Det gröna stålet: en bubbla redo att spricka?

Fossilfritt stål är framtiden. För Norrland och hela Sverige som ska leda "den största omställningen av ståltillverkningen på tusen år" och inte bara sudda ut vårt klimatavtryck utan andra länders också. Hundratals miljarder pumpas in i norra Norrland där både lokalpolitiker och näringslivet vädrar en ny guldålder.

Bara ett litet problem: energin som behövs finns inte. Man hoppas på utbyggd vindkraft, men det är dyrt, lokalpolitiskt känsligt och kanske inte ens möjligt. Nu varnar ekonomer och forskare för att Norrland står inför ännu en statlig jättesatsning som slutar i fiasko när teknikutvecklingen eller konkurrenterna drar ifrån.

– De här projekten skulle kräva den största nybyggnationen av fossilfri el i världshistorien. Hur trovärdigt är det? frågar professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren.

Solen sken på statsminister Löfven måndagen 31 augusti 2020. Han befann sig på SSAB:s stålverk i Luleå för att inviga Hybrits demonstrationsanläggning för fossilfritt stål. Hjälm på huvudet, gulgrön jacka med Hybrits logga och känslan av att vara med om något revolutionerande.

– Ett epokskifte för svensk stålindustri, sa Löfven till journalisterna.

– En historisk dag, tillade miljöminister Isabella Lövin (MP).

Statsministern tryckte på knappen och produktionen gick igång. Då drevs anläggningen visserligen med naturgas, men ett år senare, i augusti 2021, meddelade Hybrit att anläggningen faktiskt hade lyckats producera världens första helt fossilfria stål.

Det är ingen liten sak. I järnmalm är järnet bundet till syre, och de båda ämnena måste separeras från varandra innan man kan tillverka stål. Det sker normalt genom att malmen smälts samman med koks, en förädlad form av fossilt kol. I processen binds syret i malmen vid kolatomer, vilket renar järnet men samtidigt bildar koldioxid – en biprodukt som rimmar illa med svenska politikers ambition att bli världsledande i klimatomställningen.

Mellan 5,5 och 6 miljoner ton koldioxid släpps ut av svensk stålindustri varje år. I ett internationellt perspektiv är det en droppe i havet – ungefär en sjättedels promille av de globala årliga utsläppen – men det är fortfarande 12 procent av de svenska utsläppen. Och detpolitiska intresset för att minska utsläppen är stort.

I Hybrits demoanläggning används vätgas i stället för kol i en så kallad direktreduktion. Då blir biprodukten inte CO₂, utan H₂O – vanligt vatten. Huvudprodukten blir så kallad järnsvamp, som i nästa steg smälts i en ljusbågsugn och renas från andra föroreningar.

Nackdelen är vätgas är extremt energikrävande att producera. Den tillverkas genom elektrolys: man tvingar isär väte- och syreatomerna i vatten genom att skicka stora mängder el genom det. Så stora mängder att en fullskalig omställning till fossilfritt stål skulle kräva lika mycket energi om året som hela Finland förbrukar.

Hybrit ägs av gruvbolaget LKAB, energibolaget Vattenfall och ståltillverkaren SSAB. LKAB och Vattenfall är statliga; SSAB har staten som största ägare. I det nya samarbetet levererar LKAB järnmalmen, SSAB tillverkar stålet och Vattenfall står för energin.

Pilotanläggningen i Luleå var första steget. Nästa blir en demonstrationsanläggning i större skala. Den ska byggas i Malmberget utanför Gällivare, nära LKAB:s gruva, och beräknas kosta 16,2 miljarder kronor fram till 2029. 1,6 av dessa miljarder kommer från EU:s innovationsfond, och en ansökan om 4,9 miljarder från staten ligger och väntar hos svenska Energimyndigheten. 10 miljarder är LKAB, SSAB och Vattenfall själva beredda att skjuta till.

Summan bleknar dock i relation till vad LKAB planerar att investera för att ställa om hela sin produktion från vanlig malm till järnsvamp: 400 miljarder kronor. Investeringen ska göras över tid fram till 2045 och bland annat finansieras genom att utdelningen till ägaren (alltså skattebetalarna) sänks.

Med andra ord: det kan bli dyrt för skattebetalarna.

Men i Hybrits ögon är det en bra affär. Efterfrågan på fossilfritt stål väntas bli så hög att det bara återstår att se om det blir Sverige eller någon annan som står för utbudet – och kammar hem vinsterna.

– Det här är en komplicerad omställning. Men just elfrågan är inte ett kommersiellt problem, om bara energibolagen får bygga ut elproduktionen. Där står vi snarare inför ett administrativt och politiskt problem. Men om vi inte såg att det skulle vara en bra affär skulle vi inte driva det här projektet, säger LKAB:s kommunikationsdirektör Niklas Johansson, med bakgrund som statssekreterare åt Mikael Damberg (S) när denne var näringsminister. 

Han förklarar: Norra Sverige har både ovanligt goda möjligheter till fossilfri elproduktion och ovanligt ren järnmalm.

– Så frågan är: Ska vi ta nästa steg i förädlingskedjan själva eller låta andra göra det? Värdet på järnsvamp är minst tre gånger högre än värdet på järnmalmspellets, kanske ännu mer. Det blir förädlingsvärde i Sverige eller förädlingsvärde hos våra kunder utomlands, säger Johansson.

Men det hänger förstås på att energin finns på plats. Och finns elen är det fler än Hybrit som vill ha den.

En halvtimme nordväst om Luleå, i Svartbyn utanför Boden, ska ännu ett fossilfritt stålverk byggas. Ambitionen är att leverera det första stålet i slutet av 2025. Investeringen kommer att hamna norr om 50 miljarder kronor.

Företaget bakom satsningen, H2 Green Steel, beskrivs som en privat utmanare till Hybrit. Men det betyder inte att projektet är riskfritt för skattebetalarna. Två tredjedelar av H2GS är skuldfinansierat, delvis med lån från statliga Svensk Exportkredit. Dessutom finns kreditgarantier från Riksgälden på 11 miljarder kronor. Staten tar här på sig att återbetala lånet om projektet misslyckas, vilket sänker risken för långivaren och därmed den ränta som H2GS betalar på lånet.

En inte obetydlig del av den ekonomiska risken för H2GS vilar alltså även den ytterst hos skattebetalarna. En bild som bolagets presschef Karin Hallstan dock invänder mot.

– Det rör sig om lån på kommersiella villkor. Det är slarvigt att säga att det blir skattebetalarna som får stå för det hela, säger hon.

Den sista tredjedelen av H2GS finansiering består av riskkapital. Där har bolaget hittills fått in 3,5 miljarder kronor. Investerarna är allt från svenska aktiefonder till tyska industribolag till kändisar som Spotifygrundaren Daniel Ek. För närvarande väntar anläggningen väntar på drifttillstånd, som Mark- och miljödomstolen i Umeå ska fatta beslut om i juni. Markarbetena är dock i gång, tillsammans med arbetet med att bygga vägar till och från Boden.

En viktig sak finns redan på plats: elledningarna. En liten bit ifrån det framtida stålverket möts kraftledningen från Luleälven och stamnätet.

Och själva elen? Inledningsvis kommer anläggningen att behöva 10 terawattimmar (TWh) om året. När produktionen är i full gång kring 2030 beräknas siffran hamna på 12 TWh – ungefär vad Skåne förbrukar om året. Att få tag på det kommer inte att vara något problem, säger Hallstan. Sverige producerar i dag 170 TWh men konsumerar bara 137. Huvudorsaken är effektbrist i nätet: elen produceras i norr, men elnätet saknar kapacitet att överföra hela överskottet till södra Sverige.

– Den el vi behöver när vi drar i gång finns redan som överskott i elområde ett. Och en del av den här elen är gridlocked, den behöver konsumeras i norr. Vi känner oss väldigt trygga med att den elförsörjning vi behöver finns i regionen, säger Hallstan.

De flesta som är involverade i fossilfritt stål i Norrland ger liknande svar: det finns ett överskott, och nu när Finland fått i gång det nya kärnkraftverket i Olkiluoto har dessutom efterfrågan på svensk el sjunkit utomlands.

Men lägger man ihop de olika ambitionerna för grön omställning i Norrland blir summan betydligt högre än de 33 överskotts-terawattimmarna.

H2 Green Steel behöver 12 TWh. LKAB:s omställning till fossilfri stålproduktion kommer att kräva 70 TWh per år när den är helt genomförd. Elåtgången i transportsektorn väntas öka med mellan 15 och 25 TWh till år 2050. Och därtill finns en mängd verksamheter som i sig "bara" drar en eller två terawattimmar om året. Batterifabriken Northvolt bygger i Skellefteå behöver 2 TWh om året – lite i förhållande till stålfabrikerna, men tillräckligt för hushållsel åt en miljon lägenheter.

