Har en svensk astrofysiker gjort årtusendets upptäckt?

Strax före midnatt den 19 juli 1952 fångade radarn på Washington National Airport, strax söder om den amerikanska huvudstaden, upp åtta främmande objekt i luftrumet. De rörde sig helt olikt något känt flygplan. Ena sekunden gled de fram i knappt 200 kilometer i timmen, för att i nästa ögonblick – enligt radarutslaget – accelerera till över 10 000 kilometer i timmen.

”Där är en, borta till höger, och där sticker den” sa en av stridspiloterna, som skickades upp för att undersöka föremålen, till radaroperatörerna som såg pricken försvinna iväg på skärmen.

Så började en av de mest förbryllande massobservationerna av ufon i världshistorien. Under två julihelger gjordes flera radarobservationer av liknande föremål på Washingtons flygplats och på en flygbas strax öster om den amerikanska huvudstaden.

På några veckor fick det amerikanska flygvapnet in fler ufo-rapporter än det tidigare hade fått in på fyra år.

Drygt 70 år senare finns ännu ingen officiell förklaring till vad som hände. Men kanske är det på väg att ändras, om man vill ta en prisbelönt svensk astronom på orden.

– Jag fick en rejäl chock, säger Beatriz Villarroel. Min verklighetsbild har förändrats. Jag tror inte att vi är ensamma längre.

Hon har tidigare prisats av Unesco och är i dag aktiv vid institutet Nordita, som drivs i samarbete mellan KTH, Stockholms universitet och Uppsala universitet. Villarroels senaste resultat kan bidra till att knäcka gåtan kring vad som hände i juli 1952, och vad som fortsätter att ske i dag. Åtminstone om man är mottaglig för hennes okonventionella förklaringsmodell – något som allt fler verkar vara.

Resultaten kommer från forskningsprojektet VASCO. Det står för Vanishing & Appearing Sources during a Century of Observations. Där har Beatriz Villarroel och hennes team granskat fotografiska plåtar tagna på femtiotalet med ett teleskop i Kalifornien.

På fotografierna ser det ut som om stjärnor plötsligt uppstår ur tomma intet. På andra plåtar försvinner samma ”stjärnor” spårlöst. Dessa underliga fotografier har man känt till länge, förklarar Beatriz Villarroel. Men så beter sig inte stjärnor, och man har hittills låtit förklaringen vara att det helt enkelt är defekter i plåtarna.

Vid närmare granskning av plåtarna blev dock mönstret ännu underligare. På ett av fotografierna dök tre sådana ”stjärnor” – eller transienter, objekt som rör sig eller upptäcks på en ny plats, som astronomerna kallar dem – upp i grupp. På nästa fotografi hade alla tre försvunnit tillsammans.

Men det var inte förrän en vän till Beatriz Villarroel tog en titt på de märkliga ljusfläckarna, som i trupp gjorde både entré och sorti, som forskningen tog en märklig vändning.

Vännen, som inte var delaktig i studien men intresserad av ufo-historia, tittade på fotoplåten över de tre oförklarliga ljusfläckarna.

Sedan tittade han på plåtens datum. Fotografiet var taget en helg i juli 1952. Samma helg som massobservationerna i Washington D.C. började.

Beatriz Villarroel och en forskarkollega bestämde sig för att ta reda på om det fanns ett större samband mellan ljusfläckarna på fotoplåtarna och ufo-observationer genom historien. När de ändå var i gång valde de att titta på ytterligare en sak: kärnvapentester.

Sedan slutet av 40-talet har myter och anekdoter cirkulerat om att ufon gärna dyker upp i samband med att atomvapen ska testas.

– Just ufon tänkte jag var att folk inte vet vad de ser. Precis som andra astronomer hade jag marinerats i att vara skeptisk mot ufon, säger Beatriz Villarroel.

Ändå jämförde hon de mystiska ljusfläckarna med datum för historiska kärnvapentester och med rapporteringar om ufon över en åttaårsperiod från slutet av 40-talet och framåt.

