Kan koalitionen komma?

Tanken, i sin enklaste form, är lätt att hänga med i.

Mamma Socialdemokraterna och pappa Moderaterna – den som vill kan fördela föräldrarollerna tvärtom, det spelar ingen roll – sitter i framsätet och tålamodet börjar tryta. Det här har i och för sig aldrig varit en verkligt harmonisk familj. De är särbos från början och med tidvisa undantag för vissa verkligt centrala områden som pensionssystemet, invandringen, utrikespolitiken och energipolitiken, är det ständiga grälandet relationens kärna.

Det verkligt osunda är hur den eviga osämjan spräcker hela familjen. De små i baksätet tvingas ständigt välja favoritförälder. Vissa har gjort sitt val en gång för alla. Ett par av dem byter från mamma till pappa och tillbaka igen, gång på gång. Allt det där är hela familjen van vid. Men nu har ett sjuhelvetes liv brutit ut där bak.

Lilla Nooshi, som mamma alltid kunnat lita på, hatar fortfarande pappa, men hon skriker och gapar och kräver att få bestämma själv. Och Jimmie, som redan från början gjort båda föräldrarna oroliga och beklämda, har plötsligt skjutit i höjden. Hans ganska nyliga och ambivalenta allians med pappa bygger mest på att han avskyr mamma och nu när han växt om pappa kan han inte låta bli att hotfullt böja sig över honom i förarsätet och väsa. Syskonskarans ständiga identitetsbytare, som sällan har samma personlighet mer än en dag i sträck, heter för tillfället Simona och är på väg att bli utsparkad ur skolan på grund av usla resultat. Mammas miljötvillingar muttrar på sitt buttert dömande sätt, ett säkert tecken på att de snart kommer att kräva något hutlöst. Mellanbarnet Centern har sedan några år gått med i en nyliberal sekt och genomgår för tillfället en personlighetskris. Det är bara pappas duktiga flicka Ebba som alla vet var de har, men i gengäld går hennes käcka konservatism de flesta på nerverna.

För tillfället är det pappa som kör, men snart är det rast och då kommer som vanligt ett ilsket maktspel att börja: vem ska köra nästa sträcka? Varken mamma eller pappa brukar tveka att uppvigla och muta barnaskaran för att bräcka den andra föräldern. Men på sistone har det känts lite som om de tappat kontrollen över processen. Som om det är barnen som spelar ut föräldrarna mot varandra, inte föräldrarna som spelar bort varandra.

Tänk om mamma och pappa, för en gångs skull, pratade ihop sig? Om de ställde ungarna inför ett fait accompli? Lärde dem att det faktiskt är de vuxna i rummet som bestämmer? Vore inte det skönare för alla inblandade? Och, handen på hjärtat, mamma och pappa kanske uttrycker sig lite olika, har lite skilda intressen och en ovana att klandra varandra för allt, men deras osämja är knappast ett tecken på att de ser världen på helt olika sätt. Nog vill de båda samma sak: allas bästa?

Så ungefär kan den enkla tanken om den stora koalitionen – ett politiskt regeringssamarbete med Socialdemokraterna och Moderaterna som kärna – uttryckas. Moderata förespråkare skulle kanske snarare tala om ”AB Sverige” än om en familj på bilutflykt. Dagens Nyheter om vikten av att kuva tonårsmonstret Jimmy, innan hela Sverige blir en aktivklubb. Industrisossar om att den här familjesplittringen bara varit till bekymmer för mamma, sedan hon lierade sig med miljötvillingarna. Men det är bara olika beskrivningar av samma önskan: ett slut på tjafsandet, oförutsägbarheten, kortsiktigheten, dikeskörningarna, de politiska mutorna. En stabil, pragmatisk mitt med två vuxna i rummet.

Det brukade heta att något sådant aldrig skulle ske, om inte Sverige ställs inför ett akut krigshot. Är det fortfarande sant?

Det finns, brukar koalitionsvurmarna alltid påpeka, nästan 25 kommuner som styrs av socialdemokrater och moderater i par. Det finns fler än 30 som styrs av socialdemokrater och moderater i samarbete med ett eller flera andra partier. Två regioner leds av rena sm-koalitioner. Två ytterligare av s och m och en tredje part.

