Varför är vi så arga?

Den amerikanske psykoterapeuten Mike Verano skrev härom året en artikel i tidskriften Psychology Today med rubriken The Politics of Anger. En av de vanligaste frågorna som Verano hade fått under sina 30 år i yrket rörde hjälp med att hantera ilska. Inte så att de som skulle få hjälp själva bad om psykologiskt stöd. Än mindre beskrev de sig som lättretade, koleriska eller arga eller i behov av hjälp. Ändå uppfattades de som ursinniga, av sina respektive personalavdelningar.

För det är HR-folket som brukar be om expertråd, skrev Verano. Varför? Det vanligaste skälet var att en anställd under en längre tid hade betett sig på ett sätt som upplevdes som att han eller hon har löpt amok. Personen kan ha ägnat sig åt mobbning, högljudd eller i form av mikroaggressioner. Oavsett hade beteendet lett till en alltmer psykiskt ansträngande arbetsmiljö, på fel sida om den hälsovådliga gränsen.

Veranos intryck var att många arbetsplatser hamnar där, när ilskan får fritt utlopp. Vad personalchefen vill veta är då hur denna på-jobbet-ilska kan hanteras. Frågorna till psykoterapeuten är oftast enkla och praktiska: Går det att lära en anställd att bre ut sig i långa haranger men utan att explodera? Ofta, skriver Verano, har den arge gått med på att få terapeutisk vägledning. Inte nödvändigtvis av självinsikt, utan för att personen till sist har insett att konsekvenserna av att tacka nej trumfar motståndet mot att söka hjälp.

Det Verano beskriver är inte bara något han uppfattar som ett växande arbetsplatsproblem. Han vittnar också om vad han benämner som en alltmer öppet uttryckt ilska i samhällets offentlighet.

Uppsalaprofessorn i filosofi, Folke Tersman, har tillsammans med Stefan Einhorn skrivit boken Tillåt mig tvivla (2023). Den handlar hur tvärsäkerhet och dogmatism kan medföra risker. Om hur åsikter alltmer kommit att styra våra liv och om hur åsikter som går isär kan leda till låsningar och en polarisering som kan bli skadlig och rent av farlig för samhället. Men också utvecklande och stimulerande, och hjälpa människor att tänka nytt.

I ett telefonsamtal med Fokus påminner Tersman om en scen från den brittiska komediserien Pang i Bygget, med John Cleese i huvudrollen som den koleriske hotelldirektören Basil Falwty.

“Starta! Starta! Din lilla jävel! Kom igen nu! Om du inte startar… Jag räknar till tre… Ett… två… tre… Jag varnar dig!”

Basil Fawltys ursinne på sin skruttiga röda lilla bil, uttrycker sig till en början med ord. På hög volym. Men efter den första verbala utskåpningen börjar kroppen kräva att få vara med. Basil kliver ut bilen, pekar olycksbådande på den, studsar, gungar och vrålar att den har fått så många chanser men att nu är tålamodet slut. Det är dags.

”Nu ska du få en rejäl omgång!” Bilen väntar. Basil försvinner. Bilen står kvar. Och där kommer hotellchefen. Med långa, nitiska steg, och en mycket liten ruska av något slag i nypan. Med den börjar han piska bilen.

Ilska är ingen ointressant känsla.

– För egen del är jag emot ilska…, säger dock Folke Tersman.  

– … när jag var yngre kunde jag bli arg…  men numera ytterst sällan, och det är jag nöjd med. För många är ju ilska en accepterad känsla, något man inte tycker att man behöver försvara, man säger: ”jag är arg, jag säger vad tycker”, till skillnad från att säga ”jag är avundsjuk”. Fast det är ju en lite pinsam känsla, den vill man inte kännas vid…… och då tycker jag att folk tar till sig det där, att bli arg  och därmed gör de sig till offer… jag tror inte att det är bra. 

Tersman berättar om ett dödsfall i sin släkt, som väckte ilska mot vården.

– Det fanns frågetecken över behandlingen, familjen klagade på det, fick en lång utredning och den visade att det förmodligen fanns grund för en del av frågetecknen, men det hade nog inte spelat nån roll. 

– Jag tror att det ofta kan bli en väldig ilska mot vården, för saker som man är ledsen över, för den ger en möjlighet att leva ut den där sorgen. På samma sätt  om man själv misslyckas med något, och blir arg på omgivningen, jag tror att det där är ganska vanligt, men den offermentaliteten tror jag ofta är väldigt icke-konstruktiv, att bli arg över en händelse man i mycket högre grad är ledsen över.  

Uppsalafilosofen reflekterar också över att ilska kan vara en stark drivkraft för rörelser som Greta Thunbergs Fridays for Future eller Donald Trumps Make America Great Again.