För varje ufo-rapport som kom in ett visst datum ökade antalet transienter i fotografierna med mer än åtta procent. Om ett kärnvapentest hade ägt rum var resultatet liknande – en 45 procent större sannolikhet att teleskopet skulle ha fångat mystiskt uppstående och försvinnande transienter på stjärnhimlen.

Beatriz Villarroel var dock inte övertygad. De hade fortfarande inte undersökt vad dessa ljusreflektioner var. Kanske var de bara plåtdefekter trots allt, och sambandet en slump.

I stället för att leta med ljus och lykta, valde de att leta med hjälp av skugga.

Jorden kastar en långsmal skugga ut i rymden, och med rätt historisk data gick det att räkna ut vilka delar av natthimlen som ett visst datum täcktes av den skuggan vid en viss tidpunkt.

Om de försvinnande stjärnorna dyker upp över hela fotoplåten i samma utsträckning så är de troligen plåtdefekter. Om de dyker upp överallt men undviker den del av natthimlen som är täckt av jordens skugga, då kan man i stället dra två slutsatser:

De är varken stjärnor eller plåtdefekter.

De är något annat, något som reflekterar ljus från solen och befinner sig i jordens omloppsbana.

När resultaten kom började Beatriz Villarroel känna att hon stod på randen till en stor upptäckt. Hypotesen stämde, och ljusen var mycket mer sällsynta i jordens skugga.

– Det var på en helt annan nivå när vi gjorde det här testet med jordens skugga och man inser att ”shit” det är på riktigt, säger hon.

– Plåtdefekterna vet inte var jordens skugga befinner sig. Men något som reflekterar solljus kommer man se ett minskat antal av i jordens skugga, förklarar Beatriz Villarroel, som inte tror att det är något naturligt förekommande fenomen, utan artificiellt. Men inte skapat av människor.

– Vad jag vet så finns det inget naturligt som är så platt och så reflekterande att det avger den typen av signaturer, svarar Beatriz Villarroel men lägger till en brasklapp.

– Naturen har ett sätt att skapa fenomen som man aldrig ens kan föreställa sig. Så det kan vara något helt annat. Sedan får man ändå ställa sig frågan varför det skulle korrelera med kärnvapentester och ufo-händelser.

Anledningen till att Beatriz Villarroel inte tror att det är något som är skapat av mänsklig hand är att alla fotografierna är tagna före 1957. Det var då den första av mänsklighetens satelliter, Sputnik, sköts upp i omloppsbana av Sovjetunionen.

Vad innebär Villarroels antagande? Hennes egna spekulationer utesluter vare sig biologiskt liv eller rymdskrot från någon annan civilisation – om vi kan skicka ut sonder på resor genom yttre rymden, varför inte tvärtom? De kanske är AI-styrda?

– De kanske har varit här i hundratusentals år. De kanske är självreparerande, säger hon.

Att experimentet med just jordens skugga slog Beatriz Villarroels världsbild i bitar och gjorde henne troende på att mänskligheten har sällskap berodde på hur studien gjorde tydligt, bortom allt rimligt tvivel, att resultaten faktiskt stämmer, menar hon.

– Det är större chans att man blir uppäten av ett svart hål i morgon än att det här är en slump. Det är på den nivån, säger Beatriz Villarroel och förklarar detaljerna.

Inom forskning undersöker man hur sannolikt det är att kunna återskapa ett resultat genom slumpen. Det mäts genom enheten Sigma och blir ett sätt att förstå om resultaten är värda att ta på allvar. Tre Sigma innebär en tre-på-tusen-chans att resultatet kan uppstå av slump. Fem Sigma är närmare en chans på tre och en halv miljon.

Beatriz Villarroels resultat klockade in på tjugotvå Sigma. Och länge trodde hon inte ens att studierna skulle gå igenom peer-review-processen, som går ut på att andra forskare granskar, kritiserar och godkänner arbetet.

– Jag tror det finns en chans, säger hon försiktigt optimistisk. Men jag tror att det finns så mycket stigma kring ämnet att det kommer vara svårt för dem att smälta att det är ett positivt resultat.