Tidigare var det ofta småkommuner, där alla känner alla, som kunde föda samarbete mellan de två stora. Så är det inte längre. Katrineholm, Eskilstuna, Linköping, Nyköping och Hässleholm styrs alla av sm-koalitioner. Halmstad, Lund, Södertälje och Örebro av sm-koalitioner med någon ytterligare.

I Sveriges kommuner är, kort sagt, storkoalitionen i inte ringa omfattning redan verklighet. Och det verkar gå bra.

Universitetslektorn Johan Wänström har intervjuat företrädare för Socialdemokraterna och Moderaterna i sjutton av de kommuner där partierna styr tillsammans. Hans intryck är att de flesta av dem är mycket nöjda.

– Det vanligaste skälet till koalitioner av det här slaget var att tidigare styren hade blivit röriga och tappat i handlingskraft. Resultatet, menar de inblandade, blev också större stabilitet och handlingskraft. Det är inte ovanligt att de ansvariga säger att samarbetet gått över förväntan.

Kompromisserna mellan de traditionella arvfienderna kräver förstås en del arbete, men många av de inblandade tycker att socialdemokrater och moderater, i kraft av sin bredd, styrka och erfarenhet, är lättare att förhandla och komma överens med än småpartier. Och om en och annan hjärtefråga får ställas åt sidan, uppvägs det av att man faktiskt har kraften att göra det man kommer överens om.

Det känsliga, säger Wänström, är oftare positionerna än politiken. Vem ska leda koalitionen? Hur kompenseras det parti som inte får göra det? Det gäller att skapa något slags balans, så att inget av partierna känner sig underordnat det andra.

Det är inte bara statsvetarna som intresserat sig för de kommunala storkoalitionerna, sedan förra valet. Socialdemokraterna har tjänstemän som följt utvecklingen från partihögkvarteret på Sveavägen. Moderaten Peter Danielsson – då höjdare i Sveriges kommuner och regioner, nu nytillträdd landshövding i Skåne – gjorde en grundlig analys av storkoalitionerna ute i landet för sitt partis räkning.

Man skulle kunna tänka sig att det här är ett slags trevare för en kommande storkoalition på riksplanet. Det kanske det är. Men de närmast berörda vill i så fall inte kännas vid det. En ledande moderat menar att det snarare handlade om att kartlägga de kommunala storkoalitionerna för att kunna peka på varför en storkoalition inte skulle fungera på riksplanet. Kommunalpolitiken, heter det, är praktisk och pragmatisk. Rikspolitiken har helt andra inslag av ideologi och värderingar och inte minst ett behov av riktning. Och moderater och socialdemokrater vill åt olika håll, det är moderater på riksplanet övertygade om.

Socialdemokrater verkar snarare tänka på ett annat slags samarbete än den stora koalitionen när de säger sig beredda att göra upp över blockgränserna – mer om det strax.

Inte heller de kommunalpolitiker som Johan Wänström talat med ger intrycket att partiernas riksorganisationer varit särskilt villiga att låta sig inspireras av kommunalpolitikernas storkoalitioner. Den typen av initiativ ”tas inte alltid emot positivt av nationella partiorganisationer” som ett samarbetande kommunalråd uttrycker saken en aning diplomatiskt.

Slutsatserna av Peter Danielssons genomgång av kommunala storkoalitioner för Moderaternas räkning andas just denna bristande entusiasm. Om man nu nödvändigtvis måste blicka vänsterut bör man ha en tydlig plan, ett detaljerat avtal om vad som ska göras och hur, samt en tydlig ”skilsmässoklausul”, som redan från början gör äktenskapet tidsbegränsat. Att en storkoalition på riksplanet skulle vara en bra idé sköt Danielsson ned när Svenska Dagbladet intervjuade honom om saken i början av året:

– Långsiktigt tycker jag att det är viktigt att s och m representerar varsin sida i politiken.

