Långt från Köpenhamn

Det är en hålögd samling delegater och politiker som trängs med danska julfirare i röran på Kastrup. Efter två intensiva veckor är det dags för de 15 000 klimatförhandlarna, journalisterna och lobbyisterna att lämna Danmark. Nu är det över, mötet som skulle förändra världen och avgöra planetens framtid. Så lät det åtminstone på de största optimisterna inför FN:s femtonde klimatkonferens. Inte konstigt att det vilar en känsla av tomhet i luften, lördagen den 19 december 2009.

Veckorna innan mötet präglades av politiska berg-och-dalbaneutspel. Ena dagen såg klimatkonferensen ut att bli ett totalt fiasko, nästa kom det plötsligt positiva signaler från nyckelspelare som Kina och USA.

Trots flera års hårt förhandlingsarbete blev det inget juridiskt bindande avtal i Köpenhamn. Inte heller blev det klart exakt hur mycket pengar den rika världen ska bidra med för att kompensera för att hjälpa de fattiga länderna att klara av klimatförändringens konsekvenser, eller hur dessa gigantiska summor ska fördelas.

Fortfarande saknas tydliga sanktionsmöjligheter för att straffa de länder som inte lever upp till sina löften. De stora globala aktörerna preciserade visserligen sina utsläppsminskningar fram till 2020, men de ligger enligt de flesta bedömare på en alldeles för låg nivå för att tvåprocentsmålet, att den globala temperaturen år 2050 inte ska ha ökat med mer än 2 grader celsius, ska kunna uppfyllas.

I stället för ett nytt Kyotoavtal har världen fått ännu en ramkonvention, en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Nu hoppas FN kunna teckna ett nytt färdigt avtal någon gång under 2010, förhoppningsvis allra senast under konferensen i Mexico City i november.

Det här scenariot är den troliga utgången av klimatkonferensen i Köpenhamn som börjar på måndag.

Miljöorganisationer och många klimatforskare fruktar att frånvaron av ett juridiskt bindande avtal i Köpenhamn kan leda till åratal av nya konferenser, politiska manglingar och starka motsättningar. Och så lång tid har världen inte på sig, menar de. För varje år som går minskar utsikten att nå tvåprocentsmålet.

Oavsett utgång kommer FN att framhålla konferensen som ett viktigt steg på vägen.

– I FN:s ögon finns bara två tänkbara scenarier: att mötet blir en framgång eller att det blir en jätteframgång, säger klimatforskaren Richard Klein, vid Stockholm Environment Institute.

Yvo de Boer, chef för FN:s klimat­sekretariat, hoppas på »en rad tydliga beslut« som ska leda fram till ett avtal under det första halvåret 2010. Bland annat så kräver han att alla länder ska tala om med hur mycket de tänker sänka sina utsläpp fram till 2020, samt att de rika länderna hostar upp minst 10 miljarder dollar fram till 2012 för att täcka utvecklingsländernas kostnader.

Före Köpenhamnsmötet råder det stor osäkerhet kring dessa frågor. Hur ska till exempel fattiga och i många fall korrumperade länder klara av att hantera klimatpengarna på rätt sätt? En berättigad fråga som anknyter till den aktuella debatten om det internationella biståndets kontraproduktiva effekter.

Olof Johansson-Stenman är beteendeekonom vid Handelshögskolan i Göteborg. Han har studerat hur aktörer samarbetar i just klimatfrågor. Klimatfrågan handlar ju ytterst om samarbete kring en global kollektiv vara: jordens framtid. Så gott som alla aktörer är överens om vikten av en bra miljö, men ingen vill stå för kostnaderna. Det kan ju lika gärna någon annan göra – den som inte betalar får ju ändå del av resultatet.
Problemet är att det är svårt att med 100-procentig säkerhet slå fast vilka konsekvenser den globala uppvärmningen kan få om 50, 100 eller 500 år. Trots avancerade dataprogram och klimatmodeller.

– Klimatforskare är inga Jehovas vittnen, vi tror oss inte kunna förutspå exakt när världen kommer att gå under, som klimatforskaren Richard Klein uttrycker det.

Men det finns flera faktorer utöver själva problemets natur som komplicerar klimatförhandlingarna. Olof Johansson-Stenman nämner några: ju fler som åker snålskjuts desto mindre blir samarbetsviljan hos de övriga; människor samarbetar sämre när de befinner sig i grupp eftersom vi då ofta blir mer själviska; och även om rättvisa är fint och bra så tenderar man att uppfatta just sin egen vinning som rättvis.

Hur ska då ett framgångsrikt klimatavtal se ut för att så många aktörer som möjligt ska skriva under? Svaret: en noga övervägd kombination av morot och piska.

Forskning visar att piskor är bra just när det gäller miljöfrågor. Att den som gör fel får betala är en stark drivkraft för att göra rätt. Risken finns dock att aktörerna känner sig hotade eller orättvist behandlade, blir förbannade och börjar sabotera för varandra i stället för att samarbeta.

