Har samtyckeslagen gjort Sverige mindre rättssäkert?

Vad är en våldtäkt? Hur bevisa att det var en våldtäkt? Och hur ska den bestraffas? De här nästan eviga frågorna kom i ny dager när den så kallade samtyckeslagen infördes 2018 under stor parlamentarisk enighet, men mot en del remissinstansers protester. Härom månaden presenterade Brottsförebyggande rådet, Brå, den första större utvärderingen: Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser. Vad rådet kom fram till, samt den kritik som funnits och finns kring denna djupgående omförhandling av begreppet våldtäkt, ska här undersökas.

Först en anmärkning om ordet ”våldtäkt”. Länge var ordledet ”våld” det helt avgörande. En våldtäkt innebar att gärningspersonen genom våld eller hot om våld tilltvingade sig sex. Under senare decenniers lagrevisioner har definitionen utvidgats. Häri ligger förklaringen till en väninnas upprörda fråga för några år sedan. Hon hade läst om en man som för våldtäkt mot barn dömts till endast ett par års fängelse. Och hon undrade: Hur kan samhället ha en så mild syn på våldtäkt mot barn? Skälet var att lagstiftaren sedan länge bestämt att frivilligt sex mellan en vuxen och en underårig – säg, en 19-årig kille och 14-årig flickvän – under alla förhållanden ska betraktas som våldtäkt mot barn. Trots alltså att våld ej förekommit. Sexuallagarnas språk förvirrar alltså ibland mer än det förklarar.

Betydelseglidningen kan ges flera förklaringar; samhällets framhållande av vissa sexuella normer, feministiska idéer om kvinnor som maktlösa inför patriarkala strukturer, barns ökade skyddsvärde et cetera – men oavsett orsaken står det bortom tvivel att staten kontinuerligt har reviderat sexualbrottslagstiftningen i riktningen att våld – eller hot därom – har fått brett sällskap i rekvisiten för våldtäkt.

Även rent anatomiskt har ”våldtäktsdomänen” expanderat. Länge krävdes penetration med penis. Idag räcker det att vidröra den andres könsdel/anal, exempelvis med sin könsdel, med mun eller ett finger; eller att föra in ett föremål. En med samlag ”jämförbar sexuell handling” lyder det juridiska begreppet.

Utvidgningarna av våldtäktsbegreppet har inne­burit att vissa handlingar som tidigare rubricerades på annat sätt – exempelvis sexuellt utnyttjande, ofredande och övergrepp – allteftersom har fått en mer undanskymd roll även om de kvarstår, som benämningar för exempelvis blottning.

Vad innebär då ”samtyckeslagen” rent konkret? Det som åsyftas är en omskrivning av Brottsbalkens 6 kapitel om sexualbrott så att våldtäkt utökats till att handla även om fall där ”förövaren” inte nöjaktigt tillsett att »offret« visat sin fria vilja att delta i akten.

Före den 1 juli 2018, måste det för fällande dom under kategorin våldtäkt bevisas att gärningspersonen hade använt våld, uttryckt hot eller utnyttjat särskilt utsatt läge – exempelvis att offret varit berusat, haft anledning att vara rädd på grund av sådant som låst lägenhet, lidit av psykisk störning et cetera.

Även ekonomiska mellanhavanden och beroendeförhållanden som till exempel lärare/elev kunde vara våldtäktsgrundande. Det krävdes då inte att gärningspersonen var den som tagit initiativet till sex.

Offret hade alltså före samtyckeslagstiftningen att bevisa någon form av maktunderläge. Men med den nya lagen vändes bevisbördan mot gärningspersonen: Hade han/hon säkerställt att sexet skedde frivilligt?

Om så inte skett kan man dömas för våldtäkt med likgiltighetsuppsåt, från och med 2022 är minimistraffet för detta brott tre år. Eller för det lindrigare brottet ”grov oaktsam våldtäkt”, där minimistraffet är betydligt lägre.

