Övervakning: Du kommer inte undan

Så rullar vagnarna in. Du kliver på. De svarta ostkuporna i taket vakar över dig när du läser din tidning. När du går av tar perrongkameran över. Sedan rulltrappan. Biljetthallen. Kanske tar du bussen. Nya kameror. Känns det tryggt?

Kamerorna i tunnelbanan är en del i Storstockholms Lokaltrafiks så kallade trygghetssatsning. Perronger, tåg, bussar, rulltrappor – allt ska övervakas. Bara på T-centralen ska SL sätta upp 140 ljuskänsliga kameror. När arbetet är klart kommer drygt 2 000 digitala ögon att registrera i stort sett allt vad kollektivtrafikens en miljon dagliga resenärer har för sig.

– Övervakningen gör att den upplevda tryggheten ökar, säger Ingemar Ziegler, vd för SL.

300 miljoner kronor har SL hittills investerat. Det är pengar som bolaget hoppas kunna tjäna in enligt tesen att trygga resenärer reser mer kollektivt. Men blir medborgarna verkligen lugnare av kameraövervakningen? Den kan också göra oss räddare, enligt en studie gjord av Anita Heber, kriminolog på Brottsförebyggande rådet, Brå.

– Vi kan känna oss trygga av att veta att en plats är kameraövervakad. Samtidigt blir vi uppmärksammade på att det kan ske brott på den här platsen, säger hon.

Och hur befogad är den rädsla många känner? Inte särskilt. Andelen av befolkningen som utsatts för våld eller hot om våld har varit i stort sett konstant sedan början av 80-talet (se tabeller). Gatuvåldet i Sveriges tre största städer, där de flesta övervakningskameror installeras, har till och med minskat.

Ändå ökar övervakningen. Och det är inte bara stockholmarna som filmas. Förra året beviljade Sveriges länsstyrelser drygt 900 tillstånd för kameraövervakning, en fördubbling sedan 2002. Ett tillstånd kan gälla flera kameror. År 2000 fanns det enligt tidningsuppgifter närmare 19 000 kameror i hela landet, i dag är antalet uppskattningsvis runt 30 000, varav drygt 12 000 i Stockholm.

Än så länge sitter de flesta kameror i butiker, banker och andra icke-offentliga lokaler. De ständigt registrerande ögonen är dock på väg att erövra alltmer av den offentliga miljön. Kameror har monterats på sjukhus, spårvagnar, bussar – men också på närmare tvåhundra skolor.

Nästa steg blir att få ut kamerorna på gator och torg. Fristadstorget i Eskilstuna, där de flesta av länets våldsbrott begås, har övervakats av 14 kameror sedan 2003. Enligt Johan Norrman, närpolischef, har invånarna accepterat kamerorna.

– Allmänheten tycker nog att de skapar en större trygghet än intrång i integriteten, säger han.

Men någon undersökning som visar att det är så känner varken Johan Norrman eller kommunens säkerhetssamordnare till. Och den verkliga säkerheten har inte alls förbättrats. I stället är det så att våldsbrotten har ökat sedan kamerorna kom upp, däremot har skadegörelse och klotter minskat. Det verkar alltså inte finnas något tydligt samband mellan ökad säkerhet och övervakning.

Men poliserna gillar övervakningskameror, därför att de kan underlätta utredningar. Dels visar kamerorna vad som har hänt, dels kan de användas när larmet går och polisen bakom övervakningsskärmen kan följa förövaren med kameran och tala om för patrullen som är på väg var han tog vägen.

Polisen har också hemliga kameror, som sätts upp exempelvis i butiker där innehavaren blivit utsatt för hot.

– Utvecklingen går mot mer kamera­övervakning och det är något som accepteras mer och mer, säger Per Ågren, rättschef vid polismyndigheten i Västmanlands län.
Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Borlänge, Motala, Haninge, Linköping, Varberg, Mölndal och Uddevalla är kommuner som också överväger att installera övervakningskameror. Men de största satsningarna görs just nu i Malmö och Stockholm. De motiveras bland annat med att våldsbrotten vid Möllevångstorget i Malmö minskade med 50 procent (från 50 till 25 brott) mellan 1998 och 2002 när man satte in kameror. Men inte heller här är sambandet med den ökade övervakningen klockrent.

Enligt Brå, som gjort undersökningen, kan minskningen ha helt andra orsaker. Bland annat har området kring Möllevångstorget rustats upp, och kommunen och butiksägare har hjälpts åt att förbättra miljön. I stadsparken i Helsingborg, som fick kameraövervakning 2001, samtidigt som Möllevångstorget, märktes inte någon minskning av våldsbrotten. Studier av kameraövervakning i Norge och Storbritannien visar också att kamerornas förmåga att avskräcka från brott är låg, förutom när det gäller bevakning av garage och parkeringsplatser.