Men koalitionsvurmarna har också de internationella exemplen att hänvisa till. Tyskland, där kristdemokrater och socialdemokrater regerar tillsammans sedan valet i februari i år. Och så Finland. Finska Samlingspartiet, deras moderater, regerar visserligen med en borgerlig koalition, inklusive Sannfinländarna, deras sverigedemokrater, men koalitioner som inkluderar Samlingspartiet och Socialdemokraterna är inte ovanliga, eller någon stor sak i Finland. I Danmark sitter både Venstre och Moderaterne i en socialdemokratiskt ledd regering.

Om de kan, varför skulle inte vi kunna?

Koalitionsskeptikerna har en ganska lång lista svar. Ett är historien och geografin. Finland har nära till Ryssland och därför nära till samling. Tyskland har sitt antidemokratiska arv att hantera och populistiska uppstickarpartier gör tyskarna särskilt nervösa. Ett annat är skilda valsystem. Ett tredje är svenska egenheter, kanske främst bland dessa Socialdemokraternas långa dominans. Och så finns ju också en del besvärliga konsekvenser av de stora koalitionerna. En sådan är att de lätt får ytterkanterna att växa, snarare än tvärtom. Det är vad som skett i Österrike, länge den stora koalitionens främsta företrädare. Det är vad som verkar ske i Tyskland, där Alternative für Deutschland nu är andra största parti.

Å andra sidan kan de besvärliga väljarna åberopas till stöd för en storkoalition också. När frågan ställs till väljarna om en storkoalition, blir resultatet ofta rätt positivt. Ungefär en tredjedel eller lite mer brukar ha en grundläggande positiv inställning till tanken. Skillnaderna är inte anmärkningsvärda mellan väljare till vänster och väljare till höger.

Det är förstås en rent hypotetisk fråga. Om lika många vore positiva då de ställdes inför en faktisk koalition är svårt att veta. Än mindre hur positiva de vore efter en tid med koalition. Men det är inte orimligt att anta att rätt många väljare inte är särskilt intresserade av den politiska diskussionen – ”käbblet” – och gärna skulle se lite mer av kommunalpolitikens pragmatism, även på riksplanet.

Det är främst inom de tilltänkta koalitionsparterna och i deras närhet som man hör den grundmurade skepsisen mot den stora koalitionen.

Nu måste vi skilja på moderater och socialdemokrater, för de både tänker olika och har skilda förutsättningar.

Ett sätt att beskriva Moderaternas situation är att de – trots det dåliga opinionsstödet för regeringen – positionerat sig som vinnare. Det är varken ett särskilt komplicerat eller krystat resonemang:

Sverige har numera inte två, utan tre stora partier. Det stora parti som lyckas bygga en koalition med ett av de andra två stora partierna har ett försteg till makten. Moderaterna har lyckats göra det, genom Tidöavtalet. Socialdemokraterna har inte gjort det.

De två stora partier som samarbetar är förstås inte garanterade regeringsmakten. De är inte heller isolerade från negativa konsekvenser. När Moderaterna fortsätter att krympa och Sverigedemokraterna att växa, som i de senaste opinionsmätningarna, utsätter det koalitionen mellan de två partierna för tryck. Men det är ändå Moderaterna som varit först på bollen och etablerat en strategi för det nya treparti-landskapet.

Storkoalitionen, den mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, är ett annat svar på samma fråga. Men vad har Moderaterna att tjäna på att börja om hela processen och byta ut Sverigedemokraterna mot Socialdemokraterna?

Inte mycket.

I samarbetet med Sverigedemokraterna har Moderaterna kunnat vara ledaren. Det är inte gudagivet. Fortsätter Sverigedemokraterna att växa sig större än Moderaterna kommer till slut en punkt då förhållandet blir det omvända, särskilt med tiden och växande sverigedemokratisk erfarenhet. Men den dagen, den sorgen. Ingen moderat inbillar sig att deras parti får spela något annat än andrafiolen i ett samarbete med Socialdemokraterna.

Det är en aning paradoxalt att invandringspolitiken, det skäl till att inget av de etablerade partierna ville ta i Sverigedemokraterna från början, nu är överspelad. De partier som inte står bakom ungefär det som de fördömde Sverigedemokraterna för, är numera de udda. Men att Sverigedemokraterna i så stor utsträckning uppfattades som, och faktiskt var, ett enfrågeparti gjorde att partiets politik i övrigt inte var huggen i sten. Det var en fördel för Moderaterna, när de byggde upp sitt samarbete med Sverigedemokraterna.