Norra Sverige har också blivit en favorit för IT-jättar som vill bygga serverhallar. Inte bara för att området har el och är kallt (vilket gör det lättare att kyla servrarna). Regeringarna Reinfeldt och Löfven var så måna om att locka hit Facebook, Google och Amazon att de kapade deras elskatt med 97 procent, och gav Facebook 140 miljoner i etableringsstöd för att bygga en serverhall i Luleå.

Lägger man ihop Hybrit, H2 Green Steel, elbilarna, Northvolt och serverhallarna kommer efterfrågan att öka med över 100 TWh. Nu är vi sedan länge förbi vad Sveriges nuvarande elöverskott kan täcka upp.

– Ska vi klara av att elektrifiera både transporter och industrin tror många bedömare att vi måste fördubbla elproduktionen i Sverige, säger Mikael Nordlander, Vattenfalls utvecklingschef för industrisamarbete.

Och det, menar han, är fortfarande ett ovanligt bra utgångsläge när det gäller grön omställning. De flesta andra länder som vill bli av med fossila bränslen måste inte bara elektrifiera sin transport-, värme- och industrisektor utan dessutom stora delar avelproduktionen. Sverige har redan en i huvudsak fossilfri energimix. Det återstår bara att bygga ut den.

– Vi är rätt frustrerade för att energibolagen inte får tillstånd att bygga mer elproduktion. Ju mer produktion, desto lägre elpris och desto bättre affär. Och ingen i det här landet är lika intresserad av låga elpriser som LKAB, säger Niklas Johansson.

Men frågan är: Hur mycket mer el kan Sverige producera?

I dag består Sveriges energiproduktion av vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Vattenkraften är nära sin maxkapacitet; det finns knappt några älvar kvar utan kraftverk och de som är kvar är skyddade. Det som i praktiken finns på menyn är alltså kärnkraft och vindkraft. Och de kommande jättekonsumenterna av el är tydliga med vad de föredrar.

– Bland våra kunder är det jättetydligt att det man tycker är mest intressant är förnyelsebar el, säger Karin Hallstan på H2 Green Steel.

– I bilindustrin börjar fler och fler bolag sätta upp mål att sänka utsläppen som uppstår när bilarna tillverkas. Elbilar är inget unikt, det gör alla numera. Men att själva bilen i sig inte ger upphov till utsläpp när man tillverkar den, det är nästa säljargument till kunderna, förklarar Mikael Nordlander.

Visserligen ger inte kärnkraft heller upphov till utsläpp. Det finns de som menar att vindkraftsvurmen i första hand är en fråga om image; vindkraft ser "grönare" ut än kärnkraft. Men frågar man LKAB är kalkylen ekonomisk.

– Det som gynnar svensk industri är att man bygger det som är billigast för stunden. Just nu innebär det vindkraft på land. Bolagen som gör det kan erbjuda lägst priser och fortfarande få ihop sin affär. Men om 10–15 år kan det vara något annat, vind till havs eller kärnkraft, säger Johansson.

Vindkraften har dock två stora nackdelar. Det första är att dess popularitet verkar sjunka ju närmare ett vindkraftverk man kommer. Det andra är instabiliteten: ingen vind, ingen el. Och höga elpriser. För mycket vind, för mycket el – som slumpas bort till vrakpris (det händer till och med att producenterna måste betala för att bli av med den).

Både Hybrit och H2 Green Steel menar dock att deras teknologi erbjuder en väg runt instabiliteten. I ett traditionellt stålverk behövs en jämn tillförsel av el för att hålla masugnarna igång. I fossilfritt stål är det däremot elektrolysen som är det riktigt energikrävande. LKAB räknar med att omkring 90 procent av elbehovet (de 70 terawattimmarna) kommer att användas i elektrolysen.

Och vätgasen behöver inte produceras i jämn takt. Tvärtom är Hybrits idé att det ska produceras ett överskott när det blåser som mest. Gasen ska förvaras i underjordiska lager med förmåga att lagra nog med vätgas för att hålla ett stålverk i gång i 3–4 dygn, säger Mikael Nordlander.

Med andra ord: det fossilfria stålet löser vindkraftens problem minst lika mycket som vindkraften löser det fossilfria stålets problem.

