Klimatångest i Bryssel

Ett av Sveriges största företag, personbilstillverkaren Volvo Cars, trodde att man gjorde helt rätt genom att hänga på en av de mest omvälvande förändringarna i EU:s klimatpolitik; beslutet år 2023 att strypa tilldelningen av utsläppsrätter inom det befintliga handelssystemet, ETS1, i snabb takt. Unionen skruvade upp ambitionsnivån rejält. Senast 2030 ska utsläppen ha pressats ned med 62 procent jämfört med 2005, och om inget ändras i lagstiftningen upphör hela tilldelningen av utsläppsrätter 2039.

Detta påverkar allt från tung industri till energibolag, flyg och sjöfart – och markerar början på slutet för koldioxidutsläpp i dessa sektorer. Företagen ska klara stränga mål senast i år, 2025 – annars väntar miljardböter.

Eller, så var det tänkt. Men bilindustrin i Europa har protesterat våldsamt. Försäljningen av elbilar har dalat de senaste åren vilket gör målen svåra att nå, och de europeiska tillverkarna kämpar med höga kostnader. Konkurrensen från kinesiska elbilstillverkare är samtidigt mördande.

”Böterna kommer slå sönder vår ekonomi. Vi behöver ett flexiblare regelverk”, sade franska Renauls vd Luca de Meo till nättidningen Politico.

Och Oliver Blume, hans kollega på världens största biltillverkare Volkswagen, menade att EU:s utsläppskrav i princip skulle innebära slutet för företaget.

I våras gick därför EU-kommissionen med på bilindustrins krav om att mjuka upp beslutet och gav den europeiska bilindustrin en respit till 2027. Det var ett hårt slag mot Volvo Cars, som ju hade gjort sin läxa och ställt om bolaget.

”Vi är enormt besvikna. Plötsligt ändrar man spelets regler. Man flyttar målet så att det passar de tillverkare som inte gjort klimatinvesteringar”, sa Jim Rowan, vd på Volvo Cars, när Bryssels ändrade tidslinje blev känd. Uppskovet betyder också att Volvo missar stora intäkter genom att sälja sina utsläppsrätter till andra bilföretag.

– Det här är så klart inte bra. Vi anser att den beslutade politiken måste vara långsiktig och att den driver på i den riktning som är överenskommet. Att hålla på att ändra spelreglerna innebär förluster för bolag som gjort sin läxa och minskar förtroendet för hela systemet, säger Miriam Münnich Vass, näringspolitisk expert inom klimat och energi på branschorganisationen Teknikföretagen som samlar 4 500 tekniktunga företag som i sin tur står för cirka en tredjedel av Sveriges export.

Ur det perspektivet är Sverige särskilt utsatt, menar hon. Vi har varit med från början och gått i bräschen för klimatomställningen. Sveriges riksdag satte tidigt upp ambitiösa klimatmål, som EU sedan hakade på med Den gröna given och lagpaketet Fit for 55.

– Våra medlemmar och det svenska näringslivet vill och kan bidra till den gröna omställningen. Man satsar stort på det här, och de mindre företagen har följt efter och förstått att om vi ska kunna leverera produkter till de större bolagen och kunna rekrytera unga talanger så måste vi vara med på banan. Nu när det här börjar vackla lite så är det såklart stressande för många, menar Münnich Vass.

– Man hade ju inte förväntat sig att EU skulle börja backa så snabbt på den lagstiftningen som togs fram för bara några år sedan.

Frågan är var EU backar nästa gång? Stålindustrin är en het kandidat. Eurofer, den europeiska stålindustrins branschorganisation, uppskattar att industrin kommer att behöva investera över 550 miljarder kronor under det kommande decenniet för att klara sina klimatmål.

Samtidigt pressas branschen på flera fronter: höga elpriser, amerikanska importtullar, global överkapacitet och en växande ström av billigt kinesiskt stål som undergräver lönsamheten. Redan förra våren 2024 beskrev Eurofers vd Axel Eggert läget som akut:

”Stålindustrin står redo att minska sina utsläpp, men utan rätt verktyg och ekonomiskt stöd kommer Fit for 55 att leda till att produktion flyttar utomlands. Vi riskerar koldioxidläckage och förlorade jobb utan någon global klimatnytta”, sa han i ett uttalande.

