Vem tar hem vinsten?

På kvällarna kunde man se dem segerrusiga, de socialdemokratiska vinstskeptikerna.

– Två procent! ropade de och sträckte pekfingret och långfingret i ansiktet på den som stod närmast.

Tvåan kom från en opinionsundersökning, presenterades under Almedalsveckan och betydde att bara två procent av socialdemokraternas väljare tyckte att privata företag i skola, vård och omsorg skulle få göra vad de ville med sin vinst. Resten, alltså nästan alla, tyckte att pengarna skulle återinvesteras eller att vinstdrivande företag inte hade att göra i välfärden överhuvudtaget.

Undersökningen presenteras varje sommar, men alltid med en extra fråga. Novus och pr-firman Hallvarsson & Halvarsson lägger till något i tiden, som lättare ska slå igenom i medierna. Den här gången var det vinsterna. Det fungerade, kan man säga.

Tvåan var en sak, men undersökningen innehöll en mer omvälvande siffra. Sextiotrean.

Sextiotre procent av dem som röstar på moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet var skeptiska till vinster i välfärden. Pengarna skulle återinvesteras, till och med borgerliga väljare ogillade vinst.

Det var en fin tid för dem som tycker att privatiseringarna har gått för långt.

Fast motståndarsidan viftade med en annan undersökning. En Demoskopmätning från maj, som visar att en stor majoritet av både moderaternas och social­demokraternas väljare tycker det är rätt att få välja äldreboende, vårdmottagning eller skola.

Svenskarna vill ha valfriheten, sa vinstivrarna, och började rabbla siffror. De nittiotvå procent som vill kunna välja var de ska bo när de är gamla, de åttioåtta som vill välja sjukhus och de åttiofem som vill att elever ska kunna välja mellan olika skolor. Och på barerna runt Almedalsparken bankade de in att den politiker som tänkte driva igenom ett vinstförbud skulle ge alla dessa röstberättigade medborgare fjortontusen färre företag att välja på.

Sedan blev det rötmånad och efter det kom hösten, då influensan slog till. Nu verkar det inte längre finnas någon övre gräns för antalet debattartiklar, ledarspalter och twittergräl. Det som började för drygt ett år sedan med att en forskarrapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle inte kunde visa på kvalitetsförbättringar av privatiseringarna har utvecklats till en feberfrossa. Debattörer hetsar varandra med hårdvinklade argument. Aftonbladets ledarsida skriker oförskämdheter. Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle vrålar tillbaka. Man snyter ur sig en förenkling och en förolämpning. Komplexitet är för veklingar som inte pallar trycket.

För de politiska partierna – särskilt de två stora – är den här höstförkylningen komplicerad. De måste komma på ett sätt att tillfredsställa den stora väljarskara som vill ha valfriheten men som samtidigt inte gillar vinsterna. Moderaternas och socialdemokraternas arbetsgrupper har därför satt sig i karantän.

– Det finns inte så mycket att säga. Vi vill inte bli mer detaljerade än vi var i debattartikeln i februari, säger Anna Kinberg Batra, moderaternas gruppledare i riksdagen.

I den skrev hon och finansmarknadsminister Peter Norman att de tyckte det var dumt med företag som utförde tjänster med dålig kvalitet och inte betalade skatt.

Socialdemokraterna? Stefan Löfven mumlar att det är Carin Jämtin som ska ge svar. Och hon:

– Jag kommer att ge dig ett jättetråkigt svar. Vi vill att man ska använda skattepengarna så effektivt som möjligt, men exakt hur man ska göra det, det måste vi få återkomma till.

De låter rätt yrvakna med tanke på att utvecklingen har pågått i över tjugo år.

Det var i slutet av åttiotalet som stödet till den offentliga sektorn sjönk. Den stora makt­utredning som Ingvar Carlsson hade tillsatt visade på en känsla av vanmakt bland befolkningen. En arbetarklass som hade känt att den var på väg att få mer makt, hade bytts mot en medel­klass som upplevde att den inte hade möjlighet att påverka.

LO:s rättviseutredning i början på nittiotalet sa samma sak. Särskilt de som själva arbetade inom vård, omsorg och skola ville ha större inflytande.

Mellan 1988 och 1990 minskade motståndet mot privatiseringar i Sverige. Carl Bildt bildade regering. Finanserna var dåliga och regeringen skar ner. Kundval, entreprenad och privatiseringar skulle öka effektiviteten och samtidigt förbättra kvaliteten, tänkte man. Kommunallagen ändrades 1991 så att privata företag kunde utföra äldreomsorg. Lex Pysslingen revs upp 1992 och det blev tillåtet för företag med vinstsyfte att driva dagis. Friskolereformen genomfördes samma år.

Socialdemokraterna backade inte när de tog tillbaka makten 1994. Lex Pysslingen, som skulle ge utrymme för kooperativ och ideella organisationer samtidigt som vinstdrivande bolag hindrades, förblev uppriven. Friskolereformen utvecklades med en skolpeng på hundra procent i stället för åttiofem, samtidigt som man förbjöd friskolorna att ta avgifter. En sak försökte socialdemokraterna ändra. De införde stopplagen som innebar att varje län skulle ha minst ett sjukhus i offentlig regi, och att företag som drev vård inte fick göra vinst. Den togs bort av den nya borgerliga regeringen 2007.

