Arkivet: Kan en tv-kändis frälsa KD?

»Du, andrakammarsalen, var ligger den?«

Lars Adaktusson vet inte vilken väg han ska ta. Han har tagit täten över bron som sammanbinder de två riksdagshusen. Med sträckt rygg och håret (vi återkommer till det) guppandes i fartvinden stegar han fram över den inglasade bron. Men erfarenheten från tiden som politikreporter tycks inte vara till mycket hjälp; han hugger tag i en tv-fotograf som heller inte tycks veta var han befinner sig. »Är det rakt fram, till vänster? Suck!«

Adaktusson mumlar något om ett historiskt dåligt lokalsinne innan han smyger in i salen han letat efter. Där inne pågår »Fadimedagarna« till minne av Fadime Sahindal som hedermördades av sin far. Adaktusson tar plats på scenen. Bredvid ministrar och partiledare. Han konstaterar att alla politiker – ja, även de från hans eget parti – har anledning att vara självkritiska när det kommer till bekämpandet av hedersvåld.

– Bara att vi sitter här i dag 16 år efter Fadimes död visar att vi har misslyckats.

Han trivs i sammanhanget, det märks. Lars Adaktusson som ständigt efterfrågar mer ideologi i debatten. Han talar om radikala muslimska friskolor och slöjförbud. Är det rätt att införa ett sådant i Sverige, undrar moderatorn. »Inte lagstiftning, nej, men visst ska en lärare kunna be en muslimsk flicka att ta av sig sin slöja – utan att det blir tal om diskriminering« , konstaterar Adaktusson med den där rösten som under mer än 20 år var en självklar del i svenska folkets vardagsrum. Lars Adaktusson, journalisten. Enligt vissa »Mister Agenda himself«. Enligt andra en makthungrig opportunist (vi återkommer till det också).

När han nu kandiderar till riksdagen är Lars Adaktusson, åtminstone internt, även känd politiskt. Som Kristdemokraternas representant i Bryssel sitter han i EU-parlamentets utrikesutskott. Han har väckt frågan om situationen för kristna i Mellanöstern och är parlamentets rapportör i Israelfrågorna. Israel, och i synnerhet Sveriges relationer till landet de senaste åren, får de isblå ögonen att mörkna.

– Vi har just nu den sämsta bilaterala relationen med Israel någonsin. Hur man än ser det är det ett såväl politiskt som diplomatiskt misslyckande att inte vara välkommen i en demokrati, säger Lars Adaktusson.

När mikrofonerna slås på talar han gärna om europeiska kristdemokraters viktiga roll i EU:s bildande, kärnfamiljen och »det okränkbara människovärdet«. Fint och luddigt om man vill blidka den stora partimassan, muttrar en del KD-veteraner. Men vad tycker Lars Adaktusson egentligen? Om exempelvis folknära frågor som migration och integration?

– När det gäller rikspolitiken är han ganska okänd, så är det, men han har under den här korta tiden tydliggjort att han står för den kristdemokratiska ideologin, säger Lennart Bondeson, gruppledare i Örebro.

Kristdemokraterna brukar beskyllas för att vara partiet i riksdagen med kanske sämst sjukdomsinsikt. Men 2018 är det ett nyktert gäng som ger sig in i valrörelsen. Alla har fattat att med ett Moderaterna i gungning kan partiet inte förlita sig på några stödröster i valet. Nej, det gäller att spotta upp sig om partiet ska hänga sig kvar i riksdagen. Och det rejält. Tydlighet är viktigt. Partiledningen har därför tagit stenhårt fokus på vård- och äldrefrågor. Förhoppningen är att det ska överbrygga interna splittringar och ge det lyft partiet så desperat behöver.

Och varför då inte slänga in en kändis också för att ge det hela lite extra färg?