För kritikerna är det inte fullt så enkelt. Instabiliteten i sig är en sak, men med den följer också ineffektivitet. Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik och författare till Allt du behöver veta om Sveriges elförsörjning, förklarar: Ett vindkraftverk producerar i genomsnitt en tredjedel av sin maxkapacitet. Det innebär att man måste installera tre gånger så mycket effekt som man faktiskt behöver. Och ett elnät med tre gånger så hög kapacitet som vad det i snitt kommer att överföra. Och elektrolysörer med tre gånger så hög kapacitet som behövs för rätt mängd vätgas. Allt för att klara av överproduktionen under de mest intensiva dagarna. 

– Att producera vätgas när det blåser mycket och ha ett lager för när det blåser lite, det är en bra tanke. Men hittills har väsentligen all tung industri i världshistorien byggts på premissen att den körs på maxkapacitet, och det finns en god orsak till det. Annars binder man upp kapital som inte arbetar – i det här fallet två tredjedelar av kapitalet. Att investera såhär mycket pengar i utrustning som i snitt går på en tredjedel av full fart, det är ekonomiskt vansinne, säger Blomgren.

Det finns uppskattningar som visar att kostnaden för kraftverk och elnät kan bli ännu större än kostnaden för stålindustrins omställning. En kartläggning av DI förra året visade att bara de ansökningar om vindkraft till havs som vid tillfället låg på regeringens bord beräknas kosta 300–400 miljarder kronor att bygga.

Och då är vi inte ens framme vid det andra problemet med vindkraft. Man vill gärna ha energin, men få vill ha ett vindkraftverk på sin bakgård. I rapporten ”100 procent förnybar el: Delrapport 2” (2019) konstaterar Energimyndigheten att "även den som står bakom en energiomställning kan vara motståndare till att den byggs just i deras hembygd". Att nya vindkraftverk väcker debatt i det aktuella området är "snarare regel än undantag".

I boken Kriget mot skönheten (Timbro förlag, 2020) förklarar journalisten Fredrik Kullberg varför.

En vindkraftspark är ingen idyll, utan i praktiken en bullrande, blinkande industrizon med kluster av tvåhundra meter höga turbintorn. Vidsträckta produktionsytor genomkorsade av spindelvävsliknande nät av underhållsvägar och kraftledningar, prickad av vändplaner, transformatorstationer och upplag.

Det lokala motståndet är ofta hårt men sällan framgångsrikt. Ett välkänt exempel är Ripfjället i Malung. Det tyska vindkraftsbolaget WPD ansökte om att få bygga 30 stora kraftverk, de högsta hela 250 meter – ungefär dubbelt så högt som en normal vindsnurra för tio år sedan. Tillståndet beviljades, men kommunen hade fortfarande vetorätt. Invånarna lyckades genomdriva en folkomröstning, och nejsidan vann. Men det fick ingen effekt; kommunens politiker valde att avstå från vetot. Kommunstyrelsens ordförande Hans Unander (S) motiverade det såhär:

– Jag tycker inte det går emot folkets vilja. Det var en rådgivande folkomröstning. I och för sig fanns en majoritet i den rådgivande folkomröstningen, men den samlade bedömningen vi har gjort är att det här är en bra satsning för kommunen.

Även samerna, vars renskötsel ofta krockar med vindkraftsintresset, kämpar emot anläggningarna. I Markbygden i Piteå kommun, där Europas största vindkraftsanläggning på land just nu byggs, har de till och med vunnit ett par strider. Och Norge vann samerna 2021 i högsta domstolen mot en jätteanläggning med 151 vindkraftverk utanför Trondheim.

Det lokala motståndet kan påverka kalkylen.

– Om det går att bygga mer vindkraft? Ja. Men det betyder inte att det inte finns intressekonflikter som ska beaktas och vägas av. Hur mycket det i praktiken går att bygga i Sverige, det vet vi inte exakt, säger Mikael Nordlander på Vattenfall.

Vindkraftsfrågan är en dimension i en djupare konflikt. På landsbygden, framför allt i norra Sverige, finns en uppfattning om att man blir snuvad på konfekten i nyindustrialiseringen. Energin och naturresurserna finns där, men vinsterna görs någon annanstans. Företagen som dämmer upp älvarna, bygger vindkraftverk och anlägger stålverk betalar förstås bolagsskatt och fastighetsskatt – men båda är statliga. Pengarna går till statskassan i Stockholm.

