Den vilda jakten på saffran gjorde mig galen

Allt är fel. Jag tittar ut över vattnet. Santorini är en ögrupp, och huvudön Thera är böjd som en halvmåne. Den innesluter havet. Skulle guld vara blått skulle det se ut så här. Havet formligen lyser. Det är varmt. Jag förbannar vädret. Hemma, i Stockholm, säger de att det är mörkt, grått och regnigt. Jag vill ha regn. Ön behöver regn. Min forskning behöver regn. Det är så torrt här. Men när regnet faller kommer små, små växter uppe på kullarna att knoppas och slå ut. Om guld var en blomma, skulle det se ut just så. Som vild saffranskrokus. Den är ett under, varje år, blomstrar några få veckor i oktober och november.

Saffran. Jag sluter ögonen och ber om regn.

I Sverige tänker vi mest på saffran som något man har i mat till julen. Lussekatter. Men saffranet har en fascinerande kulturhistoria. Den har använts i köket, för att färga tyger, som parfym, som medicin. I religionen, i ritualer. Forskningen har kunnat visa att saffran är antidepressivt, och att det har andra stora hälsofördelar. Det är i lite större mängder giftigt, rentav dödligt. Saffran är guld. Det är därför jag är här.

Var började sökandet? Med en gul klänning. I den grekiska tragedin Agamemnon av Aischylos, som sattes upp 458 f. Kr., finns det en ganska kuslig scen där vi hör om hur en ung kvinna offras. Hon slaktas, rituellt, och blodet stänker på altaret. I texten finns också en liten bild av hennes klänning, som är färgad med saffran, och därför gul. Eller är den det? Formuleringen är konstig, och forskare har mycket olika åsikter om vad som framställs i den. Ordet krokos finns med, saffranskrokus, som man använde för att färga kläder. Handlar det om en gulfärgad klänning? Eller syftar bilden på blod?

Vi tar oss uppför kullen, Arsenios, David, Negrito och jag. Ingen saffranskrokus. Arsenios säger att det nog är lite för tidigt för att den ska ha blommat. Han berättar med kärlek om de speciella geologiska förutsättningarna på Santorini, vad de innebär för växtligheten, och hur klimatförändringarna påverkar allt. Arsenios kommer från byn, har studerat datavetenskap på Kreta och i Tjeckien och sedan flyttat tillbaka hit. Han säger att det har regnat för lite och att det inte är säkert att vi hittar något. Jag försöker att inte se besviken ut.

Jag sneglar på Negrito och undrar varför i hela världen han heter så. I det ögonblicket tittar han på mig, och jag ler lite generat och bestämmer mig för att det är bäst att inte fråga.

En kollega skriver och frågar om jag är klar med min saffransjakt och har kommit tillbaka till Sverige. Det vore bra om vi kunde träffas och tala om mina föreläsningar på hans kurs snart. Jag svarar nervöst att det inte blir riktigt än, men snart. Sanningen är att jag inte har en aning. Jag väntar på regn. På att krokusen ska slå ut.

Forskningsproblemet med den där gulfärgade klänningen i Aischylos tragedi har jag ett oerhört elegant svar på, tycker jag själv. I våras föreläste jag om det på universitetet i Siena. Vi kan återskapa en sekvens av färger som publiken måste ha tänkt på när de hörde om det gula tyget i Aischylos drama. De förväntar sig rött blod, eftersom myten handlar om just det, alltså offrandet av den unga kvinnan, och sedan hör de om tyget, och då tänker de på gult, för tyget blir gult av saffranskrokus, men sedan tänker de på blomman, som är lila, och till slut kommer de på att man för att färga tyg bara använder den yttersta delen av pistillen, som är röd. Så publiken bör hinna tänka röd, gul, lila, och sedan tillbaka till röd. Blod, tyg, blomblad och pistill. Röd, gul, lila, röd. Jag gillar lösningen. Det gjorde doktoranderna i Siena också. Det blir en snygg ringkomposition, där slutet återknyter till början. Poeten har bundit en krans.