Sedan Fredrik Reinfeldt blev statsminister har mer och mer av välfärden privatiserats. Modellen med skolpeng har överförts till barnomsorg och hemtjänst. Nu vill regeringen införa LOV, Lagen om valfrihet, i alla kommuner. Det skulle driva på privatiseringarna ytterligare.raf

(Grafik, klicka för förstoring)

Vi var naiva. Eller, det var inte så här det skulle bli. Det har gått för långt. Det hör man ganska ofta. Från socialdemokrater. Från miljöpartister. Ibland från folkpartister.

De pratar om hur företag undviker skatt genom räntesnurror. Eller om hur kommuner och landsting säljer verksamheter billigt, som sedan säljs vidare och blir till jätteinkomster. Framför allt pratar de om att den bransch som skulle drivas av små kooperativ lockar till sig riskkapitalister. När de tittar på välfärden ser de konsulter som inte kan öka effektiviteten på andra sätt än genom att kapa personalkostnaderna.

Det är den ena gruppen.

Att säga att de är vinstkritiker är att göra det för lätt för sig. De är nödvändigtvis inte kritiska till vinst som företeelse, men de anser att det finns en konflikt mellan vinstintresse och kvalitet. Och att den motsättningen är den viktigaste.

Viljan till vinst, hävdar de, leder till lägre kvalitet.

De som inte håller med om detta, de på den andra sidan, de älskar kanske inte profiten, men de tycker att en annan motsättning är den viktigaste. De anser att valfriheten har ett egenvärde och kritiserar till exempel förra årets SNS-rapport för att inte ha tagit tillräcklig hänsyn till det. Visst är det dåligt om skattepengar undanhålls med räntesnurror via kanalöar, men den viktiga poängen är inte det, utan att det finns en konflikt mellan vinstförbud och valfrihet. Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna är vinstdiskussionen den enskilda fråga som oroar medlemmarna mest och hindrar dem från att investera i sina bolag.

Oviljan till vinst, hävdar de, leder till mindre valfrihet.

Väljarna verkar, enligt opinionsundersökningarna, hålla med den ena gruppen. Och den andra. Vill ­politikerna läka debattinfektionen och göra så många väljare som möjligt nöjda måste de kunna se båda perspektiven. Samtidigt.

Det intressanta är att företagen – som tycker att valfriheten är viktigast – tar sikte på kvalitetsmotsättningarna. De pratar mer om kvalitet än om valfrihet, lägger sitt fokus på det som den andra sidan ser som mest angeläget. När den privata driften ifrågasätts försöker de bevisa att att vinstintresset och kvaliteten inte alls står i konflikt med varandra.

– Det har funnits en oro att debatter som den om Carema ska förstöra marknaden för tjänsteföretag. Vi ser två saker att göra. Det ena är att bli bättre på att informera om vad vi gör, den andra är att vara själv­kritiska, säger Stig Orustfjord.

Han är anställd av Svenskt Näringsliv, Almega, Friskolornas Riksförbund och Vårdföretagarna för att driva något de kallar »Framtidens vård, skola, omsorg«.

Tidigare har han bland annat varit överdirektör på Försäkringskassan med uppgift att arbeta in alliansregeringens nya sjukförsäkringsregler. Nu ska han få debatten att handla om kvalitet i stället för vinst.

– Vårt interna budskap är att privata företag bara har existensberättigande om vi har bättre kvalitet än det offentliga. Vi kan bara konkurrera med kvaliteten. Problemet är att staten inte har definierat vad som är god kvalitet när det gäller äldrevård och skola. Alla pratar om det, men det finns ingen enhetlig definition, säger Stig Orustfjord.

De som är skeptiska till vinster i välfärden brukar säga att kvaliteten är omöjlig att mäta. Nu funkar välfärds­debatten så att om den ena sidan säger att det inte går, då tar den andra fram ett system för att bevisa motsatsen. Det är alltså vad näringslivet håller på med. De sitter i förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting om exakt vilka variabler som ska finnas med i deras nya bedömningssystem för friskolorna.

Olika hårda kvalitetsindikatorer ska korsas med enkätresultat från föräldrar och elever i register. Tanken är att göra samma sak med först äldreomsorgen och sedan primärvården. Och man tar hjälp av erfarenheter från Svenskt Näringslivs medlemmar i andra sektorer.

– Industrin har redan kommit på att det är skitdyrt att stå vid slutet på det löpande bandet och göra kontrollen när bilen redan är byggd. Man gör en riskanalys – var är det störst risk att saker kan gå fel? – och lägger kontrollerna där man på förhand har räknat ut att det är störst fara. Vi är beredda att hjälpa till att modernisera statens kvalitetskontroll, säger Stig Orustfjord.

Men hur kan det gå ihop, protesterar den andra gruppen. Företagen får inte ta mer betalt, alltså har de samma intäkter som det offentliga. Och så ska det bli pengar över till vinst. Det måste väl gå ut över kvaliteten. Det tycker inte Stig Orustfjord.

– Min bedömning är att de stora bolagen är bra på att ha standardiserade arbetsprocesser. Det är dyrare att inte göra rätt från början. Om du inte sköter ett liggsår kommer det att kosta dig femtio gånger mer. Det är viktigare än hur många man är. Säger alltså de som Fredrik Reinfeldt brukar kalla för ett särintresse.

Om statsministern och resten av politikerna har svårt att välja sida kanske de skulle vända sig till forskarna, för en mer objektiv bild.

Men så enkelt är det inte heller. De resultat som finns visar inte på några entydiga förbättringar eller försämringar av kvaliteten, eller på tydliga skillnader mellan privata och offentliga utförare.

I alla kapitel i SNS-rapporten finns samma brasklapp. Det är svårt att dra några slutsatser av det lilla underlag som finns.

Några konkreta saker går ändå att säga. Inom primärvården i Stockholm utnyttjar fler personer vård sedan kundvalsmodellen infördes. Den tydligaste ökningen finns i områden med lägre inkomster och bland vårdtunga grupper.

Friskolorna kan inte med säkerhet visa på vare sig högre effektivitet eller bättre resultat. Kommuner har hela tiden varnat för att friskolereformen är kostnadsdrivande, eftersom kommunen måste kunna erbjuda alla elever en utbildning, men får svårare att planera.

Att betygen ökar medan kunskapsnivåerna sjunker tyder på att det finns en betygsinflation. Enligt några studier är den större hos friskolorna. Motargumentet är att även kontrollexperternas bedömningar skiljer sig internt och att de nationella proven är svåra att mäta rättvist.

När det gäller förskolan pekar forskarna på att deltidsarbete, yngre och mindre utbildad personal är vanligare hos privata företag.

Socialstyrelsen har gjort två olika jämförelser av privat och offentlig äldrevård och kommit fram till samma sak som man börjat vänja sig vid. Det är svårt att säga om det ena är bättre än det andra. Några saker går ändå att lyfta fram.

Den offentliga äldrevården är bättre på personaltäthet och heltidsanställningar. Den privata när det gäller att ta fram individuella vårdplaner, riskbedömningar, på att låta de äldre välja mellan olika rätter till middag och på att inte låta det gå för lång tid mellan måltiderna.

Dessutom, menar SNS-forskarna, fungerar inte marknaden. Den ska bygga på den så kallade exit-­principen, att människor ska välja bort sämre alternativ. Men forskningen visar att lojaliteten är stor, samtidigt som kunskapen om både hur man väljer och dem valet står mellan är låg. För äldre är det ett stort projekt att byta vårdboende. För föräldrar kan det vara kostsamt att skola in sitt barn på en ny förskola. Elever byter inte gärna skola om de gillar sina klasskompisar och resultaten kan bli lidande av att man byter eller om man tvingas gå om ett år. Och kontinuiteten, argumenterar SNS i sin rapport, är bland det viktigaste för att nå bra resultat.

Fast flera olika undersökningar visar att de som använder privat välfärd är mer nöjda än de som inte gör det. Men, och det vore inte välfärdsdebatt om det inte fanns ännu ett men, kundenkäter är svåra mätinstrument eftersom de baserar sig på vad man har för förväntningar på verksamheten och att den som har gjort ett val tenderar att försvara det.

Man vet för lite.

Försvararna. Stig Orustfjord har anställts av Svenskt Näringsliv och branschorganisationerna för att vrida debatten så att den inte handlar om de privata företagens vinster utan kvaliteten i verksamheten. 

Gänget som tycker att vinstintresset leder till sämre kvalitet vill inte vänta på att forskningen kan bevisa det. De menar att risken för brister är inbyggd i själva systemet och att det är tillräckligt allvarligt för att göra politiska förändringar.

– Internationell forskning visar att det är jättesvårt att säga när man har uppnått en acceptabel eller önskvärd kvalitetsnivå, särskilt i mjuka och människonära verksamheter som vård, skola och omsorg. Ett sådant system finns inte i dag. Risken är att om du har något som är tydligt och konkret som ett vinstmål och ställer mot något otydligt som kvalitet, så får det som är tydligt företräde. Vi har sett flera enskilda exempel på där man prioriterar vinst och vinstuttag framför kvalitet, säger Kjell Rautio, sekreterare i LO:s välfärdsutredning.

Han stöder sig på en Harvardprofessor vid namn John Donahue när han ifrågasätter om välfärdstjänster överhuvudtaget lämpar sig för konkurrens. Donahues genomgång av privat välfärd i USA visar att tre kriterier måste uppfyllas för att konkurrensen av det offentliga ska kunna leda till mer effektivitet. Det ska gå att skapa en verklig konkurrens. Man ska ha en noggrann och tydlig inspektion av kvaliteten och snabbt kunna stänga av verksamheter som inte håller. Kontrakten ska kunna preciseras i detalj. Hans slutsats är att tjänster som sophämtning, vägbyggen och trafik lämpar sig för konkurrens. Men mjukare tjänster, sådana som handlar om människor, har svårare att uppfylla de tre kriterierna.

– Branscherna försöker sudda ut det problemet genom att peka på att vinsten inte spelar någon roll så länge kvaliteten hålls uppe. Men i tjänster som är människonära är kvaliteten svårmätbar. Att ett vinstdrivet bolag bygger en skola fungerar därför bättre än att det driver skolan.

Det roliga är att gruppen som LO tillhör gör precis som den andra fast tvärtom. Medan bransch- och ­näringslivsorganisationerna mest pratar om kvaliteten, pratar gänget som ser problem med vinstsyftet helst om valfriheten. Båda siktar in sig på motståndarens huvudargument.

Jonas Sjöstedt till exempel, försvarade individens fria val i Almedalen i somras.

– Vi är för att man ska kunna välja vilken vårdcentral man vill gå till och att man ska få välja vilket äldreboende som kan passa bäst när mamma blir gammal och skröplig, sa han från talarstolen.

När den andra gruppen, den som gillar vinst, talar om valfrihet brukar den säga att fjortontusen företag skulle försvinna om det infördes ett förbud. Vem vill satsa kapital utan att få plocka ut vinst, vilken bank vill låna ut pengar till ett företag som inte får ha överskott, hur ska verksamheten utvecklas? Undrar de.

På den andra sidan erkänner sådana som Jonas Sjöstedt då valfrihetens egenvärde. Men de frågar sig hur sann bilden av dagens valfrihet är. Finns den när de stora koncernerna vinner upphandlingar för att de har standardiserade processer och kan jobba med marginalerna – gambla mer? Blir det mer valfrihet när de stora firmorna köper upp de små kooperativen? Det, tycker den gruppen, kan betyda att vinsternas dragningskraft på de stora investerarna faktiskt leder till mindre valfrihet.

LO menar att vårens kongressbeslut om en non profit-princip i välfärden i själva verket kan leda till mer att välja på, genom att marknaden för ickevinstdrivna företag växer.

– Själva valfrihetstanken är vi för, så länge det inte handlar om att omvandla våra skattemedel till stora vinstuttag eller skapa system som leder till social segregation, säger Kjell Rautio.

Alltså gärna privata aktörer i välfärden, men inte sådana som säger att de inte kommer att finnas kvar om de inte får ta ut vinst.

I samma resonemang grundar sig det förslag som Jonas Sjöstedt presenterade i somras. Vänsterpartiet vill att alla välfärdsföretag ska drivas enligt kapitel 32 i aktiebolagslagen. »Särskild vinstutdelningsbegränsning«, heter bolagsformen som togs fram av regeringen Persson strax före maktskiftet och i dag frivilligt används av omkring fyrtio företag. Enligt paragrafen får företagen plocka ut vinst som motsvarar statslåneläntan, plus en procentenhet på det insatta kapitalet.

Det gillas inte av företagen. Miljöpartiets förslag där­emot – det älskar branschorganisationerna.

Partiets beslut, som efter lång debatt klubbades igenom på kongressen i våras, går ut på att företag måste skriva in i bolagsordningen att de inte har vinst som sitt primära syfte. En politisk idé som Vårdföretagarna kallar »att sparka in öppna dörrar« – de menar att inget av deras medlemsföretag har som primärt syfte att tjäna pengar – men samtidigt tycker de att alla svenska partier ska enas om det i en blocköverskridande överenskommelse. Att gå med på lagskärpningar som inte gör ont är lätt.

LO tittar på både miljöpartiets och vänsterpartiets förslag i den utredning som ska komma på ett sätt att införa vinstförbud, men ändå ge valfrihet.

– Går de båda förslagen att förena med en non profit-princip? Det verkar de anse själva, säger Kjell Rautio.

Non profit i LO:s tolkning behöver i sådana fall alltså inte alls betyda helt fritt från vinst.

– Det kokar ner till begreppet profit, alltså profit, säger Kjell Rautio.

Han uttalar det först på engelska, sedan på svenska.

– Att definiera vad som ligger i själva vinstbegreppet är en av de frågor som utredningen ska titta närmare på. Är profit vad som finns kvar när man har avsatt medel för den löpande verksamheten? Är det utdelningen till aktieägarna? Definierar man det bara som allmänt överskott innan man har delat ut någonting eller menar man att det finns så kallade övervinster?

Motionen som röstades igenom på LO-kongressen kom från Handels. Men Kommunal, förbundet som organiserar dem som arbetar i välfärdsverksamheterna, var emot. Deras ordförande Annelie Nordström säger att hennes förbund har ett inifrånperspektiv, att de andra inom LO upplever saken känslomässigt.

– Hur man än vrider och vänder på det så behöver alla verksamheter, oavsett hur de drivs, gå med ett visst överskott för att utvecklas. Och jag tror också att det i viss utsträckning behövs vinster, sa hon till ­Dagens Samhälle i slutet av september.

Ingenting är enkelt, inte ens att säga hur stora vinsterna i dagens välfärdsbolag är. Många försöker. Statistiska centralbyrån mäter till exempel ­företagens avkastning på totalt kapital till femton procent i genomsnitt och jämför med snittet för hela det svenska näringslivet som ligger på åtta procent. Även enligt andra mått – som likviditet, soliditet och rörelsemarginal – ser det bättre ut hos välfärdsbolagen.

Siffrorna ur den undersökningen används ofta av dem som ser problem med vinstsyftet. Så höga vinster måste gå ut över kvaliteten, resonerar de.

Den andra sidan svarar med att ifrågasätta hela mätningen. Vårdföretagarna menar att den är missvisande eftersom SCB tar med för många företag, även små alternativmedicinföretag som de inte anser bör inkluderas bland välfärdsbolagen. Dessutom, tycker de, är jämförelsen med resten av näringslivet orättvis. Vinsten för avkastning på kapital blir hög för företag vars omsättning framför allt bygger på personalens arbete, som till exempel hemtjänsten. Att jämföra de siffrorna med till exempel industrin blir missvisande, menar den sidan.

Vadådå? Vinst är vinst oavsett, säger den andra.

Nuförtiden poängterar branschorganisationerna att vinsterna inte är särskilt höga. Så har det inte alltid låtit. Hösten 2010, innan debatten kom igång, pratade Svenskt Näringsliv om glädjen i att välfärdsbranschen var så lönsam. Då beskrev tidningen Dagens Samhälle vinsten per satsad krona som hög, särskilt i jämförelse med resten av näringslivet. Svenskt Näringsliv talade i tidningen om en ny marknad, som gav god lönsamhet eftersom konkurrensen inte fungerade fullt ut.

Men under Caremadebatten räknade Dagens Samhälle om och kom fram till att vinstmarginalerna på de tjugofem största bolagen, räknat som rörelseresultat före avdrag delat med nettoomsättning, var knappt fyra procent. Lågt i jämförelse med resten av näringslivet, var slutsatsen.

Det går uppenbarligen att räkna på olika sätt och komma fram till olika saker.

Företagens argument är oavsett att vinsterna inte plockas ut, utan redan i dag återinvesteras i bolagens expansion. Pengar till investerarna kommer i stället vid försäljning. Till exempel sålde Caremas förra rikskapitalägare vårdbolaget till ett annat riskkapital­bolag för tre och en halv gånger det investerade kapitalet 2010.

Så det går inte att säga att det har blivit bättre genom privatiseringar. Och det går inte heller att säga att det har blivit sämre. Eller det går förstås att säga båda, och det gör många, men det är omöjligt att säga vem som har rätt.

Det hindrar inte att debattinfektionen sprider sig, att opinionen helst både vill ha kakan och äta den och att politikerna kommer att fortsätta krävas på svar.

Opinionsknuten är inte socialdemokraternas enda problem. Visst, bara två procent av deras väljare tycker, enligt Novus, att företagen ska få göra vad de vill med sin vinst. Men Carin Jämtin måste ena ett parti som spänner från tongivande partimedlemmar som själva har intressen i välfärdskoncernerna till Malmö arbetarekommun, som likt LO vill ha en ickevinst-princip och riva upp LOV. För att inte tala om Stockholm, där länet kommit med ett helt eget förslag om att kommuner och landsting ska förhandla fram en etisk kod tillsammans med företagen, och staden nyligen slagit fast en icke-vinst-princip. Av de femtio största arbetarkommunerna har tjugotre hittills skrivit motioner om olika former av vinstbegräsningar inför kongressen i vår.

Identitetskrisen har förföljt partiet sedan åttiotalet. Då stod striden mellan kanslihushöger som ville privatisera av ekonomiskt liberala skäl och statskramare som inte ville göra det av ekonomiskt socialistiska skäl. Men det växte fram ett tredje alternativ också. Självförvaltarna, som talade om egenmakt, ville bryta byråkratin och maktkoncentrationen, och ge människor möjlighet till större inflytande. På åttiotalet var det SSU-ordföranden Anna Lindh som ledde den tredje vägen. Under tidigt nittiotal kämpade hennes efterträdare Karl-Petter Thorwaldsson för samma sak, han som i dag är ordförande för LO och bland de mest högröstade vinstförbjudarna. Självförvaltarna anklagades då för att gå högerns ärenden, men de ville framför allt se kooperativ och alternativa drifts­former. De inspirerades av civilsamhället och ville sprida makten, både inom partiet och den offentliga sektorn. Men idéerna, som haft stöd av Olof Palme och Ingvar Carlsson, övergavs i slutet av åttiotalet och försvann sedan helt i Göran Perssons budgetsanering.

Så har grälet fortsatt. Mona Sahlin sa att partiet inte fick förbjuda vinst för vinstförbudets skull. Håkan Juholt tyckte att vinsterna skulle bort. Stefan Löfven, pratar om att alla pengar ska användas i verksamheten, men tror inte att ett vinstförbud går att genomföra.

Det finns en del att reda ut.

Socialdemokraternas senaste kongressbeslut i frågan togs 2009 och landade i att vinst inte var något problem, så länge kvaliteten inte blev lidande. Men partiet specificerade aldrig vad kvaliteten skulle innebära. Urvattnat, låter kritiken om beslutet i dag.

Partisekreteraren Carin Jämtin skrev en debattartikel inför den kongressen där hon krävde stopp för att riskkapitalister plockade ut pengar genom välfärdsföretagen. I dag är det hon som ska hinna formulera partistyrelsens linje innan kongressen gör det åt den.

Hon säger att man aldrig får slarva med skattepengar.

– Vi ska ha en stark och stor skattefinansierad välfärdssektor, som ska fortsätta vara gemensamt finansierad. Det ska finnas en tydlig demokratisk insyn där medborgare, politiker och ja, alla som vill, ska kunna se att pengarna används på rätt sätt.

Och hon fyller i med att tala ungefär som LO.

– Skattepengar ska användas effektivt, så långt som möjligt. Det är lättare att ha konkurrensupphandling när man kan mäta att en väg är skottad. Men man kan inte mäta att ett barn är tillräckligt tröstat, att någon är tillräckligt mätt. Det är svårare att mäta den kvaliteten och därmed svårare att mäta effektiviteten för skattepengar.