Skillnaden? Likgiltighetsuppsåt innebär att gärningspersonen har insett att det fanns en risk för en viss negativ följd, men varit likgiltig inför den möjligheten.

Oaktsamhet innebär även det att gärningspersonen inser, eller borde inse, risken för en negativ följd. Men utan att ha varit likgiltig inför möjligheten att den följden inträffar. Exempel: killen avbryter sin sexuella handling när tjejen tydligt säger ”Sluta!”.

För att oaktsamheten ska anses grov räcker i regel inte att offret enbart var passivt under akten. Ytterligare omständigheter måste föreligga. Oaktsamheten ska framstå som ”klandervärd”. Men i grunden handlar det alltså om att gärningspersonen inte har försäkrat sig om att offret samtyckte till den sexuella handlingen. Låter det komplicerat? Ja, fråga 18-åringarna Adam och Bella (fingerade namn.) De möttes på krogen. Drack alkohol och började hångla. Tingsrätten dömde A till tre års fängelse för våldtäkt utifrån en ”särskilt utsatt situation” (alltså inte likgiltighetsuppsåt i detta fall). Hovrätten ändrade sedan domen till fyra månaders fängelse för ”grov oaktsam våldtäkt”.

Här kommer en sammanfattning av förloppet: A bjöd B på drink, de la till varandra på Snapchat. Medan de kysstes förde A handen mot B:s byxlinning. Han frågade flera gånger om det var okej, hon svarade ja varje gång. Sista gången han frågade var han innanför hennes byxor, och strax därpå förde han in två fingrar i henne.

B var oskuld. Det var inte så här hon ville att hennes första sexuella upplevelse skulle gå till.

En tjejkompis drog med B till damrummet, frågade om hon hade varit med på sexet. B visste först inte riktigt men började sedan gråta och kände då att hon inte varit med på fingrandet. Hon kräktes.

A blev efter utpekande av B:s väninna gripen av vakter, sedan förd till en polisstation, misstänkt för våldtäkt.

– Jag fattade verkligen inte vad som hade gått snett, sa han efteråt.

Han uppfattade hela tiden att B var med på det som skedde och han ville verkligen inte såra eller skada någon. B hade i efterhand ångest över det som hänt, tänkte att hon inte borde tagit den extra drinken. Men hon hade inte kommit på tanken att anmäla A, om det inte vore för väninnan, polisen och alla omkring henne. Dessa fick henne att ändra uppfattning.

– Det som hänt var allvarligt, sa hon efteråt. Man ska kunna dricka hur mycket man vill och kunna klä sig hur man vill, utan att någon förgriper sig på ens kropp.

På frågan om A kan ha uppfattat att hon samtyckte, sa hon:

– Det kan han säkert ha gjort. Men han borde försäkrat sig om att jag var tillräckligt nykter för att frivilligt gå med på handlingen.

Treårsdomen för våldtäkt föll någon månad innan han tog studenten. Tingsrätten var enig och utdömde även skadestånd på 215 000 kronor då domstolen bedömde att B på grund av berusning befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Hur berusad? Ingen visste, det gjordes ingen alkoholmätning, och vittnen sa olika.

Att han frågat ”om det var okej” det han gjorde, och att hon svarat ja på frågorna, räknades honom inte till godo. Enligt tingsrätten var det oklart vad hon hade svarat ja på.

Ett halvår senare kom hovrättsdomen. B var förvisso berusad, fastslogs där – men inte så pass att hon befann sig i en särskilt utsatt situation. Och A hade inget uppsåt (inte ens likgiltighetsuppsåt). Men ändå: B deltog inte frivilligt i den sexuella handlingen utifrån hennes egna uppgifter, menade man, och A var därför oaktsam. Han borde ha förstått att det fanns en hög risk att B inte deltog frivilligt, trots att de kysste varandra före och under den sexuella handlingen.

A dömdes för oaktsam våldtäkt. Straffet blev nu fyra månader, och skadeståndet sattes ner till 165 000 kronor. Ett hovrättsråd var skiljaktigt och ansåg att han borde frikänts helt.