En centralt placerad moderat säger att Sverigedemokraterna kom till alliansbygget med relativt öppet sinne och få kompromisslösa idéer. Det var något helt annat än att förhandla med liberaler och centerpartister. Och definitivt något helt annat än det skulle vara att förhandla med socialdemokrater. Sverigedemokraterna är inget borgerligt parti, brukar det sägas ibland, men det är ett parti som tagit fastare form i intensiv samverkan med främst Moderaterna och därför blivit borgerligare. Det spelar roll.

Och finns det inte en större strategisk vinst för Moderaterna att samarbeta med Sverigedemokraterna? Moderaternas akilleshäl har alltid varit bristen på folklighet, en av dessa termer som vi intuitivt förstår, men som är svår att definiera. Fredrik Reinfeldt lyckades placera partiet närmare en bred, urban medelklass, men lämnade en stor lucka på flanken. Den utnyttjade Sverigedemokraterna och det blev hans fall. Ulf Kristersson har vänt det misslyckandet till en vinst. Moderaterna kanske inte är folkligare än förut, men de är i allians med ett parti vars folklighet utmanar Socialdemokraternas mångåriga monopol på den arenan.

Olikheterna mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna förs ibland fram som ett argument för att samarbetet saknar riktig grund, men man kan lika gärna vända på saken. Det är just skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna som gör samarbetet möjligt och rent av framgångsrikt. Att samarbeta med Socialdemokraterna skulle vara mycket svårare för Sverigedemokraterna, just därför att partierna på många sätt är så lika. Det skulle dessutom inte ge respektive part något de annars inte hade, utom förstås en gemensam grupp väljare. Men Moderaterna har nu för första gången en koalition med ett tydligt folkligt anslag. Det är ett potentiellt genombrott. Kanske en grundläggande förskjutning i blockpolitiken.

– Det är ju Gunnar Strömmer som har hittat på vilka som är Socialdemokraternas tilltänkta samarbetspartier, säger Teresa Carvalho, Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson i en lågmäld debatt med justitieminister Gunnar Strömmer i P1 Morgon i början av november. Strömmer har just påpekat att Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstat mot nästan alla rättsreformer för att komma åt gängkriminaliteten. Men Carvalho försöker inte ens urskulda dem, utan går i stället på offensiven:

– Jag hade ju önskat att Socialdemokraterna och Moderaterna kunde göra upp mer om den fortsatta vägen framåt, eftersom vi är betydligt mer överens än oense. Det tror jag hade uppskattats av svenska folket.

Vad är detta? En oblyg inbjudan till den stora koalitionen?

Man kan förstås tolka det så. Och om man delar analysen att två stora partier som kan samarbeta i ett trepartisystem har en fördel, är pressen på Socialdemokraterna. Till skillnad från Moderaterna, som omsorgsfullt rivit muren mot Sverigedemokraterna, finns bara ett möjligt parti av de två återstående stora för Socialdemokraterna att samarbeta med: Moderaterna. Det här är spegelbilden av det strategiska övertag som Moderaterna åtminstone tillfälligt har skapat sig med Tidöavtalet.

Det finns socialdemokrater som menar att partiet inte alls känner sig tryggt med sitt opinionsstöd, trots att det fortfarande ligger över det förra valresultatet och trots att avståndet till Tidöpartierna, särskilt om Liberalerna åker ut, är betydande. Det finns till och med de som använder ord som ”angelägna” och ”snudd på ivriga” när man frågar om Socialdemokraternas intresse av en stor koalition. Det finns, för balansens skull, också många – antagligen fler – som menar att det enda angelägna är att beröva Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson regeringsmakten. Men det är ändå en helt annan klang i den här diskussionen inom Socialdemokraterna, jämfört med Moderaterna. Det beror inte bara på Socialdemokraternas svagare strategiska läge i ett trepartisystem, utan också på historien.

Widar Andersson, självständig socialdemokratisk nestor, brukar skilja på politik och partipolitik, när han ska förklara Socialdemokraternas särställning.

