Lidl-paradoxen: Därför framställs de friaste länderna som de mest förtryckande

Anklagelser om rasism riktas numera mot allt från fjällvandrare till Sveriges Radio. Hur man värjer sig? Slå dövörat till!

Kritik mot Europas majoritetskulturer har både blivit vanligare, och börjat omformas till en kritik mot att det över huvud taget existerar majoritetskulturer i Europa. I Sverige bekymrade sig nyligen influeraren Vahid i Sveriges Radio över vad han kallar för ”vithetsnorm” i svenska skogar. Och för ett tag sedan uttryckte medarbetare på Sveriges Radios i ett upprop att de som är ”svarta och andra rasifierade” känner sig ”ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta”, och krävde att ”fler personer med minoritetsbakgrund anställs, inte minst på chefsnivå”. Kravet motiveras med att mer än var fjärde människa i Sverige har utländsk bakgrund.

För att möta kraven på representation av människor med utländsk bakgrund tycks Sveriges Radio föra statistik över de anställdas härkomst, eftersom vd Cecilia Benkö, som svar på kritiken, kunde berätta att 26 procent av de anställda faktiskt har invandrarbakgrund.

I vintras berättade Mohammad och Sumayy Khalil i DN (16/12) att de gett upp och flyttat från Arlöv till Jordaniens huvudstad Amman. Anledningen ska bland annat vara återkommande uttryck för fientlighet mot muslimer i Sverige.

Kung Abdullah I:s moské i Jordaniens huvudstad Amman. Foto: Henrik Montgomery / TT

Det är ingen tvekan om att sådan förekommer i Sverige och att den säkert kan vara svår att hantera för muslimer som lever här. Men Mohammed tydliggör sitt motiv i texten. Han lever hellre ”i den positionen att jag är majoritet. Hård fakta, men så är det. Här i Jordanien är det i alla fall inte jag som är diskriminerad, men jag är diskriminerad hos er.”

Anklagelsen är tydlig och görs helt ogenerat, samtidigt som han anser att Amman är en välkomnade stad med internationell karaktär. Senare avbryter han intervjun för att uppmärksamma böneutropet. ”Nu kallar de till kvällens bön, maghrib. Hör du?

Enligt texten håller Mohammed Khalil upp sin telefon mot fönstret och säger ”Hör du inte? Vad synd, det är jättevackert.”

I samtliga dessa fall anser sig kritikerna ha upptäckt en orättvisa som har orsakats av att det finns en majoritetskultur. Vahids konstaterar att det är ”svensk medelklass” som fjällvandrar. Det upplevs enligt honom som besvärande då ”vithetsnormen” leder till att människor som faller utanför normen är oroliga och rädda för att gå ut i skogen, vilket bör betraktas som ett samhällsproblem. P4 Göteborg bedömde att problemet är tillräckligt allvarligt för att uppmärksammas av public service. Grundproblemet är alltså att det finns en majoritetskultur här i landet som över tid har utvecklat ett intresse för att njuta av skogen på olika sätt, i stället för att bara se den som en källa till föda och byggnadsmaterial.

I det andra fallet – det från SR – framkommer att upprördheten är inspirerad av Black Lives Matter och att Sveriges Radio är ”för vitt” och inte anses spegla ”hela Sverige”. De som undertecknat uppropet tycker också att det är påfrestande att tillhöra en ”minoritetsgrupp och arbeta på Sveriges Radio”. Frågan hur ett samhälle ska kunna speglas genom att en viss andel med en viss hudfärg eller etnicitet hörs eller syns mer – utan att samtidigt tro på en direkt koppling mellan hudfärg eller etnicitet och vissa åsikter – förblir obesvarad. I normala fall borde det anses rasistiskt att koppla just människors hudfärg eller etnicitet till en uppsättning av uppfattningar.

Fallet med bröderna som flyttade till Amman tydliggör problemet med att det faktiskt kan kännas bättre med att tillhöra majoriteten i ett samhälle, snarare än en minoritet. Det spelar mindre roll för Mohammed att mänskliga rättigheter inte efterlevs i Jordanien eller att straffet för mord mildras om hedersmotiv har varit orsaken. Han trivs helt enkelt bättre i ett land präglat av den majoritetskultur han själv tillhör och är bekväm med.

