Vad är ett folkmord?

Den 2 november 1945 sammanfattade Dagens Nyheter dagsläget på sin förstasida: JÄSNING I PALESTINA, JÄRNVÄGSTRAFIKEN LAMSLÅS, OFFICIELLT: HITLER SKÖT SIG. Lite längre ner nämns ordet ”folkmord”. För första gången på en så framskjuten plats i en svensk tidning.

Fast den stora nyheten var kaffet. Ransoneringen var hävd och man fick köpa så mycket man ville igen. Ändå hade rusningen uteblivit. Inga köer ringlade utanför Konsum i Lycksele, rapporterade en utsänd. Det är en pulserande värld som på åttio års avstånd träder fram på gulnade tidningssidor. Ett myller av händelser. Stora och små. En mamma har blivit överkörd av en bil. Sex finska brottare har räddat sig ur en havererad motorbåt och vadat in till Vännäs. Palestinajäsningen syftar på judar som har gått till angrepp mot araber. I Svenska Dagbladet kan man samma dag läsa att det i Kairo och Alexandria är Palestinaaraber som i protest mot Balfourdeklarationen har anfallit judiska butiker och hus och att ”en synagoga nedbrändes, judarnas heliga böcker brändes på bål och sten kastades mot brittiska armélastbilar och en nyzeeländsk manskapsklubb”. DN:s Londonkorre rapporterar att Europas segerherre Winston Churchill är bortröstad och sagt att han drömmer om en ny karriär som trummis. Torynestorn ”slog energiskt i luften på ett inbillat batteri. Sin hemliga last ville han demonstrera så att ingen tog miste”.

Några månader efter kriget är det freden som kastar om världen. Gamla huvudrollsinnehavare är på väg ut i kulissen. Nya bidar sin tid, redo att ta scenen. En befinner sig också i London, ännu doldis, gömd bakom förstasidans minsta rubrik: ”Skydd åt civila i framtida krig svenskt förslag”. Han heter Raphaël Lemkin, 45 år, judisk till börden, född i Bezwodne i dåvarande ryska kejsardömet, nuvarande Belarus, uppvuxen i Lviv i Ukraina. Lemkin ”har blivit professor i juridik i Warszawa, där han var allmän åklagare fram till den tyska erövringen av Polen i september 1939. Kort efter tyskarnas ankomst flydde han till Vilnius och Riga. Därifrån till Stockholm. Under sin tid i landsflykt föreläste han vid Stockholms högskola i ett och ett halvt år.” Juristen har definierat ett nytt straffrättsligt begrepp. Folkmord. Det används i anklagelseakten i den pågående Nürnbergrättegången mot nazisternas ledargarnityr.  

Tidningsläsarna får veta att Lemkin lärde sig svenska så väl i Stockholm ”att han endast efter fem månader i landet kunde hålla föreläsningar om valutaregleringar och clearing vid Stockholms högskola på sina tre hundra studenters språk i stället för på franska (som de inte förstod) eller engelska (som han inte kunde ordentligt på den tiden) eller tyska (som han 1940 alldeles tappade lusten att tala).” Det är dock inte bara ”professorlig nyskarparlusta” som drivit Lemkin att lansera den nya termen, utan för att han anser att det nya begreppet behövs som benämning på vad som är en väsentligt ny företeelse: ”Han kan förresten i det hänseendet ha inspirerats av Winston Churchill, som i ett tal kort efter den tyska inmarschen i Ryssland sommaren 1941 berörde dessa ting och sa: ”Vi står inför ett brott utan namn”. I Nürnberg har Raphael Lemkin gett det ett namn: genocide, som han lyckats få in i åtalet. Begreppet går närmast att förklara som ”utrotning av ras- eller folkgrupper”. Det förekom första gången i en alldeles nyutgiven bok av Lemkin, som Carnegiestiftelsernas avdelning för internationell rätt hade gett ut några månader tidigare, under titeln Axis Rule in Occupied Europé (Axelmakternas välde i det ockuperade Europa).

Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet berättar i en egen kommande bok med titeln Folkmord – Sverige och kampen om ett begrepp (Fri Tanke 2025) att Lemkin framhöll att termen genocide eller folkmord inte bara avsåg förintandet av en nation genom avlivning av alla dess medlemmar.

– Han syftade på varje samordnad plan som går ut på att förstöra de väsentliga grundvalarna för nationella, religiösa eller etniska gruppers tillvaro i syfte att förinta grupperna som sådana , säger Klamberg till Fokus.

För Lemkin var upplösningen av en grupps politiska och sociala institutioner, deras kultur, språk, nationalkänsla, religion, och ekonomiska existens ’folkmord’, lika mycket som massmordsaktioner. Det tyskimporterade ordet folkmord hade då och då dykt upp i svenska tidningar runt sekelskiftet år 1900 efter tyska och ryska attacker på olika östeuropeiska folkgrupper. Men den första gången ordet användes på ett sätt som påminner om vad vi lägger i begreppet i dag var i Svenska Dagbladet 1917. Tidningen refererade Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting som hade använt det i ett tal på Auditorium vid Norra Bantorget. Han sa att det pågående första världskriget var ”mänsklighetens återfall i barbariet” och erinrade om tyskarnas grymhet i Belgien och Polens och Serbiens olycksöden. Men det var inte om dessa brott han ville slå larm, utan om något av en helt annan kaliber och karaktär – det som hade skett i Armenien i Osmanska riket två år tidigare, 1915. Av denna 1,8 miljoner stora folkgrupp hade turkarna deporterat eller genom massakrer och framkallad svält mördat två tredjedelar, enligt den engelska utrikesministern Arthur Balfour.

Raphaël Lemkin hade som ung juridikstudent följt rättegången i Berlin mot en man som åtalades för mord på den turkiske politikern Talaat Pascha, som bar ett stort ansvar för folkmordet på armenierna, men som aldrig hade ställts inför rätta. Paschas baneman dömdes däremot. För Lemkin bekräftade domen något orimligt och omoraliskt: att det fanns ett väl fungerande system för att döma någon som mördat en individ. Men inte för den som hade tagit livet av hundratusentals människor.

I bokenVägen till Nürnberg  från 2018 berättar Philip Sands om hur Raphaël Lemkin tog dilemmat med sin professor i straffrätt. Lemkin fick veta att det inte fanns någon lag mot den sortens brott. Det borde finnas, påpekade han, varpå läraren svarade:  

– Tänk dig en kycklingfarmare, det är hans flock, han dödar dem, det är hans jobb. Om du griper in, inkräktar du på farmarens suveränitet.

– Armenier är inga kycklingar, invände Lemkin.

Hans professor sa:

– Men när du går in i ett annat lands interna angelägenheter våldför du dig på det landets suveränitet.  

Den rättsordningen bestämde sig Lemkin för att ändra och år 1935 hade han färdigställt ett dokument till en konferens i Madrid. Det var ett förslag som gick ut på ett internationellt traktat riktat speciellt mot brott av den kalibern.

– Det är lite osäkert om han verkligen deltog, men i det dokumentet ser man att han först ville lansera två nya brott, det ena kallat barbarism, när man dödar människor. Det andra vandalism, när man förstör egendom, kyrkor, museer och historiska och kulturella byggnader. De två begreppen ändrade han till folkmord sedan, säger Mark Klamberg.

Lemkin hade kommit med flyg till Bromma och Stockholm den 27 februari 1940 för att Sverige var neutralt och fritt. Han hade tur som släpptes in, en svensk minister ordnade ett undantag från den strama flyktingpolitiken vid denna tid. I sin bok skriver Mark Klamberg ”att Sverige under hela 1930-talet var lika restriktivt, om inte mer så, än nästan alla andra västerländska demokratier när det gällde att blockera inträde för judar. Som kontrast tillät Storbritannien 1939 ”mellan 40 000 och 50 000 flyktingar att resa in i landet – om än endast med tillfälliga inresetillstånd – medan Sverige efter novemberpogromen ´Kristallnatten´ skärpte sina restriktioner ytterligare.”

Sverige gav varken uppehållstillstånd eller transit till judar i något betydande antal, skriver Klamberg. ”Ett väsentligt hinder skapades den 5 oktober 1938 genom J-stämpeln i tyska pass som tillkom efter parallell korrespondensväxling mellan Nazityskland och Sverige respektive Schweiz. Det finns olika uppfattningar om hur drivande Sverige var i denna process. Alldeles oavsett gjorde stämpeln det lättare för svenska och schweiziska tulltjänstemän att stoppa judar att komma in i sina länder. I slutet av 1938 hade Sverige satt en kvot på 1 625 judar som skulle tillåtas inresa i landet, nästan alla med villkoret att det var på genomresa.”

Raphaël Lemkin kom att trivas i den svenska huvudstaden, berättar Philip Sands. Naturen, maten och lugnet och det faktum att han kunde bo hos makarna Gösta och Agnes Eberstein underlättade tillvaron i landsflykt, och oron över vad som hänt med hans familj, som var kvar i det ockuperade Polen. Det var genom Gösta Eberstein, professor i civilrätt och finansrätt, som Lemkin fick möjlighet att undervisa. Redan i september hade Lemkin lärt sig så mycket svenska att han kunde föreläsa om valutakontroller.  

En fråga han ställde sig var hur tyskarna skulle klara att ockupera och driva igenom sitt styre. Det gick inte att få någon bild av det genom enskilda offentliga nazistiska dokument, upptäckte han. Lemkin bad anställda inom statsförvaltningen i Warszawa att skicka varenda tyskt dekret och förordning till Stockholm, och upptäckte inslag av vad han kallade ”en samlad konspiration”, ett övergripande mål, en storskalig utplåning av nationer under tyskarnas kontroll. Några av dokumenten om detta hade undertecknats av Hitler, och inbegrep idéer från Mein Kampf om ”lebensraum”, skapandet av ett nytt livsrum som skulle bebos av tyskar. Ett första dekret undertecknades av Hitler den 8 oktober 1940, bara en månad efter att Lemkin hade lämnat Warszawa. Det tyskockuperade Polen fick ett nytt namn, ”de inkorporerade östra territorierna” och införlivades i Tyska riket. Ett annat dekret från den 26 oktober 1940 var undertecknat av den nyutnämnde generalguvernören Hans Franck ”som glatt konstaterade att hans territorium snart skulle vara befriat från ”politiska agitatorer” och ”judiska utsugare”. ”Bestämda steg” skulle tas meddelade Frank.

Det första var avnationalisering, individer blev statslösa, man bröt medborgarbanden mellan judarna och staten, vilket begränsade deras rättsliga skydd. Åtgärden följdes av ”avhumanisering”, judarna fråntogs sina lagliga rättigheter. Detta tvåstegsmönster tillämpades över hela Europa, upptäckte Lemkin. Steg tre var att döda nationen i kulturell och andlig mening. Raphaël Lemkin fann dekret från början av 1941 som syftade till ”fullständig utplåning” av judarna ”steg för steg”.  

Varje enskilt påbud kunde verka tämligen harmlöst, som att enskilda judar tvingades registrera sig. Men när de pusslades ihop med diktat om att bära en tydlig bindel med Davidsstjärnan på, och med annat om att flytta judarna till särskilda områden, framträdde även tillvägagångssättet i klar dager. Det gick exempelvis att i akter se att dödsstraff väntade för dem som lämnade gettot. Lemkin upptäckte att det bara handlade om att skynda på något som redan var på väg. Beslagtagandet av egendom gjorde gruppen utarmad och ”beroende av ransoner”. Dekret om den dagliga dosen av proteiner och kolhydrater fick judarna att påbörja förvandlingen till levande döda. Syftet var i ett påbud skrivet svart på vitt: judarna skulle bli ”likgiltiga för sig själva”.

Medan Lemkin i Stockholm dök ner i detta material kom brev från en amerikansk professor i North Carolina; vill du komma till universitet här? Du får en lektorstjänst och visum!

Philip Sands ger i sin bok must och märg till historien om folkmordsbegreppets tillblivelse. En krigshärjad värld träder fram i detaljerna, och gör den besjälade juristen synlig, genom sina egna nedtecknade iakttagelser. Han visste fortfarande inte vad som hänt hans familj. På grund av u-båtskriget gick det inte att ta sig till USA över Atlanten. Återstod den långa vägen, via Moskva och vidare med transsibiriska järnvägen till Vladivostok. Sedan båt hundra mil över havet. Till Yokohama i april 1941, två månader efter att han lämnat Sverige. Över Stilla havet till Vancouver, vidare mot Virginia där han noterade att det på stationen fanns två olika toaletter, en för ”vita” och en för ”färgade”.

Ett år senare: ett tal på årsmötet i för North Carolinas juristförbund. Ämnet: ”rättsskipningen i Europas kuvade länder”. Lemkin berättade om Hans Frank, i vars händer miljontals polackers öde låg, och om sina insamlade dokument.

Ryktet om Raphaël Lemkins dekretsamling spreds till Washington och professorn uppmanades att skriva till president Roosevelt, men ”inte för långt, han läser aldrig långa brev.” Lemkin nöjde sig med att i stället presentera en idé: borde man inte ”kriminalisera massmord, göra det till crime of crimes.” 

I slutet av 1943 var Lemkin inbjuden på en ceremoni i Washington och lärde känna Eleanor Roosevelt, kort därpå även Franklin. Sedan skrev han färdig sin bok.

– När Lemkin 1944 skrev boken hade han smält ihop två begrepp, berättar Mark Klamberg.

Trots att Hjalmar Branting hade använde ordet folkmord 1917, och att ordet förekommit i svenska tidningar innan dess inga spår i Lemkins böcker av att han var inspirerad av det tyska begreppet:

– För han skrev boken på engelska, och då skriver han genocide, ett ord som han uppfinner i det engelska språket, säger Klamberg.

– Det var en blandning av grekiskans genos, ras eller folk, och latinets cide, döda. Därför kan man med säkerhet säga att det är han som myntade termen. Man kan tänka sig att ord eller koncept utvecklas parallellt. Och används på olika sätt, och de som använder ordet behöver inte vara medvetna om varandra. Man brukar ändå säga Lemkin.

Den stora nyheten i DN-artikeln den 2 november 1945 var att Lemkin för domstolen i Nürnberg hade lagt fram tre förslag, av vilka det första just hade accepterats: ”Folkmord och försök därtill under andra världskriget kan lagligen beivras, eftersom de särskilda aktioner som det bestod av – såsom mord, våldtäkt plundring, förstörelse av kulturvärden och så vidare är förbjudna både i Haagkonventionen och i alla civiliserade länders strafflagar.”

De andra handlade om att i händelse av framtida krig borde internationella organ som Röda Korset ha rätt att övervaka behandlingen av civilbefolkning under militär ockupation efter samma linjer som Genèvekonventionen gav gällande krigsfångar, och att i fredstid borde en internationell lagstiftning för beivrande av folkmord komma till stånd.  

Det var Raphaël Lemkins kontakter med de amerikanska åklagarna under förberedelserna inför rättegången mot nazistledarna som låg bakom genombrottet; men folkmord blev ändå inte en enskild åtalspunkt, utan fördes in i punkt 3 om krigsförbrytelser. Lemkin, som vid denna tid fått veta att hans familj hade mördats i Treblinka tre år tidigare, hade velat ha in den under punkt 1, om brott mot mänskligheten, men hans ihärdighet hade ändå gett resultat; det var första gången som folkmord fanns med i ett internationellt styrdokument, med en definition som i stort sett var Lemkins: att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp. 