Berättelsen är hämtad från Expressen-reportern Jenny Strindlövs reportageserie om samtyckeslagen, publicerad förra året. Den väckte frågor om samtyckeslagens effekter, frågor som nu alltså fått ett auktoritativt och omsorgsfullt svar från Brå. Dock ett långt ifrån invändningsfritt svar, som vi snart ska se.

Här kommer lite Brå-data: Inte mindre än 22 länder har en samtyckeslag och på detta område utdömer svenska domstolar ovanligt hårda straff, i en jämförelse mellan länderna.

Antalet anmälda våldtäkter per år ligger i Sverige tämligen stadigt runt 6 000–7 000 – så var det även åren före införandet av samtyckeslagen. Över 90 procent av anmälningarna leder inte till åtal. 2018 års lagändring har dock haft en tydlig effekt i rättskipningen: från 236 åtal 2017 till 455 åtal tre år senare. Nästan en fördubbling, alltså. En tredjedel avser våld, en tredjedel särskilt utsatt läge, en tredjedel grov oaktsamhet eller likgiltighetsuppsåt.

En iögonenfallande utveckling är att andelen fällande domar avseende den nya typen av våldtäkt, där det rått bristande frivillighet, har ökat markant sedan den infördes. 2019 fälldes drygt hälften av de personer som åtalats för sådant brott. Fyra år senare var motsvarande siffra 78 procent, ungefär samma nivå som för ”den gamla sortens” våldtäkter.

Hur är det då med beviskraven? En trovärdig berättelse från offret, kombinerat med någon typ av stödbevisning, räcker. Bevisningen behöver inte vara teknisk utan det kan handla om att offret ha uppträtt mer eller mindre traumatiserat efter händelsen, eller att vederbörande gjort en anmälan eller berättat för en kompis. När Brås rapport presenterades såg huvudförfattaren Stina Holmberg och justitiekanslern Anna Skarhed inga problem med dessa, jämfört med andra brott, låga beviskrav. Skarhed bidrog med en minnesvärd formulering gällande den omständighet att alkohol ofta är inblandat i fall av misstänkt oaktsam våldtäkt. ”Killar som druckit bör nog avstå från sex”, sa hon. Det kan ju låta förnuftigt, men ärligt talat: Vilken verklighet lever hon i?

Intressant var också att domstolarna sedan samtyckeslagens införande har omtolkat den i strängare riktning. Det handlar bland annat om synen på när ny sexuell handling inleds. Om en uttalat frivillig sexuell aktivitet har pausats, exempelvis av kort sömn, måste ett nytt samtycke inhämtas innan fortsatt sex förekommer. Det gäller även i etablerade parförhållanden.

Hur ser åklagare och polis på samtyckeslagen? De är generellt positiva, framkommer det via enkäter, liksom även kvinno-, ungdoms- och feministorganisationer som Fatta! och Unizon, vilka lyfter fram betydelsen av normbildning, och att det är bra att offrets skamkänslor minskar eller undanröjs. En radikalfeministisk kritik om kvardröjande sympati för mannen, ”manpati”, hos domstolarna framskymtar också. I den andan skriver forskarna Sara Uhnoo, Åsa Wettergren och Moa Bladini en essä i tidskriften Parabol: ”Efter Metoo har många europeiska länder infört samtyckesbaserade våldtäktslagstiftningar. /…/ Men vi har intervjuat ett sextiotal domare, advokater och åklagare och kan se att manpati spelar en stor roll. Rättsväsendet måste bli medvetet om sina känslor.”

De berättar att begreppet ”himpathy” myntades av den amerikanska filosofen Kate Manne 2018 i boken Down Girl: the Logic of Misogyny och att det beskriver ”en överdriven medkänsla för män som anklagas för sexuella trakasserier, våldtäkt eller liknande överträdelser, vilket sker på bekostnad av medkänsla och rättstrygghet för de utsatta”.

