Så blev samerna vårt nya frälse

Är samerna ett genom historien förtryckt minoritetsfolk, som har tvingats slåss för varje smula av bevarad livsstil, kultur, värdighet? Eller är det i själva verket mer rättvisande att beskriva dem som William Farup, patron vid Ljusnedals bruk i Härjedalen, gjorde på 1880-talet: ”Lapparna! Dessa plågoandar, dessa våra tyranner som ligga över oss hela året om!”? 

Perspektiven skiftar. På nivån anekdotisk evidens, tycks mig norrlänningar vara mer avogt inställda till samer, än människor från södra Sverige. Vilket inte helt förvånar; de ofta uppblossande konflikterna om markanvändning gäller ju renbetesland, det vill säga i norra rikshalvan, från Idre i norra Dalarna upp till Treriksröset. Samernas inflytande – från makten att försena projekt över till fördyrings- och ren förbudsmakt – över denna enorma areal sticker förstås i ögonen, och skär i plånboken på många: turistentreprenörer, fiskare, jägare, vindkraftsbolag, gruvföretag. Det handlar om uteblivna investeringar, dyrare naturupplevelser för färre människor, minskad sysselsättning, lägre inkomster. Och om skatteintäkter som stat och kommun går miste om.

Hur många är då dessa samer, vilkas traditionella livsstil diverse lagar och förordningar ska skydda? Det bor mellan 20 000 och 40 000 samer i Sverige enligt olika uppskattningar. Men de flesta står utanför rennäringen och är alltså inte medlemmar i någon av de 51 samebyar vilkas utsträckning speglar de långa vandringar som landets runt 250 000 renar företar över året i jakt på föda. Knappt 10 000 personer är röstberättigade i årets val till Sametinget och hälften så många, omkring 5 000, är registrerade som renägare.  Av dessa är runt 1 000 personer renskötare, vilket innebär att de har renskötsel som yrke och huvudsaklig sysselsättning (se faktaruta nedan).

Ordet sameby är för övrigt förledande. Det betecknar inte en ansamling bostäder, utan är en särskild juridisk person för renskötsel, och går tillbaka på den första renbeteslagen, som kom 1886. Den reglerade var, hur och av vem renskötsel skulle bedrivas, och innebar en kodifiering av rättigheter som samerna ansågs ha av bland annat ”urminnes hävd”. I lagens förarbeten stod att ”lapparna” var den ursprungliga befolkningen i norra Sverige och att jakt och fiske var deras urnäringar, men att de efter hand utvecklat renskötsel som främsta näringsfång. Senare ansåg lagstiftaren att det så kallade ”lapp-privilegiet” inte borde omfatta fler än dem som verkligen var i behov av det. Från och med 1928 års renbeteslag omfattar rätten att bedriva renskötsel därför endast de samer som är medlemmar i samebyar. I den första paragrafen stipulerades att rätt till renskötsel tillkom den som var av ”lapsk härkomst” och under förutsättning att någon förälder, eller mor- eller farförälder, arbetat med renskötsel. Samerna blev alltså år 1928 uppdelade i två distinkt olika kategorier, renägande och icke renägande; de senare saknar i princip särrättigheter i förhållande till majoritetsbefolkningen. Rättsväsendet skulle sedan visa stor iver i att bestraffa dessa icke renägande samer för sådant som olovlig jakt eller fiske. 

Principen att samernas bestämmande- och nyttjanderätt över land och vatten endast tillkommer samer som är medlemmar i en sameby består alltså än i dag. Trots att ett flertal utredningar har föreslagit att lagen ändras så att även icke-renskötande samer kan bli medlemmar i en sameby och därmed få rätt till jakt och fiske. Den som från och med renbeteslagarna ser ett utslag av statligt sanktionerad rasism riktad mot alla rikets medborgare, utom ett privilegierat ”frälse” bestående av några tusen renägande samer, har alltså rent logiskt inte fel. Det starkt värdeladdade ordet rasism är ju annars en anklagelse som ofta riktas åt andra hållet: mot majoritetssamhället. Genom det prismat ter sig den månghundraåriga relationen mellan samer och övriga invånare som både sårig och konfliktfylld. Och precis som i många andra långvariga relationer, finns här gott om gamla surdegar, en ovilja/oförmåga att se den andra partens behov, samt invanda beteendemönster som låser i stället för löser konflikterna.