Det intressanta här är att DN verkar se det som ett problem att familjen valde att flytta till ett land som är präglat av en kultur som den trivs bättre i. Ungefär som om den hade fördrivits från Sverige. Ett annat perspektiv som tidningen kunde ha valt är hur fantastiskt det är när människor faktiskt har en möjlighet att flytta om de vantrivs på det ställe de bor. Paret Khalils beslut skulle då kunna ses som en lösning på ett problem, snarare än ett problem i sig.

Vi minns alla den tid då människor i stora delar av världen förbjöds att lämna sina länder. Men det perspektivet tycks inte intressera DN, som gör flytten till ett problem som framför allt tycks bero på att det är fel på Sverige.

Man kan ju fråga sig varför just dessa länder utsätts för så hård kritik, trots att det är just till dem som världens flyktingar söker sig för närvarande.

Gemensamt för kritiken mot majoritetssamhället i alla tre fallen är att jämlikhet endast anses kunna uppnås om majoriteten ger minoriteter större utrymme och makt enbart grundat på deras hudfärg eller etnicitet.

Detta är inget unikt för Sverige. Det förekommer framför allt i stater som är tillräckligt framgångsrika för att världens flyktingströmmar ska söka sig till dem, stater som har välfärdssystem på olika nivåer som inte är knutna till etnicitet eller hudfärg utan kopplade till uppehållstillstånd, medborgarskap eller liknande. Dessa stater har på olika sätt formats av majoritetskulturer som har gett dem vissa särdrag. Det är drag som vi påminner varandra om emellanåt, exempelvis i vitsar som beskriver helvetet som en plats där italienare står för ordningen, engelsmännen för maten och tyskarna för humorn.

Men alla dessa stater har samtidigt utvecklat en omfattande politik och medvetenhet om mänskliga rättigheter både på individ- och gruppnivå. Vanligt är att de till och med finansierar religiösa eller etniska grupper för att dessa ska kunna bevara och upprätthålla sin kulturella eller etniska särart. Diskriminering är i dessa stater straffbart.

Samtidigt har majoritetskulturerna genom lagstiftning mot diskriminering öppnat myndigheter och institutioner för människor med annan kulturell eller etnisk bakgrund, vilket gör det möjligt för i princip vem som helst att bli lärare, polis, forskare eller politiker. De flesta av dessa stater i Europa har dessutom under längre tid lyckats hålla ihop samhället och samtidigt kunnat uppmuntra meningsskiljaktigheter, allt som en del av demokratin, utan att interna konflikter har lett till inbördeskrig.

Man kan ju fråga sig varför just dessa länder utsätts för så hård kritik, trots att det är just till dem som världens flyktingar söker sig för närvarande. Det korta svaret ger Kay Glans i en längre essä i tidskriften Respons (3/2021), när han beskriver det han kallar för ”Lidl-paradoxen”. Under arbetet med ett reportage om politisk konsumtion intervjuade Glans en Greenpeace-aktivist som förberedde en protestaktion mot Coop. Glans frågade varför de inte i stället riktade aktionen mot Lidl som sannolikt var ett större miljöproblem. Svaret löd: ”Lidl, det är meningslöst, de struntar i oss. Men Coop lyssnar.”

Greenpeace protesterar mot Coop i Stockholm 2003. Foto: Leif R Jansson

Kritik riktas alltså mot dem som lyssnar. Men ju mer de lyssnar, desto hårdare blir kritiken. Glans observerar att detta i förlängningen leder till intrycket att de som är mest lyhörda för kritik framstår som de värsta syndarna.

Ett längre svar ger Stephen R C Hicks i sin bok Postmodernismens förklaring. Socialistiska staters återkommande misslyckande med att tillgodose människors behov krävde enligt Hicks ett nytt moraliskt argument. Inte minst mot bakgrund av att frihetliga stater tillfredsställde de flesta människors grundläggande behov genom maknadsekonomin och välfärdssystemen, som tog mänskliga rättigheter på allvar. Den bastion som skulle rädda socialismens anseende blev justeringen från behov till jämlikhet.

På så sätt kunde kritiken mot de frihetliga staterna i stället riktas in på att dessa inte var jämlika. Dessutom ansågs massornas förmåga att se sig som en del av en global syskonskara vara begränsad. De skulle i stället mobilisera genom att hänvisa till bristande jämlikhet i sådant som alla kunde identifiera sig med, sexualitet, könsmässig identitet, religion och etnicitet.

Hicks beskriver hur de tyska socialdemokraterna år 1959 tog täten i denna omorientering genom att betona just jämlikheten. Herbert Marcuse hette en marxist som fick stor betydelse för hur den nya analysen av jämlikhet och rättvisa skulle förmedlas. Efter nazismens maktövertagande i Tyskland flydde Marcuse till USA. Angela Davis, en av de mer framträdande medborgarrättsaktivisterna under 1960-talet i USA och medlem både i USA:s kommunistiska parti och i Svarta pantrarna, var Marcuses elev. Hon har sagt att han både var hennes mentor och förebild och också ett exempel på att det inte nödvändigtvis fanns någon motsättning mellan akademiskt arbete och samhällsaktivism.

Marcuses essä från 1965, ¨Repressiv tolerans, ger en idé om hur begrepp som frihet och jämlikhet gavs ny innebörd. Marcuse argumenterar för att dominerande öppna majoritetskulturer i frihetliga stater egentligen är förtryckande. Skyddet för både minoriteter och individer i dessa stater är inget annat än en illusion eftersom minoriteterna ”förblir hjälplösa inför den överväldigande majoriteten som kämpar mot en kvalitativ förändring.”

Herbert Marcuse. Foto: AP

Marcuse anser att det leder till att minoriteterna bedövas och förlorar sin innersta kamplust och frihetsvilja och fastnar i ett tillstånd av falskt medvetande. Han förespråkar censur mot vissa åsikter och våld om så behövs, allt för att befria människor från majoritetskulturens repressiva tolerans. Marcuse skriver: ”Lag och ordning är alltid och överallt den lag och ordning som skyddar de etablerade hierarkierna; det är nonsens att åberopa denna lags och denna ordnings absoluta auktoriteter mot dem som lider under den och kämpar mot den – inte för personliga fördelar och för hämnd, utan för att få del av mänskligheten.”

I nästa led uppmanar han till våld.

Marcuse pekas ut som en av dem som låg bakom studentrevolten i Frankrike 1968. Förändringen i England på 1960-talet beskriver Kenan Malek i sin bok ¨Från Fatwa till jihad där han gör uppdelningen mellan det han kallar för en ”gammal” och en ”ny” vänster:

Medan den gamla vänstern såg arbetarklassen som förändringens subjekt fann den nya vänstern nya ställföreträdande proletariat i de så kallade nya sociala rörelserna: Solidaritetsrörelsen med befrielsekampen i tredje världen, medborgarrättsrörelser, fredsrörelsen, kvinnorörelsen och organisationer för homosexuella.

Så medan den gamla vänstern talade om klass talade den nya i stället om identitet. För att justeringen från behov mot jämlikhet skulle få genomslag i frihetliga stater i Europa som värnar mänskliga rättigheter och förbjuder diskriminering krävdes en ny definition av vad som kan anses vara rasism. Samtidigt har begreppet diskriminering städats undan från debattarenan. Förmodligen för att diskriminering i frihetliga stater är straffbar men måste bevisas empiriskt.

Den nya synen på vad rasism ska anses vara i väst handlar framför allt om två skiften. Det första är förändringen från att alla ska ges samma möjligheter till att kräva en jämn fördelning mellan grupper i utfallen. Tidigare var målet att kvinnor och män, individer med olika hudfärg, religion eller sexuell läggning skulle ha samma formella och juridiska rättigheter och möjligheter. Nu gäller i stället att jämlikhet endast anses råda om det i utfallen inte finns några skillnader mellan olika gruppers närvaro i olika yrkeskategorier i förhållande till deras andel i samhället.

Ni minns uppropet på Sveriges radio i inledningen och att var fjärde person i Sverige har invandrarbakgrund. Eftersom det varken är möjligt eller ens eftersträvansvärt att tvinga arbetsgivare eller arbetssökande till olika utbildningar eller anställningar efter etnicitet eller hudfärg överallt där aktivisterna kräver det, har de hittat formeln för en evig kamp mot en påstådd orättvisa.

Detta är orsaken till att identitetspolitikens företrädare, som i första hand är ute efter makt, är lika besatta av statistik som de är ovilliga att diskutera mer komplexa orsakssammanband. Det gör att de inte bryr sig om hur olika gruppers andelar synliggörs bland exempelvis svenska grisuppfödare eller sophämtare. Och de skulle aldrig komma på tanken att räkna på hur stor andel av Sveriges läkare har ”utländskt klingande namn”.

Det andra skiftet är en förskjutning från verklighet till diskurs. De statistiskt belagda skillnaderna i utfall mellan olika grupper i samhället, anses vittna om ett förtryck som upprätthålls genom reproduktion av diskurser. I det avseendet är det alltid majoritetskulturen som står för de skadliga eller de påstått rasistiska diskurserna. Grupper som inte förstår att de är förtryckta påstås i enlighet med Marcuses idéer ha bedövats av maktens manipulationer som upprätthåller, förstärker och normaliserar bilden av sig själv som överlägsen och andra som underlägsna.

Den bastion som skulle rädda socialismens anseende blev justeringen från behov till jämlikhet.

Kombinationen av godtyckligt utfallsbaserade analyser och diskursteori lägger grunden för teorin om strukturell rasism eller förtryck. När en rasistisk diskurs påstås upprepa fördomsfulla bilder av hur olika grupper förhåller sig till varandra i kombination med att olikheter i utfall kan fastslås, anses rasistiska strukturer existera.

För att återvända till mina inledande exempel. Att svensk medelklass är en dominerande grupp som vandrar i svenska skogar, eller att böneutrop inte hörs lika tydligt i Sverige som i Jordanien, blir illustrationer för att rasistiskt förtryck eller diskriminering råder i samhället. När osynliga strukturer pekas ut som problemet blir dessutom osynligheten beviset på hur djupt strukturerna vuxit in samhället.

Enligt den logiken blir den som inte förstår att vederbörande är rasist ett bevis på hur strukturerna normaliserat rasistiska åsikter. Att en svensk majoritetskultur rent historiskt format Sverige anses bekräfta förekomsten av en diskurs som reproducerar och upprätthåller rasistiska föreställningar. På så sätt fastställs att vi har att göra med ett strukturellt förtryck kopplat till ras. Ambitionen att synliggöra strukturer är central och på flera sätt viktig i den sociologiska forskningen. Men det är skillnad mellan forskning som går att ifrågasätta eller diskutera och de retoriska cirkelresonemang som aktivisterna lägger sig vinn om för att lyfta fram sin poäng men också skrämma, avfärda eller förlöjliga allt anständigt och rimligt ifrågasättande av deras påståenden.

Sannolikt har förändringen i uppfattningen om vad rasism är också lett till en förändring i fråga om huruvida anpassning till majoritetskulturen är önskvärd. Delvis kan det ses som en generationsfråga. Majoritetskulturers inverkan på samhällets funktioner och utveckling i de frihetliga stater som värnar om mänskliga rättigheter sågs åtminstone fram till 1970-talet som en fördel. Det är till den formen av stater som människor har sökt sig och fortfarande söker sig från andra system som inte har lyckats skapa samma förutsättningar för sina medborgare.

Migranter från Mellanöstern värmer sig vid gränsen mellan Vitryssland och Polen i november 2021. Foto: Ramil Nasibulin / BelTA / AP

I vissa fall har människor till och med lämnat möjligheten att vara en del av den dominerande majoritetskulturen för att i stället bli minoritet i en stat med helt andra normer, värderingar eller kulturella uttryck. Ofta hör jag och läser om en äldre generation som kom till Sverige eller andra länder i Europa med viljan att anpassa sig till det nya landet för att kunna lyckas. De hade lämnat dysfunktionella system för att leva i ett helt annat samhälle som de ansåg fungerar bättre. Ofta förstod de att just anpassning är nyckeln till framgång. Inte heller hade de läst kurser på svenska universitet som med hjälp av olika teorier förklarade för dem att de egentligen var förtryckta och marginaliserade även om de inte själva upplevde det eller förstod det.