I Brå-rapporten anas en problematisering av lagen, fast från andra hållet: att den i ett visst avseende kan ses som för hård. Våldtäkt med likgiltighetsuppsåt – med minimistraffet 36 månaders fängelse – hamnar nästan exakt på samma nivå som våldtäkter av normalgraden där våld (39 månader) eller utsatt läge (38 månader) har förekommit. I dessa grövre fall söker sig alltså domstolarna till straffskalans bottenplatta.

En annan möjlig skevhet i straffutmätningen visar sig i att grov kvinnofridskränkning – som kan handla om långvarig fysisk och psykisk misshandel – har endast ett år som minimistraff. Ett finger som införts kortvarigt utan tydligt samtycke straffas alltså betydligt hårdare än utdragen misshandel.

Under dragningen framkom också att det höga minimistraffet för våldtäkt med likgiltighetsuppsåt kan medföra att en kvinna väljer att inte fullfölja sin anmälan. Hon kanske tycker killen gjort fel – men att tre år är ett oproportionerligt strängt straff.

Nu till vad den grupp som är klart mest överrepresenterad i samtyckesfall tycker: De unga. Tidningen Ottar berättar att i RFSU:s årliga rapport Kondomkollen, uppger tre av fem unga att de ber om samtycke vid sex. Ofta via rak fråga. Alla åldersgrupper ser kommunikation som en viktig del av en tillfredsställande sexuell upplevelse. Andelen är högst bland de yngsta. 72 procent bland 16- till 20-åringar, mot 65 procent i åldersspannet 36–49.

Psykoterapeuten Ingela Löwenthal intervjuas och berättar om en förändrad attityd till lagen. 2018 blev den ifrågasatt med formuleringar som ”Ska man behöva skriva ett kontrakt innan man har sex”?. Nu är den brett accepterad som en del av sexuellt samspel.

Samtyckeslagen har haft en viss normbrytande effekt, anser hon. Kanske speciellt för de som dejtar mer tillfälligt. Hon säger vidare:

”Bland klienterna är den traditionella mansrollen mer ifrågasatt i dag. Yngre män är mer öppet osäkra på vilka förväntningar som finns på dem i exempelvis en sexuell situation. Medvetenheten om hur patriarkala strukturer och så kallad machokultur påverkar på individnivå känns också mer obekvämt för många.”

Emelie Nissas, projektledare på föreningen Fatta! – bildad i Umeå 2013 sedan tre killar som åtalats för att ha våldtagit en tjej med en glasflaska friats i tingsrätten – ser samtyckeslagen som en milstolpe.

”Vi har tagit fram ett material: Samtyckeskorten. Det är enkla övningar i samtycke för låg- och mellanstadiet. Det är ett gratis material lärare kan använda där man tränar medveten närvaro, känsloreglering, kommunikation, och empatisk nyfikenhet”, berättar hon för Ottar.

Den goda stämningen på Brås rapportdragning gällande samtyckeslagen finns i fler samhällssektorer. Inte minst politiken. Morgan Johansson, socialdemokratisk justitieminister när lagen instiftades, deltog i en radiodebatt förra året. Här är hans omdöme, något kortat:

”Generellt sett menar jag att den varit framgångsrik, dels i att vi av allt att döma har lyckats döma fler gärningsmän än tidigare, men också den signaleffekt som skickas till det omgivande samhället. Sex ska bygga på samtycke och allt annat är ett övergrepp, helt enkelt. Det ska varenda man och pojke i Sveriges land veta. Och då måste man vara beredd att ta konsekvensen av det.”

Så har det blivit dags för samtyckeslagens kritiker att komma till tals i den här artikeln. Vid Brå-seminariet deltog även försvarsadvokaten Bengt Ivarsson, tidigare ordförande i Advokatsamfundet. Han tog bland annat upp den höga ändringsfrekvensen mellan tingsrätt och hovrätt (från friande till fällande eller tvärtom). Dömande instanser har alltså svårt att tolka lagen. I tidigare nämnda Expressengranskning framkom att det under 2023 var 28 mål där en person dömdes för våldtäkt i hovrätten efter att först ha friats i tingsrätten. Det omvända förhållandet – fälld i tingsrätt, friad i hovrätt – förelåg i 32 fall.