– Inom forskarvärlden, och just bland fysiker och astronomer är stigmat mot just ufo-ämnet stort. Det har förlöjligats otroligt mycket.

Men de senaste åren har synen på ufon blivit öppnare. I ett försök att tvätta bort det gamla stigmat har de berömda tre bokstäverna bytts ut mot tre nya: UAP, unidentified anomalous phenomena.

De är varken flygande eller föremål längre, utan anomalier och fenomen.

Ufo-ämnet, och de större anknutna frågorna som ”vems är de, ifall de inte är våra?”, tas i dag på allvar av flera tunga forskare.

År 2022 tillsatte Nasa en forskargrupp för att undersöka UAP. Året därpå sa den dåvarande högsta chefen Bill Nelson att ”vi vet inte vad dessa UAP är”, men att de är en av vår planets stora mysterier och att det blivit dags att flytta debatten om ufon ”från senationalism till vetenskap”.

Ändå ses det inte som ett seriöst forskningsområde av många astronomer. De som tar det på allvar vågar inte forska på det, säger Beatriz Villarroel, eller ens prata högt om det. Risken för att det ska innebära hån eller karriärssjälvmord är för stor.

När Fokus ringde upp tre astronomer vid Lunds universitet och frågade vad de tror om ufon blev svaren påfallande lika varandra.

– Jag har nog inte träffat en enda astronom som är positiv till det ordet, ufo, säger astronomen och docenten Peter Linde.

Att det skulle finnas någon annan förklaring än naturliga fenomen tror ingen av de tre astronomerna och att det skulle bottna i utommänsklig teknologi avfärdar de som något helt grundlöst.

– Det finns mycket märkligt i rymden som vi har kvar att upptäcka. Men att det skulle komma från någon utomjordisk civilisation finns det inget belägg för, säger astrofysikern Dainis Dravins.

Att det skulle finnas ett stigma kring att forska på ämnet är för dem inte lika osannolikt.

– Det är väldigt få seriösa astronomer som vill lägga sin tid på det. De flesta astronomer lägger sin tid på viktigare eller intressantare saker, fortsätter Peter Linde.

Mer än 60 procent av forskarna tycker dock att fenomenen är värda att studera på universitet. Det visar en färsk studie gjord vid amerikanska universitet, på amerikanska forskare. Den fann också att drygt 40 procent kunde tänka sig att själva forska på ufon om någon annan forskare med gott rykte började.

Astronomen Katrin Ros har själv sett att det är svårt för den som vill forska på ufon att bli tagen på allvar. Men så länge man är försiktig med vilka slutsatser man drar från sina resultat, så tycker hon att det är bra om det forskas.

– Om man säger att det måste vara utomjordingar så har man skippat några steg i den vetenskapliga processen. Men det finns absolut de som forskar på detta som jag respekterar.

På frågan om hon kan nämna en sådan forskare vid namn svarar Katrin Ros snabbt:

– I Sverige, Beatriz Villarroel.

Men om Beatriz Villarroels forskning, och hennes tolkning av den, säger astrofysikern Dainis Dravins något skeptiskt:

– Det är mycket rimligt att undersöka detta men den sortens slutsatser kräver avsevärda bevis.

Nasa har öppnat dörren på glänt för att utforska ämnet seriöst. Ändå är det inte välkommet på universiteten att presentera nya fakta som strider mot den etablerade uppfattningen om att ufon är hittepå, tycker Beatriz Villarroel.

– Kommer man med resultat ska det helst vara negativt eller ointressant, säger hon. Folk är livrädda för positiva resultat. Man pratar om att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Men det är helt ovetenskapligt. Man ska inte ha rörliga målstolpar inom vetenskap.

Det sägs att den vardagligaste förklaringen till en händelse ofta är den mest sannolika.

Beatriz Villarroel undrar då, ifall det skulle ligga en helt vardaglig förklaring bakom även de mest svårförklarliga fall – som de i Washington D.C. 1952, eller bakom de föremål som hennes team har upptäckt i jordens omloppsbana – varför tas ufo-ämnet på så stort allvar i maktens korridorer?

