Olika villkor i rovdjurens värld

Den stålgrå aluminiumbåten smälter in mellan havet och himlen. Det är en åttagradig eftermiddag i april och skrovet river upp en söm över det blanka östersjösundet. Kaptenen Mattias Landin står med ena handen på ratten och en kikare i den andra. Han saktar ner och letar fram ett magasin kulor till geväret. 

– Där här vi en! På andra sidan skäret, säger han. En unge tror jag. Jag såg bara silhuetten. 

Framför Mattias, med händer blodiga av förmiddagens jakt på skarv, sitter sälforskaren och jägaren Sven-Gunnar Lunneryd. 

– Ta du den! säger han, och Mattias styr in båten mot den lilla klippan mitt i havet. 

Geväret slår mot Mattias rygg när han springer upp för sluttningen. En halv minut senare hörs ett skott, sedan två till. 

För Sven-Gunnar Lunneryd är detta årets första skarpladdade utflykt efter att jakten på gråsäl drog igång den 20 april. Både Sven-Gunnar och Mattias ser säljakten som sina livs stora passioner, och de menar att sälarna i Sverige har blivit för många. 

Enligt Sven-Gunnar, som länge forskat på säl vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), är sälen i dag en anledning till att vissa fiskbestånd, däribland torsken, inte återhämtar sig i svenska vatten och i förlängningen till att det svenska småskaliga kustfisket lider. 

– Det är enkel matematik, säger han. Från Haparanda till Öresund drog de kustnära fiskarna upp sammanlagt tusen ton fisk 2024. Det är lika mycket som de svenska sälarna i Östersjön äter på en vecka. 

En sådan kustfiskare är Marcus Gulander, fast han håller till i Torekov på Kattegattskusten. Han tycker att både gråsäl och knubbsäl borde jagas fritt. Helst ska nittio procent av beståndet skjutas, om han får bestämma. 

Han minns en tid innan de fredades, då torsken fanns så att den kunde fiskas både för mat och försäljning. Men sedan en tid tycker han att sälen gör så stor skada både på hans fångst och fiskeutrustning att han valt att jobba som maskinoperatör i land och hålla fisket till en sidosyssla. 

– De har fördärvat havet, säger han. De är samhällsfarliga. Man säger ju att vi ska vara självförsörjande i Sverige. Då är det bara att leta fram recept på säl och skarv. 

Även skarven är en plåga, menar han. Men sälen, den är havets varg. 

Likt vargen är den svenska sälen ett topprovdjur. Borträknat människan står den högst upp i näringskedjan och blir inte själv mat till någon. På liknande sätt som vargen orsakar skador för småproducenter med attacker mot får, gör sälen samma mot kustnära fiskare genom att äta upp fångsten, förstöra redskap och skrämma bort fisken. 

Från Skellefteå till Simrishamn finns enligt en kartläggning av Uppdrag Granskning bara 49 kustnära fiskare kvar som kan livnära sig på fisket. Det handlar om effekterna av överfisket, men fiskare själva ropar om att även sälen är en skurk. 

Fårbönderna har drabbats liknande. Enligt fåravelsförbundet minskar antalet fårbönder kraftigt. Sedan 2018 har de blivit 1250 färre till antalet och i enkäter från förbundet uppges vargen vara en av de tre största anledningarna till att man lägger ner. 

Till antalet skiljer sig vargen och sälen åt betydligt mer. I dag finns omkring 350 vargar i Sverige. Det står att jämföra med i runda slängar 45 000 gråsälar och 23 000 knubbsälar i svenska vatten. Utöver det finns enligt Hav- och vattenmyndigheten knappt 20 000 vikare, som är den minsta av våra sälar, i Östersjön. 

Sett till vem som får mest utrymme i politiken är vargen den troliga segraren. Vargfrågan är ökänt polariserad och i april i år hölls en debatt i riksdagen där partierna, till synes eniga över blockgränsen, gjorde tydligt att antalet vargar nu ska skjutas ner ordentligt. Gärna till 170 individer. Enda partiet som gjorde motstånd var Miljöpartiet. 

Fiskaren Marcus Gulander, som levt sitt liv sida vid sida med 'havets varg', tycker att det finns en dubbelmoral i hur man ser på sälen jämfört med vargen. 

– Släpp lös 10 000 vargar i Skåne, säger han. Så skulle det bli jämförbart med hur vi har det med säl i dag. 

För att förstå vargen och vårt förhållande med den backar vi bandet. 