Vidare fanns 2017, året före lagändringen, både juristdomare som ville fria och juristdomare som ville fälla i 17 fall, motsvarande 10,5 procent av våldtäktsdomarna som avgjordes i hovrätten det året. Sex år senare, 2023, hade antalet fall där juristdomarna var oense i skuldfrågan ökat till 67 – motsvarande nästan 20 procent av de överklagade domarna.

Ivarsson satte också frågetecken kring att människor, oftast unga, kan dömas till hårda straff, potentiellt helt livsförödande, på enbart muntlig bevisning. I klartext: om en kvinna ljuger bra, eller har missuppfattat situationen, så kan hon krossa en oskyldig man. Han antydde också en klassproblematik: den välformulerade kvinnan mot en mumlig, mindre språksäker man. Parterna kan ha ”olika förmåga att berätta”, löd Ivarssons formulering. Hans bestämda uppfattning är att rättsosäkerheten har ökat genom samtyckeslagen.

Den bilden bekräftas i Strindlövs reportageserie. Hanna Lindblom, verksam både som målsägandebiträde och försvarare i sexualbrott, intervjuas och vänder sig då mot en utbredd bild att det är svårt att få någon dömd för våldtäkt. ”Tvärtom, det är enkelt. Det kan räcka med att tjejen efteråt skriver ett sms till två kompisar att hon haft sex men att hon inte ville, att hon sa nej. Eller att hon antecknat det i en dagbok.” Eller att hon har en trovärdig berättelse som hon återberättar för en kompis, en psykolog, en familjemedlem.

Beviskraven i sexualmål generellt plockades upp i en längre artikel i Svensk Juristtidning 2018, alltså året före samtyckeslagens införande. Professor Christian Dahlman och tingsnotarien Andreas Korths-Aspegren förde pennan under rubriken Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot?

De hade gjort en kvantitativ studie av rättspraxis, i fall där teknisk bevisning saknades, men där så kallad stödbevisning kunde förekomma: ”Stödbevisning om målsägandens agerande kan vara relevant för bevisvärderingen, trots att den inte tillför någon självständig information om själva gärningen, eftersom den kan ge stöd åt målsägandens berättelse.”

Någon kan ha hört målsäganden berätta om det inträffade. Eller någon har observerat målsägandens sinnesstämning efter händelsen. Skickade sms är ett annat exempel. Författarna fann, att i mål där bevisläget ser ut på sådant sätt, ansågs det i 90 procent av våldtäktsfallen uppfylla beviskravet. Men bara i 18 procent av fallen av olaga hot. Det finns skäl, framkommer det senare i artikeln, till att detta förhållande inte måste vara orimligt. Men det finns i andra vågskålen också skäl att faktiskt överväga högre beviskrav i sexualmål.

I riksdagen försöker Josef Fransson (SD) få till en mer kritisk belysning av samtyckeslagen. Men han ropar för döva öron. I ett mejl skriver han: ”Jag har suttit och plöjt en rad domar och intervjuat en ung kille som är dömd för våldtäkt. Motionen som jag skrev till riksdagen kom till efter att jag läst Jenny Strindlövs granskning. Senare kom jag i kontakt med Mannaminne vilket gjorde att mitt engagemang utökades.”

Mannaminne är ett nätverk för anhöriga, inte minst mammor, till unga män som blivit fällda för oaktsam våldtäkt och andra våldtäktsbrott. Där är kritiken stark mot vad man uppfattar som låga beviskrav, godtycke och stort utrymme för målsägandes berättelse. Representanter stod utanför riksdagen under hela mars månad i ett slags manifestation, och nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer uppvaktas med dagliga mejl. I ett sådant stod att läsa: ”Sedan 2018 har antalet oskyldigt dömda för våldtäkt ökat explosionsartat. Liv och familjer krossas i en modern häxjakt.”