Trots att det är lite luddigt var Lars Adaktussons står i sakfrågorna har lokala KD-kandidater landet runt makat på sig för ge plats åt partiets kändaste, och förhoppningsvis starkaste, namn. I skrivande stund står Lars Adaktusson på 19 av 29 riksdagslistor. En av dem är Örebros där Lennart Bondeson finns. Han har själv hamnat två platser under den reslige parlamentarikern. Att just Bondeson lyfter fram Lars Adaktussons kvaliteter är inte oviktigt. Kristdemokraterna är, något förenklat, uppdelat i två läger där det på ena sidan i huvudsak finns yngre, högerkonservativa politiker som gillar migrationsfrågor och ordning och reda. På andra sidan finns mer traditionella kristdemokrater, Alf Svensson-typen, som helst pratar bistånd och asylrätt. Många av Adaktussons vänner finns på den konservativa kanten. När han nyligen petade Emma Henriksson från posten som andre vice ordförande var det med hjälp av det konservativa ungdomsförbundet KDU.

Läs mer: Veckans Fokus – vart är KD på väg? (#22/17)

Lennart Bondeson är mer Alf-typen. Han tillhör den »kristna vänstern« inom partiet, som efter visst stök fick Ebba Busch Thor att göra en U-sväng kring den tuffa flyktingretoriken. Falangen gör i dag tummen upp för KD:s mittenpolitik och generösare inställning till invandrare. Också för att en äldre man med pondus står jämte partiledaren och pratar om människovärde och ideologi. Det får dem att drömma sig tillbaka till Alf Svenssons glansdagar när partiet var som störst.

Samtidigt är partivänstern inte mer naiv än att den förstår att ytterligare en konservativ politiker i presidiet också riskerar att spela partiledaren – som innerst inne gillar tuffare tag – i händerna. Testfrågan är hur partledningen ställer sig kring migrationen. Den avgör var partiet står i alla andra frågor; »människovärdet före penningvärdet«, som Svensson brukade säga. Men det är det ingen som ligger sömnlös över nu.

– Det handlar om överlevnad och då tror jag att Lars kan bidra till det lyft som gör att partiet klarar en valrörelse till. Det är krass pragmatik, säger Lennart Bondeson.

***

»Du har passerat en red line«.

Rösten i telefonen är lugn. Men under ytan anas irritation. Det har gått max en halvtimme sedan mejlet till Marcus Adaktusson, son till Lars och höjdare på teleoperatören Telenor, försvann ut i cyberrymden. Nu suckar Dag Elfström, pressekreteraren med de välpolerade skorna och det raka sättet, i luren. Beskedet från hans chef i Bryssel är tydligt: Kontakta aldrig Lars familj igen, åtminstone inte utan att fråga om lov först.

Går man tillbaka i tidningsarkiven är det svårt att finna tillfällen då Lars Adaktusson släppt journalister nära inpå livet. Familjelivet är heligt.

– Jag är otroligt stolt över min familj och vi har bra relationer. Jag är rädd om det och vill inte att de ska blandas in i mina offentliga uppdrag, säger han.

Men kan det inte vara intressant att se hur en politiker som talar så varmt om familjen själv lever?

– Det är en sak att ta reda på fakta och prata med människor men en annan sak att ringa på dörren och intervjua familjemedlemmar. Då passerar man en gräns som bör respekteras.

Klockan är strax efter nio på kvällen och vi har lämnat både riksdagen och Sverige. Planet tar med en mjuk duns mark på Bryssels flygplats. Väl framme i Europaparlamentets lokaler lutar sig Lars Adaktusson tillbaka i en bedagad lädersoffa. Måndag kväll. Det innebär tre nätter borta från frun Marie, Lars Adaktussons »drömtjej«. De träffades 1978 när han var 21 och hon bara 18 år.

När korridorerna tömts på folk, och den översta skjortknappen knäppts upp, lättar Lars Adaktusson på sina principer kring familjelivets helgd. Ett liv i rampljuset har inneburit slitningar i relationen till såväl Marie som familjen i stort.