Vargen invandrade till skandinaviska halvön sida vid sida med människan efter att den senaste istiden drog sig tillbaka. Sedan dess har den varit älskad, hatad, och fruktad. 

Då hette den inte varg, utan ulv. Med tiden gjorde rädslan att man slutade kalla den vid dess riktiga namn – på samma sätt som det var dålig sed att nämna djävulen vid hans – och på den vägen ska det nya namnet ha kommit till. Det betydde ungefär 'våldsverkaren' eller 'förbrytaren'. 

Länge fanns det tusentals vargar i landet. I historiska källor beskrivs de som blodtörstiga och farliga. När varg siktades i ett område och det blev tvunget att gå skallgång för att hitta och ha ihjäl den fick de som inte ställde upp böter. 

I Europa var synen liknande. Redan på 800-talet ska Karl den store ha proklamerat: "vargar och björnar må alltid vara fredlösa."

År 1647 infördes skottpeng på varg i Sverige. Då fick man betalt av staten om man sköt en varg. Det systemet höll i sig till 1964 då vargen praktiskt taget hade varit utrotad i landet i hundra år. 

Vargen fridlystes och på 1980-talet invandrade tre vargar från Ryssland som lyckades få ungar. Det är från dessa som de svenska vargarna härstammar i dag. 

Att skottpengarna tagits bort och vargen blivit skyddad har däremot inte nödvändigtvis ändrat synen på 'våldsverkaren' för de som faktiskt drabbas av den. 

Senast i våras rapporterade SVT att vargstammen i Dalarna och Värmland har mer än halverats de senaste två åren, utan en tydlig naturlig orsak. Enligt polis och forskare är det troligt att en organiserad illegal jakt ligger bakom minskningen. 

Minska ska stammen som sagt ytterligare. 

När riksdagsdebatten om varg drog igång den 1 april år i den folktomma plenissalen öppnade landsbygdsministern Peter Kullgren: 

– Jag kan lova att vi ska minska vargstammen i Sverige för att få en bättre samexistens mellan rovdjur och människor, säger han. Sverige ska ha en vargstam med gynnsam bevarandestatus, men med ett lägre antal vargar än i dag. 

"Gynnsam bevarandestatus" är nyckelord. Det är ett överhängande begrepp som innebär att man förvaltar djuret på ett sätt som inte hotar dess överlevnad på sikt. Det har Sverige tillsammans med resten av EU lovat att göra när det gäller varg, men också säl. 

Strax efter Peter Kullgren ställde sig socialdemokraternas Patrik Björck tur i talarstolen och sa:  

– Vargen gör stor skada, och den är ett stort hot mot den biologiska mångfalden. 

För att kunna minska vargstammen hade regeringen bett Naturvårdsverket ta fram en rapport som beskriver hur 'referensvärdet' för vargar i Sverige kan sänkas till 170 utan att äventyra den gynnsamma bevarandestatusen. 

Men regeringen beställde inte en rapport kring om det går att sänka den svenska vargstammen så lågt och fortfarande behålla en 'gynnsam bevarandestatus', utan hur det går att göra. 

Det är den rapporten regeringen lutar sig mot nu när de beslutat att gå vidare med minskningen av antalet vargar. 

Senast Sverige rapporterade referensvärde, år 2019, blev det 300 vargar. Nu vill man sänka värdet till mellan 270 – 170 stycken, men av allt att döma siktar man på den nedre delen av intervallet. En av debattens talare, moderaten Lars Beckman, sa exempelvis: 

– Riksdagen tog ett väldigt bra beslut, nämligen att vi ska ha 170 vargar i Sverige, och det är det beslutet som nu ska förverkligas. 

Inför den sänkning som nu förbereds har forskarna bakom rapporten höjt sina röster och kritiserat regeringens tolkning. 

– Tolkningen av vår rapport verkar vara att 170 är ett okej referensvärde, vilket absolut inte är vad vi säger, säger genetikern Nicolas Dussex som är en av forskarna. 

Enligt Dussex är 170 stycken ett absolut lägstamärke, under vilket han menar att risken för utdöende ökar drastiskt. Det beror på att de skandinaviska vargarna, som är isolerade och härstammar från de tre vargar som invandrade på 80-talet, är extremt inavlade. Det kan leda till att de på sikt blir sjuka och infertila. 

– Jag tror att det är troligt att populationen dör ut om man hamnar under den siffran, säger Nicolas Dussex. 

Om minsta livskraftiga population är 170 borde referensvärdet vara markant högre, står det i rapporten. För att ta höjd för alla andra faktorer som påverkar vargen, så som tjuvjakt, fluktuering i föda och sjukdomar. 

Men, lägger Dussex till, om tillräckligt många vargar invandrar österifrån kan det göra stammen mer motståndskraftig. Problemet är att det inte är säkert att vargar kommer invandra, och de som gör det måste först passera renskötselområden i norr där de inte välkomnas med öppna armar. 

Precis som förr är det inte bara i Sverige det finns en vilja att plocka upp vapen och gå hårdare mot vargen. Från och med i vår ändrades vargens skyddsstatus inom EU från 'strikt skyddad' till bara 'skyddad'. 

En av de mest intensiva förespråkarna för ökad vargjakt inom EU har varit unionens gudmor själv, Ursula von der Leyen. 

Därmed slår hon huvudet på spiken för vad många boskapsskötare och småbönder i Europa längtat efter: färre vargattacker på tamdjur. Men att just von der Leyen gjort det till en hjärtefråga har också väckt frågor om hur grundad denna vilja är i att värna biologisk mångfald, och hur mycket som handlar om personlig vendetta. 

Morgonen den förste september 2022: I tyska Sachsen hittas en ponny död i gräset. "Hon kallades för Dolly och blev 30 år" inledde Dagens Nyheter sin artikel om händelsen från förra året – då vargfrågan var uppe i EU-domstolen i Luxemburg. Hon gick samma öde till mötes som tusentals andra tamboskap i EU, fortsätter artikeln. 

Precis som många av dem var hästen Dolly ett älskat djur, men hon tillhörde inte vem som helst. Personen som sörjde Dollys bortgång var Ursula von der Leyen. Det var också von der Leyen som drygt ett år senare, i december 2023, lade fram förslaget att nedgradera vargens skyddsstatus. 

Frågan som uppstår i kölvattnet av dessa angrepp är till vilket pris dessa angrepp bör förhindras, och vad som är en rimlig tull att betala till naturen ifall vi nu vill ha en vild, levande sådan? 

Enligt EU:s egna siffror dödas i unionen varje år omkring 50 000 får av varg. Det utgör omkring 0,07 procent, eller sju på varje tiotusen, av det totala antalet får. Det har fått en del djurättsaktivister att känna att skadan inte är så stor att den rättfärdigar en hårdare jakt. 

Att vargen i stället skulle vara ett hot mot biologisk mångfald, som Socialdemokraternas Patrik Björck sa i debatten, är enligt vargforskaren Håkan Sand på SLU inte något man ser i dag. 

– Ur det ekologiska perspektivet är angreppen på tamboskap försumbart, säger han. Men för den enskilda brukaren kan det vara förödande. 

Och att vara lyhörd till boskapsägarnas sorg är viktigt menar de svenska politikerna. 

– Det handlar om deras vardag, om deras trygghet. Deras rädsla för att gå ut och mötas i en hage av att livsverket är borta, säger landsbygdsminister Peter Kullgren i riksdagsdebatten. 

När miljöpartiet protesterar och hänvisar till en opinionsundersökning, gjord på uppdrag av en europeisk djurrättsorganisation, som kommit fram till att 68 procent av landsbygdsborna i EU anser att vargen ska fortsätta åtnjuta ett 'strikt skydd' tar moderaterna talarstolen och lägger en ny spelbricka på bordet. 

– Jag är övertygad om att det inte finns en enda miljöpartist som varit hos Kjell i Vallsta och pratat med honom, säger Lars Beckman. Hört hur frustrerad han är när han får återkommande rovdjursattacker på sina får. 

– Det är deras inkomst, fortsätter han om fårbönderna i allmänhet. Som Socialdemokraterna sålde bort när man tillät rovdjursstammen att växa som man gjorde. 

I ett 300 kvadratmeter stort hus bor Kjell ensam mitt i Hälsingland. Ensam förvisso bara om man räknar mänskligt sällskap. På ägorna ryms 110 får, 120 lamm, 35 kor, tre katter, två hundar och sju gäss. 

När han får höra att han använts som schackpjäs i riksdagen skrattar han förvånat. Rovdjursattacker sker förvisso upprepade gånger på hans ägor. Räv såväl som lo knycker ett djur då och då. Men vargen har bara attackerat en gång. 

