Smittan som Sverige glömde

Text: Gunilla Eldh

Toppbild: Janne Näss

Toppbild: Janne Näss

När informatörerna från RFSU besöker fritidsgården Kulan på Lidingö är det »hands on«. Alla som vill får sätta kondom på träsnoppen.

Efteråt flockas ungdomarna runt fritidsledaren som hämtat en kartong med kondomer på kontoret.

– Finns det inga med guldglitter eller vaniljsmak, då vill jag inte ha, fnittrar en av tjejerna och återgår till att grädda våfflor.

En klassutflykt till ungdomsmottagningen i Lidingö centrum är den enda sexundervisning de här högstadieeleverna fått. Kanske inte så konstigt med tanke på att bara en tiondel av lärarkåren är utbildad i sex och samlevnad. Ämnet är inte obligatoriskt på lärarhögskolan.

– Jag vet i alla fall att man kan få hiv av sex och att det är vanligt i Afrika, säger en av killarna som krupit upp i den gigantiska tv-soffan.

Jonas Lemon och de andra informatörerna håller sig i bakgrunden medan kondomkalaset pågår på Kulan. RFSU har fått signaler från Socialstyrelsen att det inte duger att informatörerna delar ut kondomer till höger och vänster. De ska prata riskbeteende och alternativsex i stället, helst öga mot öga. Ett projekt i RFSU Stockholms regi heter mycket riktigt »Tala sex«.

– Vi håller på att ta fram kvalitetssäkrade samtalsmetoder, säger Jonas Lemon.

Ett sådant är »Hej slemhinna« som illustreras med en androgyn figur i naturlig storlek. Grundinställningen hos RFSU och flera andra aktörer är att det ska vara kul med sex, även om det gäller liv och död. När RFSU Stockholm nyligen arrangerade »Sexdagarna« i samarbete med Lafa (Landstinget förebygger aids) och studentkåren vid Stockholms universitet, bjöds det på både kondomtårta, burleskshow, »muttverkstad« och recept på hemkörd porrfilm.

Men trots alla kampanjer, kalas och gratiskondomer fortsätter svenskarna att ha oskyddat sex. Högrisksex som analt samlag står numera på heteromenyn medan många män som har sex med män har gått över till munsex som är mindre smittsamt – om man inte släpper på sperman och partnern har tandköttsfickor.

Den förra regeringen slog fast att antalet hiv-fall skulle halveras till år 2016. Men utsikterna är inte lysande.

Förra året rapporterades 71 fall av aids, det högsta antalet sedan 1996. 53 av dem var okända smittbärare, fler än någonsin i Sverige. Hittills har antalet okända smittbärare uppskattats till mellan 500 och 1 000, men nu befarar Smittskyddsinstitutet att mörkertalet är större än så.

2007 anmäldes dessutom 541 nya fall av hiv – den högsta siffran sedan 1986. Av dem smittades 178 i Sverige, nästan alla var män som har sex med män.

Det fanns en tid då det såg ut som om vi hade lärt oss något av alla de offer som hiv/aids skördade under 80-talet. Försiktigare sexvanor avspeglade sig i färre nya fall fram till 1996 när de första bromsmedicinerna kom. Då var hiv plötsligt inte lika med aidsdöden och den positiva trenden bröts.

Nu drar klamydian fram som en präriebrand bland tonåringar och unga vuxna. Det betyder att oskyddat sex blir allt vanligare och risken att hiv får fäste i stora ungdomsgrupper ökar. Den som redan har en könssjukdom blir lättare smittad med andra.

Sedan statsanslaget för hiv-information infördes budgetåret 1986/87 har det legat på närmare 150 miljoner per år. Det innebär att kommuner, landsting och frivilligorganisationer sammanlagt har gjort av med 3,5 miljarder. Under samma period har hiv förvandlats till en icke-fråga bland svenska ungdomar. Det visar Socialstyrelsens analys av en årlig enkätundersökning som gjorts de senaste tjugo åren. Den visar också att det blir allt vanligare med fler partners och att dubbelt så många unga har samlag första kvällen.