Fast relationen kan också i stora stycken ses som varm och respektfylld. Så till exempel värnade redan Gustav Vasa samernas rätt att använda landet, med hot om straff för dem som våldförde sig på deras jakträtt. I ett brev till birkarlarna – ett slags handelsmän som hade monopol på handel med och skatteuppbörd av samerna i ”lappmarken”– skriver kung Gustav år 1544:”Skoger och wildmarcker räckie wäl till j then landzendne, så att Lappene och the andre fatige men, som wele sökie och byggie sich hemmen vp, kunne på både sijder vthan hwart anners skade och förderff bliffwe widt macht”. 

Det är inte direkt språket från en hänsynslös kolonialist. Respekt – ja, rentav kärlek, förvisso med ibland starkt exotiserande inslag – är också ofta förekommande i kulturernas möten. Samernas naturnära livsstil har uppskattats brett. När Carl von Linné lät sig porträtteras i samedräkt var det ett slags hyllning.

Ett närmast komiskt exempel på hur relationen svajat mellan frid och strid, hämtar vi från augusti 1997, då Sametingets andra mandatperiod öppnades i Kiruna. Det var högtidligt så det förslog, med kungaparets deltagande. Efter ceremonin flög majestäterna ut i fjällen för att jaga ripa. Detta ogillades starkt av vissa sameaktivister som ville avskaffa den fria småviltsjakten, som de ansåg inkräkta på renarnas välbefinnande. Same-TV ville dokumentera den kontroversiella jaktturen och hyrde en helikopter för att följa efter kungaparet. Producenten Nils Gustav Labba berättade senare om händelsen:

”När vi landade kom först två Säpo-vakter och sa att där fick vi inte vara. Men det var inget flygförbud just på den platsen, det hade vi tagit reda på. Så kom kungaparet fram till oss. Kungen puttade till vår kameraman och bad honom stoppa inspelningen. Sedan blev vi ordentligt utskällda av både kungen och drottningen.”

En annan, tristare krock mellan majoritetssamhälle och samer ägde rum på Bokmässan i Göteborg förra året. Sápmi – det under senare år så populära ordet för traditionellt sameland i Sverige, Norge, Finland och i Ryssland – var ett huvudtema. Enligt programkatalogen skulle man ”utforska samisk kultur från Alta-hällristningarnas tid till nutid, särskilt mångfalden inom samisk litteratur, inklusive muntlig och skriftlig tradition.” Men ett panelsamtal under den vassa rubriken ”Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?” kom att skapa dålig stämning. Dagens Nyheter rapporterade om gråtande samer i publiken. Var de alltså grovt förolämpade och förnedrade – eller bara pinsamt lättkränkta? Kulturdebatt utbröt, men det var svårt att bilda sig en egen uppfattning för den som inte var där, eftersom samtalet inte spelades in. Piteå-Tidningen skrev hursomhelst på ledarplats om en ”påverkanskampanj som nu riktas mot den samiska minoriteten”. Panelisterna Ola Wong och Peter Wennblad nämndes: ”Bägge har skrivit flera uppmärksammade texter som kritiserar samer, samiska rättigheter och relativiserar de övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Det handlar om påståenden om att det egentligen kanske är samerna som diskriminerar svenskarna, att vi måste ‘sluta gulla’ med samerna och deras ’farligt enögda’ offerberättelse.”

Vill man hitta stöd för hur denna ”offerberättelse” förs ut i offentligheten, behöver man inte leta länge. Böcker om tvångsförflyttningar och övergrepp av Linnea Axelsson och Elin Anna Labba har Augustprisbelönats. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, fick nyligen regeringsuppdrag att genomföra insatser för att förebygga och motverka rasism mot samer, med fokus på unga. Enligt ett pressmeddelande omfattar uppdraget ”kunskapshöjande insatser riktade till kommuner och regioner om det samiska folkets kultur, historia och rättigheter som urfolk, samt om hur rasism mot samer kan ta sig uttryck och påverka samers livsvillkor.”

Svenska kyrkan har genom ärkebiskopen vid flera tillfällen bett samerna om officiell ursäkt. Här får man förmoda att Vitalis Karnell, kyrkoherde och sakkunnig inom nomadskolereformen 1913, spökar. Inte minst för följande citat: ”Gynna gärna lapparna på alla sätt, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem inte läppja på civilisationens bägare i övrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp skall vara lapp.”

Grundtanken bakom nomadskolan var att den etablerade skolformen var opassande för en nomadkultur. Samerna skulle inte alltför mycket vänja sig vid civilisationen: äta med bestick, sova mellan lakan, bo i hus, bli allmänt bortklemade. Nomadskolan var också miljön för Amanda Kernells film Sameblod från 2016, som i princip tog storslam på Guldbaggegalan. Den handlar om 16-åriga Christina, eller Elle-Marja som är hennes samiska namn, från en renskötarfamilj. Det är 1933, och hon skickas för att bo och studera i nomadskolan, som länge var mer eller mindre var obligatorisk internatskolan för samiska barn. Där möts hon av glåpord och nedsättande blickar från de svenska familjerna i området och svenskläraren pryglar barnen om de underpresterar eller talar samiska. Senare kommer forskare från Statens institut för rasbiologi till skolan. Under förnedrande omständigheter tvingar lärarinnan och forskarna Elle-Marja och hennes kamrater att genomgå en rasbiologisk undersökning. Deras näsor och pannben mäts och de tvingas att klä av sig nakna framför en kamera. Elle-Marja blir därefter kallad ”lappjävel” av ett gäng pojkar som spionerat på undersökningen. En suggestiv berättelse. Men hur allmängiltig är den? Vad säger den om relationen mellan samer och ”svenskar”?

Det går faktiskt att sätta frågetecken kring de offerberättelser och det konfliktnarrativ som har kommit att vidhäfta samefrågan. Det räcker att jämföra med Norge för att få lite perspektiv. Den norska samepolitiken har historiskt varit betydligt starkare inriktad på assimilering; ett frånkännande av den samiska kulturens värde. När de norska samerna protesterade mot vattenkraftsutbyggnad i Alta älv under sjuttio- och åttiotalen nådde konflikten nivåer där regeringen var nära att sätta in militär. Älven byggdes till slut ut men Alta-protesterna anses vara en starkt bidragande orsak till att Norge försökt göra upp med sin samepolitik bland annat genom att ratificera en riktningsgivande konvention för urfolk, ILO 169, framtagen 1989. Sverige, som var med om att formulera konventionen, har ådragit sig mycket kritik från internationella organ – FN och Amnesty för att nämna några – för att ännu inte ha skrivit under. De delar som handlar om ”urfolkens” rätt till den egna kulturen är tämligen okontroversiell för svenska politiker, men vilken grad av samisk bestämmanderätt över markanvändningen ger konventionen? Den frågan ger skrämselhicka och har skickats in i den ena förhalande utredningen efter den andra. För det vore ju illa, tänker man, om urfolksrättigheterna skulle trumfa utbyggnad av industri, energi, turism och utvinning av råvaror. Från delar av den rödgröna sidan i politiken har man dock tryck på ordentligt för en svensk ratificering. Till exempel drev Alice Bah Kuhnke (MP) frågan hårt när hon var kulturminister i S-MP-regeringen och hon höll till ändamålet möten över blockgränsen.

”Jag har pratat med både centerpartister och liberaler och någon moderat som står upp för mänskliga rättigheter”, sade hon till Svenska Dagbladet 2018. Andra vänsterkrafter har däremot varit hårt emot, inte minst norrländska socialdemokrater. Dåvarande statsministern Stefan Löfven blev exempelvis hårt och offentligen tillrättavisad av egna partikamrater när han i sameradion för tio år sedan sade att en ratificieringsprocess skulle påbörjas. En fråga man kunde rikta till gröna ratificeringsivrare är hur de ser på samisk nejsägarmakt till utbyggd vindkraft. Det är väl känt att renar skyggar för vindsnurror, de går i princip aldrig närmre än tre kilometer. Enligt en översikt för några år sedan låg i princip alla då 17 planerade vindkraftsparker i renbetesland. Många projekt blir förstås verklighet, trots samiskt motstånd. Detta genom att vindkraftentreprenörerna gör upp ekonomiskt med berörd sameby. Men förutom reda pengar kostar dessa processer dyrbar tid. Av översikten framgick också att nio av tio nya gruvprojekt också planerades där renarna gick.

Den typen av handfasta materiella konflikter, så vanliga i dag, var länge bara marginalfrågor. Gustav Vasas harmoniska bild av ett Norrland som räcker åt alla var giltig i flera sekler efter honom. Ett Norrland som lockade med naturskatter och gjorde att staten redan på 1600-talet drev flyttlasspolitik norrut. Eller med ett i dag populärt ord: kolonisation. Fast det måste betonas: en mycket fredlig sådan. Lappmarksplakatet från 1673 innehöll bland annat bland annat 15 års skattefrihet och livstids undslippande av knektutskrivning för den som flyttade norröver. Det man ville var att få arbetskraft och bygga upp infrastruktur till den framväxande järnmalmsindustrin. Men det störde inte samerna och deras renar nämnvärt. Sverige var ju stort så det förslog. På 1800-talet började dock viss friktion uppstå när skogs- och jordbruket expanderade och tankar väcktes om att dra upp en gräns ovanför vilken den samiska renskötseln skulle vara den prioriterade näringen, det som kom att kallas odlingsgränsen.

Konflikter mellan nomadiserande renägare med stort markbehov och fastboende bönder som inte ville få sina grödor uppätna uppstod. Jakt och fiske blev också konfliktytor.  I sammanhanget fastslogs det att att renskötarna hade rätt att utnyttja husbehovsvirke och renbete även på enskilt ägd skogsmark; nedanför odlingsgränsen dock endast vintertid. I takt med industrialiseringen kände sig de renägande samerna allt mer trängda. Renarna är nämligen extremt utrymmeskrävande över en årscykel, och mycket lättstressade. Samtidigt har majoritetssamhällets behov av territoriell expansion och invasiva ingrepp i naturen – gällande allt från gruvnäring och energiförsörjning till turism, jakt och fiske – ständigt vuxit. Hanne Kjöller berättade i Svenska Dagbladet tidigare i år om ett möte med en turistföretagare som driver ett exklusivt hotell 200 kilometer norr om polcirkeln. Kjöller åser under intervjun hur företagaren plötsligt får något ”panikartat” i blicken när han tittar på sin telefon. Han har nåtts av nyheten att Gabna sameby fått igenom ett yrkande om inhibering av Transportstyrelsens tidigare beslut att inte upprätta ett flygförbud i Abiskofjällen. Det skulle alltså bli flygförbud. För att skydda renarna. Kjöller och företagaren ifrågasätter detta motiv. I det aktuella området är snödjupet vid denna tidpunkt 180 cm och renarna därför många mil därifrån. De måste ju äta och det kan de inte så länge det finns mycket snö på marken.