Däremot håller han med om att stammen borde skjutas ner. Senast i vintras såg han vargspår i trakterna igen. Nu är han rädd att ett nytt revir ska bildas här, sedan det förra upplöstes. 

Att hans inkomst skulle vara stulen, som Lars Beckman påstår, tycker Kjell är att gå till överdrift. Påverkad har han däremot blivit. 

Jorden under kängorna har brukats av hans familj sedan åtminstone fem generationer tillbaka. Lika länge har de hållit boskap. Själva gården byggdes på mitten av artonhundratalet och har gått i släktens led sedan dess. 

– Farmor och farfar levde på den här gården fram till 1976 med tre barn, säger han. De levde helt på gårdens 16 hektar. Nu har jag 135 hektar och kan bara ta ut en lön på det. 

Sedan 2011 har han mer än halverat antalet får och lamm på gården – de som är hans huvudsakliga levebröd. Det har han gjort trots att han haft svårt att få det att gå runt. 

– Lammkött har jag inte råd att äta, säger han. Det är en strid på kniven, alltid. 

Orsaken till att Kjell drog ner på antalet får är vargen. Inte för att den tog så många att det blev olönsamt men för att när den väl kom så var det för jobbigt. Dagarna och nätterna som följde incidenten, med att städa upp och vaka över de får som överlevt, blev så långa. Och så den rent känslomässiga smällen. 

– Det sitter kvar. Jag minns hur det var... Jag skulle inte orka det igen. Då skulle jag sluta, suckar han. 

Den tog fjorton stycken får, berättar han. Men 'tog' är kanske fel ord. Den åt bara ett av dem och rev fjorton som lämnades att dö. Därför kallar han vargen för en ’massmördare’. Han säger att ’de är sådana’. När han kom ut i hagen levde flera av fåren fortfarande. 

– De hade halva strupen öppen och andades genom hål i halsen. Ett lamm satt fast i elstängslet och hoppade av stötarna. Vi gick runt med bössor och sköt de som var skadade. 

Om man jämför de 453 får i Sverige som dödades av vargen 2024 med de 22 000 som föll offer för svenska rovdjur 1829 bleknar siffran. Men det är mycket för de som drabbas, och kanske är siffran inte högre än den är just för att många fårbönder redan har gett upp, resonerar Kjell. 

Hur det än är med den saken skulle han aldrig kunna rösta på ett parti som inte vill minska vargstammen. 

– Det är nog femtio procent av vågskålen för min röst, säger han. 

Men han fascineras han av vargen. Den är vacker, och innan den attackerade hans får kunde han gå ut för att höra den yla. Att den svenska vargstammen, som genetikerna bakom naturvårdsverkets rapport menar, kan utrotas bara av inaveln – det köper han inte. 

Fast även om det visar sig vara på det viset skulle han inte ändra sig. 

– Vi har klarat oss jättebra utan varg tidigare så varför skulle vi inte göra det i fortsättningen? 

Visst stämmer det att vi klarade oss utan vargen. Globalt är arten dessutom inte i närheten av hotad, med omkring 300 000 vargar i världen. Så vad tjänar den för syfte här? 

För Kjell handlar det om att den är vacker. Det är värt något, tycker han. Men inte är det så viktigt att han ska riskera sina får för det. 

Men långt ifrån alla som tycker något i vargfrågan lever som fårbonde. Varför är frågan trots det så viktig? 

Enligt statsvetaren Martin Hall vid Lunds universitet, som tidigare varit involverad i ett forskningsprojekt om just vargpolitik, handlar det om symboler. 

– Som politiskt parti har man väldigt lite att förlora på att vara för vargjakt. För dem som är emot är frågan helt symbolisk, men den symbolfrågan väger inte så tungt jämfört med andra saker. 

De flesta småbygdssamhällen i Sverige har en Facebook-grupp, fortsätter han. En ”Örkelljunga anslagstavla” eller ”Detta händer i Vallsta”. 

Om en småproducent drabbas av en vargattack och delar det på facebook så engagerar det hela bygden. Det är deras granne som drabbats av en personlig tragedi. Det är en inte bara en symbol utan något verkligt. 

– För de som vill ha en ökad vargjakt är frågan därför oerhört viktig, och då finns det en hel del väljargrupper att vinna men väldigt få att förlora, resonerar Martin Hall. 

På samma sätt är sälen en symbol, även om förhållandet där är omvänt. Åtminstone enligt Sven-Gunnar Lunneryd. Han menar att sälen blivit en fara för ekosystemet, kustfiskare och i längden Sveriges självförsörjning. Trots det får man inte lov att skjuta ner beståndet, menar han. 