Nyligen stod det klart att ståljätten ThyssenKrupp planerar att säga upp 11 000 anställda i Tyskland, vilket innebär mer än 10 procent. För att skydda den europeiska industrin från konkurrens utifrån ska EU samtidigt införa mekanismen CBAM vilket innebär att företag som vill sälja utsläppstunga varor till EU tvingas betala en tull baserad på koldioxidinnehållet.

– Problemet med CBAM är att det är administrativt komplext eftersom mängder av formulär ska fyllas i med data som inte finns tillgänglig. Många gånger har inte de producenter som vi importerar ifrån koll på hur mycket koldioxid som använts i processen, säger Miriam Münnich Vass.

Svenska Stegras och Hybrits megasatsningar på grön stålproduktion i Norrland är dock beroende av att EU:s politik står fast.

– Om politiken urvattnas och priset på koldioxid inte stiger som man räknat med så minskar incitamenten för att producera produkter med lågt koldioxidavtryck. Det måste också finnas en efterfrågan på klimatsmarta och hållbara produkter, konstaterar hon.

Osäkerheten kring regelverken är också orsaken till att LKAB i våras meddelade att man backar från att ta ett investeringsbeslut för Hybrit-projektet i Gällivare.

”I dagsläget finns det inte en politisk klarhet om vart priserna tar vägen. Det måste EU ge oss betryggande besked om”, kommenterade LKAB:s ordförande Anders Borg i Dagens industri.

– EU-länderna har olika intressen. Stegra och Hybrit är oroliga för att utsläppspriserna blir för låga, medan stålindustrin på kontinenten är oroliga för att priserna ska bli för höga, säger Magnus Nilsson, klimatpolitisk expert och författare till flera rapporter om den gröna omställningen.

Klart är att Europas omställningsarbete går in i en ny fas – och möter motvind. Under förra mandatperioden präglades EU:s arbete av Den gröna given och omfattande ny klimatlagstiftning. Men efter EU-valet förra året har agendan i högre grad kommit att kretsa kring ekonomisk tillväxt och industriell konkurrenskraft, snarare än klimatmål.

– Vi har ett besvärligare ekonomiskt läge. Parisavtalet undertecknades 2015 och mycket har hänt sedan dess. Den avgörande faktorn som satt grus i maskineriet är Ukraina-kriget och de prishöjningar på energi som följde. Nu har vi också Trump som orsakar osäkerhet med sina tullar. Så det är en ny verklighet, säger Magnus Nilsson.

Tunga spelare som före detta ECB-chefen Mario Draghi har slagit fast att Europas ekonomi måste börja växa. Annars hotas välfärdssamhällets grundvalar. Hans omtalade rapport om Europas sargade konkurrenskraft talade om ett investeringsbehov på omkring 8000 miljarder kronor årligen för att klara alla utmaningar.

Det tilltagande motståndet mot omställningen handlar inte främst om klimatmålen i sig, utan om vägen dit: tempot, kostnaderna, och riskerna för att produktion lämnar EU till förmån för billigare och mindre klimatreglerande regioner.

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har svarat med att lansera ännu ett förslagspaket The Clean Industrial Deal – som ska stärka det europeiska näringslivets konkurrenskraft i samklang med den gröna omställningen.

”Det är inte bara ett svenskt problem att vi slagit fast klimatmål utan att närmare ha diskuterat hur vi ska nå dem. Det är bra att debatten nu nyktrar till när vi inser vad konsekvenserna blir. Det finns ingen poäng med att göra Europa till ett klimatneutralt museum för framtida generationer”, sa Tomas Tobé, moderat och vice ordförande i EPP-gruppen i EU-parlamentet, till Fokus i våras.