Varför är då flygförbudet en så hemsk nyhet för hotellägaren? Jo, han har gäster på ingång som köpt dyra heliski-paket. ”Vad ska jag säga till dem? Vi har investerat 80 miljoner kronor på en plats utan alternativ verksamhet. Tillväxtverket har gett oss 13 miljoner. Vi sysselsätter 35 personer och vi har öppet tio månader om året. Finns det inget värde av att vi är här?”

Ett annat exempel på konflikt mellan samer och turism gäller den så kallade Jämtlandstriangeln. Flera fjällstationer stängdes trots många vandringssugnas protester, enligt Sveriges Radio på grund av ”ett kraftigt ökat besökstryck som inneburit stora problem för rennäringen i området.” Denna orsak problematiserades i debatten, bland annat därför att rennäringen i Jämtland har expanderat de senaste tio åren. I sociala medier svallade känslorna, inklusive ”samehat”. Renskötaren Anja Fjellgren Walkeapää gick i svaromål i SVT:

”Jag tycker att länsstyrelsen borde se över sitt ansvar och kolla på vad naturen kan bära. Men i dag har det blivit så att det är samebyarna som får bära det ansvaret gentemot att skydda naturen, bevara den, se till så att man inte håller på med alla möjliga aktiviteter.” Hon fick också en fråga om samtalsklimatet på de digitala plattformarna: ”Man får ju ha en åsikt men nånstans övergår den åsikten till att det blir hat, hot eller diskriminering och då måste de som äger plattformarna ta sitt ansvar och titta över: vad tycker i är okej och inte.”

En annan materiell konflikt som de renägande samerna däremot tycks förlora, åtminstone delvis, handlar om Kallak, platsen för en järnmalmsfyndighet i Jokkmokks kommun. I mars 2022 bedömde regeringen att ansökan uppnått lagkrav och beviljade därför bearbetningskoncession. Dock med vissa förbehåll. Eftersom området är viktigt för renskötseln var beslutet förenat med ett antal fördyrande villkor, för att motverka negativ påverkan. The Greta Thunberg Foundation skänkte för övrigt två miljoner kronor till Jåhkågasska sameby för att den skulle kunna fortsätta kampen mot gruvan. Samefrågan är mums för politiska aktivister, genom att den så lätt lånar sig till förtryckar/offerperspektiv.

Sett till det ekonomiska värdet av renarna – det totala slaktvärdet är drygt 100 miljoner kronor årligen, inte ens felräkningspengar när Sveriges BNP summeras – måste samebyarnas makt över oss andra cirka 10 miljoner svenskar och icke-renägande samer anses vara imponerande stor. Men hur stor? Det vet ingen, eftersom rättsläget är oklart, minst sagt. Ändå har det genom åren gjorts tappra försök att såväl politiskt som juridiskt reda ut relationerna. Här ett axplock:

En mängd otrevligheter rapporterades följa i spåren av domen. Tortyr av renar. Mordhot mot samepolitiker. Rasistiska utfall, där ordet ”lappjävel” torde tillhöra de snällare. Samtidigt hade Jägarförbundet och många andra representanter för majoritetssamhället seriös kritik att komma med, på ett flertal punkter. Till exempel borde rätten att upplåta jakt och fiske vara kopplad till markägandet, inte till vilket yrke man har. Vidare bör reglerna gälla lika för alla som bor i Sverige - även om lokalbefolkning i vissa fall ska kunna ges speciella förmåner. En annan synpunkt var att rättsstaten inte ska verka splittrande på samhället; olika rättigheter för olika grupper skapar icke önsvärda konflikter i lokalsamhället. Dessutom måste ett modernt samhälle bygga på en lagstiftning som tar fasta på dagens och framtidens behov, inte snegla för mycket bakåt. Inte minst den sista meningen nickas det förstås medhåll till utanför jägarkretsar, till exempel inom industri och turism, där man i oro över ökad samisk makt över markanvändningen ser berg av byråkrati och förhandlingar och nejsägeri torna upp sig. I spåren av Girjas-domen har flera andra samebyar stämt staten om jakt- och fiskerättigheter. Först Talma, sedan Ran, Sirges, Unna Tjerusj och Baste. Men hur prejudicerande är den? I Talma-fallet företog statens ombud, justitiekansler Mari Heidenberg, något intressant. Hon gav en forskargrupp vid Luleå universitet uppdraget att ifrågasätta om samerna verkligen har ”urminnes hävd” på sin sida.

