Må bäste man vinna – fast bara i herrklassen

Cleveland i Ohio den 4 december 1980. Stella Walsh befinner sig på parkeringen utanför varuhuset Uncle Bill’s. För ovanlighets skull har den 69-åriga damen gott om pengar på fickan. Polens damlandslag i basket ska möta det lokala laget Kent State och det åligger Stella, som jobbar för Clevelands fritidsnämnd, att köpa röda och vita band att dekorera arenan med. Två män kommer mot henne, den ene drar fram en pistol. Hon uppmanas lämna över stålarna, annars…  Men Walsh är en tuffing, som dessutom råkat ut för rånare förr, och hon tänker inte lyda. Hon griper efter vapnet – ett skott brinner av. Kulan slår in i nedre magtrakten på henne och sliter av en artär i bäckenet. Hon faller till marken. Rånarna lämnar snabbt platsen, utan pengar. 

Stella Walsh förs till sjukhus men dör snart efter ankomsten. I hennes kläder finns 248 dollar – och en ring från OS 1932. En påminnelse om hennes glansdagar. Denna polsk-amerikanska, född Stanisława Walasiewicz, vann nämligen olympiskt guld för Polen på 100 meter löpning under spelen i Los Angeles. Utöver det hade hon en silvermedalj från Hitlers Berlin-OS 1936 samt dubbla sprintguld från EM 1938 på meritlistan. I den sistnämnda tävlingen tog hon för övrigt även silver i längdhopp och sprintstafett.  ”En av de stora kvinnorna i amerikansk sport mördades i går kväll”, förkunnade nyhetsankaret Walter Cronkite på tv-kanalen CBS.

Storyn om Stella Walsh kunde ha slutat där. Det gjorde den inte. På sjukhuset hade man genast noterat att hon bar peruk och hade stoppning i behån. En obduktion skulle sedan komma att utföras. I den framkom att Stella hade outvecklade könsorgan av båda sorter. En lokal tv-kanal snappade upp det medicinska fyndet och ”Stella was a fella” trumpetade snart tidningarna. Var hon alltså i själva verket en man? Och i så fall en skändlig fuskare? Eftersom män ju ska tävla mot andra män, inte mot kvinnor. Två månader efter obduktionen publicerades en rapport om Stella Walshs kromosomuppsättning. Hon hade en extremt ovanlig mix av manliga XY-kromosomer och X0 som är kvinnliga, fast ofullständiga. En sådan blandning kallad mosaicism och utgör en variant av tillståndet intersex, det vill säga oklar könsidentitet. Orsak: ett fel i celldelningen på fosterstadiet.

I ett försök att få slut på raljanta rubriker skrev den empatiske rättsläkaren in ett tillägg i obduktionsrapporten: “Socialt, kulturellt och legalt var Stella Walsh betraktad som kvinna i 69 år. Hon levde och dog som en kvinna.” Lojal med Stellas eftermäle var också en av hennes största konkurrenter, Helen Stephens, som knep guldmedaljen framför Stella på 100 meter i Berlin. På sin ålders höst sa Stephens i en intervju: ”Jag tror inte att hon var en man, det är min uppfattning. Jag tror inte hon hade någon fördel. Kanske hade hon en missbildning från födseln. Jag såg det inte och hur som helst var det inte hennes fel”. Andra var mindre generösa. En man som Walsh varit kortvarigt gift med på femtiotalet fick i efterdyningarna svara på detaljerade frågor från media om hur parets sexliv hade varit. Han ska också ha fått utstå gliringar från arbetskamrater.

Förekomsten av påstådda män inom kvinnoidrotten – och hur och med vilken rätt könstest ska göras – hade varit på tapeten redan före det sensationella avslöjandet om Stella Walsh. Och har så förblivit. Man skulle till och med kunna argumentera för att Donald Trump kan tacka just den frågan för att han lyckades skrapa ihop de allra sista marginalväljarna i swing states som Michigan, Wisconsin och Pennsylvania i det senaste presidentvalet. Om totalt dryga 100 000 röster i de tre delstaterna, av omkring 16 miljoner avgivna, hade gått i andra riktningen, hade Kamala Harris nu suttit i Vita huset. Det är i det ljuset den framgångsrika kampanjreklamen ”Kamala is for they/them, Trump is for you” ska ses. Enligt en bedömning från Future Forward, en kampanjorganisation som arbetar för Demokraterna, bytte i några delstater över 2 procent av de väljare som hårdexponerats för annonsen uppfattning om bästa kandidat. Uppenbarligen lyckades den effektivt belysa hur pass woke Demokraterna hade blivit i köns- och transfrågor. Reklamens budskap illustrerades effektivt av mediaberättelser om hur män som identifierade sig som kvinnor tilläts ställa upp i sim- och friidrottstävlingar för damer -  och där pulveriserade sina XX-kromosomutrustade motståndare. Vissa biologiskt manliga idrottare bytte för övrigt om i damernas omklädningsrum med sina genitalier fullt synliga; något som inte uppskattades av alla. Uppmärksammade blev också män som tävlade i mer kampartad damidrott. En fotbollsspelare -  biologisk man men spelande i ett damlag i egenskap av självidentifierad kvinna – gick så hårt fram i närkamper, att flera motståndare fick allvarliga skador; andra lag övervägde till slut walkover.