Jag är på Santorini på grund av mitt tvivel. Jag har sett bilder från skörden av saffran, mest i Iran, där nästan all världens odlade saffran finns, och då är de plockade blommorna ett berg av massivt lila. Det är saffranskrokus, Crocus sativus på latin. Men tänk om publiken, eller delar av den, eller Aischylos själv, hade mer erfarenhet av skördande av den vildväxande arten, Crocus cartwrightianus? Vad vet jag egentligen om skörden? Jag försöker läsa på. En arkeolog på Kreta har skrivit om de berömda bronsåldersfresker med saffransplockerskor som man har hittat på Santorini och om korgarna man använde vid plockningen. Arkeologen har följt med nutida kvinnor vid skörden och frågat dem om färgning och blommorna. Så jag måste dit.

På Santorinis museum, liksom på Arkeologiskt nationalmuseum i Athen, finns de fresker som man har hittat vid utgrävningen i Akrotiri på den södra delen av ön. Inte all antik konst är särskilt rolig. Men de här freskerna är fulla av liv och glädje, upphöjt allvar och lek. I ett av husen hittade man en väggmålning med två personer som plockar saffran. Den ena av dem är ännu bara en flicka, och som andra barn och tonåringar på bilderna har hon blått huvud, vilket kan föreställa att det är rakat, med några enstaka hårtofsar som har lämnats.

Det anses att hon genomgår en initiationsrit som markerar övergången från ett stadium till ett annat i livet, och att saffransplockningen är en del av detta. Hon har en gulorangefärgad överdel. Till själva målningarna användes gul ockra för den gula färgen, men vi ska nog tänka oss ett plagg som är färgat i saffranskrokus från kullarna. Och överallt i bronsålderskonsten från ön ser vi blomman. De måste ha varit besatta av växten. Deras liv verkar ha varit så vackert, så civiliserat. Jag kan inte släppa bilderna.

Jag saknar mina egna barn. Och kvinnan. På telefon förklarar jag att det blir några veckor till, tyvärr. Hon svarar att hon ska installera Tinder. Jag säger att det inte är roligt, och då skrattar hon. Sedan säger jag att allt ändå är hennes fel eftersom det var hon som fick mig intresserad av de här bilderna. Jag beslutar mig för att inte oroa mig så mycket, för jag vet att hon hursomhelst inte har någon koll på sitt apple-id.

Vi fortsätter uppför kullen. David och jag pratar om dramatikern Aischylos, som levde under den senare delen av 500-talet och första halvan av 400-talet f. Kr. David är tysk filosof, pensionerad, men verksam vid universitetet i Freiburg. Han bor egentligen i en vedeldad stuga i Schwarzwald, men reser sedan något kvartssekel tillbaka hit varje år. Vi enas om att Aischylos drama om Prometheus, guden som stjäl elden från gudarna och ger den till människorna, är magnifikt. Negrito tittar intresserat men säger inget. Arsenios säger att han visserligen vet lite grand om saffranskrokus och växter på ön, men att hans mamma Eva är den verkliga experten. Hon är på en annan ö just nu.

Den bronsålderscivilisation som har grävts fram här kan vi inte läsa. Vilket språk de talade vet vi inget om. Men de använde samma skriftsystem, Linear A, som man vid samma tid nyttjade i det som kallas den minoiska kulturen på Kreta. Den svenske antikforskaren Martin P:n Nilsson sade en gång att den minoiska civilisationen har kommit till oss som "en bilderbok utan text". Det är lätt att se allt vackert i den. Den excentriske brittiske arkeolog som gjorde de första utgrävningarna på Kreta hävdade att det inte syntes några som helst tecken på att det funnits vapen, murar, fästningar, inga tecken på mänsklig konflikt. Senare har man sagt att han i själva verket gömde undan alla sådana bevis. Han ville så gärna ha en bronsålder, ett första Europa utan konflikt och krig.