Christian Sandström, docent och medverkande i Affärsvärlden, har skrivit flera böcker om riskerna med stora statligt subventionerade industriprojekt. Tillsammans med nationalekonomen Magnus Henrekson och Mikael Stenkula har han också skrivit en artikel i Ekonomisk Debatt om att många av storskaliga, statligt styrda satsningar för att lösa samhällsproblem – så kallade ”missioner” – ofta misslyckas.

Bland slutsatserna märks att sådana missioner sällan fungerar vid komplexa samhällsproblem – så kallade ”elaka problem” – som spänner över flera sektorer med olika intressen och där lösningarna är osäkra, tar lång tid och effekten är svår att mäta.

– Den gröna omställningen är ett typexempel på hur försök att lösa ett komplext problem riskerar att göra stor skada. Särintressen berikar sig, alltmedan statliga bidrag förvränger riskmedvetandet, säger Christian Sandström.

Fler och fler ifrågasätter den nuvarande politiken. Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair slog an tonen i våras när det institut som han är vd för släppte rapporten The Climate Paradox. Den varnar för att dagens klimatpolitik är ”dömd att misslyckas”. För trots den tekniska utvecklingen och ambitiösa klimatmål ökar de globala utsläppen.

Kina har fortsatt bygga ut sin kolkraft och Indien nådde en miljard ton i kolbrytning under 2024. Globalt förväntas flygtrafiken fördubblas till 2045. Och enligt Global Carbon Project har koldioxidutsläppen återigen nått rekordnivåer. I rapporten konstaterar Blair att politiken är i otakt med verkligheten vilket resulterar i att opinionen för det gröna projektet skakar, industrin slår larm om orimliga mål och medlemsstaterna tvekar. Detta har skapat en tystnadsspiral, där kritik av den nuvarande politiken närmast uppfattas som förräderi, menar rapportförfattarna.

”Det är inte målet vi ifrågasätter – det är vägen dit”, sammanfattar Blair och påtalar att politiska ledare alltför ofta är ”rädda för att säga det som många vet är sant: den nuvarande strategin fungerar inte”. I stället för ensidiga utsläppsminskningar argumenterar han för behovet av nya tekniska lösningar som koldioxidinfångning, kärnkraft och AI-baserad effektivisering.

Snart ställs Europa inför nästa gröna utmaning när EU tar nästa steg i klimatarbetet. Det är nästa steg i systemet med utsläppsrätter, ETS2, som ska införas 2027. Det omfattar nästan all fossilbränsleanvändning som inte redan omfattas av nuvarande utsläppshandel, ETS1. ETS2 väntas ge stigande priser på bensin, diesel och uppvärmning – något som slår hårdast mot låginkomsthushåll.

– Den stora skillnaden mot den befintliga utsläppshandeln är att hushållen direkt kommer att märka av kostnaden för ETS2. Frågan är politiskt explosiv eftersom ETS2 troligen kommer att innebära rätt kraftiga kostnadsökningar för många, särskilt nere på kontinenten, säger Magnus Nilsson.

På kontinenten är flertalet länder fortfarande beroende av gas och kolkraft för uppvärmning av bostäder och andra byggnader och det är här ETS2 kommer att slå hårdast. För att mildra effekterna etableras vid årsskiftet ”Social Climate Fund” – en fond på över 700 miljarder kronor som ska finansiera stöd till hushåll och småföretag under perioden 2026-2032.

Fonden är ett försök att undvika folkligt missnöje kring prisökningarna, likt de gula västarna i Frankrike härom året. Men kritiker tror att pengarna är otillräckliga och kan fastna i nationella budgetspel och byråkrati. Stödet är också villkorat av att varje land presenterar sociala klimatplaner för att få tillgång till medlen.

Polen, som är starkt beroende av kolkraft, har till exempel länge motsatt sig delar av paketet. Premiärminister Donald Tusk har uppmanat EU-parlamentarikerna att omedelbart initiera en ”grundlig och kritisk översyn” av unionens klimatpolitik.

”Europa har inte råd att förlora i den globala konkurrensen. Vi kan inte bli en kontinent av naiva människor och idéer. Om vi går i konkurs kommer ingen längre att bry sig om miljön”, har han sagt till Politico. Han lyfter särskilt fram ETS2 som en potentiell riskfaktor för allvarliga sociala spänningar.

