråsossar och gammelkommunister har vänsterns sida i politiken allt mera blivit synonymt med den obegränsade visionen, men det är ett förhållandevis nytt fenomen.

Sedan franska revolutionen har de båda motpolerna i politiken främst handlat om vänster eller höger. Sowells undersökning börjar vid den tiden. Men det går att komma mycket längre tillbaka i tiden och se samma mönster, med ungefär samma indelning.

Med upplysningen kom det sekulära samhället. Det fanns givetvis sekulära institutioner tidigare, men den kulturella dominansen i samhället präglades av kyrkan. Inom framför allt den protestantiska delen av kristenheten rådde samma dualism i kampen mellan de två tolkningarna av Jesu budskap, som lag eller evangelium, mera slagkraftigt uttryckt med den engelska allitterationen law and love. Lagen står för den ibland nödvändiga hårdheten med straff av syndare och efterlevnad av regler, medan evangeliet står för budskapet om att tron tvättar bort synderna och att Gud är kärlek.

Men samtidigt finns också dualismen i motsättningarna mellan religionen och det sekulära. Påven och den katolska kyrkan insåg tidigt värdet i maktdelning och sökte aktivt att bygga upp en sekulär makt vid sidan om kyrkan, med tiden personifierad i den tysk-romerske kejsaren. Man införde också studier i romersk rätt, som kom att bli grunden för medeltidens lagar och juridiska studier och även om man i en del fall också tillämpade Bibelns eller Mose lag, dominerades rättsväsendet av den sekulära lagen.

Men vid sidan om arvet från Rom i form av den romerska rätten utvecklade kyrkan efter att den romerske kejsaren Konstantin den store gjorde Rom kristet och under det efterföljande årtusendet en medveten syntes av två till synes motstridiga arv, symboliserade i städerna Aten och Jerusalem. Skolastiken under medeltiden sökte mycket medvetet att ena den grekiska filosofin och mytologin med det kristna och i botten judiska arvet från Jerusalem.

Man såg sig som ”dvärgar på jättars axlar”. Jättarna var alltså dels det grekiska arvet, dels det judisk-kristna. Och kan man tänka sig! Båda dessa arv har samma tydliga uppdelning i två poler, starkt påminnande om senare tiders indelningar. Hos grekerna handlade det om dualismen mellan å ena sidan Dionysos, å andra sidan Apollon. Dionysos stod för känslor, njutning, irrationalitet och konstnärlighet. Apollon stod för den kyligare sidan, som vetenskap, rationalitet och ordning.

I den judiska traditionen finns en dualism som ännu tydligare påminner om den som finns än i dag, mellan konservatism och liberalism, vänster och höger. Den uttrycks i form av berättande myter utgående från Bibeln. I 1 Mosebok 31:42 talar Jakob om Gud som ”Abrahams Gud och Isaks fruktan” och vi får en antydan om två olika syner på Gud, Abrahams och Isaks. I traditionen utvecklas detta som Abrahams kärlek och Isaks styrka eller dom. I Abrahams värld är Gud god och kärleksfull. Han ber till Gud att skona Sodom från förstörelse och argumenterar för att Gud bör leda världen med kärlek och utan våld.

Isak såg att detta var en ohållbar ståndpunkt. Om Gud inte dömer och straffar dem som begår ogärningar kommer världen snart att tas över av ondska. Abrahams kärleksfulle Gud och Isaks straffande representeras i Moseböckerna av de två olika gudsnamnen, de som i den svenska översättningen benämns Gud och Herren.

Jakob brottas med Guds ängel och får därefter namnet Israel, men till skillnad från hans farfar som bytte namn från Abram till Abraham och därefter aldrig kallas Abram längre kallas Jakob sedan omväxlande Jakob och Israel, beroende på vilken sida i denna dualism han för tillfället intog. Han försökte finna en syntes mellan farfar Abrahams kärlek och pappa Isaks dömande.

Rabbinen Kalman Epstein från Krakow diskuterar i sitt verk Maor Veshemesh (1842) denna dualism på flera ställen och kommer med en kommentar som känns förbluffande aktuell. När Gud befallde honom var Abraham beredd att offra sin son Isak till Gud. Frågan man måste ställa sig är varför Abraham, för vilken Gud var kärlek, kunde gå med på att göra något sådant utan att argumentera emot, som han gjorde vid andra tillfällen. Svaret Epstein ger är att Abraham föreställde sig att om han tog livet av sin son, som trodde på en dömande – i Abrahams ögon ond – Gud, skulle ondskan utplånas från världen. Den som tror på godhet och kärlek och tror sig bekämpa ondskan är beredd att begå ondskefulla handlingar i kärlekens namn.

Den brittiske psykiatern Iain McGilchrist har i flera böcker beskrivit sin forskning om de två hjärnhalvorna, hur de påverkar oss människor och hur vi genom att de två hjärnhalvorna står för olika egenskaper hos människan, är medfött dualistiska. Men, varnar McGilchrist, detta i sig är ingen garanti för att vi människor utnyttjar hjärnans hela kapacitet. Att den ena hjärnhalvan dominerar den andra är i sig inget konstigt eller fel, men många av oss låter den ena halvan dominera så mycket att den andra knappt kommer till uttryck. Det är skadligt för människans kultur och samhälle. Konflikterna är med andra ord ett bevis för att människan använder hjärnans hela kapacitet och är därmed i sig nyttiga.

Ryktet om den västerländska civilisationens snara undergång är därför överdriven. Dualismen, eller kanske snarare den inre dialogen, där två ståndpunkter ständigt kämpar mot varandra, innebär en korrigering. När pendeln dras för långt åt ena hållet slår den efter ett tag tillbaka åt det andra hållet. Det är inte alltid så vackert. Rörelser som började som sunda och goda drivs efter en tid in absurdum och ju galnare de blir, desto mer slår pendeln efter ett tag åt andra hållet. Antirasism började som en välbehövlig och god rörelse för att med tiden bli allt mera fixerad vid just det den borde bekämpa och risken är överhängande att vi snart ser gammal klassisk rasism som en motreaktion.

Bilden av demokratin i denna text kan givetvis kompliceras och rättmätiga invändningar kan göras mot undertecknads förenklade beskrivning. Att jordens största demokrati är Indien, ett land utanför den västliga sfären, är ett bevis för det. Besvikelsen då den arabiska våren inte ledde till det demokratiska genombrott många hoppades på stödjer å andra sidan tesen. Men det handlar inte bara om demokrati. Simon Critchley hävdar i sin Tragedy, the Greeks and Us från 2019 det grekiska dramats motsägelsefullhet, där två olika ståndpunkter ofta tar sig uttryck genom kören, hänger samman med demokratins utveckling. Det handlar inte bara om rösträtt, utan lika mycket om hur två olika ideologier dels kämpar mot varandra, dels lär sig att leva med varandra, trots den inneboende motsägelsen.

Fotnot: Dan Korn är etnograf, författare och samhällsdebattör. 

***

Läs även: ”Alla kulturer är inte lika bra”

Läs även: Blir vulkanutbrottet slutet för Homo Floresiensis?