När jag först ville besöka museet på Santorini var det stängt på grund av strejk. Jag stod där utanför med oförrättat ärende, irriterad, blickade nedlåtande, så där som många turister plägar, på turistbutikerna och de andra turisterna.

Ingen på turistbyrån eller kommunen verkade vilja hjälpa mig att få kontakt med saffransplockare. Men till slut fick jag napp, ett svar från den pensionerade kollegan på Kreta. Hon hade gjort sin studie av saffransskörden på nittiotalet, och kvinnorna som ägnade sig åt det var rätt ålderstigna redan då. Hon gav mig adressen till Arsenios, och sade att hon visste att han var intresserad, liksom att hans mamma kanske ännu plockade. Kollegan önskade mig lycka till och bad mig berätta hur det gick.

"Men här då? Här? Arsenios?" Lyckan. Berusningen. Jag böjer mig ned mot den späda plantan. Här. Arsenios tittar. Han säger att det inte är rätt blomma. Jag plockar den och tittar närmare och känner mig dum. Pistillerna är inte ens röda, utan orangea. Det är Crocus cancellatus. Jag har läst om den i den store antike naturforskaren Theofrastos verk om växterna. Theofrastos var Aristoteles elev. Hans kunskaper är ändlösa. Mina är helt obetydliga. Jag lägger ändå blomman i en påse för att kunna pressa den senare.

När jag kom tillbaka till museet var det öppet. Väggmålningarna var mer fantastiska än jag hade kunnat föreställa mig. Och överallt blommor. Liljor, papyrusblommor, krokus. Krokusen måste ha betytt så mycket för folket på Thera. På en av bilderna ser man en ung kvinna och en blå apa som överlämnar saffranskrokus till en övernaturligt stor kvinnogestalt. Man brukar kalla henne "djurens härskarinna", potnia thêrôn, en tidig naturgudinna. Hon har änder och trollsländor i halsband kring halsen, och ett mytiskt djur, en grip, bredvid sig.

Vad tänkte de om henne? Vad trodde de på? Varför var krokusen så viktig? Jag kan inte sluta att titta på henne. Apan i mitten är svårt skadad, bilden alltså, men man förstår att det är en apa, för det finns en annan fresk som är full med dem. De ser lekfulla och egensinniga ut. Det fanns inte apor naturligt här. De kan ha importerats, som en lyxprodukt. Men ingen text hjälper oss att förstå detta. Jag frågar vakten om jag får gå lite närmare målningen, innanför gränsen, för att titta på en detalj i gudinnans hår som jag inte kan släppa. Hon ler olyckligt, vakten alltså, och så är det med det.

När jag kommer ut ur museet är det väderomslag. Ett lätt regn. Lite disträ viftar jag bort en insekt som har bitit mig.

Den upphöjda, stilla lyckan i bilderna gör mig fridfull.

Målningarna är från 1600-talet före Kristus. Ön hade en annan form då. Inte långt efter att de målades drabbades området av en jordbävning. Invånarna i staden måste ha varit välorganiserade, för de evakuerade snabbt området. Man har hittat en gris, som troligen hade slaktats och sedan hängts upp, men inga människokroppar. Det finns tecken på att man ganska snart återvände och började röja upp i bråten för att göra staden beboelig igen. Och det var då vulkanutbrottet ändrade allt. Det hade ofattbar kraft. Ön bröts sönder och blev till tre separata öar. Lavan sprutade.

Allt täcktes av pimpsten och tefra, partiklar från vulkanen som ger öarna deras speciella förutsättningar, geologiskt och botaniskt. Jag försöker hitta en synonym till tefra och får fram "pyroklastiskt material". Ordet pyroklastisk gör mig på ett orimligt sätt upprymd. Men det var ragnarök, döden från himlen. Högt uppe på en kulle visar mig David en mycket stor svart basaltsten. Ingen har rullat upp den. Den slungades genom luften av vulkanen, långt, högt upp på kullen. Vid utbrottet spreds aska ända bort till Svarta havet. Det var en sommardag, och dagen då allt täcktes av död.

Till slut står de där. Några stycken. Vi hittar fyra, fem, sex, sju. Inte mycket, men hjärtat jublar. Det är Arsenios som ropar dit mig. Det känns lite högtidligt. Crocus cartwrightianus, i olika nyanser, från vit till lila. Vi plockar blommorna. David har med sig extra plastpåsar till mig. Någon av dem säger att jag borde ta med mig en krokusknöl hem för att försöka få den att leva vidare i Sverige. Jag känner mig lite olycklig och säger att de kanske är fridlysta, att det kanske är olagligt eller oetiskt eller något sådant. Så jag tar ingen knöl, men stoppar in blommorna i påsen, försiktigt, som de skatter de är.

Det är en knöl, förresten, inte en lök, har jag fått lära mig. Lökarna är uppbyggda i lager, och det är inte saffranskrokusen.

Jag borde känna mig nöjd nu. Kunna åka hem. Men jag vill ha mer, vill se ett berg av plockad saffranskrokus, för att få se färgen. Jag vill se vad Aischylos kan ha sett, och hans publik. David upprepar att Arsenios mamma Eva är den verkliga kännaren, att hon vet allt om växterna på ön.

Ytterligare en kollega ringer och säger att det vore bra om vi kunde prata om lite oklarheter angående en kurs som börjar redan i januari. Jag säger att jag ser fram emot det och att det ännu är oklart exakt när jag kommer hem igen. Kollegan låter tveksam. Så säger han att det blir bra, det blir säkert bra.

Civilisationen är så skör. Ett förfinat samhälle, sköna konster, handel, internationell arbetsdelning, utbyte med andra och fjärran länder. Under bronsåldern var befolkningen på Thera och de andra öarna en del i ett raffinerat nätverk. Bilderna på papyrusblommor vittnar om det. Papyrus växer i Egypten. På en väggmålning finns en man med afrikanska drag. Så Nordafrika, och kanske områden ännu längre söderut, fanns i deras föreställningsvärld. Långa handelsrutter, exotiska varor. Och allt detta ovanpå den tunna jordskorpan. Tills mörker och glödande magma och död en dag bryter sig upp ur underjorden.

Jag borde åka hem. Ta lite ansvar för mitt liv och andras. Jag har fått det jag kom hit för, har plockat saffranskrokus och sett den spira och blomma. I stället möter jag Eva. Arsenios mamma är av obestämbar ålder, men hennes äldsta barn är medelålders, så hon är i alla fall äldre än jag. Hon ler och skakar hand och frågar om jag har fått mina blommor, och jag säger jotack, fast jag skulle ju så gärna se mer, där fler blommar. Hon säger att vi kan åka till en annan ö, där det nog har regnat. Om hon får tid. Färjan går klockan fem imorgon bitti, ogudaktigt tidigt, tycker jag. Jag vill inget hellre. Kanske imorgon bitti. Vi får se. Hon frågar om jag är professor i botanik och jag funderar på vad jag rimligen kan svara – att jag är professor i statskunskap, men att mina forskningsintressen har lett mig hit? Jag struntar i att förklara och säger bara att min forskning handlar om bilder av saffran i grekisk poesi. Hon nickar.

Hela den västra sidan av Santorini är en krater. När man kommer med färjan färdas man in i kratern. Kusten är en brant, porös massa av vulkansten. Och tefran, det pyroklastiska materialet, täcker hela ön. Arsenios säger att det är den som gör växtligheten så speciell. Det regnar inte mycket här, men tefran ligger som ett skyddande täcke och håller fukten inne. Och allt doftar och smakar spektakulärt. Kryddsalvian som växer vilt är så aromatisk att man bara kan använda den i små mängder. Jag brukar steka salviablad i olja hemma, som italienarna gör. Jag tror inte att det går med dessa. Det skulle smaka för mycket. Allt här lever i skuggan av den stora katastrofen för 3600 år sedan.

När Eva och jag kommer till den andra ön åker vi upp bland kullarna. Föraren talar en dialekt som inte ens låter som grekiska. Öfolk. Jag hör att Eva säger till honom att jag är botaniker. Vi lägger ifrån oss våra väskor vid en liten kyrka och börjar gå uppåt – och där. En saffranskrokus. Och en till, och ytterligare en. Hon säger att jag måste vara mycket försiktig eftersom jorden så lätt ger vika, stenen faller sönder och det är lätt att falla. Hon räcker mig handen och säger att jag måste gå mycket långsamt. Jag är helt plötsligt osäker på vem som är äldst.

Det är vansinnigt mycket saffranskrokus. Vi plockar. Och plockar. Jag måste vara försiktig. Ibland ser man blommor på farliga eller besvärliga ställen, och då ska man låta bli. Det är brant. Så jag sträcker mig. Man måste ta hela blomman, inte bara pistillerna. Jag plockar, mer och mer. Timmarna går.

Till slut tar vi lunch. Jag slår på telefonen. En av sönerna har skrivit att han saknar mig. Jag får en klump i halsen och säger att jag längtar efter honom och att vi ses snart. Förhållandevis snart. Fast oklart när. I kyrkan ber Eva Fader vår, alldeles som vår Herre själv har lärt oss den, utan någon gudomlig styvvårdnadshavare eller något sådant, och jag är glad över att känna igen orden, oförändrade från Nya Testamentet. Sedan läser hon trosbekännelsen, tänder rökelse och sjunger något jag inte känner igen. Vi äter inne i kyrkan, tar av oss skor och strumpor för att de och fötterna ska vädras. Man måste ta hand om fötterna. Och resten av sin lekamen. Vi enas om att det är olyckligt att vanställa sin kropp genom att tatuera den. Jag känner att vi är jämnåriga kanske, i alla fall, i något hänseende.

Varför var saffranskrokusen så viktig för bronsålderscivilisationen här? Vi vet inte. Men också i andra kulturer i området verkar krokusen ha varit viktig under olika epoker. Det tycks ha funnits en krokusfestival hos hettiterna, som höll till längre österut, i Anatolien, i det nuvarande Turkiet. Möjligen ägde den rum på våren, och i så fall kan det inte ha handlat om saffran, utan någon annan sorts krokus. Hettiternas rike gick under på 1100-talet före Kristus. Ingen vet vart de tog vägen när de lämnade sina städer.

För oss här på berget blir saffran viktigare för varje timme. Eva ropar att vi bör ta en paus och gå ner och dricka vatten. Jag instämmer, men vi fortsätter. Det finns så mycket. Eva säger att hon aldrig har sett så många krokusar. Som i en dröm. Jag säger att vi bör ta en paus. Hon säger om tio minuter. Jag håller med. Det blir ingen paus. Eva säger att vi måste sluta. Jag håller med. Vi fortsätter. Hon säger att man blir galen av saffran. Jag håller med.

Under natten drömmer jag om saffran. Jag drömmer om naturgudinnan, om märkliga detaljer i hennes ögonbryn, och i hennes hår. Det är vansinne, alltihop. Jag kommer aldrig att våga berätta för mina kolleger i Uppsala om drömmen. Hennes hår rör sig, som en våg. Eller rättare sagt som något annat.

Dagen efter är värre än någonsin. När jag sluter ögonen ser jag saffranskrokus. När jag öppnar dem likaså. Vi plockar och ropar åt varandra att vi måste sluta. Jag tänker att jag måste bort från den här ön, från alla öar, att jag måste hem till mitt vanliga liv. Undrar vad mina kolleger skulle säga om de visste.

Vi pratar med en man som har ett hus på kullen, vid stället där vi plockar. Han arbetar med en hacka i sin odling och heter Dimitris. Hans hund heter Erpida. Vi skakar hand och jag säger att det är trevligt att träffas och att han har en väldigt fin hund. Eva säger att jag är professor i botanik, och jag känner att det är för sent att rätta till det missförståndet. Någon av dem säger att jag borde ta med mig en knöl hem och få den att leva vidare i Sverige. Jag säger något om att den kanske är fridlyst, något sådant, att det vore olagligt eller oetiskt eller både och. Frågan gör mig lite olycklig.