Josef Fransson skriver vidare: ”Jag försöker för­gäves få till ett seminarium i riksdagen i ämnet. Jag har en lång rad talare färdiga, men ingen från något annat parti vill ställa upp som medarrangör. Har i princip bara frågat personer till höger, men även någon enstaka i Socialdemokraterna. Flera har sagt att frågan är intressant och angelägen, men man säger sig inte ha tid. Grejen i sammanhanget är att jag inte vill att det ska bli ett ’SD-event’.”

En annan röst i samtyckesdebatten är gymnasieläraren Johan Mparmpagiannis, även aktiv i Mannaminne. I en krönika i Göteborgs-Posten plockade han upp Strindlövs reportage och noterade att alla intervjuade nämndemän valt att vara anonyma, vissa efter råd från sina politiska partier. De månar om karriär och anseende. ”Feministlobbyns mantra om att tjejer alltid talar sanning har korrumperat rättssystemet. Flera nämndemän vittnar om att de känner ett tryck på sig att man förväntas tro på kvinnors berättelser om övergrepp, oavsett vilka bevis som finns”, skriver Mparmpagiannis och fortsätter: ”Särskilt anmärkningsvärt är uttalandet från en nämndekvinna som menar att det är lika illa om en skyldig går fri som om en oskyldig döms. Denna uppfattning visar på en allvarlig missuppfattning av rättsstatens grundläggande principer.”

När Fokus ringer Mparmpagiannis lyfter han fram en intressant aspekt i debatten.

– En politisk omständighet som gör det svårt för kritiken att få fäste är att inom vänstern ses lagen som en feministisk framryckning. Medan man på högerhåll kan ”stoltsera” inför väljarna med hårdare straff för ett brott alla tycker är förfärligt.

En handfull intellektuella har engagerat sig i varierande grad. Författaren Lena Andersson har till exempel i en krönika skrivit att de nya våldtäktslagarna innebär att mannen ”avkrävs telepatisk förmåga” eftersom kvinnans vilja och berättelse i och med lagändringen blir avgörande. Och att våldtäktsdömda blir ”evig paria” med ett ”livslångt stigma” och ett ödelagt liv.

Annars är det mest försvarsadvokater som i någon större utsträckning drivit frågan. Thomas Bodström – socialdemokratisk justitieminister 2000 till 2006 – har riktat in sig på en delproblematik, avseende kvinnans integritet. För några månader sedan påtalade han en problematisk utveckling i rättssalarna.

– Det vi ser i praktiken med de här processerna med de unga tjejerna, är att de tycker det är väldigt jobbigt att få mer intima frågor. Och det kommer nog att öka framöver genom att advokaterna kommer att förstå det här bättre. Då blir det tjejer som måste tala om huruvida de varit upphetsade, om det varit oralsex och så vidare. För att fokus har flyttat över till själva samtycket, säger han.

Bodström ansluter även till åsikten att beviskraven har sjunkit. Det behöver dock inte vara lagens fel utan kan handla om rättstillämpningen i domstolarna.

– Det är numera alldeles för många unga killar som sitter oskyldigt dömda. Och det är alltid killen som åtalas när en ung kille och tjej har sex. Vi har väldigt gamla könsroller när det gäller sexualbrott, i domstolar och från polis och åklagares sida.

Är de nya våldtäktslagarna väl avvägda gällande å ena sidan rimliga möjligheter att fälla gärningsmän och å andra sidan rättssäkerheten hos den misstänkte? Och är balansen den rätta mellan å ena sidan en markering av brottets allvar och å andra sidan en acceptans för att det som skett i slutna rum ibland aldrig kan utredas nöjaktigt och att missförstånd därför kommer att ske? Brås översyn har varit efterlängtad. Men många viktiga frågor hänger kvar i luften.

***

Läs även: Ett brev till mina döttrar: Är det millimeterrättvisa ni vill ha?

Läs även: Modigt om romernas parallellsamhällen