– Jag har säkert brustit när det handlar om att prioritera familjen och barnen. I vissa perioder har jag jobbat så mycket att vi inte har fått den tid tillsammans vi hade behövt, berättar han.

Lars Adaktusson blev journalist i mitten av 70-talet. Ett av de första jobben var som praktikant på Sveriges Radios Ekoredaktion. Första dagen på jobbet innebar en smärre chock för den unge reportern. Rösterna han lärt känna hemma vid köksbordet visade sig tillhöra en massa hippieliknande figurer i säckiga kläder och träskor. Men bakom afghanpälsarna dolde sig journalistiska proffs. Proffs som inte brydde sig ett spår om den pojkaktige praktikanten som storögt såg på när statskupper och bordellskandaler behandlades i etern. Adaktussons självkänsla rasade. Det var inte förrän han fick rapportera om en uppmärksammad bankskandal som han kände att han dög.

Jobbet på Ekot hade han i åtta år innan han gick över till SVT. Där väntade en delvis stormig tid.

Det hela började med att tidningsmannen Henrik Frenkel, tidigare ordförande för denna tidskrift, rekryterades till SVT för att bland annat stärka ekonomibevakningen. Frenkel hamnade tidigt på kollissionskurs med delar av Aktuelltredaktionen. De tunga reportrarna var oroliga för att A-ekonomis krassa bevakning av börssiffror skulle stjäla resurser från den fördjupande journalistiken. Krismöten och läckor till tidningarna tillhörde vardagen. Konflikten fick sitt slut med att fackklubben riktade en misstroendeförklaring mot Henrik Frenkel. Han valde till slut att lämna Aktuellt och SVT.

Lars Adaktusson medger i dag att han var delaktig i konflikten genom att ifrågasätta Frenkel öppet i medierna. Men han var inte var ensam i sin kritik, understryker han. En del före detta kollegor skakar på huvudet. De betonar att Lars Adaktusson hade en central roll i att Frenkel lämnade SVT.

– Han ledde en mobbningskampanj på Aktuellt och jagade i praktiken bort Henrik, säger en före detta kollega.

Henrik Frenkel har hört belackarnas kritik, om Lars Adaktussons brister som journalist och att skulle vara en opportunist. Själv betonar han att Adaktusson är en dubbelnatur: Han är charmig, påläst och kunnig. Men också manipulativ, illojal och starkt driven av makt. Det är något som så småningom även kommer att gå upp för hans partivänner, tror Henrik Frenkel.

– Det här med makt, position och synlighet var väldigt viktigt för honom. Och min personliga tro är att han inte kommer att ge sig förrän han blir partiledare. Hade jag varit Ebba Busch Thor så hade jag varit väldigt rädd.

***

Lars Adaktusson hejar sig fram på sin väg genom korridorerna i Europaparlamentet: »Hur mår du, allt väl, längesedan man såg dig!« Han tar i hand med sina partigruppsvänner. Ler, skrattar, lägger pannan i bekymrade veck.

Mötet med utrikesutskottet inleds och ordet går till mannen med den myndiga stämman, fast nu på engelska. Han framför den kristdemokratiska gruppens åsikter kring ett betänkande. Det handlar om hur finansiering åt terror ska strypas.

Vi befinner oss bara några kvarter från tunnelbanestationen Maelbeek. Det var där en av de två terrorbomberna detonerade för snart två år sedan. En av terroristerna som greps efter attentaten var den svenske medborgaren Osama Krayem som ett år tidigare hade rest till Syrien för att kriga.

Ungefär samtidigt hade Lars Adaktusson i en debattartikel föreslagit att staten skulle beslagta pass och återkalla medborgarskap för terrormisstänkta. På KD:s riksting i höstas lyfte han terrorfrågan igen; i en motion föreslog han att det ska bli lättare för en regering att införa undantagstillstånd och maskeringsförbud.