Morötter å sin sida är inte lika påtagliga som piskorna. De som har mest att vinna på att hejda den stigande medeltemperaturen är de länder som släpper ut minst. De rika länderna har inte lika mycket att vinna. De har inte heller mest att förlora, och denna kombination är kanske den viktigaste förklaringen till svårigheterna med att teckna globala klimatavtal.

Utifrån det resonemanget är alltså EU:s agerande helt korrekt. Genom att vara draglok i klimatförhandlingarna och lite malligt visa upp hur mycket medlemsstaterna är beredda att minska sina utsläpp, hoppas unionen få med sig resten av världen. EU satte sin utsläppsminskning till 20 procent fram till 2020, men lockade med en saftig morot: om andra regioner i världen också förbinder sig till kraftiga minskningar kan EU sänka sina utsläpp med 30 procent jämfört med 1990 års nivå.

Kyotoprotokollet är det första juridiskt bindande klimatavtalet och innehåller därför sanktioner, eller piskor. Enligt avtalet får de länder som inte lever upp till sina åtaganden om utsläppsminskningar böta 30 procent av skillnaden mellan det ursprungliga målet och de faktiska utsläppsvolymerna. Landet stängs också av från handeln med utsläppsrätter. Idag är det dock osäkert om dessa straff kommer att träda i kraft för tiden under Kyotoprotokollets första del som löper ut 2012.

– Det skulle kräva att ett nytt klimatavtal använder sig av samma bestraffningsmetoder som Kyotoprotokollet, säger Richard Klein.

Ett bevis för att Kyotoprotokollets piskor varit alltför harmlösa är det faktum att flera länder som förbundit sig att minska sina utsläpp tvärtom har ökat dem. Spanien, Danmark och Österrike är några, men värst i klassen är Kanada. I stället för minskade utsläpp på 6 procent har de ökat utsläppen med 30.

– Kyotoavtalet är lika ihåligt som en schweizerost, kommenterade miljöpartiets språkrör [[Maria Wetterstrand]] före Köpenhamnsmötet.

Att en aktör visar god vilja är viktigt, men det tycks ju knappast ha spelat så stor roll i det aktuella fallet. Trots att EU tidigt tagit täten i klimatracet har inte alla följt efter.

Enligt en studie som den italienska klimatekonomen Carlo Carraro och hans forskningskollegor presenterade i september riskerar kommande klimatavtal att innehålla samma brister och kryphål för gratisätare – de som inte vill vara med och betala.

Carlo Carraro har analyserat flera tidigare klimatkonferenser och avtal, och han tror att det finns ett par, relativt enkla, åtgärder som skulle förbättra utsikterna att nå tillfredsställande resultat på kortare tid. Det ena är att förhandla i mindre grupper. 192 länder, aktörer, är alldeles för många. Om man dessutom satte fler, men mer kortsiktiga mål skulle det vara lättare att förbinda länderna att skriva under. Dessutom är tiden mogen för att skapa en sorts WTO för klimatfrågor, en handelsorganisation för miljön. Importtullar och handelshinder skulle vara kännbara piskor.

Andra, som chefen på Stockholm Environment Institute, Johan Rockström, och Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson, pekar i stället på att FN är det enda organet som är anpassat för att lösa globala utmaningar. Det är helt enkelt det bästa – och enda – alternativet.

Många, däribland ovanstående personer, är överens om att inget avtal alls i Köpenhamn ändå är bättre än ett svagt, urvattnat dito. Men miljöpartiets Maria Wetterstrand varnar för att det finns stora risker med att skjuta förhandlingarna på framtiden, om så bara för ett år eller två. Dels är läget i dag sådant att det krävs omedelbara insatser, dels kan förseningar göra att vi missar chansen att agera.

– Att inte nå ett avtal överhuvudtaget är inget alternativ, säger Maria Wetterstrand.

Samma linje driver miljöminister [[Andreas Carlgren]], som in i det sista har poängterat att Köpenhamn måste leverera bindande resultat, som omedelbart ska kunna sättas i verket.

Vissa bedömare har mer is i magen. Förr eller senare kommer världens ledare att enas, och en försening på ett eller till och med två år är ingen katastrof i dessa sammanhang.

– Klimatfrågan är på grund av sin natur den svåraste utmaningen i vår värld. Därmed är det inte så konstigt att länderna inte kan enas på bara några år, poängterar Carlo Carraro.

Den känsla, jämte tröttheten, som de tusentals delegaterna bär med sig när de reser hem från Köpenhamn kommer troligtvis att vara frustration.

Den svenske klimatforskaren Christian Azar beskriver i sin bok »Makten över klimatet« hur en uppgiven delegat beklagar sig efter de segdragna förhandlingarna under klimatmötet i Nairobi 2006:

»Det är som om vi ägnat två veckor åt att förhandla om var stolarna ska stå på ett Titanic som sjunker.«

Text:

Toppbild: Francesco Zizolas