Så varför alla dessa kameror? I januari presenterade Integritetsskyddskommittén en undersökning av svenskarnas inställning till övervakning. Undersökningen refererades flitigt i medierna, framför allt uppgiften att 97 procent vill ha mer kameraövervakning. Frågan som ställdes var dock starkt ledande. »Tycker du att kameraövervakning ska vara tillåten eller otillåten på allmänna platser om det behövs för att förhindra grov brottslighet som misshandel, rån, våldtäkt och narkotikalangning?«. Någon som opponerar sig?

– Det som är viktigt att komma ihåg när man läser sådana här studier är skillnaden mellan att bara fråga folk vad de tycker och att faktiskt sätta upp en kamera, säger Kristina Höök, professor i människa-maskin-interaktion vid Stockholms universitet.

Våren 2005 genomförde hon, tillsammans med två magisterstudenter, en studie där man satte upp en kamera på universitetsområdet i Stockholm. Enkäten efteråt visade att nästan hälften av de tillfrågade ansåg att kameran kränkte deras integritet. Helena Bäck, handläggare på länsstyrelsen i Stockholms län, har det sista året också märkt en kraftig ökning av samtal från allmänheten som reagerat på kameror.

Kampen mellan övervakning och integritet är just nu inne i ett kritiskt skede. På ena sidan står lokalpolitiker som vill visa handlingskraft, poliser som vill underlätta sitt arbete, och säkerhets- och transportföretag som vill öka intäkterna. På den andra sidan står framför allt fristående debattörer och justitiekanslern Göran Lambertz. Under förra året överklagade han 32 tillstånd för kameraövervakning, bland annat de på öppen plats i Malmö och Stockholm.

Göran Lambertz tror att vi kommer att få se en fortsatt ökad övervakning under de närmaste åren.

– Risken är att människor förlorar sin frihet. Att ständigt ha ett öga på sig innebär en betydande förlust av frihetskänslan, säger han.

JK tror att de kameror som en gång kommit upp blir kvar. För att det ska väckas opinion mot kamerorna tror han att det krävs tydligt obehagliga effekter, att man till exempel får se en bild på sig själv i tidningen. Eller att man gör ett studiebesök på en övervakningscentral och inser omfattningen.

Än har Sverige långt till situationen i Storbritannien, vars 60 miljoner invånare övervakas av drygt fyra miljoner kameror. Det är en kamera på 14 personer. I Sverige är det cirka 300 personer på en kamera. Ändå hamnar vi i botten när medborgarrättsorganisationerna Privacy International i Storbritannien och Epic i USA rankar integritetsskyddet i 36 länder. Av de 25 granskade EU-länderna ligger Sverige näst sist. Bara Storbritannien är sämre. Och där rasar en helt annan debatt om integritetskränkning än i Sverige, både i media och bland oppositionspolitiker. Britterna har till och med en integritetsombudsman (informationofficer).

De kameror som sätts upp i Sverige i dag kan endast registrera vad som händer. Men snart kan polisen slå till innan ett brott har begåtts. Kamerans uppgift blir då att analysera beteenden, och när något anses avvikande går larmet. I Londons tunnelbana är vissa kameror utrustade med mjukvaran IPS (Intelligent Pedestrian Surveillance System), som till exempel kan slå larm om någon rör sig på perrongen utan att gå på något tåg: misstänkt självmordsbombare. Eller om någon går mot strömmen: misstänkt ficktjuv.

– Alla har sina specifika krav för vad de vill programmera in för avvikande beteenden, säger Jan Westholm, nordisk chef för emerging business på IBM.

I slutet av förra året inledde IBM en lansering av ett avancerat system som inte bara söker efter avvikande beteenden i en folkmassa utan även känner igen de ansikten som rör sig där. När ett bekant ansikte dyker upp slår datorn, som är kopplad till brottsregistret, larm.

Liknande system finns redan i Moskva och Madrid. Enligt Jan Westholm har även flera svenska företag och myndigheter visat intresse.

Om säkerhetsföretagen, polisen och transportföretagen vinner kampen om övervakningen kommer människors beteende på allmän plats att analyseras på jakt efter det avvikande. Då, om inte förr, kan övervakningen börja drabba oskyldiga.

Du kanske har bestämt träff med en vän i tunnelbanan, ni ska åka till en park för en picknick, ryggsäcken är packad. Tåg efter tåg passerar utan att vännen kommer. Otåligt går du fram och tillbaka på perrongen, ovetande om att datorerna precis har pekat ut dig som misstänkt självmordsbombare. Efter en stund kommer uniformerade män med dragna vapen springande. När du inser att det är dig de riktar vapnen mot sträcker du reflexmässigt upp händerna. Männen ser nervösa ut, deras fingrar ligger tätt an mot avtryckarna. Känns det tryggt? Eller är gränsen för vad den enskilde tål därmed passerad?

Text: