Därför vill inte ens medelklassen vara medelklass
Varken mode, musik eller litteratur har sitt ursprung i medelklassen. I stället adopterar den attribut från över- eller arbetarklassen. Det beror på att medelklassen kanske bäst definieras av sin rörlighet.
Toppbild: TT
Finns medelklassen? Det är, förstås, lite som om fisken skulle undra om vattnet finns. Å ena sidan verkar få bestrida att medelklassen, dess levnadssätt och värderingar, har blivit samhällsnorm. Å andra sidan gör vanligheten medelklassen svårfångad. Och vad är det egentligen för normer den sätter?
Normsättare
Nu övergår vi ett ögonblick till frågesport: Nämn ett modeplagg med rötter i medelklassen.
Detta är första delen i en serie där olika skribenter undersöker dagens Sverige ur ett klassperspektiv.
Nästan alla trender sugs förstås förr eller senare upp av medelklassen, det är i det närmaste definitionen av en trend. Men vilka plagg kommer därifrån? I varje fall inte dessa: Knäbyxan. Långbyxan. Jeansen. Manchesterbyxan. Västen. Blusen. Den lilla svarta. Kostymen. Sidenscarfen. Högklackade skor. Slipsen. Tweedkavajen.
Alla kommer de antingen från överklass, eller arbetarklass. En del plagg, som skinnjackan eller collegetröjan, är klassmässigt mer svårplacerade. De föddes i funktionella sammanhang, som det militära eller idrotten. Men även i den kategorin finns det plagg – de klumpiga gymnastikskorna till exempel – som tagit klassvägen in i modet, antingen nedifrån eller ovanifrån. Sällan från mitten.
Hur ser ett medelklassplagg ens ut? Möjligen kan den moderna behån kvala in. Den kom till som ett alternativ till korsetten, påhejad av medelklassfeministerna i det viktorianska Rational dress movement. Någon skulle kanske säga att normcore-stilen, som går ut på att se så vanlig ut som möjligt, är en medelklasstrend. Och kanske det, men normcore var inte mycket mer än trendspanarföretaget K-Holes etikett på dem som klär sig som folk gör mest. Bara för att man etiketterar medelklassen, blir den inte trendsättare.
Medelklassen är alltså en normsättare som till och med verkar ha svårt att påverka modet. När sociologen Georg Simmel tog sig an mode vid förra sekelskiftet, kom han fram till att det drevs av två delvis motstridiga behov: att imitera det man beundrar och att skilja ut sig som individ. I det samhälle han levde i, var modets riktning tydlig: uppifrån och ned. Trender sattes av överklass och imiterades av lägre klasser, som därigenom tömde modet på kraften att skilja ut bärarna. Då uppstod behovet av ett nytt mode.
Processen ser fortfarande likadan ut, men den har vänt håll, eller kanske snarare börjat gå åt båda håll. De senaste decennierna har modet främst hämtats från gatan och då framför allt från arbetarklass. Ofta i ett slags komplicerad rundgång med överklass.
Exemplet Burberry visar hur det kan gå till. Burberry satte sitt varumärke genom att klä det förra sekelskiftets gentlemannaäventyrare, på väg mot Sydpolen, eller uppför Himalayas berg. Men vid det senaste sekelskiftet hade märkets kända rutmönster blivit pinsamt populär bland brittiska fotbollssupportrar: klar arbetarklass. Som svar slutade Burberry nästan helt att tillverka produkter med rutorna. Men drygt tio år senare dök mönstret upp igen och då i former som var inspirerade av just den arbetarklass, vars kärlek till Burberry tidigare hade setts som ett problem.
Burberryrutans trendväg var alltså först uppifrån och ned och sedan nedifrån tillbaka upp. Men oavsett om man följer Simmels originalmodell, eller vår tids mer komplicerade imitationsspel, saknas medelklassen, annat än som konsumenter, när trenden väl är ett faktum. Varför?
Den enkla förklaringen förklarar också varför medelklasspojkar som Mick Jagger och Blurs Damon Albarn anstränger sig för att tala cockney och varför gangstarapen toppar listorna. Det handlar om autenticitet.
Definierar det normala
Vårvintern 1997 efterlyste Dagens Nyheters politiske chefredaktör Hans Bergström, då hängiven folkpartist, en mobilisering av "professionell medelklass som är viktig för Sverige". Ett par dagar senare kommenterade Svenska Dagbladets Eddie Tistelgren, konservativ innan särskilt många svenskar förstod var det var, efterlysningen:
"Vem finansierar det här? TBV? Ingvar Kamprad? Och vad måste vi anta att de här människorna håller på med? Vaxar Volvon och frimurar? Plastar in gamla årgångar av Månadsjournalen? (…) Vad vill de oss? Är det någon man känner som är inblandad i det här? Hans Bergström kan kanske ta saken med fattning, men det här skrämmer verkligen skiten ur mig."
Där har vi den hyggliga, stillsamt normala och samhällsbärande medelklassens akilleshäl: den är så lätt att driva med. Fantasilös och ängslig, konformistisk och överdrivet laglydig, är domen. Och i botten finns en misstanke om att den inte är äkta; att den saknar autenticitet, som det heter i bättre sammanhang.
Så har det varit från början. Det vill säga sedan Karl Marx. Tankar om klass hade funnits tidigare, men det var Marx som verkligen satte klassanalysen. Och vad gjorde han? Jo, han definierade den härskande klassen, som äger produktionsmedlen, och proletariatet, som bara äger sitt arbete. Den indistinkta gruppen däremellan – småföretagare, hantverkare, utbildade tjänstemän – fick inte många rader.
Småborgerlighet, petite bourgeoisie, var begreppet han kastade efter medelklassens breda lager i ett dubbelt pejorativ. Engels, Marx parhäst, gjorde på samma sätt när han fick chansen, även om han gav medelklassen äran för franska revolutionen. Det var en försmak av den moderna och aningen självgoda idén att demokratin med nödvändighet växer fram, när medelklassen i ett land har blivit tillräckligt stor.
Men inte ens politiskt tillåts medelklassen bära ett tydligt ansikte. Lägre medelklass – Marx småborgare – misstänks för att utgöra grogrund för fascism. Det var i mycket det som debatten kom att handla om redan på trettiotalet, när Hans Falladas roman om den "lille mannen" Pinneberg och hans fru Lämmchen blev obligatorisk läsning. Och övre medelklass har från vänsterhåll alltid misstänkts för att vara etablissemangslakejer. Ett slags klasskameleonter, som definieras av sitt falska medvetande.
Sociologen Max Weber försökte föra in andra kriterier för klassanalys än ägande av produktionsmedlen, främst vilken ställning man har på arbetsmarknaden. Detta gjorde bara medelklassens svårdefinierade status ännu tydligare. Den gick itu i just övre och undre medelklass.
Den brittiske statistikern T H C Stevenson sägs vara den förste som använde begreppet medelklass på ett modernt sätt. Det var 1913 och han gjorde det… Ja, just det. Genom att beskriva medelklassen som det som finns mellan överklassen och arbetarklassen. Varpå han delade sönder medelklassen i sex olika lager av varierande tydlighet.
Många har gått i Stevensons spår. En del gör så många delningar att lagren mellan arbetarklass och överklass liknar en tusenbladsdeg. Ibland spiller det över på arbetarklassen också. När sociologiprofessorerna Mike Savage och Fiona Devine gjorde "The Great British Class Survey" för BBC för drygt tio år sedan, urskiljde de sju klasser: elit, etablerad medelklass, teknisk medelklass, nyrika arbetare, traditionell arbetarklass, framväxande servicearbetare och prekariatet.
Men samtidigt som medelklassens halveringstid, som begrepp betraktat, verkar låg, är dess tillväxt, som grupp betraktad, snabb.
När Stevenson gjorde sin definition just före första världskriget räknades ungefär 20 procent av britterna som medelklass. För fem år sedan uppskattade World Data Lab att hälften av jordens befolkning var medelklass, även om den de senaste decennierna har krympt sin andel i länder som USA och Sverige. Globalt tyder det mesta på att medelklassen fortsätter att växa. Om tio år kan, med de här definitionerna, 65 procent av världsbefolkningen vara medelklass.
En expansiv restpost, alltså, även i avsaknad av autenticitet. Det är inte så konstigt att den ofta sägs dominera offentligheten, rent av vår verklighetsuppfattning.
Den fackliga tankesmedjan Katalys dissekerade för några år sedan det svenska klassamhället i 20 rapporter och två böcker. En sådan rapport hette "Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier". Sjuttio procent av dem som förekom i svensk television 2015, påstod författarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, kom från samhällets "mellanskikt". Ibland verkar medelklassen vara så undflyende att man ger den ett nytt namn.
Medelklassen är vattnet alla fiskar, gäddor som spigg, simmar i.
Sjuttio procent är visserligen ungefär den andel av Sveriges befolkning som OECD räknar som medelklass, men rapportförfattarna har en annan definition. De räddar lägre tjänstemän och facklärda arbetare från småborgerligheten och lägger dem till arbetarklassen, som då blir någonstans mellan 40 och 51 procent. Mellanskiktet är som mest 49 procent, men kanske så litet som 29 procent. Ännu ett exempel på hur porös och konturlös medelklassen är.
Överrepresenterad eller ej dominerar medelklassen i TV. I Sveriges Televisions kanal 1 var, enligt rapporten, hela 86 procent av dem som förekom under mätperioden från mellanskiktet. I dagspressen, som dessutom i än större utsträckning än TV konsumeras av medelklassen, är medelklassdominansen inte mindre.
Det är på det här sättet medelklassen är norm. Den må sakna autenticitet till den grad att den själv tvivlar på sin äkthet. Den må försöka uppväga det genom att, till exempel, klä sig som arbetarklass eller lyssna på gangstarap. Den må inte ens riktigt gå att definiera. Den må vara lätt att driva med. Men just det att den inte ägnar sig åt avvikelser, pionjärinsatser eller trendsättande, gör att den definierar det normala. Inte sällan det anständiga.
Medelklassen är vattnet alla fiskar, gäddor som spigg, simmar i.
Ängslighet
Men det här handlar faktiskt inte bara om medelklass. Det handlar om vårt ängsliga förhållande till klass i allmänhet. Vi måste bara ta vägen över medelklassen, eftersom det är rimligt att anta att det är därifrån ängsligheten kommer.
Philip Hensher har skrivit elva romaner. Han undervisar i kreativt skrivande och börjar ofta sina kurser med att fråga studenterna vad de kan dra för slutsatser om en person, bara genom ett snabbt ögonkast.
"Poängen", skrev Hensher i en artikel i tidskriften UnHerd förra våren, "är att få studenterna att fundera på vad som direkt är uppenbart med en person – såsom kön, ålder, kroppsbyggnad, hudfärg – och vad som framträder efter längre samvaro. Studenter kan ta upp sådant som brytning, utbildningsnivå eller kulturell förfining – men nästan alltid en aning nervöst, som om de inte är riktigt säkra på att det är lovliga aspekter att intressera sig för. Jag har aldrig mött en student som spontant hävdar att socialklass är något man kan lägga märke till och när jag föreslår det, leder det alltid till förlägenhet. I dessa dagar är det är helt enkelt inget en romanförfattare bör tänka på".
Hensher är något på spåren.
Inte så att vi aldrig talar eller skriver om klass. Återigen är det särskilt medelklassen vi talat om de senaste dryga tio åren. Ett lågintensivt inbördeskrig har förts på ledar- och kultursidor där – framför allt – medelklasskribenter ömsom angripit medelklassen, ömsom tagit den i försvar. Och visst finns det romanförfattare och poeter som uttryckligen ägnar sig åt klass – främst arbetarklass: Susanne Alakoski, Torbjörn Flygt och Johan Jönsson, för att nämna några. De brukar lyftas fram i tidskrifter som Tidningen Vi, som typiskt nog främst vänder sig till den läsande, ofta kvinnliga, medelklassen. I den gruppen finns uppenbarligen ett stort behov av att adoptera autentiska "arbetarförfattare".
I det nya, enorma utbudet av tv-dramatik finns också en del klasskildringar, nu senast Rain Dogs på HBO, som lyckas fånga den fortfarande mycket råare och ingrodda klassuppdelningen i England, utan att reproducera de enklaste stereotyperna. Likväl: Hensher är något på spåren.
Klasstereotyper
Det är lätt att visa att klass spelar roll. Det finns mängder av belägg för att människor hämtar sitt sociala umgänge i den samhällsklass som de själva tillhör. Sociologen Stefan Svallfors har beskrivit samband mellan klasstillhörighet, attityder och åsikter. Och vi har oftast lätt att avgöra ungefär var i klasshierarkin en person befinner sig. Det är ett kodspråk vi behärskar, som del av den kultur vi ingår i.
Det är just det som stör Philip Hensher. Många av litteraturens bästa verk, från Dickens Lysande utsikter till Prousts På spaning …, har klass, klassklättring och klasskonflikter som huvudtema. Om författare blir för ängsliga för att använda sig av vår känsla för klass, avsäger de sig ett helt universum.