Och varför med sådant hemlighetsmakeri?

I dag är det inte längre hemligt att USA:s regering har haft ett antal historiska program för att undersöka ufon.

1947, samma år som begreppet ”flygande tefat” myntades, startade amerikanska flygvapnet det första kända programmet för att undersöka fenomenet. Project Sign föddes.

Project Sign blev så småningom Project Blue Book. När Washington D.C. 1952 belamrades av dessa oidentifierade flygande föremål så var det just Blue Book som undersökte vad som kunde förklara händelsen.

I media blev flygvapnets svar att orsaken kunde vara temperaturskiktningar i luften. Men chefen för programmet Blue Book, Edward J. Ruppelt, skrev i en bok efteråt att ingen förstod vad som hade hänt.

Efter händelsen drog vissa ögonvittnen tillbaka sina versioner och påstod att det de hade sett bara varit en stjärna. Men i flygvapnets egna avklassificerade dokument står det tydligt att de bedömde vittnesmål från händelsen som trovärdiga. I sin bok skriver Ruppelt att han hade goda källor på att vittnena som dragit tillbaka sina historier hade blivit ”lite övertalade”.

Flygvapnets primära vilja var att avfärda ufo-rapporter, menade han. Gärna med bagatellartade förklaringar som kunde få ner andelen okända fall till nära noll. Smidigt, men inte mer giltigt än att snurra på visarna för att få tiden att gå snabbare, ansåg Ruppelt.

Parallellt med detta frodades teorier om att utomjordingar och deras farkoster hölls inlåsta och studerades på militärbasen Area 51 i USA. En intern utredning av USA:s försvarsministerium har på senare tid avslöjat att Pentagon själva eldade på ryktesspridningen för att distrahera från den teknologi som faktiskt utvecklades på Area 51, som till exempel spionplanet U-2.

I den här historieskrivningen är det inte lätt att veta vad som är en pålitlig källa; vad som är sanning och vad som är rökridå.

Än i dag fortsätter vittnesmål komma fram, i ökande takt och från tunga källor. Inifrån USA:s myndighetsapparat har fascinerande påståenden gjorts de senaste åren. År 2017 avslöjade The New York Times att Pentagon i ett antal år på 00-talet finansierat en för allmänheten okänd avdelning för att undersöka UAP-fenomenet.

Flera filmklipp av flygande objekt som såg ut och rörde sig på obegripliga sätt läcktes också. Dessa påstods vara officiellt klassade UAP, filmade av stridspiloter på 00-talet. Tre år senare bekräftades filmklippen som äkta av amerikanska staten.

År 2023 vittnade före detta underrättelseofficeren David Grusch under ed i kongressen om att amerikanska staten har kännedom om icke-mänsklig närvaro på jorden, och att de i årtionden har hämtat in UAP-farkoster för att studera dem.

Det är svårt att komma med mer extraordinära påståenden. Men tydligen inte lika svårt att matcha dem. Högt uppsatta amerikanska makthavare har de senaste åren fällt kommentarer som inte är så olika David Gruschs vittnesmål.

USA:s nuvarande utrikesminister Marco Rubio sa exempelvis i en intervju med CBS News år 2020 att de har ”saker som flyger över våra militärbaser och platser där vi genomför militärövningar” som ”vi inte vet vad det är, och det tillhör inte oss”.

Eller före detta chefen över CIA, John Brennan, som i en intervju sa:

”Vissa av fenomenen vi ser fortsätter vara oförklarade och kan, i själva verket, vara resultatet av något vi ännu inte förstår, och som skulle kunna involvera aktivitet som vissa skulle påstå är en annan sorts liv.”

När man tittar närmare på några av de som förespråkat öppenhet i ufo-frågan framträder dock ett annat mönster. De vänder om.

När Jimmy Carter kandiderade till president i USA gick han till val med löftet att göra all information om ufon tillgänglig för det amerikanska folket. Han pratade öppet om det ufo han själv sett sju år tidigare och kallade det ”det jävligaste han sett”.