Mike Verano skriver om effekterna av den sorts vrede som de politiskt motiverade folkmassorna gav uttryck för under kravallerna i och utanför kongressbyggnaden i Washington den 6 januari 2021. De omedelbara följderna tog sig fysiska uttryck i form av krossade fönster och sönderslagna dörrar. De är reparerade. Annorlunda förhåller det sig med de psykologiska ärren, påminner Verano, som upptäckt subtila spår i samtalen med personal som var på plats för att stoppa mobben. Många poliser och militärer som sökte hjälp för att bearbeta vad de upplevde i tjänsten den eftermiddagen lider ännu av de själsliga avtryck som folkhopen lämnade efter sig i Kapitolium.  

Verano påminner om att raseri i offentligheten inte är ett nytt fenomen i USA. Tvärtom. Förenta staterna blev till som en följd av att långvarig ilska ledde till öppet uppror. Veranos exempel kastar läsaren rakt in i dagens amerikanska politiska klimat, det som ofta påstås förgifta umgängeslivet i USA. Det skär igenom familjer, förbittrar tillvaron i skolor och på universitet och arbetsplatser. Beaux Everett, vice vd på specialistsjukhuset New York University Lingonen, beskriver i tidskriften Medium politik och känslor som en explosiv förening. Och bland känslorna har ilskan under senare år blivit den tongivande. Det ursinne som drev fram det amerikanska inbördeskriget är inte stillat, är Everetts tolkning. Det förutspår han att det heller inte lär bli under överskådlig tid, eftersom den stora amerikanska frågan finns kvar. Enligt Everett handlar den om vem och vilka den stora nationen tillhör.

I ett försök att förstå dagens politiska ilska söker Everett rötter till det i dag omstridda begreppet woke, och lokaliserar dem till 1860. Det året, som avslutades med att republikanen Abraham Lincoln valdes till president,  grundades något som kallades The Wide Wakes, en grupp unga aktivister som inspirerades och formades av det republikanska partiet, och som under presidentvalskampanjen 1860, använde sig av termen för att värva röster på olika sätt.  Ett var att utnämna sig själva till den unga generationens röst. Ett annat att driva frågan om att avskaffa slaveriet och på så sätt stoppa vad de, i likhet med Lincoln, menade var en omoralisk institution. Den specifika termen var wokens, som när det kom i svang bredare under 1920- och 30-talet beskrev de svartas växande politiska medvetenhet. Singer-songrwritern Huddie William Ledbetter använde frasen ”stay woke” i sin sång Scotsboro Boys – om nio svarta ynglingar som på falska grunder  anklagades för att ha våldtagit två vita kvinnor i Alabama 1931.  

Wokeness användes även på sextiotalet av svarta för att påminna om att slangord som beatnikrörelsen börjat använda – som dig, chic och cool – var afro-amerikanska. I takt med att woklebegreppet blev mer etablerat och förpliktigande påbörjades en transformering av det och tankefiguren fick ett nytt uppsving från ungefär 2012. Sedan en vit polis dömts som skyldig till ett mord på en svart man bildades Black Lives Matter, en rörelse som uppmanade folk att hålla sig woke, alltså medvetna om rasojämlikheten i USA. Men snart började termen angripas av republikanska politiker och tongivande högersinnade tv-personligheter. Istället för att associeras med sociala orättvisor kom woke efter valet av Donald Trumps 2016, att i nedsättande ton beskrivas som en intolerant och moraliserande ideologi, mer förknippad med cancelkultur än frigörelse och rättvisa. Woke blev kärnan i det som ofta kallas kulturkriget och har under senare år alstrat mer vrede än någonting annat i politiken.

I boken, All The Rage: Why Anger Drives the World, som kom 2024, borrar sig författaren och psykoanalytikern Josh Cohen in i vad det betyder att ilskan har blivit den dominerade stämningen i det offentliga samtalet. Vidden av detta kan avläsas på sociala medier i nätkrigarnas ändlösa inlägg, men också i hur vreden utnyttjas av algoritmerna. Cohen påminner om att detta pågått i åtminstone ett decennium, och i synnerhet sedan 2016, efter blixtnedslagen från Brexit och Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Ilskan har sedan dess satt samtalstonen i det politiska och sociala livet, och har gett liv åt vad Cohen beskriver som en atmosfär där rädsla, misstänksamhet och anklagelser härskar och där fakta harklar sig. Varje upplevd olikhet – kulturell, ideologisk, etnisk, sexuell eller klassbaserad – blir där snabbt en mylla för fiendskap.

Cohen definierar ilska som något annat än aggressivitet. Ilskan är en känsla, aggressiviteten är en drift, och Cohen ansluter sig till övertygelsen om att drifterna aldrig strävar efter full tillfredställelse, men att ilskan har en förmåga att ladda om sig själv.   

Folke Tersman berättar att han nyligen såg filmen Mountainhead av regissören Jesse Armstrong på HBO. Den handlar om några tech-miljardärer som skapar dagens vredesrörelser.

– Filmen visar att det är väldigt lätt att komma med nyheter som gör folk upprörda, och så kan människor bli upprörda tillsammans och det måste vara meningsskapande på något sätt, säger Tersman. 

– Men man får en känsla av att de arga på fel saker, på andra folkgrupper, HBTQ, eller på människor med andra åsikter. Men det som kanske ligger bakom ilskan är saker som skulle motivera andra typer av ageranden. Det är det man känner idag, att vreden kanaliseras helt vilt och inte riktas mot det som utlöser den. 

– Jag har alltid velat tolka det som händer i USA och i länder med en väldig polarisering, som att våra politiska system har varit dåliga på att ge inflytande på det sätt som man kan förvänta sig i en demokrati. När det gäller USA kan man ju förstå en slags ilska mot eliten, såtillvida att det är eliten som lyckas utnyttja de demokratiska institutionerna, på ett sätt som gör att den får alla fördelar. Det där kan man ju med rätta vara arg på.  

Den som vänder sig till själslivets utforskare inom psykologiforskningen upptäcker att de tycks rätt överens om att alla våra känslor fyller en funktion. Och att så har forskare och filosofer resonerat i årtusenden. Varje sinnesstämning är enligt detta synsätt ändamålsenlig. Ilska ses som en oftast automatisk respons på fysisk eller psykisk smärta. Den kan utlösas av andra känslor, som att uppleva sig bortvald, eller av någon form av förlust. På grund av att ilska sällan uppstår isolerat, utan ofta föregås av någon form av smärta,klassas den ibland som en ”sekundärkänsla”. Men upplevd smärta tycks inte ensam vara tillräckligt för att orsaka ilska.

Enligt emotionsforskarna tycks ilska inställa sig när smärtan kombineras med ilske-stegrande tankar. Dessa kan väcka föreställningar om en situation som får en person att tänka att någon försöker göra henne illa. I den meningen, påpekar psykologer, är ilska en social känsla. Den kan också fungera som en substitutkänsla. Om den som har drabbats av något smärtsamt ser till att bli arg, är det för att inte behöva känna smärtan. Ilskan träder in i dess ställe. Det kan vara både ett medvetet och omedvetet val. Att vara arg, snarare än bara förnimma smärta, tycks ha en rad fördelar. Den som har ont tänker ofta på smärtan, medan arga människor tänker på den eller det som orsakat den. Poängen för psyket, påpekar en del forskare, är att uppmärksamheten riktas bort från en själv och det egna miserabla tillståndet, och tar sikte på någon annan. Sådant fungerar ofta välgörande.   

Det evolutionspsykologiska perspektivet på känslor är att alla finns där för att de kan vara värdefulla för oss. Annars skulle de aldrig ha utvecklats. Med ilskan, påpekar forskarna, förhåller det sig delvis annorlunda. Det finns ingen drös av studier som ger stöd för att ilska skulle göra oss gott – det finns fler som visar motsatsen – fast det finns några som beskrivs som instruktiva.

Forskaren Heather Lench vid Texas A&M University och hennes kollegor lät deltagare titta på en serie bilder som i tidigare experiment hade visat sig väcka en specifik känsla, som ilska, sorg eller glädje. Försöksdeltagarna fick därefter uppgifter att lösa, som att lägga pussel eller vinna i ett enkelt videospel. Resultaten visade att när man la ett pussel hjälpte ilska till att förbättra resultaten, det blev fler korrekta lösta pussel ju argare försökspersonen var. Om målet var att vinna i ett videospel och vinnaren belönas med ett pris ledde ilska till att fusket ökade. Vilket ledde till att färre priser delades ut. I ett videospel utan belöning till segraren ledde ilska till att poängen blev högre i ett spel där det handlade om svårigheter som skulle undvikas, men inte i andra spel. I två studier som undersökte konsekvenserna av ilska som en reaktion på en utmanande uppgift minskade reaktionstiden om målet var att vinna en rättegång. Högre grad av ilska hos en person pekade också på att man ansträngde sig för mer för att rösta i omstridda val. Om målet var att skydda ekonomiska resurser innebar mer ilska att man vidtog åtgärder för att förhindra en förlust. I alla fall jämfört med andra psykologisks upphetsningstillstånd. Studierna visade också att ilska har en förmåga att få oss på benen när det gäller att ta tag i otillfredsställda behov, olösta konflikter och bena ut outtalade känslor under ytan. Ilska tycks alltså i vissa situationer kunna sälla sig till de känslor som förbättrar våta prestationer. Vad beror det på?