Inte heller blir elen nödvändigtvis billigare för att man bor granne med ett kraftverk. Pia-Maria Johansson, ordförande för Landsbygdspartiet oberoende, skriver i Expressen om hur utbyggnaden av vattenkraften serverades med löften om billig el från de lokala kraftverken som kompensation för ingreppen i miljön. Men någonstans på vägen glömdes det bort. "Landsbygden producerar el genom vatten och vind, men får ingenting för besväret", skriver hon.

Ett exempel: Ragunda kommun har en av de högsta skattesatserna i Sverige: 34,92 procent. Samtidigt produceras en tiondel av Sveriges vattenkraft i kommunen.

Kommunskatten innebär visserligen en del pengar till kommunerna, förutsatt att industrierna skapar jobb och de som tar jobben bosätter sig där. Det förklarar den lokalpolitiska entusiasm som ofta möter projekt som de fossilfria stålverken. Claes Nordmark (S), kommunalråd i Boden, kallar H2 Green Steels anläggning för ”det största som har hänt Boden sedan Bodens fästning byggdes”. Stålverket ska skapa 1 500 jobb till produktionsstart, men bolagets grundare Harald Mix säger att den indirekta effekten kommer att bli 10 000 nya jobb.

Liknande förhoppningar låg bakom tidigare regeringars ansträngningar att få Silicon ValleysIT-jättar att anlägga serverhallar i Norrland. En rapport som halvstatliga Business Sweden beställde av Boston Consulting Group kom fram till att serverhallarna i Sverige skulle skapa 30 000 nya jobb i branschen till 2025.

Tyvärr bygger siffrorna ofta på glädjekalkyler. Serverhallar är, som många moderna industrier, väldigt automatiserade branscher. Till exempel har Facebooks dotterbolag PinnacleAB, som sköter serverhallarna i Sverige, totalt 79 anställda enligt den senaste årsredovisningen. Satt i relation till de 140 miljonerna i etableringsstöd har staten alltså betalat Facebook 1,8 miljoner kronor per jobbtillfälle.

Nationalekonomen Magnus Henrekson påpekar dessutom att jobben långt ifrån alltid går till boende i kommunen. Northvolts batterifabrik i Skellefteå byggs av över 2 000 gästarbetare, som bor i tillfälliga baracker och åker hem mellan varven. Ännu fler utländska byggarbetare kommer att arbeta på H2GS i Boden: fler än 5 000 gästarbetare enligt lokaltidningen NSD. De första anländer redan i slutet av sommaren.

– Under byggperioden blir det ofta något av en lokal boom. Det känns som att alla gynnas. Lokala företag får uppdrag. tMen när bygget är över kommer baksmällan, säger Henrekson.

Det är inte det att företagen inte försöker locka inhemsk arbetskraft, menar han. Problemet är att de inte lyckas i tillräcklig utsträckning. Och den som kan tänka sig att flytta till Gällivare eller Boden förväntar sig normalt att det finns en färdig bostad och samhällsservice på plats. Det kan kräva helt nya stadsdelar. Vilket i sin tur är en risk.

Hybrit är långt ifrån det första ambitiösa industriprojektet i Luleå. Framför allt kastar ett av dem fortfarande en skugga över staden: Stålverk 80. Projektet lanserades i glödande högkonjunktur valåret 1973. Till 1980 skulle produktionen i Norrbottens Järnverks (sedermera SSAB:s) stålverk i Luleå mer än tiofaldigas. Tusentals jobb utlovades. Sen dök konjunkturen, stålindustrin hamnade i kris och när de borgerliga kom till makten 1976 drog de i nödbromsen. Men vid det laget hade man redan hunnit riva delar av Luleås historiska stadskärna och ersätta den med miljonprogramshus för den nya arbetskraft som aldrig flyttade dit.

Faktum är att det fossilfria stålet inte ens är första gången Norrland utses till ledande i en grön teknikrevolution. När EU i början av 2000-talet krävde att medlemsländerna skulle öka andelen biobränslen kom Sveriges regering fram till att etanol var det mest lovande alternativet. Och etanol kan tillverkas av skog. Blickarna föll återigen på Norrlands naturresurser. 2004 åkte statsminister Göran Persson upp till Örnsköldsvik och invigde kommunala Sekabs anläggning för att göra etanol av cellulosa. Han talade om "en jättelik industri" i norra Sverige. Statsstöd pumpades in. Mackar ålades att installera etanolpumpar, vilket var så dyrt att många drevs i konkurs. 