– Socialdemokraterna har genom sin klassiska regeringsdominans lagt beslag på politiken medan de borgerliga och andra partier fått hålla till godo med partipolitiken. Politiken kan man kanske definiera som det nationella folkliga intresset. Partipolitiken, däremot, står mer för käbbel, klagan och felsökeri.

Trots att den socialdemokratiska maktdominansen inte alls är vad den varit dröjer bilden kvar av Socialdemokraterna som de naturliga bärarna av Sveriges bästa – av politiken, menar Andersson. Inte bara bland socialdemokrater själva, utan i stor utsträckning även i medierna och i det allmänna medvetandet. När en socialdemokrat ändrar sig i Natofrågan, vad gäller invandringen, eller något annat, beskrivs det därför som en anpassning till en förändrad omvärld och till folkets önskemål. Det blir politik – att ta tillvara Sveriges intresse – inte partipolitik – ett taktiserande i det egna partiets intresse. Socialdemokraternas förmåga att framstå på det här sättet tvingar in de andra partierna i partipolitiken. När de kritiserar Socialdemokraterna kan partiet betrakta dem med nedlåtande överseende från sin särställning.

Man kan förstås destillera en stor koalition ur detta. Vad är en stor koalition, om inte en seger för politiken över partipolitiken? Och det är också den här tråden socialdemokrater spinner på, när de vill förespråka samarbete. ”Det svenska folket” skulle ”uppskatta” det, som Teresa Carvalho uttryckte saken i radio, på ett typiskt socialdemokratiskt sätställnings-sätt. Men det är inte fullt så enkelt att den stora koalitionen följer ur det.

Hur skickliga Socialdemokraterna än är på att sväva ovanför partipolitiken, är de trots allt ett parti med allt vad det innebär. Att gå i par med Centern eller Miljöpartiet är en sak. Att bilda något slags jämbördigt samarbete med Moderaterna något helt annat. Att ta ansvar för landet är bra. Att lyfta upp Moderaterna i samma position är riskabelt.

Ibland leker Socialdemokraterna öppet med tanken att Sverigedemokraterna är deras nya huvudmotståndare, Moderaterna historia. Det skulle kunna vara ett inspel för en stor koalition, men det låter oftare som motsatsen. När Socialdemokraterna då och då utropar Sverigedemokraterna till huvudmotståndare gör de det nästan alltid med udden riktad mot Moderaterna. Det är ett sätt att gnugga den moderata näsan i att inte längre vara det andra största partiet i Sverige och just därför samtidigt ett slags bekräftelse på att det fortfarande är Moderaterna som är huvudmotståndarna.

Däremot är det helt i linje med idén om Socialdemokraterna som bärare av det nationella folkliga intresset att partiet säger sig vara öppet för uppgörelser med alla partier (utom Sverigedemokraterna). Kanske särskilt med Moderaterna, som trots allt representerar ett brett utsnitt av folket. Men att tolka det som en öppning för den stora koalitionen är nog i de flesta fall att missförstå Socialdemokraterna.

Att ”göra upp med alla partier” har, på socialdemokratiska, i första hand inneburit att ensam sitta på regeringsmakten och låta de andra partierna låna ut sina röster när de behövs. Det är den ordning som varit den allra vanligaste för Socialdemokraterna sedan de först kom till makten. Och när de försöker vara lite mer konkreta är det detta samarbete, inte en stor koalition med Moderaterna, som till exempel Aftonbladet och Göran Greider förespråkar.

Problemet är förstås att partiet inte har den storlek det hade på den tiden då socialdemokrater aldrig behövde fundera på koalitionsbygge. Och visst finns socialdemokrater som trots allt tänker annorlunda. Jimmy Jansson, avgående socialdemokratiskt kommunalråd i Eskilstuna, där han regerat i koalition med Moderaterna, har förespråkat en liknande lösning på riksplanet. Kanske en överenskommelse mellan moderater och socialdemokrater i ett par mandatperioder för att ”få ordning på Sverige”.

Det är just bland socialdemokrater av den mer traditionella, industripositiva sorten som tanken på en stor koalition kan locka. Dels därför att de inte ser några avgörande skillnader mellan socialdemokrater och moderater i de viktigaste ekonomiska frågorna. Dels för att de ser Miljöpartiet och i viss mån Vänsterpartiet som hot i just dessa frågor.

