Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Spelet om livet

Oskyddat sex mellan män romantiseras. Men hur långt är steget mellan tanke och handling?

Det var den 20 april 1992 och George Michael hade fäst ett rött band på sin rosa kavaj. Wembley vibrerade. Framför honom ett tungt och tjockt folkhav som sjöng med så att stämmorna sprack: »Can anybody find me somebody to love?« Några månader tidigare hade Freddie Mercury, sångaren i Queen, gått bort i aids. Det här var världens hyllning till rockikonen. Aids-epidemin hade redan skördat tusentals offer i det välbärgade väst. Det var de homosexuella männen – de som höll på med högrisksex, analsex – som drabbades hårdast.

I det svenska samhället fanns en många gånger överdriven rädsla för viruset, vilket ledde till överilade panikåtgärder. Som förbudet mot bastuklubbarna 1987, att män ägnade sig åt tillfälligt sex med andra män var inget som skulle sättas i system, tyckte makthavarna. Det pågick en otäck hetsjakt på homosexuella. Men efter en tid blev debatten mer sansad, och smittotalen sjönk.

Det var då det.

Nu är det andra tider. De senaste fem åren har hiv-smittan inom gruppen »män som har sex med män« (MSM) skjutit i höjden. Walter Heidkampf, hiv- och hälsohandläggare på norska Helseutvalget, som själv är hiv-positiv, tror att bromsmedicinerna har haft betydelse. Ingen behöver ju längre utveckla aids och dö. Då kan man, oavsett om man har hiv eller inte, tänka att ett eller annat oskyddat samlag inte spelar så stor roll. Men han tror framför allt att de stigande smittotalen beror på att hysterin kring sjukdomen har försvunnit.

– Hiv har gått från kris till vardag, den stora rädslan har liksom försvunnit. Vi vet i dag hur hiv-smittan överförs. Dessutom går epidemier i vågor: de får ett uppsving, och sedan landar de ganska lågt. Då blir det som det är nu med hiv, det kommer ett uppsving igen.

Walter Heidkampf ger också lagstiftarna en del av skulden. Han menar att smittskyddslagen, det vill säga att man som hiv-positiv är skyldig att berätta om sin hiv innan man har sex, vaggar in folk i falsk tro att alla känner till sin hiv-status. Detta är en uppfattning som Sören Juvas, förbundsordförande i RFSL, delar:

– Man tänker inte på att huvuddelen av dem som smittar andra inte har kännedom om sin sjukdom. Så ser det ut i hela världen. Generellt är det så att den nysmitta som sker mellan personer i Sverige, är från en person som inte vet om sin hiv-status.

I Sverige kan man se en ökning av oskyddade anala samlag bland homosexuella män, och det oskyddade anala samlaget är den främsta vägen som hiv överförs mellan två män. Ronny Tikkanen, som på uppdrag av Socialstyrelsen tagit fram rapporten »Person, relation och situation«, om sexvanor bland män som har sex med män, visar att det kan ligga flera faktorer bakom det oskyddade sexet. Till exempel att de som är unga sällan känner någon som lever med hiv, vilket kan leda till att de tror att epidemin drabbar »någon annan«. Dessutom menar Tikkanen att de flesta oskyddade samlag sker inom en kärleksrelation, som ett uttryck för intimitet, men att många slutar med kondom för tidigt, innan de hiv-testat sig.

Så finns det de som säger att ökningen av hiv-smitta beror på något helt annat. Att homosexuella män helt enkelt väljer att avsiktligt ha oskyddat samlag med tillfälliga partners, så kallad barebacking. Termen är inte ny, men får allt större uppmärksamhet i takt med att internet fylls på av sajter och communities som romantiserar kring det oskyddade sexet. Men Ronny Tikkanen tror inte att det finns någon koppling mellan de ökade smittotalen och barebacking-fenomenet. Han säger att det är ovanligt i Sverige – och hänvisar till en enkät han gjorde för två år sedan där knappt en tiondel av de drygt 2 500 männen svarade att de hade ägnat sig åt barebacking det senaste året. Han tror att det snarare kan vara ett uttryck för »förbjudna« sexuella fantasier.

Inte heller Walter Heidkampf tror att barebacking är särskilt vanligt.

– Jag tror att det är »Göran Kropp-killar« som inte klättrar upp för Himalaya men utsätter sig för andra risker som håller på med sådant. Det är den typen av killar. Men det är bara ett fåtal som lockas av att utsätta sig för risker av det slaget.

Michael Rosen, en 55-årig framgångsrik brittisk designer och professor i modevetenskap, som är stationerad i Brighton men periodvis bor i San Francisco, London och Paris, ger en helt annan bild. De senaste två åren har han valt ett liv med tillfälliga sexuella möten framför en fast relation, men upplever gång på gång att han motarbetas och förlöjligas bara för att han vill praktisera säkert sex, och använda kondom.

Han tar ett exempel från veckan som gått. Han blev kontaktad av en man som sett hans profil på internet och bjöd hem honom till sin pojkväns födelsedagsfest. Michael Rosen mejlade tillbaka, tackade för inbjudan, men bad om fler detaljer och förklarade att han bara »spelar säkert«. Till svar fick han en raljant liten rad:

»I det här huset använder vi inga kondomer.« Ronny Tikkanens teori om att barebacking-chattandet på nätet mest skulle röra sig om förbjudna sexuella fantasier, och inte om något som faktiskt praktiseras, avfärdar han snabbt.

– Jag har varit på tillräckligt många ställen över hela världen, live, och den här attityden finns överallt. Utomhus, på klubbar, på sexpartyn. Det är inte bara fantasier. Jag ser att många inte använder kondom.

Som ung skämdes Michael Rosen för att vara homosexuell. I dag är han stolt över sin sexualitet, därför vägrar han hålla tyst om det som pågår i homovärlden just nu. Han tror att folk är rädda att beskyllas för att skuldbelägga de hiv-positiva och sätta män som har sex med män i dålig dager.

– Men jag vill leva ett ärligt liv. Det är ett faktum att det inte bara finns män som struntar i kondom, utan också män som letar efter smittan, »bug chasers«, och sådana som tänder på att smitta andra, »gift givers«. Det är galet det som pågår.

Walter Heidkampf tror bland annat att det är ensamhet, bekräftelse, närhet, att bli sedd, passion, som ligger bakom det kondomlösa sexet. Michael Rosen ser snarare självdestruktivitet. Nästan något suicidalt, något som bottnar i ett helt liv av utanförskap. Att ständigt vara den som är queer, i bemärkelsen konstig.

– A lot of gaypeople are very fucked up. Deprimerade människor skär sina handleder eller blir anorektiska. En homosexuell person kanske börjar ägna sig åt de här konstiga sexuella beteendena.

När George Michael gick upp på scenen en kväll i april för 16 år sedan med ett rött band mot en rosa kavaj var hiv lika med döden i det välbärgade väst. I dag behöver man inte längre dö av viruset.

Frågan är bara hur man vill leva.

Mer ur reportaget: Smittan som Sverige glömde

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera