Medelklassen är upptagen av att tycka synd om sig själv

I teorin finns tre olika samhällsklasser men klassmässigt är Sverige Mittens rike. Proletärernas och överklassens enda uppgift är att rikta uppmärksamheten mot medelklassen dit allt fler räknar sig och där allt av medial betydelse tycks ske. Rimligen borde mittens totala dominans leda till ett fridfullt samhälle. Men som alla kan konstatera gäller det motsatta. Varför?  

Begreppet samhällsklass kan spåras tillbaka till den romerska antiken och även om det numera sällan används är det bara politiker och övermodiga stadsarkitekter som tror att klasserna försvunnit. Samtidigt är klassgränserna svåra att få syn på. Filosofen och idéhistorikern Michel Foucault menade att det är genom att observera samhällets marginaler som man kan urskilja de centrala värderingarna. Men fungerar den metoden på Mittens Rike? Vittnar de rumänska tiggarna och de pistolbeväpnade kidsen i förorterna om vad medelklassen värderar?

Möjligen på ett omvänt sätt, för vad som länge präglat Mittens Rike är frånvaron av synliga klasskonflikter. Marx och Engels hävdade att klasskampen – striden mellan kapital och lön – är det centrala i alla samhällens utveckling. När arbetarna vunnit striden skulle staten krympa till en enkel apparat med enda uppgift att distribuera livets goda till medborgarna. Klasskampen upphör och det klasslösa samhällets eviga ro infinner sig.  

Men icke. Världsanden har tryckt på pausknappen. Visserligen är klasskampen avblåst, men det är desto mer klassgnäll. Medelklassen är fullt upptagen av att tycka synd om sig själv och lämnar de andra klasserna åt sina öden. Kanske blir det så när man känner sig osedd. Strindberg skrev om underklass och överklass. Medelklassen fann han mindre intressant. Själv en jojo till klassresenär skriver han i En Blå Bok (fyra delar 1907-1912) om vänskap över klassgränserna: 

Jag har tillfälligtvis idkat vänskap med en  
överklass. Det gick mycket bra en tid, udda fick vara  
jämnt, i religion, konst, litteratur, vetenskap, ekonomi;  
men så fort det rördes vid det övre, så började ögonen  
gnistra, en järnridå föll, emellan oss, vi kände vi voro  
fiender, och som sådana skildes vi. 

I klasskampens ställe har en ny sorts individualiserad kamp om identitet uppstått. En strid där de kämpande inte ser sig som del av ett kollektiv utan tvärtom vill framstå som så särskilda som möjligt. ”Jag, jag och bara jag” lyder det nya stridsropet. 

Gränsdragningen sker ofta via konsumtion. Ett av Bourdieus huvudbegrepp är ”distinktion”. Individen särskiljer sig genom klädstil, matvanor, smycken – och åsikter. Möjligheterna är otaliga, den nya medelklassen förökar sig genom delning. Men om åttiotalets sociologer log när de granskade tidskrifter om kaffebönor, whisky och andra lyxvaror är nutidens sociologer mer oroade när de dyker ned i olika nätforum. De traditionella folkrörelserna ersätts av åsiktsgrupper med auktoritära ledare och ”följare”.  

Visserligen sönderfaller dessa grupper i sin tur i nya grupperingar och vi får oupphörligt nya klassgränser att överträda. Men det finns något som förenar de olika grupperna. Känslan av att inte vara uppskattad. Vreden har ersatts av självmedlidandet, det centrala hos dagens medelklass. Klagosånger är vanligare än tacksägelsehymner över att en del faktiskt blivit bättre. Evert Taubes ord i Så långe skutan kan gå är obsoleta. 

Och vem har sagt att just du kom till världen 

För att få solsken och lycka på färden? 

Taubes ord vittnar om en tacksamhet över att finnas till. När jag klagade över något uppdrag min mormor just delat ut tittade hon stängt på mig och sade sakligt: Vila kan du göra när du är död! 

Som femåring förstod jag inte riktigt resonemanget men jag insåg att det inte var någon idé att klaga. Bättre då att diska och sedan slå sig ned med serietidningen Illustrerade Klassiker som berättade om Greven av Monte Cristo, den första fiktiva klassresenär jag mötte.  

Den kärva livsstil och återhållna tacksamhet över livet som Evert Taube och min mormor (bägge födda på 1890-talet) förespråkade är borta. I stället har efterkrigstidens medborgare gjort ”rättvisa” till ett allt överskuggande mål och förmågan att känna sig kränkt är numera en dygd. Får man hoppas att klassresenärerna snart är så många att vi tröttnar på att tycka synd om dem?  

Alla människor utom pressade partiledare vet förstås att talet om att vi är lika mycket värda är en besvärjelse, inte en sanning. Inkomstskillnaderna mätta i ekonomiskt, statusmässigt och kulturellt kapital ökar. Men de diskuteras mest av specialister. För de flesta är lösningen att ta den inre vägen. Den centrala frågan i klassdebatten lyder ”vem är jag?” När man har svaret på den frågan följer nästa steg: att förverkliga sig själv. Om självförverkligandets svåra konst visste Strindberg mycket även om han inte använde begreppet. Han insåg att den börjar med ärlig iakttagelse av var ”jaget” befinner sig, som här i En blå bok II. 

Själv medelklass av börd, men deklasserad  
genom ställning, har jag vid första beröringen med  
de övre funnit ett visst behag i deras seder, bildning,  
skönhet i levernet och omgivningen. Men vid närmare  
bekantskap fann jag att det bara var fernissa, som satt  
mycket löst. Och vid fientlig kontakt kände jag dem  
som ett frimureri, en camorra, ett band, vilka  
accepterat samhällsfördraget med alla dess ruskiga  
kompromisser, tysta förbehåll, hemliga överenskommelser.  
De hade makten och lagarne, domstolarne och  
fängelserna, för att icke säga armén till sitt förfogande. De  
ägde statskassorna, utmärkelserna, sociala anseendet  
i sina händer.  

I sin självbiografi Tjänstekvinnans son beskriver sig Strindberg som tillhörande underklassen, vilket inte stämde. Men boken är mer roman än biografi så Strindberg intog ett litterärt givande underklassperspektiv. Därmed förebådade han den självproletärisering som lockade unga vänsteranhängare knappt hundra år senare, på sjuttiotalet. Jag minns en bekant som flyttade från Narvavägen på Östermalm till Fisksätra och var nöjd. Uppenbarligen finns något som skaver i medelklassidentiteten. Livet som medelklassare sitter lika illa som kläder i fel storlek. Bäst att byta identitet! 

För Strindberg var det inget större problem. Han bodde på 24 olika platser i Stockholm (alla flyttar utomlands oräknade) och provade lika många ideologiska utsiktspunkter. Han var ateist, kristen, socialist, dragen till buddismen och Swedenborg. För att nu inte tala om könskriget, kvinnofrågan, naturvetenskapliga gräl och allmän polemik i litterära frågor.  

Strindberg förebådar i sin egen person och framförallt i sina verk den senare medelklassens våndor. Öppen för nya idéer, ambitiös, aldrig riktigt hemma. I dag skulle hans ständiga byten av åsikter ha gjort honom misstänkt i medelklassens ögon – men arbetarna hyllade honom vid 60-årsdagen, vad han än skrivit om övermänniskor och religion. Man var uppenbarligen lite vidsyntare för hundra år sedan. 

Marx vapendragare Engels lär ligga bakom påståendet att historien upprepar sig två gånger. Den första som tragedi, den andra som fars. Vi lever alltså i farsens tidevarv men är inte gladare för det. I dag tycks varje politisk riktning vilja göra gränserna snävare. Torget där debattörer kunde möta har styckats upp i små ideologiska tomter omgivna av höga stängsel. Sansade meningsutbyten mellan grupper minskar, åsiktskorridorerna krymper. Medelklassen dominerar numerärt och ekonomiskt samtidigt som den intellektuellt blir allt mer trångsynt. Inte undra på att ångest är medelklassens arvedel.  

Att författare är känsliga för klassgränser förvånar inte men också samhällsvetenskapen insåg tidigt att klassbegreppet inte enbart är ekonomiskt. Redan Max Weber, som inspirerat generationer av sociologer och samhällsdebattörer, var intresserad av social status och på sjuttiotalet försökte många forskare kombinera marxism och psykoanalys. Den sociolog som definitivt kom att förnya studierna av samhällsklasser är Pierre Bourdieu som på åttiotalet lanserade begreppet ”kulturellt kapital”. Man kan vara fattig på pengar men rik på bildning. Sedan gäller att växla in sin respektive rikedom och få del av den andra sidans valuta.  

Ståndscirkulation förekom redan på medeltiden men först på 1900-talet blev den ett mål i sig. Alla skulle ha samma chans att klättra på klasstegen. Meritokratin är ett arv från Napoleon som efter franska revolutionen måste besätta alla poster med icke-aristokrater och försäkrade ”karriären skulle stå öppen för alla begåvningar”. Plötsligt var klasscirkulation beroende på kompetens möjlig. Sedan dess har generationer av politiker talat om att ”alla ska ha samma chans”.  

En anledning till den nuvarande medelklassens livsångest är förmodligen att klättringen inte framstår som möjlig. I boken Riggat driver journalisten Petter Larsson tesen att meritokratin paradoxalt nog leder till att den sociala rörligheten minskar. Vi tror att alla har chansen att lyckas – men systemet är manipulerat hävdar Larsson vars slutsats blir att vi måste sluta hålla individen ansvarig för hur det går i livet, en tanke som går tvärtemot den individualisering som präglar dagens medelklass. 

För vissa är klassresan inte önskvärd – det gäller i stället att ”förverkliga sig”. Om nu chansen att göra en klassresa knappt finns och det är svårt att hitta sitt rätta ”jag” ökar livsångesten. Just obehag inför tillvaron är kärnan i den moderna medelklassens livsstil: motion, hälsokost, new age-terapier, manisk läsning av autofiktion och biografier… allt vittnar om önskan att komma vidare, att slippa ut ur medelklassrummet. Men det räcker inte med att vilja, den som vill förverkliga sig själv måste hålla ordning på kartan och veta hur ”de andra” lever. Strindberg som ständigt rörde sig mellan olika samhällsgrupper insåg förstås att en del av klassångesten hänger samman med okunskap och utbrister i En Blå bok:  

Om Underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är,  
och vad Överklassen är. 

De undre ana det ibland, när de väckas ur sin slummer, men  
då stirra de sig återigen blinda på den ekonomiska fördelen,  
och glömma, att det finns andra tryck uppifrån, som håller de  
undre i osynliga kedjor. 

Den okunskapen finns inte längre. Internet och massmedier har gjort att vi alla kan dela vissa insikter och ögonblick ur andra klassers liv. Är klasskamp överhuvudtaget möjlig efter Downtown Abbey? Kan den som lyssnar till podden om hur jobbigt det är att vårda gamla slott producerad av the Duchess of Rotland hata aristokratin?  

Tveksamt. Men i överklassen och underklassen vet i alla fall individerna vilka de är. Tror medelklassen som inte har någon gemensam livssyn men delar osäkerheten. Tidningarna fylls av råd om vilka böcker man ska läsa, vilka skivor man ska lyssna till och hur man bör uppföra sig med gafflarna. Och på ett djupare plan vittnar mängden av terapier, new age-kurser och självhjälpslitteratur om att den klass som dominerar samhället är oerhört osäker på vem den är. Är den ens en gång en klass? 