”Om ETS 2 införs för snabbt riskerar vi att väcka ett folkligt missnöje stort nog att utplåna demokratiskt valda regeringar.”

Även Italien, Tjeckien och Ungern har uttryckt oro, särskilt för hur nya regler kring transport, byggnader och jordbruk kan påverka levnadskostnader och energipriser. Motståndet har påverkat förhandlingarna om Sociala klimatfonden, där vissa länder velat skjuta upp startdatumet eller minska omfattningen.

Kärnan i Europas gröna transformation är energiomställningen där fossil kraftproduktion ersätts med förnybar sol– och vindenergi.

För tio år sedan dominerades EU:s elproduktion av naturgasdrivna kraftverk (drivna med billig rysk gas), landbaserad vindkraft och kärnkraft. Även den koleldade elproduktionen var stor. Totalt fanns det en installerad kapacitet om 450 GWh för de nämnda kraftslagen.

I dag dominerar de förnybara kraftslagen medan kärnkraft, kol– eller naturgaseldad produktion har minskat markant. Samtidigt har den kraftiga utbyggnaden av sol och vind resulterat i en gigantisk ökning av den installerade kapaciteten.

Det dominerande narrativet är att Europa måste öka elproduktionen för att kunna producera vätgas och klara av elektrifieringen av industrier. Men Europas efterfrågan på el minskar i stället, visar statistiken. Enligt International Energy Agency, IEA, sjönk elförbrukningen i EU med 3,2  procent 2023 efter en nedgång på 3,1  procent 2022. Det är på samma nivå som för 20 år sedan.

Den minskade elförbrukningen beror till stor del på en nedgång inom energiintensiv industri – särskilt inom sektorer som kemi, metall och basmaterial. Detta beror främst på höga elpriser under energikrisen, kombinerat med svag efterfrågan och produktionsneddragningar.

Den snabba utfasningen av fossil planerbar elproduktion och kärnkraft i utbyte mot förnybar sol– och vindkraft har samtidigt skapat ett mer sårbart och volatilt elsystem. I en färsk rapport konstaterar ERAA, en organisation för Europas systemansvariga myndigheter, att stora mängder fossil kraft i Europa riskerar att bli olönsamma redan före 2030, när förnybar el tar allt större plats på marknaden.

För att trygga elförsörjningen krävs åtgärder, särskilt i takt med att planerbar kapacitet fasas ut, konstaterar man. Samtidigt förväntas kraftig utbyggnad av vind– och solkraft, men dessa tekniker kan inte fullt ut kompensera för tappet av planerbar el. ERAA pekar till och med på att över 50 GW ny gaskraft kan vara ”ekonomiskt motiverad” för att klara elförsörjningen fram till 2035. Detta efter att unionen ägnat de senaste tio åren åt att lägga ned fossila kraftslag.

Samtidigt strävar EU efter att bygga ihop ländernas elsystem. Det är en naturlig utveckling, men ställer också till med problem.

Den kraftiga utbyggnaden av vind– och sol har till exempel resulterat i att länder som Tyskland varit tvungna att starta upp dyr fossileldad produktion när de förnybara kraftslagen inte producerar och landets kärnkraft har avvecklats. Det har i sin tur resulterat i att Sverige smittats av kontinentens höga elpriser.

– Det är inte rimligt att vi som exporterar stora mängder fossilfri el till våra grannländer ska drabbas av högre priser för att importörerna inte vill åtgärda sina inhemska problem. Varje land måste ta ansvar för sin elförsörjning och vidta åtgärder när det behövs. Självklart ska det finnas möjlighet att importera och exportera el, men inhemska problem måste åtgärdas för att rätta till obalanserna, säger Miriam Münnich Vass på Teknikföretagen.