Den äldre generationen hade dessutom färska minnen av samhällen som i alla avseenden gav dem sämre möjligheter att tillgodose sina behov. De var därför villiga till eftergifter för att anpassa sig. Den äldre generationens barn som inte levt någon annanstans än i fungerande frihetliga stater med ett strakt engagemang för mänskliga rättigheter fick däremot lära sig ideologier vid universitet i Europa inspirerade av USA, som förklarade att deras föräldrar led av ett falskt medvetande.

Rasmotsättningarna i USA har på olikas sätt inspirerat debatten i Sverige och andra europeiska stater. En solig höstdag besökte jag Louisana Museum of Modern art i Danmark. Där visades Arthur Jafas film The white album. Jafa föddes 1960 i ett segregerat område i Mississippi och har arbetat ihop med både Spike Lee och Stanley Kubrick. I filmen, som ger olika perspektiv på rasmotsättningar i USA, dyker bland annat ”Dixon Whites” tjocka ansikte upp som oavbrutet upprepar idéer om ”institutionaliserad vit överlägsenhet” eller ”vita privilegier” i USA och påminner om vikten av att inte vara rädd för att erkänna det eller förstå hur det faktiskt ser ut. Dixon White heter egentligen Jorge Moran och hans filmade tal ledde till stor debatt under rubriken Racial Healing Challenge när den släpptes 2015.

För den som har sett utställningen eller följt debatten i USA blir det tydligt hur uttryck som ”vita privilegier” eller ”överlägsenhet” helt enkelt har approprierats av den yngre generationen in i ett svenskt sammanhang. Men Sverige och Europa är inte USA och därför är problemen varken identiska eller ens jämförbara.

Malek beskriver hur dessa idéer ändrade innebörden i begreppen rasism och jämlikhet i 1960-talets England. Från att betyda förvägran av lika rättigheter till förvägran av rätten att vara annorlunda. ”Under denna process förändrades själva betydelsen av jämlikhet: från att ha samma rättigheter som alla andra till att ha olika rättigheter beroende på folkgrupp.”

Frånvaron av en formativ eller dominerande majoritetskultur tycks inte fungera något vidare.

Det är dock sant att majoritetskulturers dominans är långt ifrån oproblematisk. Majoriteter är sällan toleranta till sin natur. Snarare har historien visat raka motsatsen. Vi skapar alltid ett vi och ett de. Det är helt enkelt så vi är programmerade, skriver Joshua Greene i sin bok Moral Tribes och Jonathan Haidt i sin bok The Righteous Mind.

I Kina innebär majoritetskulturens dominans att avvikande kulturer som exempelvis uigurerna sätts i läger för omskolning. I Saudiarabien att en privilegierad muslimsk majoritets tolkning av islams syn på mänskliga rättigheter dominerar, främmande för de flesta frihetliga stater.

Frånvaron av en formativ eller dominerande majoritetskultur tycks heller inte fungera något vidare. Libanon är i allt väsentligt ett påtagligt uttryck för identitetspolitik. Där finns i dag ingen dominerande majoritetskultur som formar samhällets funktioner. Sedan 1943 finns däremot ett avtal som tydliggör hur parlamentet ska sammanställas med utgångspunkt i de olika religiösa gruppernas andel i landet. Syftet har varit att bevara maktbalansen mellan kristna och muslimer och ge alla grupper rättvis representation i parlamentet baserat på en folkräkning från 1932. Då var kristna i majoritet i Libanon. Resultatet är att basala funktioner som elförsörjning eller sophämtning slutar fungera med jämna mellanrum och att det är ytterst oklart om ett våldsmonopol existerar.

I sin essä Fear of Small Numbers – An Essay on the Geography of Anger hävdar Arjun Appaduri att rörligheten som uppstått genom globaliseringen delvis skapat nya konfliktytor som bland annat beror på att minoriteter alltid ifrågasätter gränsen för majoritetskulturens hegemoni i de frihetliga staterna. Vänder man på det och i stället ser det ur minoriteters perspektiv kan det beskrivas som Ian Buruma gör i inledning till sin bok Their Promised Land, att minoriteter alltid tvingas reflektera över sin ställning eller roll i världen medan majoriteter kan följa strömmen utan att tänka på det för mycket.