– Vi har under lång tid inte tagit signalerna om radikalisering och om islamistiskt inflytande på allvar. Sedan jag skrev artikeln har det skett ett uppvaknande men för sent. Jag tror inte att någon kan slå sig för bröstet och säga att de har gjort tillräckligt, inte heller vi, säger han.

Många kristdemokrater frågar sig varför KDU är så positivt till Lars Adaktusson. För när det kommer till ungdomarnas favoritfråga, migrationen, är det som sagt lite luddigt vad partiets andre viceordförande tycker. KDU tillhör den traditionellt konservativa fraktionen av KD:s högerfalang, ett sekulärt gäng som älskar trygghetsfrågor och uppstramad invandring. Deras profilfråga är att ersätta asylinvandringen med ett kvotflyktingsystem. Adaktusson tillhör den kristet värdekonservativa delen, den som hissar första bokstaven i partinamnet och slåss för asylrätten.

Läs mer: KD jagar mirakel

De båda fraktionerna borde, i alla fall om man ägnar sig åt kryssdiagram och kremlologi, inte dra jämnt.

Svaret på vänskapen finns i utspel som det om terrorn. När Lars Adaktusson, för att använda en ung kristdemokrats retorik, »för partiet framför sig«, applåderar KDU:are och andra som anser att partiet borde positionera sig till höger om Moderaterna. De gillar hans tuffa tag i frågor som lag och ordning, för att inte tala om när han markerar mot Priderörelsen. Partiet har på senare år svängt i frågan om samkönade adoptioner, i dag ska även samkönade par enligt KD kunna prövas som adoptivföräldrar. Men Lars Adaktusson gör ingen hemlighet av var han står.

– Den linje som partiet har nu respekterar jag, även om jag själv gärna hade sett att vi hade kvar det tydliga barnperspektivet i det här, alltså vad som är bäst för barnen. Jag tror att alla barn, om de själva fick önska, tycker att det är en fördel att leva med både sin mamma och pappa. Och utifrån det perspektivet borde vi ha hållit fast vid den inställning vi hade tidigare, säger han.

Hur var det då med den för alla kristdemokrater viktiga flyktingpolitiken?

Adaktusson lutar sig bakåt i sin fåtölj. Utanför arbetsrummet tornar parlamentet upp sig mot de regntunga skyarna. Stål och glas. Lars Adaktusson anlägger en allvarlig min och inleder med det här med värderingarna. Att de som kommer till vårt land ska upplysas om vad som gäller om man ska bo i Sverige.

Han vill att lagstiftningen återigen ska innehålla »synnerligen« och »särskilt ömmande omständigheter«. Uppehållstillstånd ska fortsatt vara tillfälliga som huvudregel, betonar han, även om möjlighet att få ett permanent tillstånd ska finnas om det fortfarande finns ett skyddsbehov efter tre år.

Som partilinjen alltså.

– Det är i princip omöjligt för Sverige att föra någon annan politik på det här området än Europa i övrigt, det låter sig inte göras, säger Lars Adaktusson.

När det gäller kvotflyktingarna tycker KDU:s ordförande Christian Carlsson sig ha noterat en förflyttning från Adaktussons sida, där han alltmer närmar sig deras linje. Lars Adaktusson tycker att Sverige borde öka sin kvot (under 2017 tog Sverige emot 3400 kvotflyktingar) och att diskussionen om kvotflyktingmottagandet borde föras »mer aktivt än i dag«.

– Sedan finns det de som tycker att man kan ersätta asylinvandringen med ett kvotflyktingsystem. För mig är det centralt att vi bevarar asylrätten.

Så du vill inte helt övergå till ett kvot­system?

– Nej, inte byta rakt av om det innebär att asylrätten försvinner, säger han.

– Det finns också förslag om att flyktingar ska kunna söka asyl på andra ställen än i EU:s medlemsländer: på ambassader eller andra EU-gemensamma institutioner utanför unionen. Jag vet inte om det är möjligt men jag skulle gärna vilja att den möjligheten utreds ytterligare.

Tänker du då att flyktingarna skulle kunna söka asyl till enskilda länder, eller under unionens flagg?