Historien är som bekant ett viktigt slagfält när samefrågor debatteras. Den förnedrande rasbiologin och nomadskolorna har redan nämnts. Stor uppmärksamhet, i alla fall i efterhand, fick också tvångsflyttningar av samiska familjer på tjugo- och trettiotalen, bland annat från Karesuando söderut till Jokkmokk. Det har också presenterats forskning kring självmordfrekvensen hos samer, i synnerhet samiska män. Självmord som enligt viss tolkning beror på ”historiska trauman”. Men det här är forskning som, enligt andra forskare, lutar åt aktivism mer än fakta, i syfte att stärka ett ”offernarrativ”.

I december ska den av regeringen 2021 tillsatta sanningskommissionen om samerna presentera sina resultat. Den är tänkt att synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och lämna förslag på åtgärder som kan bidra till upprättelse och främja försoning. Arbetet ar kantats av ett osedvanligt stort antal avhopp av såväl ordförande som övriga ledamöter. Och många debattörer tycker att den har ideologisk slagsida. ”Kommissionen är en identitetspolitisk beställningsprodukt från Sametinget, som Miljöpartiet aningslöst levererade under en av sina sista veckor i regeringskansliet”, dundrade Peter Wennblad – han från paneldebatten på Bokmässan  – på Svenska Dagbladets ledarsida i höstas. Han fortsatte: ”Utredningens syfte är att slå fast nyanslös historieskrivning om förtryck och rasism som legitimerar samepolitiska krav på (ännu) mer makt och inflytande över norra Sverige.”

I mars förra året kom en 200 sidor långa forskarrapport med titeln ”Historievetenskaplig rapport om området som i dag utgörs av Talma samebys bosättnings- och markanvändningshistoria”, alltså den som JK hade beställt.

Den torra titeln till trots, innehöll den dynamit. För den ställde själva grunden om den rådande synen på samerna i fråga: allså att de levde isolerat som ensamma herrar på täppan med sina renar i det naturmystiska Sápmi. Tills vi i majoritetssamhället kom och förstörde allt med våra gruvor, bönder, industrier och fjällturism. Man kan också säga att rapporten ställer frågan: Vem äger ett land?

Specifikt tittar rapporten på kunskapsläget – arkeologiskt, historiskt – om vad man kallar ”Området”, det som i dag är Talma sameby, och vilka som där bott, drivit ren, fiskat, jagat, odlat. Och det var minsann inte bara samer.  Forskarna argumenterar för att det från sen järnålder och genom medeltiden funnits en kontinuerlig markanvändning av andra än samer: ”På det nu aktuella området har sedan lång tid tillbaka funnits en finskspråkig befolkning som jagat och fiskat, men även drivit jordbruk.”  Här avses kväner, tornedalsbönder och birkarlar, vilka ägnat sig åt bland annat jakt och fiske. ”Dessa folkgruppers nyttjande av marken har i många fall inte synliggjorts i tidigare forskning, men har utgjort en del av den konkurrerande markanvändning som förekommit på området.” Och vidare: ”Vad markanvändningskonflikterna ytterst visar är att det inte endast var renskötare som var aktiva i Området under perioden 1500–1750 och, som tidigare nämnts, även långt innan dess. Även andra näringsidkare av olika etnicitet använde mark och sjöar för samma och andra ändamål som de samiska renskötarna. Tvisterna följde inte nödvändigtvis etniska linjer. Förutom tvister mellan tornedalsbönder och samer förekom även tvister mellan samer. I vissa fall ansågs samer ha upparbetat rätt till fisket i en sjö, men det förekom också att tornedalsbönder bedömdes ha upparbetat sådan rätt.”