Dagens tonåringar är dessutom okunniga när det gäller den sexuella anatomin och andra könssjukdomar än klamydia, enligt Folkhälsoinstitutets livsstilsrapport som kom i oktober.

Hur kommer det sig att utvecklingen går åt fel håll, trots alla miljoner?

Viveca Urwitz har gått tolv kilometer till jobbet på Lilla Essingen och äter havregrynsgröt med sockerfri hallonsylt och mjölk i tjänsterummet på Socialstyrelsen. Där är hon numera enhetschef vid en särskild avdelning för hiv-prevention. Hon är en mycket bestämd och aningen arg kvinna som inte verkar ha något emot att peka med hela handen.

– Det går inte att styra ett land som ett tältläger!

Hon tänker se till att hela hiv-Sverige bryter upp från sina egna små insynsskyddade hyddor och börjar gå åt samma håll. Det handlar om 21 landsting och storstadskommuner med olika politisk profil, en sjukvård som grälar om vem som ska göra vad, ett skolväsende som stoppar huvudet i sanden, den knepiga migrationssektorn, en betongkoloss till kriminalvård och en mängd olika ideella organisationer med självständiga lokalavdelningar.

Hennes vapen är den färska kommunikationsplanen som Socialstyrelsens generaldirektör godkände för ett par veckor sedan och som bestämdes av den förra regeringen. Den innehåller specialpengar för att trycka tillbaka smittspridningen och konkreta handlingsprogram för olika undergrupper.

– Alla får säga det på sitt sätt men budskapet ska vara detsamma, säger Viveca Urwitz.

Innan Socialstyrelsen fick mandat att fördela statsbidraget var det Folkhälsoinstitutet som delade ut pengarna. Det gick sådär. Riksrevisionen har de senaste åren kritiserat institutet upprepade gånger för bristande styrning. Det har inte framgått hur statsbidraget skulle användas och pengarna till de tre storstadsregionerna var helt utan reglering.

I det som Folkhälsoinstitutet kallade för uppföljning fanns inte ens Stockholm, Malmö eller Göteborg med, storkonsumenterna av hiv-pengar.

Det första man gjorde var att anlita fristående revisorer för att granska de ideella organisationer som får bidrag. Noaks Ark var först och nu genomlyser man RFSL:s bokföring och verksamhet.

Konsulterna tyckte att Noaks Ark har satsat alldeles för lite resurser på Aids-jouren. Från att ha varit hela svenska folkets rådgivningscentral med 19 ingående telefonlinjer har den krympt till en och en halv tjänst.

Dessutom kritiserar man organisationen för att de lagt pengar på tveksamma projekt i utlandet i stället för att fokusera på alla de flyktingar i Sverige som kommer från aidsdrabbade länder.

Viveka Urwitz starka mandat började med att förre hälsoministern Morgan Johansson tillsatte en utredning i början av 2000-talet när klamydiatalen steg mot nya höjder. Den kom fram till att Sverige inte arbetade efter FN:s riktlinjer för prevention av hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar, vars huvudpunkter är »The three ones«: En tydlig koordinator, en sammanhållen uppföljning och en samlad finansiering.

Sverige hade ingetdera.

– Allt gjordes ad hoc. Det är ju inte varje lands ensak hur man ska bromsa klamydia eller hiv, liksom fågelinfluensan inte är det, säger Viveca Urwitz med viss indignation.

Inom den moderna kommunikationssociologin och kognitiva psykologin är det samtalet som är grejen och i den nya kommunikationsplanen duger det inte med svepande slogans. Den som vill förändra människors beteende måste komma dem inpå livet och skapa förtroende. I samband med hiv-test ska man passa på att ta upp den personliga risken och antalet sexpartners, inte i kampanjer.