Det är intressant att just tv-drama och film verkar ha lättare att spela på vår känsla för klass. Ett skäl är kanske att kombinationen av ljud och bild gör det enklare att gestalta klass än i skrift. Ingenting behöver sägas rakt ut, bara antydas. Man kan använda sig av det sociala kodspråket, utan att översätta det till klartext.
Morran och Tobias, Johan Rheborg och Robert Gustafssons serie om en ensamstående mamma på glid och hennes diagnosstinne son, är en renodlad klasskräckkomedi. Den bygger nästan helt och hållet på att publiken har en stark känsla för klasskillnader och deras markörer.
Och klass som underhållning är inget nytt. En av de mest populära tv-komedierna i USA på sextiotalet var The Beverly Hillbillies. Den handlade om en lantlig underklassfamilj i Tennessee, som råkar hitta olja på sin mark, blir mångmiljonärer och flyttar till Beverly Hills. I nästan tio år kunde CBS pumpa den historien på komiska scener. Allt byggde på att huvudpersonerna erövrat ekonomiskt kapital, men saknade kulturellt och socialt kapital: en obalans i klasstillhörighet. Alla begrep. Inga förklaringar behövdes.
Även klasstereotyper och tillrättalagda klassideal dyker förstås upp på film. Storfilmen Titanic är ett typiskt exempel, där klass spelar en huvudroll, men då som ett slags signal om personlig moral: den fattige är empatisk och god, den rike självisk och ond. Det är en ganska vanlig ordning, inte bara i amerikansk film. Man kan ana Rousseaus idé om den ädle vilden, okorrumperad av civilisationen. Man kan, utan att vara alltför konspiratorisk, också ana medelklassens längtan efter autenticitet.
Henshers studenter är antagligen inte sämre än andra på att snabbt urskilja och fastställa klasstillhörighet, på film eller i verklighet, men det är kunskap som de helst inte talar om. Det finns något genant med den. Det påminner om den kluvenhet som drabbat den aktivistiska och kulturella vänstern i hela västvärlden sedan ett par decennier: identitet mot klass.
Identitet
Vi hade en utomordentlig brevbärare när vi bodde i Vasastan för tio-femton år sedan. Han visste att vi nästan alltid arbetade hemifrån (ett säkert medelklassdrag) och han märkte snart att vi ofta beställde böcker i paket för stora för att gå ned i brevinkastet. I stället för att bära med sig en avi, som talade om var vi kunde hämta paketet, var han vänlig nog att ta med sig paketen och ringa på dörren.
Varje gång jag öppnade var hälsningen densamma: en knuten näve i luften och med fast röst: "Klass mot klass".
Det var inte ett uttryck för samhörighet, utan ett erkännande av att han hade läst mina gravt borgerliga kolumner och insett att vi var klassfiender. Redan då fanns något hjärtevärmande med den där hälsningen. För under inverkan av franska filosofer och amerikanska universitet hade vänstern redan börjat vända på slagordet "det privata är politiskt". Det politiska hade börjat bli alltmer privat; en fråga om identitet.
Vem tycker man att man är? Vad känner man sig som? Hur ser rangordningen ut mellan olika, ofta självdefinierade, minoriteter? Vi ska inte fördjupa oss i identitetspolitikens irrgångar och intrikata skiktningar, men det här är en utveckling som en äldre vänster inte har alldeles lätt med. Om klass i bästa fall bara blir en distinktion bland alla dem som har att göra med könsidentitet, sexuell läggning, kroppsform, handikapp, hudfärg och allt vad det kan vara, vilken ideologisk grund står vänstern då på? Vad händer med Marx?
Den här striden pågår. Det är delvis ur den som tankesmedjor som Katalys uppstått. Den vänster som ändå tror att klassfrågan fortfarande är viktig – rent av den viktigaste – vill inte dränkas i kroppspositivism och pronomenecexercis.
När Hensher beskriver hur hans studenter kan diskutera många av de aspekter som ryms inom identitetspolitiken, men känner sig osäkra när de kommer in på klassmarkörer, är det just detta saken handlar om. Den identitetspolitiska vänstern har varit väldigt framgångsrik. Dess idéer om vad som är lämpliga samtalsämnen och vad som inte är det, har spritt sig. Och när något "sprider sig" betyder det per definition att vi är tillbaka i medelklassen.
Klasskampen
Den gamla klassvänstern bär på en misstanke om att den nya identitetsvänstern egentligen är ett medelklassprojekt. Den har goda skäl att tro det. Trots att medelklassens språkrör då och då gärna diskuterar sin egen klass, dess förträfflighet eller uselhet, och även om arbetarförfattare och gangstarappare fetischeras av läsande och lyssnande medelklass, är det lätt att ana en medelklassens ovilja, rent av obehag, när klass kommer på tal. De talar hellre om sexuell läggning, etnicitet och annat av det slaget.
Lite hårdraget kan man säga att medelklassen aldrig är hemma, utan alltid på resa. Den som inte klättrar löper risk att falla.
En förklaring är kanske just att medelklassen alltid varit en restpost i det som vi för enkelhetens skull kan kalla klasskampen. Varför intressera sig för ett spel där man inte får vara med och spela? En annan förklaring är medelklassens rörlighet.
Litteraturen om medelklassen spretar åt många håll, men en sak återkommer i nästan alla beskrivningar: den är på väg någonstans. Helst uppåt. Social rörlighet omfattar förstås alla samhällsklasser, men för medelklassen är den ett definierande drag. Lite hårdraget kan man säga att medelklassen aldrig är hemma, utan alltid på resa. Den som inte klättrar löper risk att falla.
För att återvända till litteraturen och filmen ett ögonblick: När Kazuo Ishiguro lät publicera Återstoden av dagen, romanen om butlern Stevens, som från ungdom till död helt och hållet lever i sin fasta tjänarroll, upplevdes historien som ett slags tragisk mardröm av många recensenter. När boken några år senare blev film, med Anthony Hopkins i huvudrollen, upprepades det. En person som tycker sig ha funnit en plats i samhällsordningen, saknar all lust att ta sig någon annanstans och är beredd att offra en hel del för att stanna där han är, är så nära en antites till rörlighet man kan komma. Stevens var en skräckfigur för medelklassen.
Det här vet politiker. Politiska partier som riktar sig till medelklass talar därför alltid om rörelse, snarare än om position. Om karriär, snarare än om klass. Idealet är meritokratiskt. Belöning tillkommer den som anstränger sig och uppvisar förmåga och talang. "Vart du är på väg är viktigare än var du kommer från", är en fras som Ulf Kristersson har använt. Till exempel.
Men idealet sätter också en gräns för vad man kan acceptera för verklighetsbeskrivning. Alla påståenden som andas att människor har en mer permanent plats i samhällshierarkin, sticker i ögonen på meritokraten. Om meritokrati inte bara ska vara ett sätt för de framgångsrika att rättfärdiga sina höga positioner, måste grundantagandet vara att alla är fria att röra sig. De som påstår något annat, hotar indirekt de framgångsrikas positioner.
De identitetspolitiska resonemangen bär inte på samma problem. De handlar ofta om självförverkligande, om att finna sig själv och definiera sig själv, något som kan ses som ett slags social karriär. Det är därför man måste börja med att försöka få fatt på medelklassen, om man vill resonera om klass. För alla resonemang kommer obönhörligen att brytas genom medelklassens prisma. Så ser vårt samhälle ut.
Det finns ett motstånd mot att resonera om klass. Vi är omgivna av det.
Klassamhällen
Men varför ska man ens resonera om klass? Vad är poängen? Ja, den enklaste är denna: alla samhällen som vi känner till, nu eller i historien, är och har varit klassamhällen. Det vill säga, de är eller har varit samhällen med hierarkier, kulturellt, ekonomiskt och socialt.
Vissa har mer pengar än andra. Vissa har mer makt än andra. Vissa har mer status än andra.
Det innebär inte att meritokrati inte existerar, eller att social rörlighet är en myt. Så är det förstås inte. Men ett kastväsende, där ingen kan ändra sin förutbestämda plats i samhället, är en extrem variant av klassamhälle. Och långt ifrån den enda varianten.
Varför skulle man inte intressera sig för sitt eget samhälles hierarkier? Är det inte särskilt intressant att göra det nu, när teknisk förändring, ekonomisk rörlighet och politisk oreda, kanske sorterar om i samhällsklasserna, eller till och med skapar nya samhällsklasser? Kanske lever vi i en tid när inte bara medelklassen har problem med sin autenticitet?
Under de närmsta månaderna kommer Fokus att försöka få fatt på det svenska klassamhället, såsom det ser ut i dag och kanske i morgon. Följ med på vår upptäcktsresa.
***
Läs även: Sluta muta medelklassen