Det vore fel att säga att någon stark opinion för den stora koalitionen lever öppet inom Socialdemokraterna, men den lever ändå på ett sätt som den inte gör i Moderaterna. Kanske just därför att Socialdemokraterna, trots sitt självförtroende, oroas av att inte ha en tydlig strategi för ett politiskt landskap med tre stora partier. Det finns en gnagande oro att ett stort skifte är på väg att ske, där Socialdemokraterna degraderas till birollsinnehavare. Att en seger till för Tidöpartierna skulle befästa det skiftet och kanske göra det irreversibelt inom överskådlig framtid.

Den stora koalitionen vore en prövande nyordning för Socialdemokraterna, men att bli politiskt sidsteppade i brist på fungerande koalitioner vore ännu värre. Allra minst måste idén om en stor koalition hållas vid liv för att försöka bända bort Moderaterna från Sverigedemokraterna. Det kostar Socialdemokraterna att inte ha en koalition med ett annat stort parti, men det är också en kostnad att Moderaterna har det. Allra minst bör Moderaternas chanser att upprätthålla sin koalition saboteras.

Överväger Magdalena Andersson verkligen på allvar en stor koalition, eller är idén mest en bricka i det här strategiska spelet? Antagligen det senare än så länge. Men vem, utom de närmast berörda, kan veta säkert?

Det kluriga är förstås att helomvändningar av det här slaget – bildandet av en stor koalition mellan huvudmotståndare – oftast kommer oannonserade. Det ligger i sakens natur. Bland politiska analytiker leder det till två saker:

Dels att inget kan ta död på spekulationerna om den stora koalitionen. Även om en av de två berörda partiledarna skulle lova att kasta sig under en buss, hellre än att samarbeta med den andra, skulle det inte räcka. ”Så säger han/hon nu, ja”, skulle analytikerna säga. ”Men efter valet kan läget vara ett helt annat”.

Dels att varje liten avvikelse som kan tolkas som en öppning för den stora koalitionen kommer att tolkas som en öppning för den stora koalitionen.

När Torbjörn Nilsson nyligen noterade i Svenska Dagbladet att Ebba Busch var den enda i regeringen som förespråkade en blocköverskridande energiöverenskommelse under partiledardebatten, hade han analysen färdig: det betyder att Ebba Busch snickrar på en s-m-kd-regering.

Kanske har Nilsson rätt, men även om han inte har det kommer vi att översköljas av den sortens tolkningar av stora och små händelser fram till valdagen. Just det är inget nytt. Norrländska Socialdemokraten ville ha storkoalition 2017. Expressens Anna Dahlberg, numera i Ulf Kristerssons tjänst, förespråkade den stora koalitionen i januari 2018. Sydsvenskan i februari samma år. Lena Andersson på hösten samma år. Statsvetarprofessorn Leif Lewin gjorde det under det dramatiska riksdagsåret 2021. Dagens Nyheters ledarsida har haft det som linje i fem år. Centerpartiets tal om ”den breda mitten” kan antagligen tolkas som ett slag för den stora koalitionen, även om det är en lite underlig hållning av ett parti som då med all sannolikhet skulle bli maktlöst: socialdemokrater och moderater har samlat över 50 procent i opinionen de flesta månader sedan förra valet.

Kan det vara så att det ständiga talet om en stor koalition i sig gör en stor koalition mer sannolik?

Ja, kanske. Men det krävs mer än pratande, skrivande och spekulationer för att den stora koalitionen ska bli verklighet. Mer precist krävs en omtumlande och överraskande omläggning av hela den moderata strategin. Och en kanske inte fullt lika osannolik, men ändå anmärkningsvärd socialdemokratisk saltomortal – självfallet för nationens bästa.

Det kan hända. Men det finns något annat som egentligen inte kräver något särskilt för att inträffa: att den dysfunktionella familjen fortsätter sin tålamodsprövande biltur ett tag till.

***

Läs även: Till minne av Liberalerna

Läs även: Drömmen om den stora koalitionen