– Man kan göra hur många reklamfilmer som helst och få folk att tycka att det är en viktig fråga – men man kan inte komma i mål. Att hiv-testa sig ska inte gå på fem minuter. Det måste få kosta en halvtimme, säger Viveca Urwitz.

– Där har gayrörelsen visat vägen med sin uppsökande verksamhet. Deras information har varit konkret och explicit med beskrivningar av hur man ska genomföra den sexuella akten. Oralsex i stället för analsex – det var väl ingen som hade pratat om det tidigare.

En av remissinstanserna som ska ta ställning till Urwitz generalplan är det så kallade Nationella rådet för hiv-prevention. Där umgås myndighetspersoner från Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen med representanter för frivilligorganisationer som Noaks Ark, RFSL och paraplyorganisationen Hiv-Sverige.

Ordföranden, som är tillsatt av den nuvarande regeringen, heter Christer Govert Wennerholm och är moderat landstingsråd i Stockholm. Om Urwitz har pengarna så har han det som krävs för att samla den synnerligen brokiga skara som är engagerad i hiv-frågan.

– Nu gäller det att samla alla goda krafter, säger han och skrattar som om det hela handlade om trädgårdsföreningens vårstädning.

CG är en jovialisk konsensuskille i elegant kostym och vässade boots med regnbågsflaggan, stjärnbaneret och Lisa Larssons feministskulptur på tjänsterummet.

– Om vi kan se till att 80–90 procent är välinformerade landar det på att ungefär 60 procent gör rätt, det vill säga att de skyddar sig själva och andra, säger han.

Sverige var först i världen med att använda hiv-test i förebyggande syfte. Tanken är förstås att människor som får reda på att de är hiv-positiva kommer att försöka förhindra vidare spridning och undvika andra infektioner. Nu vet vi att det inte funkar. Bara i Stockholm fick ett femtiotal hiv-positiva män som har sex med män klamydia 2007. Det visar att många har oskyddat sex trots att de är sjuka.

Gay-samhället anses allmänt vara en välinformerad och högutbildad sektor, men riskbeteendet när det gäller sex följer inte det vanliga sociala mönstret – ju högre utbildning och inkomst desto hälsosammare livsstil.

Att det sexuella risktagandet generellt är utbrett bland de mest välsituerade är väl känt. Det så kallade klamydiabältet går från Åre, via Stureplan och Visby ner till Båstad – festplatser för medel- och överklass där alkohol och partydroger flödar ymnigt.

I början av hösten gjorde infektionsläkaren Sven Britton ett uppmärksammat gästspel just på Stureplan. Han är en av pionjärerna i Sverige när det gäller hiv och jobbade på Roslagstulls sjukhus i Stockholm när de första aidspatienterna vårdades där i mitten av 1980-talet.

I ett chambre separée på krogen Sturehof slog han upp en fältmottagning där han erbjöd hivtest till etablerade slipsmän med representationskonto och unga spänningssökande stekare.

– Jag ville öka medvetenheten om att smittan även finns där. Vi vet inte hur många som har hiv i den socialgruppen, säger han.

I den motsatta änden av den sociala skalan finns en välkänd men politiskt känslig riskgrupp, flyktingar från områden där en stor del av befolkningen bär på hiv. Trots det är de ofta okunniga om sjukdomen och hur smittan förebyggs.

Hur många av dem som är hiv-positiva när de kommer hit är det ingen som vet. Oftast visar det sig först när sjukdomen bryter ut eller så kommer det fram när de ska avvisas.

– Många är rädda för att de inte ska få stanna om det visar sig att de är sjuka, säger Gunilla Khademi på mottagningsenhet 2 på Migrationsverket i Solna.

Hon är chef för den avdelning som tar emot asylsökande från Afrika söder om Sahara, utom Somalia. Där söker man nu pengar från Europeiska flyktingfonden för att råda bot på den okunnighet som finns inom verket när det gäller hiv och aids.