Under OS, den största globala idrottsarenan av dem alla, erövrades i Paris förra sommaren guldmedaljen i två olika viktklasser i damboxningen av deltagare som på starka indicier utpekades som män. Internationella olympiska kommittén, IOK, accepterade inte – av krångliga skäl vi inte behöver gå in på – de avstängningar som Internationella boxningsförbundet hade försökt driva igenom för dessa potentiella fuskare. Italienskan Angela Carini berättade efter sitt möte med ett av dessa kraftpaket, Algeriets Imane Khelif, att orsaken till att hon kastade in handduken redan efter 46 sekunder, var att hon mer eller mindre fruktade för sitt liv. Inte tillnärmelsevis så hårda käftsmällar hade hon någonsin förr tagit emot. Khelif – som ju hade kunnat rentvå sig om ett könstest hade visat att hon faktiskt är kvinna – har vägrat genomgå ett sådant. I stället skulle vi tro hans/hennes far, som i pressen hade försäkrat att Imane föddes som flicka.

Nästa vecka inleds friidrotts-VM i Tokyo och inför detta evenemang har det internationella friidrottsförbundet, WA, nu tydligt satt ner foten. Män ska inte få tävla i kvinnoidrotten. Basta. Därför kunde Sveriges största kvinnliga friidrottsstjärnor, i samband med Finnkampen nyligen, ses spotta i koppar i en hotellbar nära anrika Stockholms stadion.

 – Det är bara att göra testet, sa sprintern Julia Henriksson till Expressen.

– Det är klart det är med lite blandade känslor, men det är för att det ska vara rättvist för oss som tävlar. 

– Det var ingen stor grej för mig, menade längd- och trestegshopparen Maja Åskag. Vi spottade i en kopp bara. Det finns de som reagerar och tänker: ”tror de inte att jag är en kvinna”, men det handlar ju inte om oss som individer. Tvärtom tycker jag det är bra att tester görs, det handlar om att sporten ska vara rättvis. 

WA:s beslut att könstesta damidrottarna redan inför detta års VM kom dock sent. Och blev därmed lite besvärligt för den svenska friidrottsledningen att administrera. Men det var inget mot kaoset i vissa andra länder. I Frankrike har myndigheterna stämplat proverna som olagliga, vilket tvingat utövarna att genomföra tester utomlands. Och i Kanada har tester som genomförts underkänts av WA, på grund av bristfällig utrustning. Men generellt tycks den globala idrottspubliken applådera beslutet. Man vill se rättvisa tävlingar. Det handlar inte om att exkludera trans- och intsersexindivider. För dem som är män, eller inte vill testa sig, står herridrotten öppen, där könstestas ingen. Och de kvinnor som testat sig är välkomna i damernas tävlingar, även med intersextillstånd. 

Fortsatt laglöst land hade däremot riskerat att dra ett löjets skimmer över tävlingarna, i likhet med OS-boxningen i Paris. Plus att det förstås är orättvist mot de biologiska kvinnor som riskerar gå miste om ära, medaljer, inkomster. Testlösa tävlingar skulle även kunna missgynna vissa vinnare – de “manhaftiga”. En misstänkliggjord segrarinna – är hon verkligen kvinna? – kommer att bli mindre populär, och därför lägre värderad av tänkbara sponsorer och reklamköpare.

Könstestning inom kvinnoidrotten är inget nytt påfund men metoderna har skiftat över tid. Och tiderna har varit mer eller mindre toleranta mot denna, i somligas ögon, integritetskränkande åtgärd. Strax ska vi titta lite närmare på den idrottsligt betingade könstestningen, men först några ord om tillståndet intersex; eller med den vanliga engelska förkortningen: DSD, ”differences of sex development”. En vanlig uppskattning är att det existerar cirka 30 sådana tillstånd.  De manifesterar sig som variationer gällande sådant som könskromosomer, hormoner, könsorgan. Det handlar alltså inte sjukdomstillstånd, utan är snarare en naturlig del av den mänskliga artens mångfald, om än i normalfördelningskurvans ytterkanter. Ett exempel är klinefelters syndrom som innebär en extra X-kromosom hos en pojke (som alltså har uppsättningen XXY). Det ger längre kropp, mindre testiklar, lägre fertilitet. Tillståndet upptäcks ofta i puberteten och finns hos ungefär 1 av 600 män. Turners syndrom innebär att personen endast har en könskromosom av typen X (betecknas X0) och medför kortväxthet, avsaknad av mens, infertilitet – men oftast ett normalt yttre kvinnligt kön. Det uppskattas finnas hos 1 av 2500 kvinnor. (Se faktaruta för fler varianter av DSD.)

Hur många människor föds med intersextillstånd? Svaren spretar, delvis beroende på expertens ideologiska glasögon. Det tycks finnas ett intresse hos en del progressiva forskare att stämpla intersex på betydligt fler individer än vad politiskt mer nedtonade forskare gör. Vad en kallar intersex, benämner en annan ”icke-könsstereotypiska drag/kroppar/utseenden”. Ett frekvensintervall som dyker upp ibland i breda sammanställningar är 0,05–1,7 procent av befolkningen. Vid mer konservativa bedömningar är tillståndet därmed så pass sällsynt att endast en individ på ett par tusen omfattas. Då har man exkluderat flera av de olika varianterna av DSD ur sin definition av intersex, och gjort den väldigt snäv.

Könsverifiering inom elitidrotten blev allt vanligare på 1940-talet, med ”feminitetsintyg” som utfärdades av läkare. Men redan på trettiotalet hade Avery Brundage, senare IOK-boss, föreslagit könstest. Enligt Time Magazine var det särskilt längdhopperskan och sprintern Zdeňka Koubková från Tjeckoslovakien, och den brittiska kulstöterskan och spjutkasterskan Mary Edith Louise Weston, som hade aktiverat hans fusk- och könsradar. Båda dessa valde senare i livet att både medicinskt/kirurgiskt och till namnet bli män: Zdeněk Koubek och Mark Weston. De första obligatoriska könstesten i regi av IAAF (som bytte namn till WA 2019) infördes 1950, inför EM i Belgien. Berörda idrottare testades då i sina egna länder, vilket öppnade för fusk. Det internationella förbundet började därför med egenutförd könstestning från 1966, som reaktion på misstankar om att flera kvinnliga idrottare från Sovjetunionen och Östeuropa faktiskt var män. Hur utfördes testen? Jo, i normalfallet genom att de anmälda tävlande tvingades paradera nakna inför en panel av läkare. “Naked parade” blev ett begrepp. Vid British Empire and Commonwealth Games 1966 krävdes dessutom en gynekologisk undersökning. Många idrottare kände sig förödmjukade och den olympiska rörelsen antog aldrig dessa integritetskränkande metoder.

Från 1958 fram till nittiotalet genomgick alla kvinnliga idrottare könstester före deltagande i IAAF- och IOK-evenemang. Så kallade Barr body-tester togs från insidan av kinden för att hitta de XX-kromosomer som indikerade att idrottaren var kvinna. Men kritiker menade att Barr body-testet inte tog hänsyn till sådant som könskörtelvariationer och morfologiska attribut, samt att dubbla Y-kromosomer inte alltid gav en konkurrensfördel. Testet ansågs därför vara alltför förenklande i en komplex könsverklighet, och skrotades. Senare har i sin tur kritiker av dessa kritiker trätt fram med ståndpunkten att det icke-binära perspektivet har överdrivits; det vill säga att det i grunden faktiskt bara finns två kön, och att skillnaden är lätt att definiera.

Nå, kromosomtestningen övergavs. En delförklaring var påverkan från den skarpare samhällsreglering av gentester som växte fram i och med den ökade kunskapen om våra gener. I den ena vågskålen alltså personlig integritet, etik et cetera. I den andra – vilken kom att väga allt lättare - möjligheten att finna fuskare. Men behovet att stoppa män från att tävla i damidrott kvarstod förstås, och tillämpades på många håll inom toppidrotten. Den vanligaste metoden blev nu att mäta halten av testosteron. Hamnade man över ett visst gränsvärde, måste man medicinera ner det för att få tävla. Men implementeringen blev minst sagt hackig och här kan Sydafrikas Caster Semenya, född 1991, tjäna som exempel. Hon är den i särklass mest kända idrottaren i testosteronsammanhang. En kvinnlig 800-meterslöpare som ser ut som en man, och har en mans löpstil. Kontroverserna kring Semenya blev världsnyheter redan inför VM 2009. Var denna supersnabba 18-åring kvinna eller man?