Den säl som han och Mattias precis skjutit i den Sörmländska skärgården dras upp i båten. För den som inte sett det förr är det en stark syn. Ögonen hänger utanför huvudet. En omedelbar död är ett måste, säger Sven-Gunnar och Mattias. För att minska lidandet. Därför skjuter de med mjuka kulor som sprängs när de träffar. 

– Den här sälen har någon typ av utslag utbrister Sven-Gunnar och drar handen över pälsen. Den är sjuk. Fy fan, känn på den! 

De enas om att den ska skickas som den är till en sälforskare på SLU, trots att Sven-Gunnar, själv sälforskare, inte längre vill kännas vid sina kollegor. 

– Jag vill distansera mig från våra sälforskare för jag tycker det blir värre och värre att de är emot jakt på säl. De försöker lyfta fram osäkerheter och vill inte tolka sina egna resultat, säger han. 

Det hela är psykologiskt och bottnar i sälen som symbol, menar han. På 70-talet började sälen drabbas hårt av miljögifter, Dessutom var den, likt vargen, utrotningshotad på många platser. Att den sedan dog av saker som DDT och spolades upp på stränder gjorde att en väckarklocka ringde hos allmänheten, och talade om att människan höll på att totalt sabba ekosystemet, fortsätter Sven-Gunnar. 

– Nu har vi fixat till det i alla fall, säger han. Vilket har gjort sälen till en symbol där många sälar betyder ett friskt ekosystem. 

Men det är tillåtet att jaga säl. Sven-Gunnar och Mattias gör det ju. I år bestämdes kvoterna till 1000 gråsälar längs Östersjöns kust, samt en skyddsjakt på 200 knubbsälar och lika många vikare. Så vad är problemet? 

– Det är en piss i Mississippi, säger Sven-Gunnar. Vi har haft jakt på gråsäl sedan 2001 och trots det har den vuxit i antal med fem procent per år. Det innebär att den har tredubblats sedan vi började jaga. 

Enligt honom och Mattias Landin är det egentligen inte på regeringsnivå som skon klämmer. Det handlar om tjänstemännen som beslutar om kvoterna, och de som ger underlaget till de besluten. 

– Det är starka tjänstemän som tolkar resultaten på det sätt de vill. Vad gjorde de i fjol? Jo de krävde att sänka kvoten på gråsäl från 1500 till 500 och de tog helt bort jakten på knubbsäl och vikare. 

Från myndighetshåll blir frågan mer komplex. Sverige ingår i en överenskommelse med andra Östersjöländer, som kallas HELCOM. Syftet är att skydda sälen genom att sätta gemensamma regelverk och säkerställa en 'gynnsam bevarandestatus'. 

I HELCOM har man beslutat att sälpopulationerna ska fortsätta växa tills de når en nivå där ekosystemet inte kan bära fler. De ska upp till maxkapacitet och jakt får inte bedrivas på en delpopulation med färre än 10 000 sälar och inte heller på en population som minskar. 

Att jaga säl så att de blir färre, eller halvera beståndet så som Sven-Gunnar Lunneryd gärna skulle se hända, är därför en politisk omöjlighet. 

Enligt Andrea Ljung som är handläggare på Hav- och vattenmyndigheten försvårar de inte medvetet för de som vill jaga säl. Men allting måste ske med gott underlag. Vad gäller gråsälen råder inget tvivel om att den kan jagas i nuläget, men om knubbsälen och vikare vet man inte tillräckligt hur populationerna mår. 

Däremot säger hon att Sverige försöker öppna upp för en ny debatt inom HELCOM som kan leda till nya regler för jakten på säl. Men då måste de få andra länder med sig. 

– Det finns länder i södra Östersjön som inte har lika många sälar, och som vill ha fler sälar. De är rädda för att Sverige och Finland ska skjuta fler så att de får färre. Det har mer att göra med att sälen är ett fint inslag i naturen, säger hon. 

Båten vänder om och sätter ny kurs. Efter några minuter saktar vi ner och glider in mot en grupp taggiga skär. På avstånd ser det ut som ryggkotorna på ett stort sjöodjur. När båten kommer närmare dyker de taggiga utskotten plötsligt ner i vattnet. Därefter dyker de upp igen. Ett hundratal sälhuvuden vars stora ögon utan oro följer oss på håll. 