Under våren har EU-kommissionens klimatmål för 2040 – en minskning av utsläppen med 90 procent – stött på patrull. Flera medlemsländer, däribland Polen, Ungern, Österrike och delvis Tyskland, har ifrågasatt målet. Industrin varnar för hotad konkurrenskraft och växande kostnader. Flera länder kräver nu mer flexibilitet, längre tidsramar och möjlighet att använda internationella klimatkrediter – något som riskerar att urvattna målens reella effekt, menar kritiker.

– Att använda klimatkrediter innebär att länder kan investera i åtgärder som sänker utsläppen i Afrika till exempel. Det är väl bra, men det innebär också att efterfrågan och därmed priset på utsläppsrätter minskar i Europa vilket riskerar att slå mot svenska företag, säger Münnich Vass.

Samtidigt har målet kritiserats för att vara otillräckligt. EU:s vetenskapliga klimatpanel rekommenderar en reduktion av utsläppen med 95 procent till 2040, men kommissionen valde 90 procent för att få stöd från mer skeptiska medlemsländer.

Sveriges klimat– och miljöminister Romina Pourmokhtari har sagt att Sverige kan bara gå med på 2040–målet på villkoret att EU lämnar det svenska skogsbruket i fred. Som Fokus tidigare rapporterat riskerar Sverige dryga böter från EU för att inte nå upp till unionens klimatmål. Skälet är nya mätmetoder och den svenska skogens sviktande förmåga att binda koldioxid.

”Sverige måste sätta klacken i backen och driva linjen att vi vägrar att acceptera att man använder svensk skog på grund av att andra medlemsländer inte når upp till sina klimatmål”, sa Tomas Tobé, ledamot för Moderaterna i Europaparlamentet och vice ordförande i partigruppen EPP till Fokus tidigare i år.

Förtroendet för Bryssels klimatmål undergrävs också av ett narrativ som många upplever som moraliserande, teknokratiskt och fjärran från vardagen. Kraven på förbud, konsumtionsskam och livsstilsändringar har i vissa fall skapat motreaktioner i stället för engagemang.

I Europaparlamentet är det framför allt i konservativa och nationalistiska partigrupper som motståndet är starkast. ECR-gruppen (Europeiska konservativa och reformister) och den högernationalistiska ID-gruppen har båda beskrivit paketet som ”ekonomiskt farligt” och ”orealistiskt”.

”Vi ser en reaktion mot klimatpolitiken som uppfattas som något man utsätts för, snarare än något man deltar i”, sa till exempel statsvetaren Catherine de Vries nyligen.

Men även inom den dominerande EPP–gruppen (med kristdemokrater och moderater) har kritiska röster höjts.

”Vi behöver ett omtag. Målen måste vara genomförbara. Vi måste först implementera det som redan är beslutat innan vi springer vidare med nya krav”, sa den tyske EPP–ledamoten Markus Pieper i en parlamentsdebatt.

Många experter efterlyser nu också – likt Tony Blair – mer teknisk innovation. De lyfter direktinfångning av koldioxid, SMR–kärnkraft, gröna bränslen, smarta elnät och batterilagring som vägar framåt.

Det är uppenbart att EU:s klimatpolitik står inför sin kanske största utmaning. Högre kostnader underminerar stödet från allt bredare väljargrupper och näringslivet. Samtidigt går klimatkrisen inte att ignorera.

April 2025 var den näst varmaste aprilmånaden i världshistorien. Juni i år var den tredje varmaste på motsvarande sätt (efter 2023 respektive 2024), enligt Copernicus Climate Change Service. Och Joint Research Centre rapporterar att delar av Sydeuropa drabbats av försämrad vattenförsörjning och minskade grundvattennivåer. Frankrike, Spanien och Italien har infört restriktioner för bevattning och vattenförbrukning. Torkan hotar jordbruk, elproduktion och dricksvattenförsörjning.

”Vi kommer inte lösa klimatkrisen genom att få människor att sluta leva. Vi måste bygga ett energisystem där utsläpp inte uppstår”, sade Michael Liebreich, grundaren till Bloomberg New Energy Finance, till Bloomberg i början av året.

***

Läs även: Radikal klimatteknik får känslorna att svalla

Läs även: EU betalade aktivister för att stödja EU:s klimatagenda