Men så fort ordet vinstbegränsning nämns stoppar Carin Jämtin.

– Det beror på vad du menar med vinstbegränsning, säger hon.

Det är inte en dum fråga. Här blir det lätt förvirring. Ta TCO till exempel. Nyligen sa ordförande Eva Nordmark att »om kvaliteten är bra och personalen mår bra så är vinstfrågan inte viktig«.

Vinst-förstör-kvaliteten-människorna blev arga och tyckte att TCO gick emot medlemmarna. Aftonbladets ledarsida skrev att uttalandet var märkligt, ­eftersom förbundets kongress hade ställt sig bakom en skrivning som innehöll kritik mot läget med vinster i välfärden: »Det behövs en analys av hur styrsystemen i offentligt finansierad välfärdsverksamhet ska utformas för att kunna garantera hög kvalitet och uppfyllande av målen, liksom av konsekvenserna av olika sätt att hantera vinst i verksamheten.«

På TCO förstod man ingenting. Där hade man aldrig landat i vinstförbud. Problemet som kongressen hade beskrivit skulle lösas genom högre kvalitetskrav.

– Driftsformen och vinsterna är inte det primära, utan hur vi styr så att kvaliteten blir bra och skattepengarna används optimalt. Styrande mekanismer kan handla om att kräva kollektivavtal, att en viss del avsätts till personalutveckling och så vidare. En väg kan vara att branschen och de som upphandlar tillsammans tar fram certifieringskrav och etiska regler, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det skulle, tror TCO, pressa ner vinsterna och göra branschen oattraktiv för dem som är ute efter kortsiktiga investeringar och mycket pengar.

Liknande resonemang presenterades nyligen av den vänsterorienterade tankesmedjan Arena Idé. I stället för ett vinstförbud kan höga kvalitetskrav förändra förutsättningarna för vinst.

Lyssnar man mer noggrant på Carin Jämtin förstår man att det finns tankar som går åt samma håll. Vinstbegränsning kan formuleras som högre krav på kvaliteten.

–Tydligare kvalitetskrav leder ju troligen till att man behöver använda större del av budgeten i verksamheten. De flesta, oavsett privata eller offentliga, använder pengarna klokt. Men där det inte kommer verksamheten till del kan krav på högre lärartäthet ­eller större yta betyda att en större del av pengarna går till det de ska. Vi har inte råd att slösa med skattepengarna. Det finns för lite pengar i välfärden och jag tror att få tycker att vi drastiskt ska höja skatterna eller för den sakens skull ta in avgifter.

Kompromissökarna. Alla undrar vad socialdemokraterna vill. Partisekreterare Carin Jämtin måste leverera ett förslag som enar partiets vinstskeptiker och företagsälskare.

Ställer man en fråga om vinstbegränsning, svarar Carin Jämtin med kvalitetskrav. Ser hon någon motsättning mellan vinstbegränsning och valfrihet?

– Jag gör faktiskt inte det. Om man ökar kvalitetskraven i vården, äldreomsorgen och skolan, så kommer de seriösa ändå att stanna kvar.

Socialdemokraternas partisekreterare låter alltså som fackförbundet TCO, vars medlemmar är de ofta valavgörande mittenväljarna. Som moderaterna älskar och måste få kärlek från.

Moderaterna tillsatte sin välfärdsgrupp när ilskan var som störst efter medierapporteringen om Caremas Koppargården i vintras. Valfriheten är till för medborgarna och personalen, inte för att berika personer eller företag, sa moderaterna då.

Vad som behöver göras har de ännu inte formulerat, säger Anna Kinberg Batra. Men även om hon inte vill lämna några detaljer poängterar hon flera gånger att det inte ska göras någon någon skillnad på privata och offentliga utförare.

– Vi har ju haft en debatt om brister i kvalitet oavsett driftsform. Vi tycker det är viktigt, det tror jag de flesta tycker, att både offentligt och privat har högsta möjliga kvalitet.

Eller så här:

– Vi jobbar för att välfärden ska bli så bra som möjligt. Det är kvaliteten som är det viktiga och inte vem som driver.

Tittar de alls på vinstfrågan? Det vill Anna Kinberg Batra inte svara på. Tidigare har partiets linje varit att valfriheten inte får riskeras, och att vinst inte är en stor fråga så länge kvaliteten inte är dålig. Moderaternas fokus har framför allt legat på skatteplaneringen.

– Jag blir också arg när jag läser i tidningen om aggressiva skatteupplägg. Men den frågan tar regeringen redan tag i.

Tänker regeringen på sextiotrean? Alla de borgerliga väljare som vill återinvestera vinsterna, vem före­träder dem?

Det är inte centerpartiet, som vill att minst femtio procent av välfärden ska drivas privat, utan vinstbegränsningar. Själva siffran är egentligen inte så viktig, partiets poäng är att visa ambitionen. Ökad privatisering. Välfärdstalespersonen Anders W Jonsson vill inte tala om några problem med hur den privata välfärden fungerar i dag.

– Vi ser i grunden mycket hellre ett hemtjänstföretag som går med vinst än ett kommunalt äldreboende som ständigt går back.

Folkpartiet vill å sin sida inte se några vinstbegränsningar, men få igenom regler som leder till större långsiktighet i ägandet.

– Det är när det kortsiktiga tänkandet tar överhanden som man också tappar kontakten mellan att ta ut vinst och att återföra medel till verksamhet. Valfrihet är bra och att det går att göra vinst är en förutsättning. Men vi kan inte vara naiva, säger partisekreteraren Nina Larsson.

Kristdemokraterna pratar också om kvalitet. Men Göran Hägglund har tidigare sagt att han gärna ser en större non profit-sektor och har nämnt investeringsfonder som en möjlighet att få fler idéburna företag.

Den ideella sektorn brukar uppge att kapitaltillgången är ett problem. Och den har svårt att konkurrera med kapitalstarka koncerner i upphandlingar. För de ideella har Lagen om valfrihet en fördel, eftersom det är en modell där kunderna väljer mellan många utförare som alla är ackrediterade.

Tanken om att staten kan underlätta finansieringen för den ideella sektorn finns med i den utredning som presenterades i regeringens höstbudget. En inspektionsmyndighet ska inrättas för tillsyn av sjukvård och omsorg.

Utredningen ska också ge förslag på hårdare krav på ägare som vill etablera sig i välfärdssektorn. Finansmarknadsminister Peter Norman jämförde med kraven som ställs på banker, och tycker att man bör kontrollera att företagen »är hela och rena, har långsiktighet och att de har kompetens för sitt uppdrag«.

Men några vinster eller vinstbegränsningar finns inte med i utredningen. Regeringen passar i själva konflikten.

Politikerna talar helst inte alls om välfärdsfrågan. De båda gruppernas anhängare skriker. Förenklingar och förolämpningar har infekterat vinstdebatten till den grad att det inte     verkar finnas något sätt att komma levande ur den. Allt är ett slag om att få de två stora partierna att lyssna. Där moderaterna och socialdemokraterna landar, där kommer också framtidens välfärd att byggas.

Frågan är om de inte redan har bestämt sig. Sållar man bort bråkstakarna och lyssnar noggrant på de ­ledande politikerna hör man mycket. Både moderaterna och socialdemokraterna rör sig mot mitten. Moderaterna från blind privatiseringsiver, socialdemokraterna från en stopplag. De fokuserar på kvaliteten och inte på vinsten. Men det betyder inte att de hamnar på samma ställe. Socialdemokraterna lutar åt krav på kvalitet, moderaterna åt bedömning av kvalitet.

Skillnaden ligger i baktankarna.

När Carin Jämtin pratar om kvalitet nämner hon konkreta saker som lärartäthet och lokalytor. För henne är det ett sätt att omöjliggöra det som social­demokraterna och deras väljare ser som oskäliga vinster, utan att gå i direkt konflikt med näringslivet. Kvalitetskrav pressar ner vinsten och minskar på sikt möjligheten att plocka ut stora pengar på bekostnad av välfärden, lyder tanken. Det skulle, enligt Jämtin, inte vara några problem för seriösa aktörer. På så sätt får väljarna den valfrihet som de vill ha, samtidigt som vinsterna begränsas.

Partisekreterare Jämtin säger inte allt detta rakt ut. Men hennes resonemang om välfärden andas en kompromiss av det här slaget. Vilket skulle vara typiskt social­demokratiskt.

Moderaternas mer försiktiga prat om kvalitet riktar sig mot att de företag som vill etablera sig i välfärdssektorn ska uppfylla kriterier som visar att de är seriösa, finansiellt hållbara och har ett långsiktigt intresse. Det handlar mer om att bedöma – bevisa – kvaliteten än att ställa detaljerade krav. Skillnaden mot socialdemokraterna är större än man kanske kan tro. Kombinerat med en ny inspektionsmyndighet är det moderaternas sätt att kunna säga att kvaliteten finns oavsett om välfärden är privat eller offentlig, oavsett vinster, och att visa handlingskraft inför den opinion av även borgerliga väljare som ilsknat till över vad den ser som utnyttjande av gemensamma medel.

Gruppledare Kinberg Batra berättar inte att det är exakt det här slutresultatet hon tänker sig. Men synar man partiets agerande ser man att opinionens oro påverkar partiet i den riktningen. Vilket skulle vara ganska typiskt för nya moderaterna.

Utifrån vad partierna säger i dag uppstår det alltså en slags konsensus. Den bygger på två olika ideologier och två skilda intressen, men landar i samma sak: kvaliteten.

I söndags, i partiledardebatten, lät Stefan Löfven som Carin Jämtin och sa att socialdemokraterna kommer att fokusera på krav som leder till att skatte­pengarna används effektivt och vinstnivåerna går ner. Fredrik Reinfeldt förklarade sig beredd att höja kraven på dem som driver välfärdsföretag. Frågor om vinst och riskkapitalister avvärjde han med sin slinga: Det är kvaliteten som är det avgörande.

Sedan klagade de på varandra. Reinfeldt anklagade oppositionen för otydlighet och splittring. Löfven beskyllde alliansen för att vara nöjd. Jonas Sjöstedt höjde rösten. Göran Hägglund hade kvällens argaste blick.

Åsa Romson försökte reda ut tjafset. Den här utdragna frågan, sa hon, håller vi ju egentligen med varandra om. Ett »vi« som inkluderar alla utom vänsterpartiet.

Det skulle underlätta, sa språkröret, om regeringen drev på med utredningar i fler frågor som gjorde att de gemensamt kunde komma fram till ett mer modernt regelverk för välfärdsområdet.

Ingen protesterade. Jan Björklund nickade till och med.

– Ja, sa han.

Det finns alltså en enighet. Det går att tänka sig att välfärdsbråket skulle kunna lösas blocköverskridande, ungefär som pensionsreformen på nittiotalet. Det skulle fortfarande finnas en inbyggd ideologisk konflikt i en sådan – tyst eller uttalad – överenskommelse, men den skulle kunna bli långsiktigt hållbar och få feberdebattörerna att prata om annat när valet börjat närma sig.

Men kvalitetstankarna kommer inte att lugna alla. Inte Arbetarrörelsens tankesmedja till exempel. Den som utreder vinstfrågan där heter Christer Persson och han har tidigare varit planeringschef på socialdepartementet och politisk tjänsteman under Ingvar Carlsson och Göran Persson.

Han tror att ett vinstförbud är det som fungerar och att resurserna borde läggas på att utreda hur ett sådant kan genomföras.

– Man underskattar vinstintressena som en styrande kraft. Det är mera effektivt och förenat med mindre praktiska problem att använda en metod som begränsar vinsterna än att ställa upp olika kvalitetskrav. Detta förutsätter dock ett regelverk som inte kan kringgås.

Det är en invändning mot kvalitetsfokuset. En annan är att detaljerade kvalitetskrav kommer att leda till ökad byråkrati med dess kontroller och uppföljningar. Det kommer att kosta. Själva grundtanken med kundval, entreprenad och privatiseringar var ju att öka effektiviteten i en sektor som kräver stora resurser utan att ta hänsyn till om det är finanskris eller inte. Och kan välfärdsverksamheterna utvecklas och förnyas om de samtidigt lever under hård styrning? Vad händer med mångfalden annars.

– Även den privata vården har byggts upp väldigt traditionellt. Allt ser ungefär likadant ut. Går man till en vårdcentral märker man inte om den är offentlig eller privat, säger till exempel Hans Winberg, tidigare forskare på Handelshögskolan, nu generalsekreterare på den akademiska tankesmedjan Leading Health­care. Han har, tillsammans med nätverket Entreprenörskapsforum och liberala tankesmedjan Fores, dragit ihop forskningsprojektet »Uppdrag välfärd«, som ska ta fram konkreta policyförslag om välfärdens utveckling.

Detaljregleringar i kvalitet är fel väg, tycker Hans Winberg, särskilt om de ska byggas utifrån det bristande kunskapsunderlag som finns i dag. Frågorna om vinst, kvalitet och valfrihet borde enligt honom bytas ut till en enkel grundfråga: Vilken typ av välfärd vill samhället ha i framtiden?

Från både vänster och höger finns alltså en kritik mot pratet om kvalitet. Politikerna gör det alldeles för enkelt för sig, anser dessa personer, om de tror att de löser problemen i välfärden genom krav eller bedömningar av kvalitet.

I veckan har de båda gruppernas anhängare fortsatt att göra sig dummare än de är. Lagt fram argument, missförstått motståndarens och kastat sina siffror omkring sig som om någon överenskommelse omöjligt skulle kunna nås.

Debatten trampar på samma plats, en vinter, en vår, en sommar, en höst och kommer aldrig vidare. Förutom att det beställs nya undersökningar som visar samma saker som vi hela tiden vetat: väljarna önskar en lösning som ger allt på en gång.

Nu pratar alla om två Novusundersökningar. LO borde läsa den som TV4 har beställt, hojtar de som gillar vinst och vill att alla ska se att bara sexton procent vill totalförbjuda vinst. Fackförbundens debattörer hetsar om sin egen, den som visar att femtiofem procent är mer benägna att rösta på ett parti som vill begränsa vinstutdelning. En siffra som ska få socialdemokraterna att våga mer, hoppas LO. Även om den saken inte direkt har slagit igenom i vänsterpartiets opinionssiffror.

Höstförkylningen vägrar släppa.

I ett rum på Försäkringskassan sitter Laura Hartman, hon som startade alltihop. Då, för drygt ett år sedan, var hon forskningschef på SNS och ansvarig för »Konkurrensens konsekvenser«, rapporten som orsakade sådan vrede i näringslivet. Hon bytte jobb efter att SNS vd sagt åt henne att inte diskutera rapporten offentligt. Men Laura Hartman har inte släppt välfärdsfrågan.

Hon frågar sig fortfarande varför kunskapsunderlaget är så lågt i det som har varit en så stor samhällsförändring. I början på nittiotalet diskuterades hur man skulle följa upp, samla data, skapa kvalitetsregister. Det gjordes aldrig. Det gavs inte heller riktade forskningsmedel. Anledningarna till sådant funderar hon ännu på.

Ändå, säger hon, nu händer det saker. Mer än vad som syns utåt.

– Politikerna är mycket mer måna nu, de har initierat översyner och utvärderingar. Jag tror att varje parti, jag har träffat både dem från höger och från vänster i olika möten, är mer intresserade av hur det ser ut. Det pågår saker.

Köpen har tredubblats

Kommuners och landstings köp av privat vård och omsorg 200-2010