Bland dem är det inte osannolikt att det går att hitta mamman till den unge som precis skjutits, medger Mattias Landin med handen på ratten. 

Trots den blodiga kontrasten känns det ställt utom tvivel att sälen verkligen är ett vackert inslag i naturen. 

– Jag älskar också säl, säger Mattias. Folk kan inte tro det. Men jag tycker de är vackra och fascinerande. 

Sven-Gunnar tar sig i land på en av de små öarna och skrapar upp sälbajs i plastpåsar. Det ska också till forskning och han lyser av lycka. 

Kan inte sälen bara få finnas, om inte annat så för att den är vacker och för att den hör hemma i naturen som den är? 

Det är en fråga som får den skinande Sven-Gunnar att mulna. 

– Jag vill äta den maten som finns här! utbrister han och sträcker ut händerna mot vattnet. Jag vill inte köpa importerad norsk lax som är odlad under vidriga förhållanden för att få äta fisk. Det är en tragedi. Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet. Vi har en av Europas längsta kuster men är en av de största nettoimportörerna av fisk. 

För dem båda är det enkelt. Det är fisken som ska räddas. För att vara tydlig understryker Sven-Gunnar att det inte är sälen som gjort att de kustnära bestånden är i så dåligt skick som de är. Det är människan som fiskat sönder haven, säger han. 

Men i takt med att människan gjorde det fick sälen fredas och obehindrat multiplicera sig. Sedan sattes fiskestopp på fisken. Att den ändå inte återvänder är det som bland annat ligger på sälen, menar han. 

Sälforskaren Karl Bergström vid SLU, som ska ta emot sälen de skjutit, håller inte med. 

– Frågar man mig så vet man inte ännu, säger Karl Bergström. Jag säger inte att Sven-Gunnar har fel men jag tycker det är för tidigt att säga. Man förenklar verkligheten när man säger det. 

Om det var så enkelt så borde man till exempel sett att torsken kom tillbaka när sälen drabbades av sälpest och dog i stora mängder, som hände med till exempel knubbsälarna i Skagerrak på tidigt 00-tal. Det har man inte sett att den gjorde, menar Karl Bergström. 

Marcus Gulander däremot, fiskaren från Torekov som blivit maskinreparatör, menar att vid ett mindre utbrott av sälpest i mitten av 90-talet såg han precis det. 

– Då dröjde det två år sen var torsken tillbaka, säger han. 

Vem som har rätt är svårt att avgöra. Som Karl Bergström säger är verkligheten komplicerad. 

Slående blir åtminstone hur synen på bevarandet av dessa två arter skiljer sig åt. Vilka åtgärder som krävs för att vi ska betrakta dem som skyddade i vår natur. För att stämpla dem med det heliga 'gynnsam bevarandestatus'. 

Att det skulle finnas en dubbelmoral där den söta sälen får en dispans som den blodtörstiga ulven inte kan unnas – en ”walt-disney-moral” som en ekolog på Länsstyrelsen, involverad i sälfrågan, beskriver det – håller landsbygdsministern Peter Kullgren inte med om. 

– Jag utgår från att de experter som tar fram nivåer för gynnsam bevarandestatus har sett att sälen behöver vara runt 10 000 för att ha en livskraftig stam, och att vargens gynnsamma bevarandestatus i svensk kontext innebär 170, säger han. 

Referensvärdet för varg kommer presenteras till EU i sommar. Ännu är det ingen som vet exakt var det kommer landa. Regeringen har även gett myndigheter i uppdrag att se över möjligheterna att ändra reglerna för säljakt. 

Att man ska göra med sälen som man gör med vargen eller vice versa är inte nödvändigtvis poängen, men genom att tänka på hur man ser på den ena kan man möjligen lära sig något om sin syn på den andre. 

Späcket i de fem sälar som ligger på hög i fören dallrar när båten lägger till vid kajen. Delar av dem ska till forskning, andra blir carpaccio hemma hos Sven-Gunnar. Att sälja något är förbjudet. 

De är nöjda med sitt dagsverk. Om sälarna levt i fem år till hade de ätit 40 ton fisk, säger Sven-Gunnar. Nu är det dags att lasta både dem och båten på kärran och köra därifrån. Båten är ökänd som sälbåten och det finns de som inte vill se den i hamnen. 

***

Läs även: Den försvunna LSD-historien

Läs även: Karl Hedin frias i hovrätten – "De har velat skada mig"