Vid kulmen 2008 var en av fem nyregistrerade bilar en etanolbil. Sen kollapsade etanolbubblan. Bränslet visade sig inte vara ekonomiskt gångbart jämfört med bensin, etanolbilarna utvecklade tekniska problem – och Örnsköldsvik, som hade satsat stora pengar på Sekab, blev en av Sveriges mest skuldtyngda kommuner.

Enligt ekonomen Christian Sandström var etanolen en typisk grön bubbla. Han menar att de följer ett mönster: bolag får stora statliga bidrag för att utveckla grön teknik, och eftersom de spelar med någon annans pengar blir de väldigt riskbenägna. Glädjekalkyler tas på allvar, inte minst av politiker som lockas av tanken att bli "världsledande" och sätta kommunen eller landet – och sig själva – "på kartan". Sen hinner verkligheten i kapp och projektet kollapsar.

Vindkraftens kritiker menar att hela vindkraftsindustrin är en sådan bubbla. Systemet med elcertifikat, som tvingar vatten- och kärnkraftverk att överföra pengar till vindkraftsbolag, har åtminstone historiskt gjort prisbilden skev. Som systemet är designat minskar dock vindkraftbolagens intäkter från elcertifikat ju fler vindkraftverk som etableras, och i dag är lönsamheten i branschen dålig. Så dålig att det genomsnittliga vindkraftsföretaget går med förlust, säger Jan Blomgren.

Han varnar dessutom för att både vindkraftverkens livslängd och kapacitet är överskattad, och kräver dyrare elnät än andra energislag eftersom så många fler kraftverk måste kopplas samman.

Magnus Henrekson instämmer:

– Risken är stor att vindkraft kommer att bli en av vår tids skandaler om 30 år. Alla var all in på det här och ingen såg svårigheterna eller baksidorna, säger han.

Vilket leder oss till nästa fråga. Är själva det fossilfria stålet – en satsning som i termer av pengar överskuggar alla tidigare gröna satsningar – också en bubbla?

En del av mönstret finns onekligen där. Branschen är starkt beroende av staten, och både den svenska staten och EU är entusiastiska. I Sverige har vi Industriklivet, regeringen Löfvens storsatsning på industriell omställning. 1,4 miljarder kronor ska delas ut bara i år. Och det är nästan försvinnande små pengar bredvid EU:s "gröna giv", som delar ut 1 000 miljarder euro – mer än tio gånger den svenska statsbudgeten – till olika gröna satsningar. Samtidigt har Bryssel satt upp mål för produktionen av vätgas, som klimatkommissionären Frans Timmermans kallar "den nya energins rockstjärna".

Men det är inte bara en fråga om bidrag. Fossilfritt stål är dyrare än vanligt stål, och utan koldioxidskatter och utsläppshandel skulle klyftan vara långt mycket större. Niklas Johansson på LKAB berättar att lönsamhetskalkylen för järnsvamp är beroende av hur koldioxidpriset utvecklas – alltså av politiska beslut. Så vad skulle hända med de norrländska jättesatsningarna om Sveriges regering eller EU ändrade sin politik?

För LKAB är det inte ett realistiskt scenario.

– Vi är helt övertygade om att stålindustrin inte kommer att kunna släppa ut på det här sättet framöver. Det kommer att kosta pengar – det kostar enorma pengar att släppa ut koldioxid redan i dag. Bara med dagens priser så skulle bara de koldioxidbesparingar vi siktar på, vara värt 40–50 miljarder om året. Om världen skulle bestämma sig för att det inte ska kosta att släppa ut koldioxid, att inte försöka komma åt klimatförändringarna, då skulle vi behöva ändra vår strategi. Då skulle nog stålindustrin fortsätta elda med kol, säger Johansson.

Men risken för det är i det närmaste obefintlig, tillägger han.

– Det är det ingen som tror att det inte ska kosta att släppa ut koldioxid framåt. Åtminstone inte i europeisk politik, och det är här vår marknad är.

Och visst verkar trygga majoriteter vara rörande överens om klimatpolitiken i både Stockholm och Bryssel. Men politiska tvärvändningar har skett förr. Att bygga sin verksamhet på politisk grund är aldrig riskfritt. Inte heller att bygga järnsvampverk med en elförbrukning som Finland. Den största frågan är fortfarande obesvarad: Är det fossilfria stålet värt riskerna?

***

Läs även: De sällsynta jordartsmetallerna: priset för den gröna omställningen

Läs även: EU-kravet: Sverige måste exportera el