I den digra luntan framgår också att renskötsel inte var exklusiv för samer, samt att många samer var lika aktiva i jakt, fiske och odling som de finsktalande. Lite kärvt konstateras att “speciella mångkulturella förhållanden präglar Områdets historia, vilket sällan framkommer i forskning präglad av postkolonial teoribildning med ett specifikt urfolksperspektiv”.

Hur det går för Talma – och de andra samebyarna som i Girjas efterföljd stämt staten – vet vi inte än. Den prejudicerande verkan av Girjasmålet är av allt att döma svag, delvis då den demografiska historien skiljer sig åt mellan olika samebyar. Men också för att medvinden för ett urfolkspositivistiskt perspektiv har mojnat något. Tiderna är bistrare, materiella frågor trumfar inte sällan minoritetssynpunkter. Och kanske kan JK:s akademiska initiativ – tillsammans med växande kritik mot sanningskommissionens och andra länge tämligen oemotsagda aktivistiska forkargrupperrs utgångspunkter – ge näring åt en mer mogen politisk diskussion i samefrågan.

Att balansera intressen är aldrig lätt. För samerna tillför givetvis samhället betydligt mycket mer än jojk och renskav och offernarrativ. De vidgar, som varje annan alternativ livsstil och kultur, idén om hur man kan leva sitt liv. Men den som hävdar andra intressen än de renägande samernas, bör slippa automatstämpeln rasist och samehatare. Även i samernas egenintresse ligger – vilket flera av deras företrädare ofta framhåller – en fast politisk hand som bestämmer långsiktiga spelregler, i stället för att förhala, huka, begrava i utredningar, samt låta jurister avgöra i grunden politiska frågor. Att journalister, akademiker, filmare och författare frimodigt diskuterar samefrågan från olika håll är givetvis bra. Men det borde ske i större omfattning även på den partipolitiska arenan. Med JK Marie Heidenbergs ord, från en intervju i DN 2020, efter Girjasavgörandet: ”Samernas frågor är breda rättighetsfrågor som påverkar stora delar av samhället. De lämpar sig därför inte att avgöras i domstolar utan bör avgöras på den politiska arenan. Regeringen måste ta sitt ansvar i samefrågorna och inte låta dem landa i domstolstvister eller samehat.”

Att politikerna hukar i samefrågan är begripligt. Senare decenniers forskning på området har inte sällan impregnerats av sameaktivism, påhejad av postkolonialt inriktade internationella organ. En slagkraftig berättelse om en förtryckande majoritet mot en förtryckt minoritet har därför kunnat etableras. Vidare har denna berättelse kunnat koppla ihop sig med idéer om andlighet, en holistisk syn på människan i naturen och med miljörörelsens kritik av det moderna samhället, konsumism, naturskövling.

Och någonstans i bakhuvudet anar vi att där snöda ekonomiska intressen väl slagit ner sina bopålar, så finns för det mesta ingen väg tillbaka. Att slåss för samerättigheter kan ur det perspektivet som en välbehövlig dos konservatism i samhällsutvecklingen.

Samtidigt har förra JK Heidenberg förstås rätt. De här frågorna är främst politiska, inte juridiska. Politiken måste därför bli tydligare i hur man ser på intressebalanseringen. Vad bör offras, vad bör bevaras? Och hur hårt fjättrade bör vi vara av historien, när vår gemensamma framtid stakas ut?

***

Läs även: Samer är inga magiker – de lever i ett klassamhälle som alla andra

Läs även: ”Samisk erfarenhet” für alle