Jag hade förresten fortfarande inte vågat fråga själv, innan vi åkte till den andra ön. Men när jag tittade på Negrito fångade Arsenios min blick och berättade historien.

"När vi hittade Negrito var han alldeles svart. Han var i dåligt skick. Vi kunde inte bara låta honom vara. Så vi adopterade honom, kan man säga." Negrito verkade förstå vad Arsenios sade, så han reste sig och gick fram till mig. ”Han var liten och svart, och min fru är ju från Mexiko, så därför fick han heta Negrito, den lille svarte. Sedan slutade han ju vara helsvart. De bruna fläckarna kom senare. Och nu följer han med överallt, går omkring självständigt, men vet alltid var man är.” David skrattade och fyllde i att Negrito verkligen är speciell, och att nästa steg i hans evolutionära utveckling måste bli att han slutgiltigt förvandlas till människa. Jag höll med, men undrade om jag hade börjat förlora känslan för verkligheten. Negrito satte upp tassarna i mitt knä, viftade lite på svansen och tittade vänligt på mig med stora kloka ögon.

På båten tillbaka mot Santorini frågar jag Eva hur man ska rensa blommorna. Hon tar en grabbnäve för att visa, men lyfter sedan fram flera stycken och säger att jag har plockat fel. Jag har plockat också sådana som är bastardeména, oäkta, bastarder. Oäkta saffranskrokus. Jag är lite osäker på om det verkligen är politiskt korrekt att säga så, ens på grekiska. Bastardeména. Men framför allt kan jag inte för mitt liv se skillnaden mellan sorterna. Det handlar tydligen om tre olika saker: om det är rätt färg, alltså ordentligt röd, om den har tillräckligt långa pistiller, och om pistillerna är feta. Eller tjocka. Eva visar, förklarar. Jag fattar ingenting. Funderar över om det här betyder att jag, efter två långa heldagars plockning, kanske borde plocka mer ändå.

Min förläggare skriver och säger att det vore bra om vi kunde träffas och diskutera mitt bokmanus så snart som möjligt. Verkligen bra. Och verkligen så snart som möjligt. Helst i verkliga livet, i Stockholm. Jag svarar något obestämt instämmande.

När vi är tillbaka på Santorini lägger jag ut blommorna på plåtar för att de inte ska bli för blöta och klibba ihop sig inför rensningen. Eva knackar på och säger att jag inte får ha saffranet i rummet när jag sover, det är för starkt, man kan bli sjuk. Hon hjälper till att bära ut dem, troligen för att säkerställa att jag verkligen gör det. När jag sluter ögonen ser jag bara saffranskrokus.

Jag saknar barnen och kvinnan. Jag ringer henne och säger att jag måste åka hem, att det börjar kännas underligt alltihop och att det är fuktigt och kallt på nätterna. Bara lite till nu. Hon säger att om jag behöver vara kvar så ska jag inte stressa, och hon kan skicka mitt underställ i ull mot nattkylan. Jag svarar att ull inte hjälper mot galenskap och att jag har blivit biten av bronsåldersbaggen. Det är dags att åka hem. Hon säger att vi kan baka lussekatter när jag är tillbaka.

Hade bronsåldersmålningarna från Akrotiri funnits kvar utan katastrofen? Jordbävningen, vulkanutbrottet som ledde till en oerhörd tsunami. Massdöden. Jag vill gärna tänka mig att befolkningen lyckades fly någonstans. Man vill gärna det. Vissa forskare menar att naturkatastrofen vid Santorini ledde till alla de stora bronsåldercivilisationernas fall, att den störde handelsförbindelserna, som aldrig hämtade sig. Allt föll samman. I alla händelser begravde det pyroklastiska materialet konstverk och hantverk som annars troligen hade gått under, bytts ut, målats över, slagits sönder. Som i Pompeji bevarades civilisationen på Santorini i askan och låg vilande i årtusenden, för att en dag upptäckas igen, evigt ung.