IAAF kontaktade det sydafrikanska friidrottsförbundet för att få hjälp att fastslå Semenyas kön. Det kan tyckas förnedrande, men var i enlighet med en ny könspolicy antagen 2006, där det gick bra att agera på misstanke. En policy som för övrigt listade en mängd intersextillstånd som inte anses ge någon konkurrensfördel, och därför ej behövde åtgärdas. Bara några timmar före finalen på 800 meter kom informationen ut i världen att Caster är kvinna. Trots den ohyggliga mediala pressen segrade hon, på mycket vassa tiden 1.55,45, vilken tidigare underskridits nästan enbart av hårddopade östeuropeiskor på åttiotalet.

Fokuset på Semenya flyttades sedan från hennes könstillhörighet till tillståndet hyperandrogenism. Det förekommer naturligt hos vissa kvinnor och leder till höga nivåer av manligt könshormon. Naturens egen doping, om man så vill. IAAF tog fram ett regelverk som skulle tillse att kvinnor med för höga nivåer (över 10 nmol/L) testosteron, oavsett orsak, inte fick delta. Regeln omöjliggjorde topprestationer av Semenya, som blev en högst medioker löpare. Men redan 2015 avvisades den av idrottens skiljedomstol, CAS, med den bisarra motiveringen att det inte var bevisat att högt testosteron var prestationshöjande. Bisarrt eftersom ju den sedan länge utbredda dopingen med anabola steroider – i sig testosteronhöjande – var så uppenbart prestationshöjande. Här kan åttiotalets östtyska idrottsframgångar på damsidan åter nämnas.

CAS-domen innebar att Semenya i OS i Rio 2016 åter kunde vinna guld, på ny stortid. Tvåa kom Burundis Francine Niyonsaba, som har en genvariant som innehåller manliga XY-kromosomer. Men 2019 lyckades IAAF äntligen få gehör även från CAS för sina gränsvärden, vilka då sänkts till 5nmol/L. Det kan jämföras med normalinteravallet för kvinnor som är 0,8-1,8 nmol/l. Semenya ligger naturligt på uppemot 20, ungefär som en genomsnittlig man. Den juridiska kampen var inte över. Sydafrikanska friidrottsförbundet överklagade nämligen CAS-domen till Schweiz högsta domstol som interimistiskt beslutade att Semenya var fri att tävla. Men IAAF gavs snart chansen att utveckla sin argumentation, ny dom föll, och därmed stängdes dörren åter för högtesto-Semenya. Som snart började tävla i fotboll i stället.

För att förstärka bilden av vilken förvirring och okunskap blandat med ideologi som råder i de här frågorna kan nämnas att reglerna inom damfriidrotten från 2019 endast gällde löpgrenar, och då bara distanserna från 400 meter upp till en engelsk mil, drygt 1600 meter. Som om en kvinnlig hundrameterslöpare inte skulle gynnas av högt testosteron!?

Vi i idrottspubliken har delvis en svensk forskargrupp att tacka för att den mäktiga idrottsdomstolen CAS (och andra viktiga idrottsinstitutioner) nu till fullo har accepterat – det egentligen självklara – faktumet att testosteronnivån påverkar idrottsrelevanta parametrar som muskeluppbyggnad. Ett team frånGymnastik- och idrottshögskolan och Karolinska Institutet presenterade 2018 en studie på 48 kvinnor. Under tio veckor fick hälften testosteron insmord i huden varvid deras nivåer av hormonet ungefär fördubblades.  Professor Angelica Lindén Hirschberg, en av forskarna och även medlem i IAAF:s medicinska råd, sammanfattade resultaten i en intervju i Sportspegeln.

– Vi har kunnat visa att om man delar in kvinnor utifrån om man har relativt höga testosteronnivåer jämfört med de som är normala, så skiljer sig förmågan 3-4 procent. Och i idrottssammanhang kan ju det vara helt avgörande ifall man får medalj eller inte.

Ett annat sätt att illustrera den stora fördelen av att vara man inom elitidrotten, är att jämföra en av våra riktigt stora på damsidan, simningens trefaldiga OS-guldmedaljör Sarah Sjöström, med männen. Kinesen Pan Zhanle innehar herrvärldsrekordet på 100 meter frisim: 46.40. Sarahs bästa tid, även det världsrekord, är 51.71. En skillnad på över 10 procent. Och i stavhopp, snart aktuellt i Tokyo, med förhoppningsvis blågula förtecken, motsvarar Yelena Isinbayevas damvärldsrekord 5.06 bara drygt 80 procent av Armand Duplantis 6.29.

Må bäste man vinna, brukar det ju heta. Men bara i herrklassen, tack.

Toppbild: Laurel Hubbard från Nya Zeeland tävlar i damernas tyngdlyftning under sommar-OS 2020.

***

Läs även: Mats Reimer: ”Manliga kroppar ska tävla mot andra manliga kroppar”

Läs även: En dröm blir sann när Mjölby gör det omöjliga