– Unionens eller medlemsländernas flagg. Det viktiga är att det finns en grund där alla länder är med på systemet. Sverige kan inte bygga ett sånt här system på egen hand.

Ebba Busch Thors försök att förflytta partiet i migrationsfrågan efter valet, utan att ha förankrat det nedåt, sågs som ett kardinalsbrott i delar av den kristdemokratiska folkrörelsen. På frågan hur Lars Adaktusson reagerade på omsvängningen svarar han att det fanns tillfällen då partiet borde ha »kommunicerat annorlunda«.

– Vi har haft en period i debatten när människovärdesaspekterna har försvunnit väldigt mycket i den stämning som råder när det handlar om att stänga gränser och sätta tak för antalet flyktingar.

– Vi får aldrig tappa bort att det handlar om medmänniskor.

***

Lars Adaktusson vänder blicken mot golvet. Med sänkt huvud tar han in kritiken från de tidigare kollegorna: En maktfigur som inte skyr några medel för att nå toppen.

Han lyssnar och låter skorna klappra mot det stumma underlaget.

– Jag vet att jag trampade folk på tårna i väldigt hög utsträckning. Jag kan peka ut enskilda personer som jag tävlade mot och mot vilka jag använde metoder som jag kanske inte hade använt i dag.

Hur stort är ditt maktbegär?

– Jag känner inte att jag har haft ett stort maktbegär. Men jag ska inte sticka under stol med att jag som journalist uppskattade om det jag gjorde gav ringar på vattnet, om det gav upphov till en debatt eller en interpellation i riksdagen.

Lars Adaktusson fortsätter:

– Jag har inte mycket till övers för personer som anonymt ägnar sig åt att smutskasta andra. Just före EU-valet 2014 låg anonyma uppgifter till grund för ett försök till karaktärsmord av mig i Aftonbladet. Nu drar det ihop sig till valrörelse igen och samma sak upprepas, om än i en annan tidning. Det är rätt ynkligt.

Han är förvånad över kritiken från Henrik Frenkel och kallar den för ett »obalanserat utfall som talar för sig självt«.

– Det säger mer om hans personliga omdöme och ledaregenskaper än om mig. Jag har inget att skämmas över.

Behöver Ebba Busch Thor vara orolig för att du ska ta hennes jobb?

– Nej, om jag hade maktbegäret ut i fing­erspetsarna så hade jag nog tagit chansen att kandidera för att få ännu mer makt för tre år sedan när partiet valde partiledare, säger Lars Adaktusson.

***

Kritiken från andra journalister är inget nytt. För sisådär tio år sedan blåste det rejält kring Adaktusson efter ett utspel mot Janne Josefsson. Han kritiserade SVT-reporterns användning av dolda mikrofoner. Svaret från Josefsson kom i en debatt i SVT. Med huvudet på sned konstaterade han att Lars Adaktusson »väl aldrig skulle skita ner sina välputsade skor« och göra något som var »obekvämt för makten«.

Inslaget har i dag hundratusentals visningar på Youtube och tycks fortfarande reta EU-parlamentarikern.

– Jag har väl aldrig känt mig bestraffad men journalistkåren fungerar så att om någon kritiserar publicistiska beslut så uppfattas det som illojalt mot kollegorna och branschen.

En fråga som många i journalistkåren ställt sig sedan Lars Adaktusson blev kristdemokrat är när engagemanget för politiken väcktes? Var han rent av kristdemokrat redan under tiden på SVT? Enligt Adaktusson själv väcktes önskan om att arbeta partipolitiskt först efter att han lämnat TV8. Men journalisten Sven Vrang, som under många år jobbade tillsammans med Lars Adaktusson, hävdar att han märkte av det politiska engagemanget tidigare än så.

– Jag har haft tankar och uppfattningar, något annat hade varit otänkbart. Journalister är inga robotar som går genom verkligheten utan politiska preferenser. Men jag har inte umgåtts med tankar att arbeta politiskt under min tid inom journalistiken, säger Lars Adaktusson.

