»Som alla andra medelklassmänniskor så hatar jag gallerior. Det ska man liksom göra.«

I P1:s »Spanarna« (15/2) uttrycker Calle Norlén sin avsky för de lysrörsupplysta, likriktade och ypperligt könlösa köpcenter som nu smäckas upp lite här och var i Stockholms innerstad. Samtidigt avfärdar han allt som åsiktshyckleri: det är ändå där han – och alla andra medelklassmänniskor – hamnar ändå. Till slut. För att det är så himla bekvämt.

Det skulle kunna vara lätt att avfärda mitt ogillande av melodifestivalen med samma argument.

Jag säger att jag tycker att schlager är lysrörsupplyst, likriktat och ypperligt könlöst bara för att jag, i bourdieuska termer, ska öka mitt kulturella kapital. Men i själva verket sitter jag där och dreglar av förtjusning i tv-soffan inför varje deltävling.

Så är det dock inte.

Utslag sprider sig över min kropp när nyfrälsta deltagare säger att de älskar sina låtar och alla sina tävlingsmotståndare.

För några år sedan var det rumsrent att öppet sura över melodifestivalen, så är det inte längre. Schlagergullandet har blivit konsensus, bröderna Rongedal har ersatt bröderna Ramone i vårt kollektiva medvetande.

Usch.

Till er, två tredjedelar av svenska folket, som ännu inte kollar på eländet.
Låt inte dom jävlarna ta er.