Forskarna har dragit slutsatsen att vi vinner insikt i våra rädslor, frustrationer och längtan genom att uppmärksamma vår ilska. Det i sin tur ger näring åt självmedvetande och vår emotionella intelligens. Att katalysera ilskan är att göra den till en potent kraft för gynnsam förändring, men då krävs att den kanaliseras rätt, slog forskarna fast. En förutsättning för att detta var, menade man, självreflektion. Det innebär att man tar tid att reflektera över vilka underliggande emotioner som driver på ilskan, att utreda om den är berättigad och hur man i så fall kan komma till rätta med den på ett konstruktivt sätt.

Ett annat krav är att man lär sig att uttrycka ilskan på ett bestämt och respektfullt sätt, att koncentrera sig på det egna beteendet och situationen som väckt ilskan snarare än att angripa personen som väckt känslan. Detta uppnås genom att använda ”jag-perspektivet”. När du uttrycker dina känslor, behov och aktivt lyssnar på andras perspektiv med empati och öppenhet. Den tredje förutsättningen är att sätta tydliga gränser för att skydda sig själv från ytterligare skada eller att bli utnyttjad. Uttryck dina gränser tydligt och driv igenom det konsekvent, prioritera ditt välmående och din självrespekt. Ilska är ofta betraktad som en negativ och destruktiv känsla, skriver författaren och företagsrådgivaren Julie Kolzert, som helst bör tryckas undan eller undvikas till varje pris. Men om man försöker förstå den och lära sig handskas med den, kan den fungera som katalysator för förändring, växande och en känsla av man skyddar sig själv. Ilskans syfte är både fysiologiska och psykologiska, skriver Kolzert, och kraften i känslan kan katalyseras konstruktivt för både individen och samhället.

Forskare har analyserat data från undersökningar från de amerikanska presidentvalen 2016 och 2024. Man frågade väljare hur arga de skulle bli om deras favoritkandidat förlorade. De som antydde att de skulle bli förbannade var mer benägna att faktiskt rösta i valet. Men ilskan, uppgav de, hade ingen påverkan på vem de röstade på. Forskningsfynden visar att ilska ökar ansträngningen att uppnå ett önskat mål, som ofta leder till större framgång.

Forskarna har dragit slutsatsen att genom att uppmärksamma vår ilska vinner vi insikt i våra rädslor, frustrationer och längtan. Det i sin tur ger näring åt vårt självmedvetande och vår emotionella intelligens. De skriver: ”att katalysera ilskans kraft, är att göra den till en potent kraft för gynnsam förändring, men då krävs att den kanaliseras rätt.”

Folke Tersman berättar att när han var chef för en rekrytreringsnämnd vid Uppsala universitet hände det ofta att folk blev arga då de inte fick ett jobb som de tyckte att de borde få, och de ansåg att någon mindre kvalificerad hade fått jobbet. Ilskan riktades mot Tersman, som var den mest ansvariga.

– Då kunde jag få otrevliga mail. Ibland kan man bli upprörd av det, känna sig angripen, och vill svara, men jag tänkte att jag är ju statstjänsteman, och gör ju det här enligt regelboken, och har ingen anledning att bli arg.  

Det kunde vara långa brev, som Tersman besvarade kort, koncist och formellt. Han tänkte inte ge sig in i dispyter.

– Men efter ett tag började jag göra som Hillary Clinton, ”when they go low, I go high”, och svarade artigt och vänligt och när det hade pågått ett tag slutade den arga människan att vara arg på mig och såg mig som en sorts kompis. 

– Det tyckte jag var fascinerande, att man kunde bemöta ilska så icke-aggressivt. Då uppstår inte den där eskaleringen som nuförtiden uppstår så lätt.  

Eller så har den alltid gjort det, funderar Tersman och berättar om så kallade sakkunnighetsutlåtanden tidigt 1900-tal där människor tog heder och ära av varandra. I de sammanhangen har tonen snarare blivit mindre oartig är tidigare. Det hjälps upp av normer som säger att man ska bete sig värdigt.

– De normerna finns ju socialt, men inte på nätet, där finns inte den återhållande kraften, och sociala normer kan kullkastas av vrede, och mycket vrede är projektioner. Man tror att andra ser ner på en, och reagerar med ilska, för att man kanske tycker om att vara arg, och ha den där energin.

***

Läs även: Meningslös tortyr på låtsas

Läs även: Så försöker vi sluta åldras