Irans inflytande byggs sällan med hjälp av stridsvagnar utan genom lokala aktörer
Varför väljs vissa politiska aktörer ut? Vilka kontakter prioriteras? Att ställa dessa frågor är ett uttryck för demokratisk vaksamhet.
Mötet mellan Irans ambassadör i Stockholm och partiledaren för Alternativ för Sverige (AfS) väckte uppmärksamhet. I sig är ett sådant möte inget ovanligt. Diplomater träffar regelbundet politiker och samhällsföreträdare. Men frågan är större än själva mötet: passar det in i ett mönster som kännetecknat Irans utrikespolitik under flera decennier?
Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran utvecklat en strategi som enligt många forskare och säkerhetspolitiska analytiker bygger mindre på direkt militär närvaro och mer på att skapa långsiktiga relationer med lokala aktörer. Modellen ser olika ut från land till land, men grundprincipen är densamma: inflytande byggs genom partners på plats.
Det tydligaste exemplet är Hizbollah i Libanon. Organisationen är samtidigt både en politisk rörelse, social aktör och väpnad styrka. EU klassificerar dess militära gren som en terroristorganisation, medan Iran beskriver Hizbollah som en legitim motståndsrörelse. Oavsett hur den definieras har den blivit ett av de tydligaste exemplen på hur Teheran kunnat utöva regionalt inflytande genom en lokal aktör.
Liknande mönster återfinns i Irak, där flera shiamiliser efter 2003 utvecklade nära relationer med Irans revolutionsgarde. Vissa av dessa grupper integrerades senare i Hashd al-Shaabi men har fortsatt att beskrivas av västliga regeringar och forskningsinstitut som nära knutna till Teheran.
I Syrien byggde Iran sitt inflytande genom Revolutionsgardets Quds-styrka och allierade miliser snarare än genom stora reguljära arméförband. I Jemen har FN och flera internationella rapporter beskrivit iranskt stöd till Huthirörelsen, vars attacker i Röda havet har fått globala konsekvenser för sjöfarten. Det betyder inte att dessa aktörer saknar egna nationella intressen eller att Iran ensamt styr deras beslut. Men relationerna mellan dem och Teheran har varit en central del av Irans regionala strategi.
Mot den bakgrunden blir även diplomatiska kontakter i Europa intressanta att analysera. Inte därför att de utgör bevis för otillbörlig påverkan, utan därför att de väcker legitima frågor om hur Iran arbetar för att bygga långsiktiga relationer även i demokratiska samhällen.
Sverige är inte Mellanöstern. Landet har starka institutioner, fria medier och säkerhetsmyndigheter med god förmåga att identifiera utländska påverkansförsök. Därför vore det fel att dra direkta paralleller mellan Stockholm och Beirut eller Bagdad.
Men det vore lika fel att bortse från erfarenheterna.
När en stat under lång tid har använt lokala nätverk som ett verktyg i sin utrikespolitik är det naturligt att fråga sig om samma långsiktiga tänkande också präglar dess diplomatiska arbete i Europa. Det innebär inte att varje möte har dolda syften. Men det innebär att öppna demokratier bör ställa frågor.
Varför väljs vissa politiska aktörer ut? Vilka kontakter prioriteras? Finns en långsiktig strategi bakom relationerna? Att ställa dessa frågor är inte ett uttryck för misstänksamhet. Det är ett uttryck för demokratisk vaksamhet.
Historien visar att inflytande sällan börjar med militär makt. Det börjar oftare med relationer, förtroende och nätverk. Därför är transparens inte ett hinder för diplomati den är dess viktigaste skydd i ett öppet samhälle.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