Det innebär, skriver Buruma, att minoriteter alltid avkrävs ställningstaganden som kan få ödesdigra konsekvenser för dem. Men leder samtidigt till att minoriteter ofta förstår majoriteter bättre än vad de förstår sig själva.

Den som är vänsterhänt får finna sig i att kortläsaren på tunnelbanan är anpassad för högerhänta. Det är praktiskt eftersom majoriteten är högerhänt. Det är inte förtryck mot vänsterhänta.

Majoritetsdominans handlar inte bara om kultur utan är även en praktisk fråga. Den som är vänsterhänt får finna sig i att kortläsaren på tunnelbanan är anpassad för högerhänta. Det är praktiskt eftersom majoriteten är högerhänt. Det är inte förtryck mot vänsterhänta. Den som inte kan landets språk bör lära sig det för att lättare kunna kommunicera med sin omgivning och för att det inte är rimligt att förvänta sig att majoriteten ska anpassa sig till alla de språk som tillkommit genom invandring. Det är praktiskt för alla och inte en fråga om att kränka någons identitet.

I länder med en kristen historia, där majoriteten ser sig som kristen i någon mening, får julen ett större utrymme än andra helger. Men för den som vill leva i ett land där muslimska eller judiska helger dominerar samhället och är majoritetskultur finns inga hinder. Familjen Khalil är ett utmärkt exempel på en praktisk lösning i den riktningen.

I sin bok The Practice of Everyday Life gör Michael de Certeau skillnad mellan strategi och taktik. Strategi används enligt honom av rent praktiska skäl för att hantera stora folkmassor som planering av städer, köpcentrum och liknande. Taktik blir individens sätt att med sina egenheter navigera i strategin för att kunna leva. Vänsterhänta hittar sätt att ta sig igenom spärrarna med sina kort trots allt. Och de flesta muslimer i Sverige hittar praktiska lösningar på att å ena sidan leva med sin kultur och sina helger och å andra sidan glida in i den svenska majoritetskulturen på exempelvis arbetsplatser.

För att återgår de inledande exemplen: Vahid tycks inte ens ha funderat över huruvida hans hudfärg placerar honom i ”vithetsnormen” eller bland de som påstås drabbas av den. De som står bakom uppropet på Sveriges radio tycks mena att det är hudfärg och etnicitet som speglar ett samhälle. Inte åsikter. Eller så menar de att vissa åsikter går att härleda till viss hudfärg och etnicitet. Men de kommer undan med sådana tankefigurer. Familjen Khalils flytt till Amman tycks ses som ett problem snarare än en lösning.

Problemet är inte i första hand att aktivister har hittat ett sätt att motarbeta eller skada de frihetliga och framgångsrika demokratierna i väst genom att envist försöka ställa grupper mot varandra eller uttrycka åsikter som i normala fall både anses vara diskriminerande eller rent av rasistiska. Problemet är Lidl-paradoxen.

Ingen demonstrerar utanför Lidl. Stockholm 2014. Foto: Hasse Holmberg / TT

Om motsvarigheten till Vahid skulle flytta till Jordanien och oro sig över att det förekommer en beduinnorm i öknen Wadi Rum, skulle förmodligen svaret bli: ”Ja, och? Vad annars?”. Men i Sverige skyddas aktivisternas åsikter och bärs upp av en elit inom majoritetskulturen. Den består av mångfaldskonsulter, företagare, universitetsledningar och skribenter som genom att lyfta fram aktivisternas åsikter eller värlsbild dels kan göra anspråk på en inbillad överlägsen moral, dels skriva sig fri från egen skuld.

Varken det orimliga i aktivisternas resonemang eller vad dessa i extrem tillämpning kan få för konsekvenser för samhället i sin helhet tycks bekymra dem. I stället analyserar man den oroande utvecklingen i samhället i det sken som för närvarande lyser starkast, det över ”Sveriges rasistiska strukturer”.

***

Text: Eli Göndör

Toppbild: Jonas Ekströmer / TT