Likväl blev ingen dömd för folkmord i Nürnberg. Den term som användes i domarna, till Lemkins oerhörda besvikelse, blev ”brott mot mänskligheten”, myntat, oberoende av men samtidigt som Lemkin, av juristen Hersch Lauterpacht, som hade växt upp i samma by som Lemkin. Men mindre än ett år senare antog det nybildade FN ett förslag som innebar att ”ras- och religionsförföljelser som syftar till utplåning av hela folkgrupper” ska förklaras som ”en internationell förbrytelse, för vars förövande inte endast enskilda personer, utan också medlemmar av regeringar kan ställas till ansvar.” Lemkin term blev en del av den internationella straffrätten, och har lett till konkreta fällande domar.  Både i internationella domstolar och nationellt i Sverige.  

– Folkmord ses också av många av som en karaktärisering av de grövsta brotten, the crime of crimes, säger Mark Klamberg.

I sin bok pekar Klamberg på att medan regler om mänskliga rättigheter i första hand riktar ansvar mot stater ”skapar dess syskon, internationell straffrätt, skyldigheter och ansvar för individer”. Den internationella straffrätten slår fast fyra så kallade kärnbrott: aggressionsbrottet som straffbelägger angreppskrig, krigsförbrytelser som omfattar förbjudna handlingar i samband med krig, brott mot mänskligheten som avser omfattande eller systematiska angrepp mot civilbefolkningen (vilket även kan ske i fred) samt folkmord som söker skydda särskilt angivna skyddade grupper mot att förgöras, nämligen grupper baserade på ras, etnicitet, nationalitet eller religion.  

Raphaël Lemkin hade inför domstolen Nürnberg 1946 sagt att de senaste tolv årens erfarenheter i Europa visat att det inte alls längre var säkert att bara minoriteter kunde hotas till sin existens, utan också hela folk eller etniska grupper. Om ”folkmord” i framtiden kunde accepteras och klassificeras som ett brott för sig i den internationella rätten hoppades han att det skulle kunna ha avskräckande verkan, inte bara i krigstid, utan också i fred. 

Har det blivit så?

– Det är svårt att mäta, det är en fråga som samhällsvetare och sociologer är bäst att svara på. En annan fråga är att även om det går att mäta är det svårt att se effekt på det sättet. Samtidigt förhåller sig stater till begreppet. På det sättet spelar det roll, säger Mark Klamberg.

Han menar att begreppet också kan ses från en annan vinkel. Ett ändamål är att skapa någon form av historisk sanning, och en möjlighet att gå vidare.

– Nürnbergdomstolen fann sig föranlåten att avvisa anklagelsen mot Göring och kompani för genocide, för att det inte någonstans fanns något lagrum att hänvisa till som uttryckligen gjorde detta slags dåd till en brottskategori i sig. Men begreppet antogs av FN senare och blev ett brott under folkrätten.

Klamberg påpekar också att begreppet har fungerat som en uppgörelse med en rådande skepsis vad gällde moralens betydelse, till förmån för ett ökat rättighetstänkande, inte minst bland jurister inom svensk akademi och statsförvaltning. Det påbörjades och avslutades inte ”över en natt i samband med andra världskriget slut” utan snarare som ”en process som fick sitt rejäla genomslag i Sverige först i samband med inträdet som medlem i EU 1995, då Europakonventionen om mänskliga rättigheter införlivades med svensk lag”.

Få kunde ana det i november 1945 när Raphaël Lemkins nybildade ord för första gången dök upp på morgontidningens förstasida framför kaffedrickande svenskar. 

***

Läs även: Den judiska hämnden – rättfärdig, bara skoningslös eller både och?

Läs även: Att filma ett folkmord