En annan fråga som väckt debatt är hans tro. I ett långt reportage i Magasinet Arena från 2003 lyfte SVT-journalisten Petter Ljunggren upp Lars Adaktussons frikyrkliga bakgrund som ett problem för hans objektivitet. Han refererade till en bok – »Spelet om de kristna väljarna«, skriven av Lars Adaktusson och Arne Winerdal inför valet 1979 – där genomslaget för fri abort och sänkt åldersgräns för homosexuellt umgänge användes som exempel på områden där kristna riksdagspolitiker misslyckats.

Har din inställning till abort förändrats sedan dess?

– Jag känner mig trygg i min uppfattning i dag, och den är väldigt lik den som partiet står för. Att det vid en graviditet finns två skyddsvärda individer, att antalet aborter ska hållas nere och att det är kvinnan som avgör om hon vill fullfölja en graviditet eller inte. Det är min uppfattning också.

Aborter är en infekterad fråga för Kristdemokraterna. Den är viktig för partiets »kyrkobesökare« men vinner knappast några poäng i jakten på allmänborgerliga väljare.

I stället pratas det bland annat om samvetsfrihet, alltså att barnmors­kor ska få säga nej till att delta i aborter. Kristdemokrater som inte besjälas av frågan fnyser åt samvetsfrihetsivrarna och kallar den för en del i ett »förklätt abortmotstånd«. Det får Lars Adaktusson att ta till brösttoner och påminna om FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.

Mantrat lyder:

– Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Men abort är väl samtidigt en del av jobbet som barnmorska?

– Det ingår i en del av barnmorskors uppgifter, men det är en liten del. Det stora är förlossning och förlossningsvård så det är inte en huvuddel av arbetsuppgifterna.

– Om man ska föra den här diskussionen principiellt handlar det kanske inte om hur många procent som rör abort, utan om ifall en barnmorska ska ha rätt att hänvisa till sin kristna övertygelse för att inte behöva delta. Jag menar att den rätten är väldigt tydlig i de grundläggande internationella dokumenten och konventionerna.

Var går gränsen för denna frihet?

– Om jag har förstått det rätt så ska det gälla liv och död. Det handlar alltså inte om att en kristen frisör inte vill klippa en muslimsk kund.

Är det med den bakgrunden man ska förstå att du tycker att lärare ska kunna förbjuda troende skolflickor att bära slöja?

– Samvetsfrihet handlar om situationer där vi ställs inför liv och död. Den går inte att hänvisa till i bärandet av slöja. Däremot kan man hänvisa till religionsfriheten och den ska vara långtgående. Vi säger nej till förbud men ja till att arbetsgivare ska kunna säga nej.

I de fall då samvetsfrihet åberopas ska frågan hanteras genom lokala överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda. Anser åtminstone partiet.

– Fungerar inte det tycker jag personligen att lagstiftning bör övervägas, sådan lagstiftning finns i över 40 europeiska länder, säger Lars Adaktusson.

***

En skäggig man iklädd kostym och mikrofon i hand tog täten. Upp på Filadelfiakyrkans scen i Stockholm bjöds Lars Adaktusson och moderaten Elisabeth Svantesson. Politikermötet ägde rum i början av det här året. Svantesson talade om situationen för politiker som även är troende. Lars Adaktusson tog upp frikyrkornas betydelse för samhällsutvecklingen. Han är själv uppväxt i pingstkyrkan och är i dag medlem i både Svenska kyrkan och Filadelfiakyrkan.

När Fokus ringer upp mannen i kostymen, Filadelfiakyrkans föreståndare Niklas Piensoho, säger han att Lars Adaktusson »förkroppsligar« det han ser hos många av sina församlingsmedlemmar. Men när Adaktusson själv ställs inför frågor om sitt personliga förhållande till tron gör han tydligt att även de passerar den där röda linjen.