Vald och inflyttad i Vita huset var tonen en annan. Det svikna vallöftet förklarade han bort med antydningar om implikationer för nationell säkerhet.

I liknande anda lade före detta chefen för ufo-projektet Blue Book, Edward J. Ruppelt, några månader innan sin plötsliga död till tjugo nya sidor i sin bok. Där den första versionen av boken hade slutat med en optimistisk nyfikenhet avfärdade den nya versionen hela ufo-fenomenet som en grundlös myt spunnen ur populärkulturell rymdhysteri.

En motsvarighet till USA:s Blue Book fanns i Storbritannien till 2009. Nick Pope, som drev projektet i flera år, tillhör de som på senare tid verkar ha fått kalla fötter. I en nyhetsartikel från 1996 beskrivs en föreläsning som Nick Pope då precis hade hållit på Hisingen i Göteborg.

Brittiska flygvapnets piloter blir regelbundet omkörda av ufon som om de var ”buskörare från en annan galax”, sa Pope då, enligt en artikel i tidningen Arbetet.

I en mer närtida intervju, med The Guardian från 2016, menar han i stället att om det fanns tyngd i påståendena om ufon så hade man väl sett något påtagligt vid det här laget.

Ändå tror hela 22 procent av svenskarna att utomjordingar har besökt jorden. Det visade en undersökning av Novus från 2021. Om ufon var ett riksdagsparti skulle de vara större än Moderaterna.

Hur många i Sverige som gör förstahandsobservationer av ufon är omöjligt att säga. Det händer att det påpekas att dessa historier alltid verkar ha sitt ursprung i USA. Men en sådan ”närkontakt”, den 6 november 1988, inträffade i Vittsjö, Skåne.

En farkost med bländande lampor närmade sig sakta marken. Mikael Olofsson och hans sambo såg det från fönstret.

Först trodde de att det var ett kraschande flygplan, men ingen krasch kom. Då körde de i farkostens riktning för att ta reda på vad det var.

Vid golfbanan såg de den igen.

– Då hänger den där, berättar Mikael Olofsson när han tillsammans med Fokus reporter återbesöker platsen.

– Kanske femton meter upp i luften och den skickar ut alla de där ljusen i hela skogen så att allting blinkar. Min sambo blev rädd och sa ”Kör! Kör för i helvete!” så det gjorde jag.

Dagarna därpå strömmade fler vittnesmål in till Polis och media från bygden. I dag betraktas det av ufo Sverige som ett av de starkaste olösta fallen i Sverige.

– Det man ser… det går inte att få in det i huvudet och referera det mot något. Man blir helt tom, säger Mikael Olofsson.

Han fick över åren känna på en bitande hånfullhet från andra i bygden, men har hållit fast vid att det han såg inte härstammar från denna värld.

Och Beatriz Villarroels forskning antyder alltså märkligt nog ett direkt samband mellan Mikael Olofssons – och andras – vittnesmål och främmande objekt i jordens omloppsbana. Ju fler vittnesmål på marken desto fler av de reflekterande oförklarade föremålen fångas i teleskopen.

Beatriz Villarroel vill ha starkare uppslutning från astronomer när det kommer till att utforska det här sambandet vidare och förstå vad det faktiskt betyder. Och hon är inte ensam om att vilja ha svar, även om svaren är radikala.

– Jag vill få veta vad det var. Men det tror jag inte att jag får i min livstid, säger Mikael Olofsson.

Kan det däremot vara så att några få utvalda redan vet vad som pågår – som visselblåsarna påstår?

En ny utfrågning av visselblåsare från amerikansk militär och underrättelsetjänst hölls så sent som 9 september i år av amerikanska kongressen.

En av visselblåsarna, Jeffrey Nuccetelli, tjänstgjorde som militärpolis vid kärnvapenprovningar.

– De här objekten kom hela vägen fram till avfyrningsplattan, säger han inför kongressen.

Även kongressledamöterna som leder utfrågningen nämner hur de blivit blockerade från att begära ut information från AARO, det UAP-program som USA helt öppet driver i dag.