Jag måste i alla fall rensa blommorna först. De har klibbat ihop sig. Det är ännu mer ansträngande än jag hade föreställt mig. Timme efter timme frigör jag pistiller från kronblad och ståndare. Jag tänker intensivt på tolkningen av Aischylos drama. Min tanke var alltså att färgsekvensen som tragediförfattaren spelar upp är röd, gul, lila, röd. Publiken förväntar sig att kvinnan ska offras, att det röda blodet ska strömma ymnigt från halsen ner på altaret, men så hör de två ord som bör betyda en gul klänning, och så tänker de på hur blommorna ser ut som används vid färgningen, alltså lila, men till slut kommer de hur på det ser ut när blommorna är färdigrensade och ska användas som växtfärg, alltså de röda märkena på pistillerna. Röd, gul, lila, och tillbaka till röd.

Det är en elegant tolkning, om jag får säga det själv. Men om det är vild saffranskrokus som poeten eller publiken tänker på så är tolkningen också felaktig. Eller rättare sagt behöver den nyanseras. För Crocus cartwrightianus är lila eller vit, och mitt intryck är att blommor som har fått mest sol är åt det vita hållet, att de ofta är mer lila i början. Vissa saker byter färg. Den lila tonen är i alla händelser svagare än hos den odlade arten, Crocus sativus. Och när mina blommor ligger samlade i påsen är det en vit och ljuslila snarare än en lila hög. Svagt lila, med tydliga vita inslag. Jag hade troligen fel om färgsekvensen i Aischylos och publikens hjärnor. Det gör mig oerhört upphetsad. Jag måste härifrån, måste hem. Jag måste berätta för mina kolleger.

Eva säger att saffran gör en tokig. Jag invänder att studier har visat att saffranet är antidepressivt. Men det är ställt utom allt tvivel att jag själv blir galen av det.

Vilken art bör Aischylos och hans publik ha tänkt på, den vilda eller den odlade saffranskrokusen? Jag behöver veta mer, men måste härifrån. Annars kommer jag att sitta här, år efter år, och tugga i mig saffran ur en korg, som naturgudinnan med det vågiga håret. Saffransätaren på Santorini.

Sista dagen går jag upp tidigt för att ta mig upp på det första berget igen. En kulle, snarare. Jag måste ju se efter. Plockar några stycken. Bara åtta. Arsenios är snäll och kör mig till färjan. Han frågar mig vad jag har gjort under dagen. Jag svarar svävande att jag har packat lite och tagit en lång simtur. Han tittar eftersinnande på mig, ler lite och startar motorn. Jag vet inte om han riktigt tror på mig. Han säger att jag måste komma tillbaka igen nästa år, vid den här tiden, oktober och november. Jag tänker på min psykiska hälsa och säger att jag kommer tillbaka snart, men att det ju finns andra årstider också. Han ler lite, troligtvis, det är svårt att se bakom solglasögonen.

När jag kommer ut från Arlanda är luften kall och fuktig. Jag stoppar händerna i rockfickorna. Det är något organiskt, torrt material där. Jag tar ut det försiktigt. Det är en knöl. En saffranskrokus. Jag vet inte vem som har lagt den där. Kanske är det olagligt. Ögonen tåras lite av kylan. När våren kommer ska jag sätta knölen på ett bra ställe hemma, väldränerat, kalkhaltigt, med sol, och den ska få en chans att leva. Och när höstregnen väl börjar falla så kanske, kanske en blomma kommer att slå ut, och då är det saffran, som en eruption av färg, doft, smak och historia – ett uråldrigt och alldeles nytt liv.

Johan Tralau är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

Läs även: Alla borde ta efter det självgoda landet Schweiz

Läs även: Blir dödshjälp lösningen på välfärdsstatens problem?