– Jag tycker att frågor om vad min tro innebär för mig privat och hur jag ber, det har ingen med att göra. Det är min ensak, och det är inga frågor som ställs till alla politiker.

Men sedan har väl inte alla politiker tron som en del av sin profil, ni är ju som parti inspirerade av kristendomen?

– Samtidigt är det ett väldigt förenklat sätt att se på kristen tro, om man kallar det en profilfråga. Kristen tro går väsentligt djupare än partitillhörighet och politiskt engagemang. Använder man det som en profilfråga så förstår man inte vad det är att vara kristen, säger Lars Adaktusson.

Den svenska kristdemokratin är sprungen ur pingströrelsen och den katolska socialläran. Men det är inte längre något alla i partiet talar högt om. Prat om det kristna arvet skrämmer bort väljare, menar parti­strategerna, och vänder dövörat till forskare som varnar för demobilisering av partiets kärntrupper.

Lars Adaktusson pratar gärna om kristendomen och dess betydelse för det svenska idéarvet. Han återkommer till människosynen. Och varför de kristna värderingarna i större utsträckning borde lyftas fram praktiskt i politiken.

– Om man tittar på vad Svenska kyrkan och frikyrkorna har betytt för Sverige genom åren så ser vi att det handlar om grundläggande demokratifrågor, som kvinnlig rösträtt som fanns i baptistkapellen innan den var införd i samhället. Ingen del av civilsamhället har tagit ett så stort socialt ansvar som kyrkorna.

Hur ska de kristna värderingarna kunna vävas samman med konkret politik?

– En värdig äldreomsorg, de långa köerna i sjukvården, att människor är otrygga och inte vågar ge sig ut på gatorna efter mörkrets inbrott. Vad handlar de här problemen om? Jo, en brist på grundläggande trygghet, etik, respekt för människovärdet. Det är frågor som har en direkt koppling till vår ideologiska övertygelse, men vi är inte så bra på att berätta om det och koppla våra konkreta ställningstaganden tillbaka till vår ideologi, säger Lars Adaktusson.

– I många avseenden är det en rätt skakig utveckling på flera områden just nu: hedersvåld, skjutningar, metoo-kampanjen. Det är frågeställningar där kristdemokratin kan erbjuda ett alternativ, genom att grunda politiken i det okränkbara männi­skovärdet.

Men varför täljer ni i så fall inte guld just nu?

– Vi gör det, fast vi behöver göra det mer.

Men det gör ni inte, ni har ju knappt 3 procents stöd i opinionsmätningarna.

– Jo, men sedan är det väl också så att detta är en del av den politiska debatten som är ganska ovanlig i Sverige. Vi vill diskutera vård, skola och omsorg, det är mantrat som har präglat den politiska debatten i Sverige under 10–15 år om inte mer. Då tar det kanske ett tag att få in ideologin i dess centrum, säger Lars Adaktusson.

***

Stålgrå kostym och vit skjorta med blommigt mönster på insidan av kragen. Allt är struket, snyggt och propert. Kronan på verket är Lars Adaktussons monogram, sytt i kontrastfärg på utsidan av skjortans manschetter.

– Köpt på nätet, avslöjar han.

Politikers utseende är känsligt och frågan är om man som journalist ska skriva om det över huvud taget. Men i Lars Adaktussons fall har det alltid stått i centrum. Och framför allt då hans frisyr. Den fick en egen låt i P3-programmet »Rally«: »Han har ett mäktigt hår, han håller det i styr, samma år från år – Lars Adaktussons frisyr«.

Inför intervjun poängterar en KD-tjänsteman att det där med frisyren, »det är nog inte en bra idé att ta upp när ni ses«. »Varför inte?« »Känsligt«, lyder det korta svaret.

– Jag tycker att det blir tjatigt, säger Lars Adaktusson och blickar ut över den grå Brysselhimmeln.

– Låten var rätt kul, men elak. Samtidigt, har man valt ett yrke och roll som blir publik så får man väl räkna med den typen av kommentarer.

När Lars Adaktusson rör sig i offentligheten kastas blickar efter mannen med det välkända utseendet. Framför allt från personer i yngre medelålder och uppåt, de som minns honom från tv-rutan.

Lars Adaktusson fick över 100 000 kryss i EU-valet. Det innebär respekt i riksdagens mest »kändiskåta parti«, för att låna en KD-topps uttryck. Men kan han upprepa bedriften? Nja, menar kritikerna som undrar om inte partiet överskattar framgångarna i EU-valet; det är en sak att kryssa sig in i parlamentet och en annan sak att göra det i riksdagen. Adaktusson själv vänder sig mot att han skulle vara en partiets »frälsare«. Den här gången är det inte bara han som ska glänsa. Han förväntas ställa upp bakom Ebba Busch Thor och visa på en enad front i valet. Tillsammans ska de hålla ihop det splittrade partiet och göra klart att den som vill ha en borgerlig regering med självförtroende kan rösta på KD.

Sedan är det detta med framtiden, frågan som knappt någon kristdemokrat vågar tänka på i dessa dagar. Vad händer efter valet? Om partiet lyckas klamra sig kvar i riksdagen kan mycket väl det nya styrkeförhållandet i presidiet användas för att dra partiet åt höger igen. Vänsterfalangen är ändå avvaktande positiv till Lars Adaktusson. Den gillar som sagt den ideologiska förankringen och tror att han kan locka väljare ur den allmänborgerliga skaran. Samtidigt påminner den om testfrågan, alltså migrationen. Vilken riktning KD tar i den frågan är inte bara en indikation utåt om vilket parti det är, utan även inåt, mot partiets gräsrötter.

Många kristdemokrater talar drömskt om Adaktusson och Alf Svensson i samma mening. De anser att han är det närmaste man kommer den store ledaren i dag: en värderingsstyrd man som kan förena människovärdet med tuffa tag när det behövs. Och därmed ena partiets höger och väns­ter. Men har Lars Adaktusson partiledarens övriga egenskaper? Han som varken gjort sig känd för detaljkunskap, »budskapsdisciplin« eller policyförmåga.

Alf Svensson ville ha ett vårdnadsbidrag, vad vill Adaktusson?

I nuläget är partiledarfrågan en icke­fråga i Krist­demokraterna. Men om Ebba Busch Thor skulle misslyckas i valet? Och partiet ramlar ur riksdagen?

– Då är frågan om Lars Adaktusson skulle vara beredd att åka hem från Bryssel och axla ansvaret, säger en KD-källa.

Det börjar bli sent på tisdagseftermiddagen. I Europaparlamentets korridorer skyndar Adaktusson tätt följd av Dag Elfström, hans ständigt välklädde pressek­reterare. Vid mötet med utrikesutskottet tog den nu avhoppade polske parlamentarikern Janusz Korwin-Mikke till orda. Han som gjort sig (ö)känd för sitt motstånd till allmän rösträtt och kvinnors rätt till lika lön. De båda kristdemokraterna skakar på huvudet.

– Han tillhör en av de märkligaste figurerna bland parlamentets 756 ledamöter, säger Lars Adaktusson.

– 751, flikar Dag Elfström in.

– Just det, citera mig inte på det, haha!

På Adaktussons rum väntar det övriga kansliet. Veckomöte. Den och den kan få ett besök av parlamentarikern, men inte den. Staben prickar av dagordningen på knappt en timme, sedan bär det av till flygplatsen igen för att hinna med ett flyg till Armenien.

I bilen drömmer sig Lars Adaktusson tillbaka till valet 1998. När alla i politiken fokuserade på statens finanser men Alf Svensson talade om bristen på »närvärme« i samhället. Hans värderingsstyrda politik ledde till ett rekordresultat för Kristdemokraterna: 11,8 procent.

– Det var en fantastisk valrörelse, säger Lars Adaktusson.