AARO släppte däremot en rapport år 2024 där de slår fast att de inte hittat några bevis på utomjordisk teknologi. Enligt visselblåsaren Dylan Borland är det ett sätt för dem att ljuga utan att ljuga. Han menar att de som har tillgång till den mest hemligstämplade informationen vet att det inte är mänsklig teknologi. Men de kan inte slå fast att den är just utomjordisk.

Kan dessa påståenden vara sanna, hur osannolika de än verkar? Eller är alltihop återigen en rökridå för att distrahera från något annat, som när flygvapnet medvetet spred rykten om Area 51?

Eller är det inte mer än ett luftslott – byggt på en vilja att tro?

En av de mest kända visselblåsarna från amerikansk militär är stridspiloten Ryan Graves, som påstått att dessa föremål visar sig i luftrummet kring militärbaser regelbundet, och att det är mer rutin än något annat för både militära och kommersiella piloter att se dessa objekt.

Dessa, i Nick Popes ord, ”buskörare från en annan galax”.

För att stresstesta stridspiloten Ryan Graves påstående ringde Fokus upp tio slumpmässigt utvalda svenska piloter och frågade om de någonsin sett vad de tydligt skulle kalla ett ufo. Av tio piloter svarade tio nej, inklusive en stridspilot. Han nämnde att han ibland sett märkliga fenomen vid horisonten när han varit i aktiv tjänst, men att det troligen handlade om spänt strängade nerver.

Men vilken pusselbit fyller i så fall den konkreta forskningen som Beatriz Villarroel har tagit fram? Och varför tas ämnet på så stort allvar av underrättelsetjänst?

Så sent som i slutet av september och i början av oktober i år regnade rapporter om drönare och ufon in över Europa efter att danskt och norskt flygrum hade kränkts av mystiska drönare. Var de kom ifrån eller var de landade lyckades man inte ta reda på, men den uppenbara boven var förstås Ryssland.

Ungefär en vecka in i oktober var Danmarks officiella hållning inte längre att de inte vet vad som hänt, utan att de inte ens vet att något har hänt.

”Det är bekymrande att vi i Danmark inte ens vet om vi haft drönare flygande omkring eller inte”, säger Dansk Folkepartis försvarsordförande Alex Ahrendtsen i en intervju med DR.

Att underrättelsetjänst då är intresserade av att veta vad som rör sig i våra luftrum är inte så märkligt.

Beatriz Villarroel har också märkt av att underrättelsetjänst visar ett genuint intresse för allt som har med ufon att göra.

– Ämnet är mycket mer allvarligt än vad folk inser, säger hon. Folk tror att det bara är en massa nördar, men nördarna är bara en yttre fasad.

I slutet av oktober godkändes Beatriz Villarroels två nya studier i peer-review processen och en av dem, Transients in the Palomar Observatory Sky Survey (POSS-I) may be assoiciated with nuclear testing and reports of unidentified anomalous phenomena, publicerades den 20 oktober 2025 i den ansedda tidskriften Nature.

I nästan ett sekel har ufo-fenomenet kunnat sammanfattas med orden: mycket rök och lite eld. Men Beatriz Villarroel tror sig nu ha hittat en rykande pistol. Kanske kan det bana väg för andra forskare att kolla noggrannare.

– Det är ett stort paradigmskifte om en enda av de här studierna kommer igenom, säger hon. Det kan hjälpa andra forskare att ta sig igenom samma frågor och vara ett viktigt bidrag till forskningen.

– Om det är vad jag tror att det är så riskerar vi som mänsklighet att få en väldigt stor chock om vi inte undersöker det i tid, säger Beatriz Villaroel. Att alla vaknar upp en dag och inser att vi inte är ensamma. Det är vårt ansvar att lära oss så mycket vi kan och ta reda på om det här verkligen stämmer.

Och vad är det hon tror?

– Jag tror att vi aldrig har varit ensamma, säger Beatriz Villarroel.

***

Läs även: Clas Svahn: ”För mig räcker det inte med att tro, jag vill veta!”

Läs även: Olika villkor i rovdjurens värld