De nya klasskämparna svarar nej, övertygade om att helvetet är ett formlöst kollektiv. Att vara en i massan betyder att vara själsligt fattig. Alltså tar sig klassmedvetandet nya former. Influensers och massmedia tjänar sitt levebröd på att få oss att se skillnaderna till andra. Vi vill vara jämlika i teorin bara vi i praktiken syns bättre än våra likar. Inte undra på att marxismen ersatts av identitetspolitik, i den kan egot, klagosången och längtan efter rättvisa förenas. 

Den franske samhällsdebattören Christophe Guilluy har ersatt begreppet medelklass med ”la classe populaire” som kan översättas med ”den folkliga klassen” vilket ger associationer till trettiotalsfilmer med Jean Gabin på enkla barer i Paris, alltså charmiga miljöer befolkade av arbetare men också av vinddrivna existenser. I Sverige är arbetarklassen idealiserad i film och litteratur och visas helst i lantlig miljö. Barerna besöks av elegant överklass eller försupna proletärer. Medelklassen syns inte till. Den lilla baren där alla möts förblir en dröm. Likt havet slukar stränderna i Louisiana slukar identitetspolitiken den gemensamma yta vi kan mötas på.  

Därmed är vi tillbaka vid Marx och Engels vars grundanalys utgår från skillnaderna mellan kapital och inkomst. Även om den franske ekonomen Piketty på nytt fört upp frågan på dagordningen med sin bok Kapitalet i 21:a århundradet handlar de nya klassernas/gruppernas kamp främst om självkänsla och det mediala kapitalet: vem hörs, vem syns? 

Identitetspolitiken framhäver våra olikheter och har varit extremt framgångsrik. Samtidigt har medelklassens dominans lett till att nästan alla klassiska politiska frågor strukits från dagordningen. Det politiska arbetet i partier har ersatts av det mödosamma arbetet med att förverkliga sig själv vilket ytterst syftar till att bli en annan. Den klassresa fotbollsgudar och rockstjärnor genomför har mer att göra med antikens Grekland än med industrisamhället. De utvalda individerna blir halvgudar, övermänskligt kraftfulla och begåvade. Bourdieu kallar dessa klassresenärer för ”de mirakulösa”.  

I, I will be king 
And you, you will be queen
 
(Chorus) 
Though nothing will drive them away 
We can beat them, just for one day 
We can be heroes, just for one day 

David Bowies sång Heroes som lyckas vara optimistisk och pessimistisk på samma gång har fascinerat i närmare 50 år. I den antika myten var heroes ofta resultatet av en kärleksaffär mellan en gud och människa, dömda att vara utanför varje gemenskap. Den drömmen är paradoxalt nog grunden för vår tids klasskamp. Att bli en annan, att bli sedd – men också att bli ett undantag. 

Kvar med de tråkiga jobben, huslånen och ångesten över att göra fel står medelklassen, som kan definieras som alla som inte kom med drömtåget. Den gruppen är så stor och så grå att den är svår att få syn på. Men detta dystra kollektiv är inte orörligt. Den kollektiva osäkerheten gör att värderingar ändras fort. Väljarnas allt frekventare partibyten, uppdelningen av det offentliga rummet i enklaver och det smått fanatiska intresset för konstnärers privatmoral – allt andas oro. Osäkerheten skapar marknader för allt från Jordan Petersons blandning av städråd och dyster samhällskritik till snäckskalsterapi.  

Det är lätt, alltför lätt, att driva med medelklassens mödor men de kan också tolkas som en form av ambition. Klassresenärerna berikar också dem som inte gör någon klassresa, om inte annat så genom berättelser. Så varför har jag så lätt för att se dem som löjliga, för att inte säga jobbiga? Bourdieu uppmanar observatören att observera sig själv. Det är kanske något med klassbegreppet som gör skildraren nervös?  