Att hennes avdelning erbjuder hälsosamtal och hiv-test direkt vid inskrivningen är bara en försöksverksamhet. Nu tackar omkring 40 procent ja även om långt ifrån alla genomför undersökningen. Ännu färre kom när de hänvisades till speciella mottagningar i Rissne, Fittja eller Södertälje. Det kan jämföras med Västra Götalandregionen och Göteborg där hela 80 procent av flyktingarna hiv-testas på vanliga vårdcentraler.

Med anhöriginvandrare är det ännu sämre, bara landstinget i Västernorrland erbjuder dem att hiv-testa sig. Den så kallade »kärleksinvandringen« är det mest bestickande exemplet. Dit hör till exempel många kvinnor från högriskområden i Thailand.

En annan riskgrupp är unga män från öststaterna där många orter har höga hivtal.

– De är helt ointresserade av att testa sig. Jag tycker att hälso- och sjukvårdsförvaltningen betonar frivilligheten för mycket. Gör reklam för hälsosamtalet i stället, säger Gunilla Khademi.

En tredjedel av alla som fick hiv i Sverige 2007 var intravenösa missbrukare. I den gruppen har smittan exploderat. Om man jämför antalet nya fall 2007 med ett genomsnitt för de senaste fem åren är ökningen 150 procent.

Sprutnarkomanerna får betala ett högt pris när okunnigheten breder ut sig.

– Det finns de som tror att det går att bota hiv i dag. Andra tror att man kan bli smittad via sms. Den nivån på kunskapen är det i dag, bland ungdomar och de nya knarkarna, säger Curre Cederström.

Han ser senig och stark ut, ler med nya tänder och bjuder på kaffe och vetelängd på kontoret. När han fick sin hiv-diagnos i häktet 1985 var han stortjuv, casanova och missbrukare. På den tiden var hiv en dödsdom och han fortsatte knarka för att döva ångesten. Nu är han en drogfri och laglydig medborgare. En del dagar mår han bra.

– Andra är för djävliga. Även om medicinerna är mycket bättre nu än när de kom så är biverkningarna jobbiga. Jag har ont i kroppen och blir lätt trött.

Curre Cederström jobbar på RFHL och är ordförande för föreningen Tjuvgods. Han besöker omkring 150 fängelser och ungdomshem om året för att informera om hiv, men det är inte alltid som han känner sig välkommen. En stötesten är Kriminalvårdens officiella hållning när det gäller knark på fängelserna.

– Chefen för Kriminalvården påstår ju att det inte finns något knark på svenska fängelser, men så är det ju inte.

Hårdare kontroller gör att det är ont om verktyg. När det bara finns en spruta per avdelning måste man gömma den i det minst osäkra utrymmet – analen.

– Och den som är hiv-smittad talar inte om det för då får han inte vara med och dela på knarket när det kommer in. Så sprids smittan innanför murarna, säger Curre Cederström uppgivet.

Han tycker att resurserna som samhället satsat på hiv-prevention kunde ha använts bättre.

– Det har funnits mycket pengar i den här branschen. Ingen har egentligen haft koll på vart de tagit vägen. Jag är rädd att hiv-pengarna har gått till allt möjligt.

På Kulan i Lidingö börjar ungdomarna troppa av. I fiket sitter två killar kvar och pratar om en tjej som »limmar« fast det är slut. Det är långt från tonårsbekymren till de desperata flyktingarna på Migrationsverket, ännu längre till gatan där smutsiga kanyler sprider blodsmitta bland tunga narkomaner.

Men det är bara som det ser ut.

De yngsta som smittades sexuellt med den kroniska, livshotande infektionssjukdomen förra året var bara 19 år gamla.

Mer ur reportaget: Spelet om livet

Text: Gunilla Eldh

Toppbild: Janne Näss