I Venedig hamnade jag för något år sedan vid samma restaurangbord som ett amerikanskt par som berättade att de skulle åka på en kurs i Provence där de skulle lära sig vett och etikett. Mannen som var en framstående forskare hade nämligen fått ett pris som skulle delas ut av en furstefamilj och han ville inte hantera konvention och konversation på fel sätt. Informationen gavs utan minsta försök till skämt – en gräns skulle passeras och det var lika nödvändigt att vara beredd på gaffelexcercis som att ta med varma kläder till nästa års semester i norra Finland. 

Ett så avspänt förhållande till klassgränser är måhända bara möjligt i ett land där självförtroendet är gott och klassresan ses som positiv. Den svenska attityden är snarare att satsa på gränskontroll än gränsöverträdelser. Modernismens experimentlusta (som både Strindberg och Bowie besatt) har aldrig varit folkkär i Mittens Rike. Modern kultur är gränsöverskridande på ett sätt som oroar.  

Svenska läsare har länge gillat arbetarförfattare. Medelklassen däremot, har få skildrare. Före revolten 1968 fanns Olle Hedberg (1899-1974) som förknippas med begreppet ”borgerlig roman” och år efter år levererade kyliga, välskrivna och avståndstagande studier av livet i borgerliga familjer lästa av vad som kallades ”den bildade borgerligheten”, numera lika avlägsen som dinosaurier. 

På sjuttiotalet försökte Göran Hägg skildra knegaren i den offentliga sektorn. Per Gunnar Evander skrev dystra och precisa skildringar av medelklassens gråa liv i ett grått klimat med gråa känslor och mindre energi än en intorkad semla. 

Och nu?  

Svaret ges i sändningarna från Melodifestivalen. Gråheten är förvisso borta men det är svårt att tolka klädstil, språk och musik som tecken på att bildningen är på väg tillbaka. 

Vad gäller litteraturen skrivs romaner om relationsproblem, och självbiografiska romaner om uppväxter i det sönderfallande Folkhemmet. De är berättelser från intimsfären som skulle kunna samlas under rubriken ”Myself when I am real” (titeln snodd från jazzmusikern Charles Mingus som visste en del om gränsöverskridanden).  

Däremot är det svårt att finna skildringar av medelklassens nyvunna förkärlek för esoterisk religion, terapi, löpträning och identitetspolitik. Om vi tittar på försäljningssiffror blir bilden tydligare. John Ajvide Lindqvists enorma popularitet med sina skräckromaner i vardagsmiljöer kan förstås som uttryck för medelklassens svårformulerade ångest. Rimligen vittrar den enorma produktionen av kriminalromaner och tv-serier som innehåller våld mot barn, kvinnomisshandel, incest, drogmissbruk och allmän mordlust också om medelklassens våndor.  

För idéfattiga medieföretag är publikens osäkerhet en tillgång. Medelklassen har ett ständigt behov av listor som talar om vilka böcker man ska läsa, vilka filmer man ska se, vilken som är den bästa bantningsdieten, hur man ska undvika gräl på jobbet och naturligtvis vad man ska tycka om invandrare, amerikansk politik och våtmarker.  

Det är lätt, alltför lätt, att ironisera över den svenska medelklassen. Bourdieus efterföljare har frossat i att visa hur löjlig medelklassen är när den frossar i distinktioner och lär sig dricka single malt whisky i stället för blended. Men osäkerhet är trots allt granne med hopp. Franske upplysningsförfattaren Voltaire liknade samhället vid ett ölglas, med dräggen i bottnen och skummet på ytan. Allt däremellan var medelklassen, ”det nyttiga och goda” som Voltaire fäste stora förhoppningar vid. Men Voltaire i all ära, de flesta som skriver om medelklassen – ingen glömd – driver med den, låt vara lite kärleksfullt. Till sist är det med den oroliga och ambitiösa medelklassen som med Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner:  

Och något tålte hon skrattas åt,  
Men mera hedras ändå.  

Det enda man kan säga med säkerhet om medelklassen är att fortsättning följer. Om det blir som tragedi eller fars är osagt. 

***

Läs även: Därför vill inte ens medelklassen vara medelklass

Läs även: Överklassens diskreta charm